cmj's sjömansblogg

Ytterligare ett filmklipp klart. Härligt. Har nu tre på lager som ska upp här. Bland annat BBCG del 2 där Möller Maersk nämns...

Okej, ett humorklipp igen. Detta är en följetång jag ska följa upp med på flera avsnitt baserade på sanna händelser inom bolaget. Många har skrattat hysteriskt till detta klipp ombord. Mycket bra feedback helt enkelt. Hoppas ni gillar det också!!

Hysteriskt roligt är att jag nyss kom på hur man gör skärmen större. Var endast att dra lite i kanten... Varför tänkte jag inte på det förut för?

Langång St Petersburg. Check. Besökte tjuvarnas marknad i vanlig ordning. Kajgubbarna kan också nu uttala BBCG i klockren amerikansk dialekt.

Diggar ändå Putins äg mot Arktis han gjorde för ett tag sen. Åker dit med en ubåt, borrar ner en enorm rysk flagga. Knäpper några kort på ubåten bredvid flaggan.

Postar alla korten på sin facebook, taggar sig själv och pokar övriga EU ledarna. Alla korten har texten, jag äger, under sig.

Hela världen är fruktansvärt imponerande av detta meningslösa äg. Ändå avundsjuka att dom inte kom på det själva.

Ett klipp som visar att det existerar faktiskt normala människor ombord. Har också hittat min magiska tidsgräns på klipp. 3 min. Försöker hålla mig runt 3 min. Det är optimalt.

Sitter du på en slö uppkoppling? Klicka på play, sedan paus direkt. Låt sedan klippet marinera i en timme eller två så den röda stapeln funnit sig fram till högersidan. Då kan du se det utan avbrott. Har du avbrott gör du fel. Så är det. Du gör fel helt enkelt. Du kan då alltså inte internet lika bra som ungdomar. Hur känns det?

I höst kommer mitt rederi ha stormöte. Dom gör så här emellanåt, är la helt okej. Blandar dock aldrig befäl och manskap.

Vet inte varför. Platsbrist kanske?

I alla fall tänkte jag komma på det första mötet som hålls den 13-14 oktober. Ska bli intressant. Undrar hur många som kommer?

Detta är fortsättningen på inläggen:
The Broström Family Brand Websense Sailors! Del 1
Nu sker det som absolut inte får ske. Del 2

(Inläggen handlar om hur vi fastnat i dödens triangel. Sedan glömt bunkra med kaffe...)

Jag förklarar hela händelseförloppet om hur motormannen tog de sista två paketen. Kapten tänker högt. Han frågar sig själv ifall maskin klara sig tills vi kommer i hamn. Jag ser hur han nu pendlar emellan de beslut jag också pendlade.

Om det ska mörkas eller proklameras. Jag vet inte ifall jag ska säga något mer. Ursäktar mig för att fortsätta arbeta, men precis innan jag går därifrån ropar kapten till.

- Martin!
- Ja kapten, vad är det?
- Jag kommer berätta för båten att vi måste spara på kaffet. Hur trött är du just nu? Hur många timmar har du bakom dig?

Egentligen hade jag jobbat 14 timmar och sovit bort två under en lejdare, men förstod vad kapten menade. Om kapten måste berätta detta för båten, då måste han veta exakt vem han kan lita på.

Vem som kan ta över ifrån någon som just kollapsat.

- Jag är ganska pigg faktiskt, det är lugnt.

Kapten svarade mig inte utan vände genast in i bryggan. Jag ser hur en styrman springer fram till bryggaren i hopp om att få en kopp. Styrmannen tappar den tomma kannan i golvet. Glaset går i tusen bitar. Styrmannen börjar skaka, abstinensen blir värre.

Jag går sakta ner för lejdaren igen och undrar hur ligan kommer ta detta. Och hur kommer kapten meddela båten? Jag ska precis gå förbi ingången till bygget för att sätta lotslejdaren. Lasse ser mig och ropar till. Lasse har en kopp kaffe i handen.

- Tjena. >>Ett leende går att skymta till trots allt arbete.>>

Då går PA-systemet igång. Det är kapten som nu kommer berätta det, nu kommer domen. Lasse sippar på sitt kaffe, jag ser ner på hans kopp sedan upp på Lasse igen. En tår faller sakta ner för kinden. Lasse ser mot mig med ögon fyllda av skräck.

Kapten börjar tala, jag ser djupt in i Lasses ögon och någonting inom honom går liksom sönder. Orden som kommer ut ur högtalarna går inte att tyda längre. Allting börjar gå i slow motion. Lasse tar två steg ut mot däck. Efter ett kort tal ifrån kapten så kommer orden.

Lasse går ut och står under den blodröda himlen. Det ekar ifrån PA-systemet...

- ... så måste jag tyvärr meddela att... >>styrmannen hörs skrikandes av frustration i bakrunden>> kaffet... är slut. >>slut, slut, slut....>>

Lasse faller ner på knäpuckarna. Den enorma solen är precis framför honom. Jag ser endast en svart siluett av denna mäktige man. Händer sträcks upp i luften, tårarna börjar forsa nerför ansiktet. Jag står och ser på detta skådespel med skräckslagna ögon.

Han har en kopp kvar, den är nu ovanför hans huvud. Det hela ser ut som någon slags ritual.

Lasse häller kaffet nerför hela sig samtidigt som ett vrål börjar byggas upp. Det är som taget ur en amerikansk actionfilm. Hela Lasse har hett kaffe över sig och börjar skrika. Och ja. Salivet sprutar nu åt all håll.

- NNNNNNOOOOOOOOOOOOO!!!!!

Lasse faller ner på marken. Han har gått ner för räkning helt enkelt. Jag springer fram och frågar vart det sista kaffet är, vi måste optimera minsta antalet människor som kan klara av att ta båten till kaj.

- Lasse! >>Lyfter upp honom i min famn.>> Lasse, vart är det sista kaffet?! Ni fick det sista kaffet i maskin, vi måste rädda det!

Men Lasse är redan förlorad. Blotta nyheten av att kaffet var slut tog de sista krafterna ur honom. Lasse börjar gräva i sin ficka, ordet wienerkex går att tyda. Han har fickorna fulla med wienerkex. Jag hjälper han ner med sin hand i fickan, han får upp lite wienerkex och för de mot munnen.

Lasse säger att kaffet redan är slut. Att de bara sänkte skiten så fort motorman kom ner med de två sista paketen. Detta är inte sant. Kaffet är alltså nu helt slut.

En matros kommer ifrån däck. Han är fortfarande oviss. Ser endast hur han försvinner in i bygget. Han vill säkert åt det svarta guldet. Jag går in efter honom. Lasse sätter sig emot relingen, där han blir sittandes. Inne i bygget hittar jag inte matrosen. Kaffet är ju slut så han kanske gick in till förrådet.

Mycket riktigt. Matrosen har sett att någon redan varit och rotat.

- Martin! Har du sett mera kaffe? Det verkar slut! Tänk om det är slut!

Samtidigt så känner jag hur båten börjar gira fram och tillbaka på ett konstigt vis. Någonting stämmer inte. Genast fruktar jag det värsta. Kapten, styrman. Vi är snart inomskärs, vi kan gå på grund! Matrosen lugnar sig inte, han sliter i min overall. Jag puttar bort honom och berättar snabbt hur det ligger till.

- Kaffet är slut! Helt slut! Ja...
- NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJJJJ!!!!!! Du ljuger! Ge mig kaffet, ge mig! >>Börjar bli obehagligt.>> GE MIG KAFFE DITT AS!

Detta börjar bli riktigt allvarligt. Fruktar för min egen säkerhet, matrosen är inte normal någonstans. Det börjar bli riktigt obehagligt. Men när folk får panik... hmm. Detta har jag läst om på kurs ju. De sa att om det blir ohållbart, då får man däcka folk.

>> POOF! Däckar honom. >>

Springer ut på däck igen och ropar upp till kapten. Får inget svar. Jag vänder mig om och får se överstyrman. James Jönsson AKA JJ gå emot mig. Varför har jag inte tänkt på James innan för? JJ kan man alltid lita på.

- Martin. Statuscheck! >>JJ blandar som alla gamla sjömän in engelska ord i sina meningar.>>

Jag förklarar snabbt allting. Motorman, kapten, Lasse och matrosen. Men jag kan inte hjälpa mig fråga hur han själv kan stå upp. Hur han klarar sig utan kaffe?

- En är väl ingen idiot heller! >>JJ stoppar ner näven i fickan och plockar upp en handfull kaffe.>> Vill du ha?
- Va? Som pulver?
- En har väl vart med förr. Ni era jävla kustseglare vet ju inte hur man förbereder sig för nödsituationer! >>JJ trycker in en näve kaffepulver i käften. Han tuggar frenetiskt och pratar samtidigt.>>

Det visar sig att James Jönsson var ombord i båten som exploderade 1997. Denna man är full av mystiska historier. Varje dag vräker han ur sig saker du aldrig skulle kunna föreställa dig. Helt plötsligt dunsar det till bakom hörnet. Det är gammelmatros Sven.

Sven är också gammal i gemet. Hela han skakar av kaffeabstinens men lyckas hålla sig vid liv ändå. Sven är inte den som ger upp i första taget. JJ lyfter upp honom och räcker en näve kaffe.

Det sprakar till i radion.

- >>Sprak sprak. En utmattad röst hörs svagt.>> Martin.... är du där Martin?
- Ja kapten. Hur mår du?
- Inte bra. Det här går inte. Styrförmåga. Kaffe... kaffe.

I bakgrunden så hörs ett sugande ljud. JJ ser mig rakt in i ögonen. Rycker tag i min arm.

- Hörde jag rätt? Sög han?!

Jag ropar på kapten igen. Inget svar. Då känner vi hur båten börjar gira. Alla tre slungar huvudena föröver. Land, vi styr mot land! James står framför mig. I samma veva som han vänder huvudet tillbaka mot oss andra så fyller han käften med det sista kaffet. En arm pekar föröver, ett skrik jag aldrig glömmer. De tre sista sjömännen, en båt, ett gemensamt öde.

Vi agerar.

- MOT BACKEN!!! VI MÅSTE STÖRTANKRA!!! >>JJ i sitt esse.>>

Alla tre börjar tokspurta. Jag får en väldigt bra start och tar täten. Min kropp fylls med adrenalin, mod och stolthet. Att ha dessa erfarna sjömän bakom mig är helt obeskrivligt. Historia håller på att skrivas. Jag ser hur land börjar närma sig föröver. Tanken slår mig att detta är kanske är det sista jag någonsin gör.

Nej. Vi måste klara det.

Då hör jag ett skrik bakom mig. Det är Sven, han klarar inte mer. Han har kollapsat. Snabbt stannar jag och vänder huvudet. Skriker till dom att vi måste fortsätta avancera. JJ stannar hos Sven. James Jönsson är inte den som lämnar någon bakom sig.

JJ försöker hitta mera kaffe i fickan. Det är ju slut, James börjar klappa Sven på kinden för att få en reaktion.

- FORTSÄTT MARTIN JAG KOMMER SEN! JAG MÅSTE STANNA HOS SVEN!!

En snabb nick och sedan framåt igen. Benen rör sig som aldrig förr. I huvudet fokuserar jag på vad jag måste dubbelkolla innan jag släpper ankaret. Är ju ensam igen. Får förlita mig på egna instinkter.

Land är nu endast några hundratal meter framför oss. Kommer fram till backen, kollar så att inga surrningar sitter på.

Placerar mig framför bromsen. Ropar upp till bryggan med full kraft.

- STÖRTANKRING!

Släpper bromsen...

Hur kommer det att gå för sjömännen ombord Bro Anton? Klarade Martin av att störtankra helt själv? Sedan hur länge dröjer det innan något kaffe kan komma till båten?

Författaren bakom cmj.blogg.se kommer fortsätta skildra denna historiska händelse. En händelse som redan spridits inom sjöfarten. För kaffe. Det skämtar man inte om.

Jag ställer mig härmed upp och gör ett erkännande. Mitt internetberoende har blivit sjukligt. I ett helt dygn var internet borta. Låg i fosterställning i hytten med datorn framför mig och klickade på uppdatera knappen var tionde sekund med tragisk stråkmusik i öronen...

Men det har sina anledningar och en av dom är min min nya sponsor till bloggen.

När deras hemsida är färdig kommer en länk där uppe i högra hörnet synas. Och ja, jag får numera betalt för att blogga. Varje månad...

Detta nystartade företag tror på min kraft att sprida någonting. Jag tackar för detta förtroende.

Sedan gick mitt rederi Broströms och blev uppköpta av danska rederiet A.P. Møller Maersk. Snacka om att det blev missförstånd ombord när detta besked kom. En historia är påväg.

Ska annars langa fram en annan historia idag hade jag hoppats på. Internet är mycket ostabilt dock.

Det är lugnet före stormen. Vi har legat lugnt till ankars i två dygn utanför Brofjorden. Det är tidigt på morgonen och jag ser lotsbåten komma närmre. Kapten säger att vi kan börja hiva ankaret.

Snart kommer min dom, snart ligger vi till kaj. Snart kommer jag få reda på vad mitt rederi beslutat.

Ankaret är på plats. Wisby Verity seglar förbi. Ställer mig och hälsar mot min gamla båt på sedvanligt vis. Brofjordens lastarmar skymtas bakom klipporna. Folket purras ut, dags för förtöjning. Ser ut över kajen där det endast finns kajgubbar som står och tar emot trossar. Kanske mitt rederi inte kommer komma på besök ändå?

Vi börjar koppla lastarmar. Tjötar lite med kajgubbarna, trevliga killar det där. Jag frågar den ena vad han heter. Björn svarar han och frågar mig detsamma. När jag nämner mitt namn blir Björn helt tyst.

En kuslig känsla av otrygghet kommer över mig. Varför blev han tyst för? Vi fortsätter koppla lastarmarn. Kan inte hjälpa att se hur Björn sneglar emot kajen.

Då sker det. Broströms är här. Dom har kommit för att hämta mig.

Hör höga skrik längre bort vid kajen. Det är kajgubbar som tjuter samtidigt som det flyger förbi fyra svarta bilar ut mot Bro Anton. Fordonen lägger upp den ena bredsladden efter den andra längst ut på kajen. Dörrarna flyger upp och åtta män i svarta kostymer kliver ut.

Björn ser tillbaka mot mig.

- Martin… vad är det du gjort egentligen?

Shit! Fan också. Har hört talas om dessa män i svarta kostymer. Trodde allting bara var en myt men Broströms spanska riddare existerade! De svarta kostymerna plockar ut en tvångströja ur bagageluckan och pekar emot båten.

Björn ber om ursäkt för det han nu måste göra. Annars förlorar han också jobbet. Blixtsnabbt så tar Björn ringnyckeln ifrån mig och sätter fast mig i headlock position. Fotogen kommer på kobryggan och skriker högt vad fan det är som händer?

- FOTOGEN! RÄDDA DIG SJÄLV! DE ÄR ENDAST UTE EFTER MIG!
- I HELVETE HELLER MARTIN! VI STÅR BAKOM DIG!!

Fotogen tar genast av sig en sko, kastar den i huvudet på en av männen så han faller. Hoppar ner för en lejdare och landar på två andra gubbar och börjar hejdlöst brottas med dem. Själv lyckas jag då ge Björn en armbåge så han tappar greppet. Fortsätter med en nacksving så han faller ihop.

Ropar in till kontrollrummet där överstyrman JJ sitter. James Jönsson och jag har ställt upp för varandra under denna tid ombord. Jag kan lite på att han också backar upp mig.

- JJ, dom är här! Dom har kommit för att hämta mig!!
- Vem?!
- BROSTRÖMS! BROSTRÖMS ÄR HÄR FÖR ATT LÅSA IN MIG!!!
- SÅ FAN HELLER! JAG SER DOM. SPRING MARTIN.... SPRIIIIING!

Springer mot bygget. Tänker snabbt att jag tar fritt fall båten för att fly. De svarta männen är 10 meter bakom mig. Om jag springer rakt emot livbåten så kommer de syna mitt drag. Jag måste loosa dom inomhus för att kunna komma härifrån levande.

Sparkar in dörren. Där står JJ och snurrar två radioapparater som ett par nunchucks. JJ har tränat lite kampsport när han var i fjärran östern.

- TA LIVBÅTEN MARTIN!! JAG UPPEHÅLLER DOM!! >>James Jönsson, en sjöman du kan lita på.>>

Han visste precis min plan. Nickar snabbt emot honom och börjar springa uppför en lejdare mot däcket där livbåten finns. Hör hur de spanska ryttarna kommer in i bygget. James sular iväg ett batteri rätt i plytet på den första, svingar radioapparaten i knätt på den andra.

En elpisol börjar surra. JJ’s skrik ekar långt ut över Brofjordens klippor. JJ.... is down.

Skit också, JJ är borta. Hittar en dörr som leder ut mot däck igen. Ser mig omkring, inga svarta kostymer i sikte. Livbåten är endast en trappa ifrån mig. Springer fram, rundar hörnet. Flyger upp för lejdaren med tre steg i taget. Hör att någon är bakom mig.

Ett svingande ljud närmar sig snabbt. Någonting träffar mig hårt i ryggen så jag faller ner. En elpistol trycks därefter och en blixtrande smärta infinner sig.

Det var endast två meter kvar...

Hela jag skakar, blicken flackar och min kropp låses fast i en tvångströja. Min livlösa kropp trycks ner i en bagagelucka.

Minns ett par skrockande röster samtidigt som luckan stängs igen...


Författaren till cmj’s sjömansblogg blev kidnappad i Brofjorden. Vart förde Broströms spanska ryttare honom efter denna vilda scen? Kommer han någonsin bli normal efter detta traumatiska scenario? Missa inte de spännande äventyren i Martins liv! Missa inte fortsättningen på denna historiska händelse inom svensk handelsflotta!

Har haft en liten idé jag grunnat på ett tag. Tänkte sätta den i verket nu. Kommentarerna som skrivs här emellanåt är hysteriskt rolig och väldigt långa. Jag får lusten att publicera men vill inte proppa in för många inlägg. Då blir det bara jobbigt att följa en blogg.

Så jag har dragit igång en annan blogg där jag kommer endast publicera era texter och bilder. Sedan göra små inlägg här som länkar dit emellanåt. Det tycker jag är en bra idé!

I över ett halvår har min blogg varit blockerad för de allmänna datorerna på Broströms båtar. Jag tycker denna blockering skall hävas nu. Har själv skickat ett mail till mitt kontor där jag i vänlig ton frågat varför vissa sidor blockeras. Detta var över en månad sedan.

Väntar ännu på svar.

Denna sida visar just nu prov på stort engagemang då flera mycket långa kommentarer skrivits det senaste dygnen.

Varför ska detta blockeras mera för?

Är denna sida så hemsk att den behöver blockeras för de anställda på Broströms?

Det står här nedan att det är enligt mitt bolags policy att den är blockerad. Själv är jag intresserad av att läsa denna policy om varför det är så här. Men jag hittar ingen information om det.

Här ser ni när vi var påväg mot Sverige för första gången. Båtar kom i närheten av oss för att säga hej. Det var flera svenska båtar som precis fått internet ombord och hittat mig. De ropade upp och frågade ifall bloggen satt på vakt. Fick beröm för mina videos. Mycket populära tydligen.

Nästa hamn är våran kära huvudstad Stockholm.

Sedan vill jag länka till inlägget om Bro Deliverer. Läs kommentarerna. Hysteriskt roligt!!! Klicka här för att komma dit.

Vi kommer till kaj i Brofjorden. Slop, drain, bilge och sludge tankarna ska tömmas. Sju pallar proviant vid gaten. Vi ligger på kajen längst ut. Sjöfolket som nu läser vet vad detta innebär. Kranen på kajen var trasig och när alla var som mest roade så pekar fotogen mot himlen.

- Kolla! det ser ut som att det ska börja regna! >>Tack Fotogen... Vi älskar dig ändå.>>

Visst var det mycket jobb, mycket som krånglande. Hungriga magar och trötthet ledde till ibland väldigt heta diskussioner. Men tillslut skedde någonting mycket viktigare än arbetet i sig. En totalt katastrof hade skett inne i båten. En katastrof mycket större än den senaste i denna kaliber.

Förra gången handlade det om tejpen.

Detta är inte i närheten av tejpen. Nu vill jag visa punchlinen med en bild som förklarar ganska mycket.


I tvättkorgen brukar vi lägga smutsiga lakan. På bänken brukar mässjäntan ha sin rena lakan. Ombord i båtar så bäddar inte befäl sin koj själva. Detta gör mässjäntan. Börjar ni förstå allvaret här?

Någon blandade ihop lakanen... Jag repeterar. Någon blandade ihop lakanen! Förstår ni vad detta innebär? Först har vi den näst viktigasta frågan. Vems hytt som skulle få nya lakan? Svaret på den frågan är maskinchefen och förstemaskinisten.

Sen då den absolut viktigaste frågan. Nu inte om hur vi åtgärdar problemet. Utan givetvis.

Vems fel är det?

(Ombord Cirkus Anton så läggs all kraft på att hitta vems fel det är först, INNAN någonting över huvudtaget görs.)

Det hela började med att mässjäntan står inne i tvättrummet. Hon svär lite över vad som skett. Hon kanske funderar på att mörka saken innan det blir värre. Vad vet jag? Faktum är att chiefen råkar höra henne svära och sticker in huvudet.

- Är det något som är fel? >>Ser ner på hennes lakan.>>
- Nej då. Lite extra arbete bara. Inget jag inte fixar.

- Är det där mina lakan? >>Misstänker att inte allt står rätt till.>>
- Nej, dina lakan är redan bytta. Slänger in en massa lakan i tvättmaskinen
- Varför slänger du in rena och smutsiga lakan i maskinen för?

- Va? Ehh. >>Kommer på sig själv. Mörkning försent.>>
- Men... >>Ser mot bänken. Sen tvättkorgen.>> Rena + smutsiga + tvättmaskin. >>Det mumlas högt. Tillslut läggs ett plus ett ihop och...>> Nej... Det är inte sant.

Chiefen börjar greppa vad som hänt. Hans lakan kanske är smutsiga? Men vems smuts är det då? Sen givetvis... vems fel är det? Han rusar emot kontrollrummet där förstemaskinisten sitter och fikar. Med full kraft sparkar han in dörren.

POFF!!!

- NÅGON HAR BLANDAT IHOP SMUTSIGA LAKAN MED VÅRA RENA! VI KANSKE HAR SMUTSIGA LAKAN I VÅRAN KO...
- NEEEEEEEEEEEEJJJJ!!! >>Slänger kaffekoppen rätt in i skottet>> JAG TOG EN TUPPLUR NYSS JU! FAAAAAAANNN!!!
- JAG VEEEEEET!
- Whiteboard tavlan! Vi skriver på whiteboarden!!
- Bra idé! Då kanske vi får fast den fan!!


Ute på däck bär vi så svetten sprutar. Vi står och tävlar om vem som har störst lökringar. Reparatören vann den tävlingen. Hans ringar touchade varandra redan vid första mjölkpaketet. Då skiftar fokus mot bygget. Två höga herrar kommer utflygandes.

- LAKAN! VEM TVÄTTADE LAKAN IGÅR?!  >>Lemmar sprattlar åt alla håll>>
- Vad säger dom? Lakan? >>Frågar vi varandra.>>
- SVARA DÅ FÖR FAN! >>Försten går ner på knä.>> JAG TOG EN TUPPLUR NYSS JU!!!!

- JA SVARA DÅ! DETTA ÄR SAFETY! DET ÄR INTE BARA SAFETY, DET ÄR FAN SAFETY STAND BY OCH REGULATIONS TOGETHER BA!! >>Chiefen har precis lärt sig dessa ord och använder dem numera jämt.>>

- Snackar ni om? Vi skiter väl i era lakan. Gå och lägg er.
- MEN DET ÄR JU DET VI INTE KAN! DET KANSKE ÄR SMUTSIGT JU!
- Herregud. Dom lyssnar inte på mig. Vad är det här för gubbar?! DOM LYSSNAR JU INTE PÅ MIG!!!!
- Vi kollar hytten!

Båda männen springer in igen. Hytten nästa. Nu ska det allt kontrolleras! Chiefen ställer sig framför sin koj, börjar lyfta på kudden. Petar och luktar lite. Kan det vara örngottet? Kanske det är underlakanet? Skitsamma, beslutet blir att allting ska bytas. En telesignal går fram i byssan.

- Hallå? Är mässjäntan där?
- Ja men vi har fullt upp med proviant. Det får vänta. >>Klick!>>
- ... >>Svaga frustande ljud hörs i den ensamma telefonlinjen...>>

Ingenting verkar hända med lakanen här? Ingen tar detta på allvar?! Det står ju på whiteboarden o allt?! Det finns alltså bara en enda sak kvar att göra.

Att stoppa hela organisationen.

Ut på däck kommer de båda höga herrarna igen. Går fram till manifoldern och... POFF!! Slår in nödstoppen. Det blir helt tyst på däck.

- Men va fan?!
- HÅLL KÄFT! Nu är det så att vi har ett problem. Ett akut problem. Det handlar om safety ifall vi befäl inte får sova tillräckligt va? Safety och Stand by.
- Och regulations. >>Förstemaskinisten rycker i chiefens axel.>>
- OCH REGULATIONS! >>Fingret rakt upp!!>>
- Så nu går vi allihopa in och hittar mässjäntan, så hon kan i lugn och ro byta våra lakan.

Mycket riktigt. Hela båten lägger av med allt. Vi går in och sedan upp på befälens däck. Mässjäntan står och byter lakan samtidigt som alla tittar på.

- Alltså, lukta här? Jag tror det är örngottet faktiskt. Frågan är ju vems smuts det är? >>Sniff sniff.>>
- Jag tvättade igår. >>Motorman fotogen yttrar sig.>>
- VA?! Jaha, ingen avmönstring för dig i nästa hamn alltså.
- Meh?! Fan snackar du om?
- Hepp, så. Inget mer snack om det. Men gud så fint det blir! >>Kommer på sig själv att alla ser ju på.>> Ehh, BRA JOBBAT! KORREKT UTFÖRT!! STAND BY!

Allting blir fixat. Vi fick reda på vems fel det var. Så efter att alla stått i en ring runt Fotogen och pekat med hela armen samtidigt som vi säger. Ditt fel, ditt fel. Kunde arbetet fortsätta. Jag vågar inte ens föreställa mig tanken ifall befälen hade behövt byta sina egna lakan.

Jag menar...

Det ingår ju inte i deras avtal...

Bro Anton ligger nu till ankars utanför Lysekil. Imorgon kväll är det sagt att vi ska komma till kaj. Jag har kollat med mina källor på Broströms kontor. Tydligen är de inte alls glada på min blogg. De kommer komma ombord.

Ni som är nya här. I denna blogg har jag frekvent använt Broströms namn utan att fråga om lov. Detta har upprört en hel sjöfartsnation.

Länge har jag gått och funderat på vad som kan rädda mig att inte få sparken. Det som kommer ske imorgon är också någonting jag funderat på. Därför har jag gjort ett filmklipp i Broströms namn. Detta är en reklamfilm för att sprida någonting mitt rederi nämner jämt och ständigt.

The Brostrom Brand.

Här vill jag hjälpa till att sprida detta Brand. Men att endast säga The Brostrom Brand ringer ingen personlighet i mina öron. När jag tänker på The Brostrom Brand. Då får jag känslan av någonting så mycket större än lilla mig. Vart är den enskilda individen i ett Brand?

Om du är sjömannen som vaknar upp varje morgon och säger till sig själv.

- Hur kan jag idag gynna mitt rederi på bästa vis?

Då tänker du som jag. Du är en Company Guy helt enkelt. Här har vi det. Vi är alla Company Guys och vi är stolta över det.

Varsågoda Broströms. Här har ni en vinnande slogan, ett vinnande koncept. Sprid detta först till era anställda. Låt dem sedan sprida det till allmänheten. För det finns bara ett rederi i Sverige. Det är Broströms. De rederi som antällde mig.

Det här är inte Martin. Det här är Martins bror. Martin sitter i andra änden av min telefon och skriker frenetiskt att 'internet är trasigt, kaputt!' och gråter i största allmänhet. När det står 'Martin ringer' på min mobil så VET jag att nu, nu är det något jag måste göra.

Alltså: Martin återkommer så fort båtens internet börjar fungera igen. Han kontrollerar det varje sekund nu, sitter och klickar på 'uppdatera' och vibrerar av abstinensbesvär.

Vi avslutar med en liten bild på Martin. Måste börja ansamla lite fler pinsamma bilder på honom....

(Martin här igen. Här var det tidigare en nakenbild på mig. Denna nakenbild är nu borta. Detta var dock ett klockrent äg. Jag gillar äg, inte att vara ägd. Men detta äg var bra. Sånt respekterar jag. Därför är jag inte sur på min bror.)

Björn Gustafsson gör comeback, Blondinbella talar ut om sexattacken och ett norskt fartyg har problem med fylla.

Men dessa nyheter är ingenting jämfört vad jag hör om våra egna båtar inom Broströms.


Då pekar kajgubben emot båten och säger att den där är stoppad på godis. Va?! På godis! Genast tar jag kontakt med båten och ja, det är sant.

Det hela började tydligen när kapten Lennie Thorslund mönstrade på. Han ska ha sprungit upp till sin hytt, sedan ner till kocken. Då har denne man skällt ut kocken och sagt att han ska minsann ha 10 kuddar i sin hytt!!

10 kuddar! Jag gissade på att han har traumatiska drömmar ifrån barndomen när han inte fick vara med och bygga snöslott.

Detta beslut betyder att manskapet ombord inte har några kuddar. Jag citerar exakta ord som yttrats i samband med incidenten.

"Dom får knåda ihop några trasor och sova på."
Lennie Thorslund

Givetvis blev det ganska dålig stämning ombord och en kupp genomfördes för att ta tillbaka kuddarna. Det lyckades. Och ja... alla kuddar var upplagda som ett litet slott.

Hur själva kuppen gick till är en historia för sig.

Men då ska lille Lennie blivit galen och stoppat allt godis ombord. Så ja, nyheter på Aftonbladet är inte mycket här ombord jämfört med denna sockerskandal! Ska bli mycket intressant att höra fortsättningen här.

Okej. En ny design. Givetvis länkar jag till den kvinna som hjälpt mig. Jag ställer mig upp, tar ett djupt andetag och pekar emot skärmen.

Fingret är riktat rakt emot länken och de obligatoriska orden yttras.

- Kolla kolla vad jag har skaffat! En ny design! Och det är Helena som skapat den!

Om ni nu har sett någon av mina små videobloggar, kanske ni lade märke till huvudbonaden. En hjälm. En arbetshjälm. Detta är lite fascinerande ändå.

Det är nu cirka fyra år sedan detta började bli ett tvång. Det är vad jag minns ifrån ett säkerhetsmöte med fruktansvärt vilda diskussioner. Sedan dog den diskussionen ut och folk ombord började ta på sig hjälmen.

Idag gör jag det också. Det går av bara farten och inte ägnar jag mycket tanke åt det. Alla gör det ju.

Men igår så gjorde jag någonting jag borde gjort för länge sedan. Jag började fundera på vad det var som faktiskt kan landa på mitt huvud. Jag gjorde det som vi gjorde i början, sedan bara slutade göra.

Jag tittade ovanför huvudet. Och vad fanns där? Jo... ingenting. Faktiskt! Det fanns ingenting där ju! Bara en blå himmel! Blev förvirrad. Tankarna snurrade runt, varför har jag denna hjälm på mig för? Vad är det jag skyddar mig emot?

Om nu någonting kom med sådan kraft ifrån himlen att det kunde skada mig, hur ska då en liten hjälm hjälpa mig? Vad är det som ska landa på mig? Dasslock från flygplan eller?

Jag försökte förklara för folk i min närhet. Pekade upp emot himlen, sedan på hjälmen. Försökte förstå samtidigt som jag ifrågasatte.

Dom bara skakade på huvudet och gick därifrån.

Vad är det här för regel? Är detta en konspiration för att idiotförklara folk till sjöss?

Till slut frågade jag mig själv tyst inombords, varför inte bara ta av mig hjälmen? Jag fattade då ett beslut som inte fattats på flera år inom sjöfarten. Jag provade det ingen annan vågat.

Står framför några ventiler. Sträcker sakta min hand mot hjälmen. Snart kommer min hjässa få känna på friheten igen. Snart slipper jag äggkokaren.

Då visade sig vad som inpräntats i huvuden hos sjöfolk under alla år. Jag vill här använda orden falsk säkerhet.

Min hand tar nu tag i hjälmen, snart är den av. Så fort min hand nuddade hjälmen. Det var som om en signal skickades ut till hela båten, folk blev som vilddjur.

Föreställ er Matrix kameran. Allting bara flaschar runtikring huvudet och tillslut ser man emot ventilerna. Folk inomhus fullständigt vräker sig emot fönstret och börjar banka. Händer bara smattrar för fullt. Jag ser munnar som skriker allt vad de kan emot mig.

Jag läser på deras läppar. Nej... nej Martin. Gör det inte Martin. Vad du än gör, ta inte av dig hjälmen. Tänk på din säkerhet Martin!

Men det var försent. Den har nu lättat ifrån huvudet. Jag gjorde det. Jag gjorde motsatsen till vad alla andra ombord gör. Jag går nu emot det allra heligaste av heliga ord.

Regulations...

Hör hur en dörr trycks upp med full kraft. Det är tre stycken besättningsmedlemmar med hjälm på sig. I handen på en av dom finns en fjärde. Alla tre fullständigt spurtar järnet emot mig.

Fuck OS 100 meter. Go Sailors go på spurt à la 15 meter istället.

Undrar vad det är som händer. Vad kommer nu hända med mig? Står där helt ensam ibland mina skeppskamrater. Jag gör någonting ingen annan vågar göra. Jag står utan hjälm.

Sakta för jag ansiktet emot himlen. I några sekunder lyckas jag få känna på friheten. Friheten utan hjälm på huvudet. Men friheten berövas ifrån mig. Den berövas ifrån mig utav människor som vikt sig under vad andra säger är safe.

Ifrån människor som följer regulations utan att ifrågasätta dess logik.

Bakom mig hör jag vrål, hur händer smattrar på ventilerna. Det är lönlöst att göra motstånd, dessa människor vill mig endast väl. Dessa människor tänkte som jag gjorde så tidigt som igår. De är rädda för friheten, rädda för att ifrågasätta.

Tre sjömän kroppstacklar mig bakifrån. I ett enda stor tumult faller vi ner emot gretingen. Mitt ansikte blir helt upprivet, jag får blåmärken. Mina armar sätts i ett såkallat polisgrepp och slits upp till stående position.

En hjälm sätts på mitt huvud. Helt avslappnat ser jag emot min skeppskamrat. Mannen smyger sig emot mitt öra. Viskande ord hörs. De enda orden som yttrades under hela incidenten.

- Keep safe. >>Klappar på hjälmen.>> Följ regulations...

Sedan släpper de mig och jag faller ner på knä. Försöker se mot himlen igen. Men det är inte alls samma sak. Några av solstrålarna blockeras av hjälmen. En känsla av ofrivillighet sprider sig i benmärgen.

Men jag har i alla fall ett svar på frågan. Varför har vi hjälm på oss? Vad är det vi skyddar oss emot?

Oss själva...

Har tre finfina inlägg som kommer upp inom kort. Satsar mera på att skriva om text nu ihop med min alldeles egna språkpolis. Sedan håller jag på med att starta en ny genre inom bloggvärlden.

En sak som kommer bli mycket bra, mycket rolig.

Innan dess så har jag hittat ett gammalt gött inlägg. Ba måste ha listan för en backpacker! Klicka och skratta!

Sitter nere i dagrummet och ser på OS i tyngdlyftning herrar. Vikterna ligger på 206 kg. Men vart är europa? Kommentarerna ombord haglar.

- Kolla här nu va?! Vi säger ät potatis och bli stark, vilket skitsnack. Se bara, Korea i topp. Käka ris, bli stark! Fan va smart!

En stund senare, fortfarande tomt på EU fronten topp tio.

- Se här resultatet av svenska fack.  App, app, app inga lyft över 25 kg! Annars blir det strejk. >>Fingret upp i luften!>>

Har ni sett killen som tappade vikten på sig själv?

Okej, vi har lossat ut alla fluids till Dublin. Sedan har kontoret inte hittat någon resa åt oss än. Så vi åkte ut, släppte lotsen och kör nu på tomgång inväntades nya order. (Ingen vet vart vi ska helt enkelt...)

Så är läget i alla fall. Vad ska jag skriva mer som alla andra förutom jag är intresserad av? Vädret kanske?

Vi har en himmel, några moln och en sol som gömmer sig där bakom. Igår skvätte det på oss. Uppifrån. Då gick och spontanspydde bakom ett spant.

Nej, jag lyfter fram ett gammalt roligt inlägg istället! Skalan över hur mycket liv du har. Riktigt goa kommentarer också!

Don Hjort, mannen alla trodde var odödlig. Ja menar, en Don kan ju inte få ont, han är ju Don för fan. Vi ligger till kaj i Frankrike, i denna lilla hamnstaden Lorient. Det är midnatt, jag hade precis suttit och pratat med The Don och sedan gått ut på däck igen. Min avlösare kommer ut och jag ger min avlämning.

Går sedan in för att hänga av mig, blir mött av panik, skräck, går förbi skitmässen och får syn på Don Hjort. Han står halvt lutad över bordet och skriker, det är inte order den här gången. This is pain, pure pain. Vi växlar några snabba ord, kapten säger att situationen kräver en ambulans.

Chiefen stoppar en cigg i munnen på The Don, sliter av en tändsticka och tänder. Telefonen ringer igen. Det är agenten som precis vaknat, han verkar förvirrad. Don Hjort börjar helt plötsligt vråla på franska i telefonen. Efter två långa minuters utskällning i telefonen lägger han på.

I ett enda sugtag får han i sig cigaretten.

Minuterna tickar men ambulansen kommer inte. Don Hjort skriker åt mig att springa upp till hans hytt. Springer upp och sätter mig framför Msn och chattar med någon Janne, en kompis till The Don. Snabbt förklarar jag läget, en ambulans är påväg, ingen vet någonting och vart har kapten lärt sig franska?!  Janne skriver telefonnummer. Ser mig omkring och får se på ett rosa anteckningsblock.  

Samtidigt nere i kontrollrummet blir folk stressade. Varför kommer ingen ambulans?! Nu kliver överstyrman in i bilden. Denne man som seglat längre ute på haven än någon sjöman jag träffat. Denna man har blivit skjuten, han har slagits emot pirater och ensam brottas med tre muggers i Singapore.  

Denne man är gjord av järn helt enkelt. Namn? James. James Jönsson!  

James blir rasande, han börjar förbanna varenda fransman på planeten för att ingenting sker. Slänger sig ut på kajen, springer fram emot kajgubben och börjar vråla på portugisiska av alla språk.

Precis alla i båten vaknar, folk börjar springa ner och se vad som händer. Ingen vågar riktigt närma sig skitmässen, Don Hjorts smärtor ger alla rysningar.

Tillslut kommer ambulansen, vi får hjälpa kaptenen ut på däck. Hans vrål ekar ut över kajen, jag börjar nu bli riktigt orolig. Vad är det här egentligen? Hela jag ryser, det här kan vara allvarligt. Jag Chiefen och kapten kommer fram till ambulansen, frågar ifall någon kan engelska, inte någon av ambulansförarna kan ett ord engelska.

Don Hjort får hjälp in i ambulansen. Jag och chiefen Charles står utanför och undrar varför nu ingenting sker. Ambulansförarna bara står där, den ena pratar i telefon. Den andre chillar vid sidan av. Don Hjort vrålar ut och undrar varför i hela helvetes ingenting sker.

- KÖR ERA JÄVLA FRANSOSER!!

Jag rycker tag i en av dem, kör nu hårt på alla mina internationella skills av teckenspråk. Med händerna i form av en ratt som vevar och växelspaken i femmans läge fattar han vinken. Vad gör han då, jo han ger hela sin version på franska istället för teckenspråk.

Va fan...

Ekvationer snurrar runt i huvudet. Om nu detta är allvarligt vill man inte vara ensam. Jag hänger med. Så i arbetsoverall hoppar jag in i ambulansen och ser Don Hjort djupt i ögonen.

- Okej, Don Hjort. Jag hänger med till sjukhuset. Så är det bara.

Don Hjort biter ihop, han kämpar för att inte svimma av smärtan. Ögonblicket är fyllt av smärta, känslor och panik. Detta tillfälle är så unikt det bara kan bli. Jag vill visa mina känslor med en rörelse för att visa hur allvarligt jag ser på situationen. Jag vill fista helt enkelt.

- Fisten... >>Sträcker fram min knutna näve.>>   

I enorma smärtor men med fullständig koncentration så fistar han med mig. En tår rinner nerför min kind, jag ser The Don in pain, men han kommer fan att klara sig oskadd.

Fortfarande står ambulansen still. Nu blir jag galen, efter den fisten så är ingenting omöjligt. Jag sliter in ena ambulansföraren, kastar min arbetshjälm till Charles och slänger igen dörren.

- GO FÖR FAN! DRIVE AWAY!

I sista sekund kommer jag på att Charles behöver ju lappen jag har på mig. Lappen med Don Hjorts frus nummer på. Men bilen börjar köra iväg.

Jag öppnar dörren i farten och chansar genom att kasta lappen rätt ut. Genom den lilla rutan ser jag hur en singlande rosa lapp falla emot marken. Det är ren slump att Charles upptäcker den, han plockar upp lappen precis innan vi svänger. Han håller den högt och vi ger varandra. The Look.

Skriken ifrån min kapten blir bara värre.

Jag får sitta och hålla fast mannen i den position som gör minst ont. Ambulansen kör nu i ilfart, sirererna tjuter, kurvorna genas, sekunderna tickar som timmar. Vi stannar vid sjukhuset, bakdörren flyger upp och det är helt tomt. Fasen är folket då?

Hjälper min kapten ut ur ambulansen, stapplande tar vi oss framåt emot en dörr. Med en frontkick så flyger dörren upp. I mitt huvud så vill jag nu se fransmännens kända handlingskraft. Jag vill se revolutionens folk, jag vill se folket komma med sprutor från alla håll och kanter!

>>Dörren smälls upp!>>

- KOM IGEN FRANKRIKE! VISA NU VAD NI GÅR FÖR! VIVA LA FRA... Va fan?

Tolv man står och hänger vid receptionen. Varför gör ingen något? Själv får jag sätta Don Hjort på en brits. Jag ser ambulansföraren skicka ett sms. Herregud, va i hela är det här? Varför gör ingen något? Mannen sitter och skriker, snart börjar han la hosta blod!

Och jag som inte kan ett ord Franska.

Kapten undrar varför ingenting händer för. Jag med. Börjar nu fundera på de ord jag faktiskt kan på Franska. Jag tar dessa två och kör hårt helt enkelt. Går fram till receptionen...

- MERDE! >>Slänger näven i bordet.>>
- ...
- SACREBLÖÖÖÖÖÖ!!!!!
- Huh?
- SACREBLÖÖÖÖÖ!!!! Gör nåt era pundhuven!

Då kommer agenten in. En tolk! Yes!

- Am I glad to see you. Do your magic dude.

Men det som sker nu är helt otroligt egentligen. Ett formulär, ett papper, byråkratins underverk skrattar mig i ansiktet. Agenten frågar mig om hans adress, om han är gift, tillslut frågar han mig vad hans farsa heter. Då spricker jag, det här håller inte. Vad krävs det för att något ska hända?

En scen? Jag får fan ställa till en scen, jag går in i pain-in-the-ass mode. Förbereder mig för att göra något dumt.

Då slängs dörrarna upp igen. En man rullas in i rullstol, killen blöder ifrån skallen, hans fingrar är helt brutna. Agenten vänder sig om, det visar sig vara hans kompis.

Situationen är helt sjuk, agentens kompis som sitter och forsar blod ifrån skallen bes också börja fylla i formulär. Jag ser ett papper som ser ut som någon slags försäkring. Då faller poletten ner.

Försäkringar, detta är inte sant.

Agenten byter nu helt fokus till sin vän istället. Jag blir förbryllad, ser mot stackars kapten som bara skriker rätt ut. Mannen svimmar snart, något måste göras. Bakom receptionen finns en svängdörr, där inne finns det mer folk. Folk som kanske kan göra något!

En scen var det ja, jag skiter i allt helt enkelt. Sliter åt mig pappret, fyller i lite uppgifter jag kommer på själv. Namn, adress, hans föräldrar. Totalt oväsentligt, här ska räddas liv. Inte skickas brev.

- Okey, correct. Oui oui, skicka in den där fan nu! >>Smack! Formuläret splattas till framför receptionisten samtidigt som min arm vevar emot The Don.>>

Kvinnan bakom receptionen bara försvinner. Nu flippar jag totalt. Det har nu säkert passerat 10-15 minuter. Jag ser dörren som portalen mot folk som kanske kan hjälpa till, jag går fram till kapten. Väljer att ljuga nu. Bakom dörren måste finnas mer hjälp. Vi måste komma bakom den där dörren helt enkelt!

- Okej captain. Vi ska in där, hon sa det (nödlögn). Där finns det läkare. Lägg dig ner så kör jag in dig bara. Okej?

Kapten lägger sig ner, jag trampar loss bromsen och börjar skicka in honom. Hoppas fan att detta är rätt beslut bara, ingenting händer ju.

- OUT OF MY WAY! HÄR KOMMER OVERALLMANNEN!

Fullständigt bombar upp dörrarna. Det var precis som på TV, en man i röd arbetsoverall skjutsar in kaptenen med guldpommes på axlarna. Bokstäverna Broströms på min rygg visar hur det går till!

- HELP HELP! WE NEED HELP HERE!
- Okey, over here!

Äntligen någon som kan engelska. Skjutsar in kaptenen i ett tomt rum, en kvinnlig läkare rycker tag i min axel. Säkerligen har hon sett hundra sån som jag. Våra blickar möts, jag visar att gör ni inget nu, då vetifan vad som händer.

- We take it from here. Sit outside. >>Pekar mot dörren.>>

De enda orden som yttrades. Hon menade mer allvar än mig, en liten känsla av trygghet infann sig ändå. Sjukhuset var gammalt, slitet men på folkets ansikten ville jag ändå se att kompetens fanns där.

Fyra kvinnor stod inne hos min kapten, mannen får ut några ord på franska, de klämmer och frågar. Jag ser huvuden skakas, de ser förundrade ut. Hoppas de i alla fall misstänker något. Två dropp sätts in. Jag ser allting ifrån ett litet fyrkantigt fönster.

Mannen på britsen vrider och vänder sig, tillslut ser han ut genom fönstret våra blickar möts. Jag försöker återspegla lugn. Det är det enda jag kan göra just nu.

Jag hör ordet morfin, de trycker in dos efter dos.

Ifrån att ha stått lugnt och skönt på däck till paniksituation i sjukhus. För bara någon timme sedan satt vi och skrattade i skitmässen.

Jag kan inte bara stå här, han får inte vara ensam. Jag går in i rummet, nickar till syrrorna att jag står lite längre bort. Jag ser mot kapten, mot Don Hjort. Tänker på hans familj, detta måste gå bra, det finns ingen annan utväg.

Sjuksyrrorna lämnar oss, de verkar nöjda för tillfället. Jag försöker prata med mannen, han bara vrider sig i smärtor.

Då händer det som inte får hända. Kaptens ögon börjar flacka, genast tar jag tag i hans hand och försöker förstå vad som sker.

Viskande ord. Ord som inte får yttras, ord jag inte vill höra.

- Efter all skit jag varit med om. Efter allt detta liv så kommer ens sista stund vara på ett jävla sjukhus i Frankrike...

Det var precis som om någonting sprack i honom. I ryggen. Smärtan spred sig ännu mera. Jag skriker högt på hjälp, trycker in den där röda knappen som alltid finns i sjukhus. Folk springer in. Jag tar tag i hans hand, knyter den hårt.

- Micke du vet att detta inte sker. Du vet att detta inte är din sista stund.

Kvinnorna i rummet börjar prata febrilt på franska. Jag fattar inte ett ord. Jag ser bara hur mannen försvinner, hur hans ögon sakta stängs igen. De säger åt mig att lämna rummet, jag går ut. Står och bara stirrar in i det lilla fyrkantiga fönstret.

Känner hur jag själv luktar diesel. Jag vet att han hörde mig, detta kommer gå bra. Det finns ingen annan utväg. Tiden stannar, jag ser hur folket arbetar vilt med honom. De förbereder för att köra iväg honom. Jag försöker se tecken på liv när han rullar förbi.

En evighet passerar, men tillslut ser jag en säng rullas in i korridoren igen. Han har återfått medvetandet.

Tre olika röntgen bilder togs, i den sista fann dom en gallsten på ca 4 mm. Morgonen därpå ringde jag till hans vän Janne och berättade lite om vad som hänt, (berättade inte om den stora smärtan).

Han blev opererad på ett annat sjukhus i närheten och sex stycken stenar togs ut. Idag är han i Sverige och väntar på nästa operation. De ska ta ut en slang som opererades in i Frankrike. Sedan kommer han tillbaka så fort som möjligt. 

Det var stunder som sätter spår i själen, minnen ingen av oss vill ha. Men allting gick ju bra till slut och jag hoppas jag aldrig får gallsten.

En smärta som var så svår att skåda, och sedan uppleva? Herregud säger jag bara.

Okej, dags för videoblogg igen. Det blir det fjärde klippet denna gång ombord Bro Anton. Försöker korta ner det hela lite och hålla ungefär samma stil nu. Allting är så spontant det bara kan bli, har slängt upp kameran lite här och var och hoppats på det bästa.

Och Magnus där blev ju hur bra som helst!! Han är full av sköna kommentarer!!

Vi har legat till ankars utanför Pembroke några dygn. Vi har kommit tillbaka med lite last de inte ville ha i Dublin för att ge tillbaka det till Pembroke. Så nu har vi precis skickat iland lite fluids, förhalat, kopplat om och ska snart börja lasta.

Och vart ska vi med dessa nya fluids?

Dublin! Såklart...

Fick detta meddelande idag ifrån anställda på ett sydsvensk rederi idag.

Tjena läget?

Jag och (Namn) som var på (Namn på båt) samtidigt med dig jobbar numera på (Rederiets namn). Vi har visat våra kollegor här ombord lite grejer som du har producerat och lagt ut på youtube. Detta gjorde att folk här ombord ville träffa dig för att se mannen bakom ISPS bumbhamstern, så ett ypperligt tillfälle är nu 12 augusti i (Sydsvensk stad). Vi har avmönstring då och tänkte samlas hemma hos en motorman och dricka lite öl, så vill du med? Slå en pling så hämtar vi dig på station i (Samma stad). Eller du kanske är till sjöss nu?

Kära kollegor och kollegoinnor på (Åh, vill så gärna skriva namnet...). Det är med ett tungt hjärta jag meddelar att jag idag är mönstrad ombord Broströms tankfartyg, Bro Anton. Kan således ej närvara denna till synes mycket festliga tillställning. Jag äro mycket smickrad över denna inbjudan och hoppas innerligt att vi i framtiden kan styra upp världens jävla fylleslag någon gång!!

Jag och Stefan satt i skitmässen idag och diskuterade de arbetshandskar vi har. Dem är av märket soft touch, vi vill göra en lite recension hade vi tänkt. Först och främst så kollar vi flamsäkerheten.

Värt att nämna är att jag fullständigt glömt hanteringen av bensin på däck nyss. Och ja, bensin tog ner flampunkten av handskarna en aning.

- Okej, är du beredd Stefan? Jag håller handsken såhär, sen tänder du tändstickan.
- Vi behöver väl inte elda på för fullt hus?
- Nej då, vi drar stickan lite lätt under bara. Blir en bra recension det här.
- Okej... >>Stefan laddar med tändstickan.>>

Och ja, det som sker nu var väl inte direkt det jag hade tänkt mig.

- Beredd?
- Jajamen, tä.. >>Handsken fullständigt exploderar ut i en enda stor låga.>>

- HELVETE! STEFAN, FAN GÖR NÅT, GÖR NÅT!

Stefan tänker skitsnabbt, men kanske en aning väl snabbt. Minns ni hans Clas Ohlsson keps? Den som det står 'rör du så dör du' i? Jag sular ner handsken på däck och Stefan börjar slunga med kepsen emot handsken (soft touch). Men då fattar ju hans keps eld, Stefans käraste ägodel.

Stefan ser att hans keps också börjar brinna. Han börjar vifta och blåsa på kepsen istället och jag ser bara eld framför mig. Jag tar då beslutet att ta Stefans keps ifrån honom, kastar ner den på handsken (soft touch) och börjar stampa på allting istället.

Det skulle jag aldrig gjort. Jag lyckas släcka elden något sånär, tittar upp emot min kollega.

- ...
- Stefan?
- ...
- Stefan hallå?
- Gåva.
- Va?
- En gåva. >>Stefan pekar på den lilla pyrande kolhögen.>>
- Jamen, den brann ju. Vi gjorde vad som behövdes göra. Den gick inte att rädda.
- ... >>Stefans blick oroar mig.>>
- Hallå, kom tillbaka Stefan. >>Knäpper med fingrarna framför honom.>>

Mannen rycker tag i mina fingrar direkt, börjar skrika att jag hade eldat upp hans keps och att jag är ett as. Brottar ner mig på däck och låser upp mig en någon slags headlock position.

- SÄG FÖRLÅT! SÄG FÖRLÅT FÖR ATT DU ELDADE UPP MIN KEPS!
- Stefan, gnnnggff, säg inte.
-VA?! DU ELDADE UPP MIN KEPS DITT AS!
- ggnnnnff, säg inte eld Stefan. Allt förutom, gnnngg. Släpp mig. Släpp...

Men det var försent, ordet eld hade yttrats med en decibel för mycket. Högt ovanför i lejdaren hör vi vrålet, mannen som har ersatt brandlarmet ombord med ett brölande babianljud, har hört ordet eld.

Brandchefen är nu påväg. Charles, var påväg mot eld. Mot oss, själv vet jag exakt vad som kan hända. Börjar försöka ta mig ur Stefans headlock, jag hör hur Charles under stor dramatik slungar saker omkring sig, börjar banka på hyttdörrar för att få mig sig sitt entourage.

- Gnnnngg, Stefan, du fattar inte. Charles... Gnnn, släpp, släpp innan det är försent.
- NEJ, DU DÖDADE MIN KEPS. JAG HAR KLART OCH TYDLIGT SAGT, RÖR DU SÅ DÖR DU!

Steg börjar komma närmre, jag hör hur det konkas på brandsläckare, hur order givs från höger och vänster. Tillslut ramlar en hel drös med folk nerför lejdaren. Charles är på samma däck som oss, som dem som startade elden. Jag börjar kallsvettas, jag vågar inte ens föreställa mig vad som kan hända.

- Gnnnngff, för guds skull Stefan. Jag räddar ditt liv här om du släpper mig. Gnnr, snart är det förs...
- HÅLL KÄFTEN MARTIN, DU BARA TAR OCH TAR HELA TIDEN. LÄGGER UT OSS ALLA PÅ INTERNET, DU HAR FÖRNEDRAT DEN HÄR BÅTEN MARTIN.
- Förlåt, ggnnnrr, förlåt Stefan. Men nu måste du släppa.

- OCH DET ÄR PÅGRUND AV DIG SOM WEBSENSE BLOCKAR HELA JÄVLA NÄTET JU. DU ÄR PAPPA TILL ALL DENNA CENSUR, DU OCH DIN JÄVLA BLOGG.
- Ja, jag ska be om ursäkt till rederiet. Jag lovar, bara du släpp...

En skugga kastas över oss. Charles har ställt sig i dörröppningen, bakom honom står två rökdykare, två personer med en bår och ytterligare en med en brandsläckare. I headlock position ser jag upp mot dem. Bara inte Stefan säger som det är.

- KOLLA KOLLA VAD MARTIN HAR GJORT. HAN ELDADE UPP MIN KEPS MED FLIT!

Charles kastar genast blicken emot en liten keps, en handske (av märket softtouch), en tändsticksask och en liten Martin, vars ansikte är helt blått nu. En brandchef måste först säkerställa ifall branden är under kontroll, ifall det kan börja brinna igen och sedan givetvis ta reda på vems fel det är.

- Brinner det fortfarande?

Men innan Charles ens hinner ställa frågan så ser han att det pyr till lite i handsken (soft touch!!). Charles vräker upp armarna högt ovanför huvudet.

- JAG HAR ENDAST BOMULL PÅ MIG! JAG ÄR SOM EN BRANDFILT! JAG FIXAR BIFFEN, JAG SLÄCKER ELDEN!

Charles vänder sig först emot alla andra, skriker att han är bomullsgud och att bomull kan fungera som en brandfilt. Vänder sig sedan emot oss igen, jag börjar brottas febrilt emot Stefan som verkar ha några slags superkrafter.

- SLÄPP STEFAN, SLÄPP FÖR FAN VI MÅSTE FLY! DU FATTAR INTE.

Charles släpper nu balansen, han börjar falla rakt ner på oss. Han ska själv agera brandfilt och släcka elden med sin egna kropp. Typ som att kasta sig på en handgranat för att rädda alla andra än sig själv. Jag ser ingen utväg, denna man är nu påväg neråt, och jag som bara ville göra en recension om min arbetshandske (SOFT TOUCH!).

Själv skriker jag som en tjej av skräck, Stefan ser emot sin keps. Sen blir allt mörkt. Charles börjar rulla sig halvt från höger och vänster, han skriker instruktioner till övriga besättningen om hur man säkrast vet att elden är släckt.

- KOLLA HÄR NU VA? FÖRST HÖGER... SEN VÄNSTER. FÖRSÖK ATT LÄGGA SÅ MYCKET VIKT SOM MÖJLIGT VID ANSIKTET, DET ÄR DET MAN VILL RÄDDA MEST!
- Alltså... gngnnngfff, Charles. Vi är okej.
-VA?! VA SÄGER NI? HAR NI ONT, BRINNER DET MER!

Då beordrar han dem som har pulversläckare att trycka munstycket in under honom och blåsa av. Brandchefen är i sitt esse, två stycken pulversläckare trycks av samtidigt rätt i fejset på mig.

Full med pulver, i strypgrepp av Stefan och en brandchefs nätbrybja i ansiktet gnuggandes fram och tillbaka. Jag börjar helt plötsligt komma att tänka på min gamla sjöfartslärare. Han som berättade alla tokiga historier om att vara sjöman.

Men det framgick inte att vi sedan också kommer bli utsatta för dem. Det var därför han smög fram ordet äg i meningarna hela tiden.

As...

Handskarna vi har på däck, slitstarka och bekväma. Går också att tvättas i maskin på låg värme. Tips till matroser på tankfartyg, om du handskas med bensin, lek inte sedan med tändstickor i skitmässen på 10 kaffet.

Dagens vakt. Försov mig, pumparna viner så det snurrar i huvudet, Dublin visar prov på kallt väder, det är den 5 augusti 2008 och... det regnar. När jag är i Asien ska jag minnas denna dag.

Tappade handskarna i vattnet, slår i elektriska knölen på armbågen mitt i en lejdare också ryggen när jag måste klättra under ett rör. Smärtan sprider sig, kylan biter sig och förbannad säger jag åt min stressade överstyrman att starta pumpen.

Då tog batteriet slut på radion.

Klockan blir tio, jag undrar ifall mitt liv kan kännas mer värdelöst just nu, går in och tar kaffe. Äter ett wienerkex. Då ropar överstyrman igen, ytterligare en tank är snart tom. Bara att fortsätta jobba.

Går ut igen, regnet smattrar emot min hjälm, klättrar ner till pumpen och drar igång skiten. Ser upp emot himlen och drömmer mig tillbaka till Australien, till Nya Zeeland. Regndropparna glider ner för kinden och ett leende kryper sig sakta fram.


Pumpen börjar skrika, jag återfår verklighetsuppfattningen. Ska precis sippa på kaffet och ser sakta hur en droppe faller ner i papperskoppen. Givetvis var det nu inte heller en liten droppe av vatten. Det var last.

En oljefilm sprider sig på ytan i min kopp...

Här ser ni den moderna sjömannen och den eviga förbannelsen av att ha exakt samma kläder på sig varje dag. Det enda vi kan göra för att försöka förgylla denna extremt tråkiga outfit är helt enkelt, att skita ner sig.

Precis innan kortet så smetade jag och Stefan in oss i lite smuts. Idag valde vi att duscha varandra med lite diesel. Jag slängde lite färgduttar över Stefan och han berättade historien om vart skorna vi får av Broströms kommer ifrån.

Tydligen hittade någon på kontoret en hel jävla UFF container full med gamla skor och skickade ut till oss.

Innan kortet knäpps springer Stefan in och hämtar sin keps. Han har skrivit "rör du så dör du" inuti den. Sen vill han inte bli kallad för Stefan här, nej när Clas Ohlsson kepsen flyger på. Då träder Stefanios in i bilden!

- Ah, Mr Stefanios! >>Stefan lägger till med dialekt.>>

Jag fick till denna delikata frisyr genom att ta skitigt vatten ifrån ett oljetråg. Ett tips jag gärna delar med mig till frisörer.

Så ja, här har ni det. The Broströms Vintage Collection!

Otroligt nog hittar jag en relaterad nyhetsartikel. Lukta smuts, nya trenden.

Wohoo! Äntligen så har klippen börjar komma upp hos Aftonbladet. Ska maila dem och se vad som händer nu. Snart kommer alla Aftonbladets läsare veta hur den moderne sjömannen lever och ser ut. Gå gärna in och lägg en kommentar på sidan. Då syns det ännu mera!

Klicka här för att komma till Mitt Klipp.

Ser att många sökt här inne på historier om förstemaskinisten Lasse. Ska börja rota omkring och göra hela listan över alla inlägg där Lasse är med. Ni som redan sökt och hittad ett par schyssta kan la göra en kommentar om dem ni hittade.

Sitter helt förtvivlad över att jag faktiskt jobbar ombord. Blir ju trött av att jobba! Jag som bara vill sitta och redigera filmer samt skriva historier.

Vi ligger i Pembroke igen, som vanligt är det nya besked för varje timme om destinationer. Nästa hamn Dublin, sedan tillbaka hit. Kapten Micke Hjort, eller Don Hjort som han heter egentligen, har åkt hem. Han fick åka ambulans i senaste hamnen Lorient.

Arbetar på historien om det. Ganska makaber och mer sanning än vad man vill kanske tro. Han ska opereras i Sverige snart igen, sedan säkert tillbaka hit. Han är hård den där...

Som vanligt frågar jag mig hur mycket som egentligen kan hända under en så kort tid ombord. Jag jämför med min Cypern vecka då jag och Nils var så trötta på konstiga händelser, tillexempel när restaurangen fullständigt exploderar.

(Hade vi satt oss där vi tänkt från början, då hade vi nog inte planerat speciellt mycket ihop idag.)

Svenska barnfamiljer skriker, människor kastar sig över stolar. Röken lättnar, där sitter jag och Nils lugnt kvar och äter på vår Calamari. Vi var trötta på att dessa ofattbara händelser löser av varandra. Samma känsla nu, kan vi inte få en lugn stund snart?

Vi väntar på att en ny kapten ska komma ombord. Vi ska ut och ankra över helgen, våran resa till Pembroke är som bortblåst.

Kolla in Franska tidningar ifall det står något där imorgon. Själv gömmer jag mig hytten tills vidare.