Runt, runt, runt på alla dessa bussar.
Vi kliver av bussen i ett av dom där ställena man refererar till "in the middle of nowhere". En hord av människor svärmar runt oss och börjar babbla, rycka och skrika till alla andra att turister har kommit till stan! Det är bullshit efter bullshit som vädras ifrån folket. Som vanligt är det bara att slå blindöra mot allt och alla, slita ifrån ryggsäcken från någon indonesier som bara "ska hjälpa till lite" (i utbyte mot pengar såklart).
Ännu en gång så är det 12 timmars resa bakom oss. Taxi, buss, färja och ytterligare en buss. Vi började ifrån Kuta Bali och det började med att vi frågade en biljettförsäljare vad det skulle kosta att åka till Solo på Java:
- 340 000 rupie!!
- Okey, thats just bullshit. And you know it.
- No no no n...
- How would you get to Solo? As a local.
Killen svalde sina ord och kved fram att det finns faktiskt en busstation i Denpasar som ligger en liten bit ifrån Kuta Bali. Information som känns helt omöjlig att få fram ifrån folket där. Vi bestämde oss för att åka just som the locals skulle göra. Skillnaden blev stor på kostnaden och arbetet.
Vad less jag börjar bli på folk som tror sig veta någonting. Indonesien är tyvärr det värsta folket hittills då det gäller bullshit. Om man ska försöka få fram någonting vettigt så är det att fråga 10 pers sen dra någon slags medellinje mellan historierna. Vilken buss? Vad är priset? Går den hela vägen? 10 pers. 10 svar.
En gång försökte folket i bussen lura av oss den så vi kunde bli lurade på pengar nere vid perongen. En local slet tag i oss och sade att vi bara skulle sitta kvar. Jäkla tur att någon som kunde engelska just då satt bakom oss.
Vi lyckas genom lokalbussar komma fram till ett ställe (Surabaya) då vi måste hitta ett hotell. Hittar en hotellskylt och börjar vandra emot den. En indonesier springer fram och tror sig börja leda oss mot hotellet. Också en sak man ska se upp för. Får du folk som leder dig mot ett hotell, då vill den ha provision för han säger att det är han som förde oss dit. Alltså blir rummet dyrare.
En trång liten gränd, några människor sitter och spelar kort i ett hörn. Dom har klädnypor fästa i ansiktet, inte en aning om varför. Några hundar börjar skälla på oss när vi kliver fram till en reception. Stället är inte så skabbigt som jag trodde det skulle vara. Det var bara ett annat problem. Vi var en man och en kvinna. Därför fick vi inte sova i samma rum. Det fick vi bara inte.
Muslimer, åh muslimer. Varför krånglar ni till det så här?!
Klockan är närmar sig 11. Svettiga, trötta och redo att slita fram en kniv och slajsa upp folk som bara vill snacka skit.
Vi hittar ett annat hotell. Ett ganska skabbigt ett. Dom slänger fram ett pris som är detsamma för lyxhotell på Kuta Bali. Dom tror att vi vita folk betalar precis vad som helst ibland. 15-20 US dollar för ett rum utan dusch och toalett?
Känslan av att komma till ställen där inga turister existerar kryper sig fram. Det börjar regna ute. Vi måste hitta ett rum snart. Varför tror dom att 20 US dollar är rimligt? Är det ett rykte som Bali lyckas sprida över hela Indonesien att vi backpackers betalar vad som helst?
Vi hittar ytterligare ett hotell. Samma pris. Kartellvarning på hela gatan alltså. Det här rummet var lite bättre. Det hade någon slags dusch i alla fall. Efter en halvtimmes hasslande fick vi ner det till cirka 4-5 dollar. Ren princip. Tänker inte ge för mycket till idioter.
Slänger in väskorna på rummet, duschar och Sarah slocknar på sängen. Själv är jag hungrig och går ut på gatan i jakt på mat. Hittar ett litet hak som lyckas slänga ihop en nasi goreng. Tre indonesier sitter och råglor på mig medans jag äter. Vitt skinn är något dom inte sett verkar det som. Jaja, dom får la glo då...
Nästa morgon är det dags igen. Bullshit, bullshit, bullshit.
En liten del på hur arbetet för att resa runt billigt i Indonesien. När jag äntligen får tag på en kortläsare så lägger jag upp lite bilder på hur miljön i bussen är. Vill man resa snorbilligt så är det ju andra pris man betalar. Själv gör jag gärna så här ibland för erfarenheterna är så mycket bättre än att ta direktbussar överallt.
Priset blev 110 000 var istället för 340 000.
Bilderna på Solo kommer från Googles härliga arkiv!!!
Ännu en gång så är det 12 timmars resa bakom oss. Taxi, buss, färja och ytterligare en buss. Vi började ifrån Kuta Bali och det började med att vi frågade en biljettförsäljare vad det skulle kosta att åka till Solo på Java:
- 340 000 rupie!!
- Okey, thats just bullshit. And you know it.
- No no no n...
- How would you get to Solo? As a local.
Killen svalde sina ord och kved fram att det finns faktiskt en busstation i Denpasar som ligger en liten bit ifrån Kuta Bali. Information som känns helt omöjlig att få fram ifrån folket där. Vi bestämde oss för att åka just som the locals skulle göra. Skillnaden blev stor på kostnaden och arbetet.
Vad less jag börjar bli på folk som tror sig veta någonting. Indonesien är tyvärr det värsta folket hittills då det gäller bullshit. Om man ska försöka få fram någonting vettigt så är det att fråga 10 pers sen dra någon slags medellinje mellan historierna. Vilken buss? Vad är priset? Går den hela vägen? 10 pers. 10 svar.
En gång försökte folket i bussen lura av oss den så vi kunde bli lurade på pengar nere vid perongen. En local slet tag i oss och sade att vi bara skulle sitta kvar. Jäkla tur att någon som kunde engelska just då satt bakom oss.
Vi lyckas genom lokalbussar komma fram till ett ställe (Surabaya) då vi måste hitta ett hotell. Hittar en hotellskylt och börjar vandra emot den. En indonesier springer fram och tror sig börja leda oss mot hotellet. Också en sak man ska se upp för. Får du folk som leder dig mot ett hotell, då vill den ha provision för han säger att det är han som förde oss dit. Alltså blir rummet dyrare.
En trång liten gränd, några människor sitter och spelar kort i ett hörn. Dom har klädnypor fästa i ansiktet, inte en aning om varför. Några hundar börjar skälla på oss när vi kliver fram till en reception. Stället är inte så skabbigt som jag trodde det skulle vara. Det var bara ett annat problem. Vi var en man och en kvinna. Därför fick vi inte sova i samma rum. Det fick vi bara inte.
Muslimer, åh muslimer. Varför krånglar ni till det så här?!
Klockan är närmar sig 11. Svettiga, trötta och redo att slita fram en kniv och slajsa upp folk som bara vill snacka skit.
Vi hittar ett annat hotell. Ett ganska skabbigt ett. Dom slänger fram ett pris som är detsamma för lyxhotell på Kuta Bali. Dom tror att vi vita folk betalar precis vad som helst ibland. 15-20 US dollar för ett rum utan dusch och toalett?
Känslan av att komma till ställen där inga turister existerar kryper sig fram. Det börjar regna ute. Vi måste hitta ett rum snart. Varför tror dom att 20 US dollar är rimligt? Är det ett rykte som Bali lyckas sprida över hela Indonesien att vi backpackers betalar vad som helst?
Vi hittar ytterligare ett hotell. Samma pris. Kartellvarning på hela gatan alltså. Det här rummet var lite bättre. Det hade någon slags dusch i alla fall. Efter en halvtimmes hasslande fick vi ner det till cirka 4-5 dollar. Ren princip. Tänker inte ge för mycket till idioter.
Slänger in väskorna på rummet, duschar och Sarah slocknar på sängen. Själv är jag hungrig och går ut på gatan i jakt på mat. Hittar ett litet hak som lyckas slänga ihop en nasi goreng. Tre indonesier sitter och råglor på mig medans jag äter. Vitt skinn är något dom inte sett verkar det som. Jaja, dom får la glo då...
Nästa morgon är det dags igen. Bullshit, bullshit, bullshit.
En liten del på hur arbetet för att resa runt billigt i Indonesien. När jag äntligen får tag på en kortläsare så lägger jag upp lite bilder på hur miljön i bussen är. Vill man resa snorbilligt så är det ju andra pris man betalar. Själv gör jag gärna så här ibland för erfarenheterna är så mycket bättre än att ta direktbussar överallt.
Priset blev 110 000 var istället för 340 000.
Bilderna på Solo kommer från Googles härliga arkiv!!!
Kommentarer
Postat av: Nils
En aning bitter idag kanske? Cheer up mate!
Postat av: Alexandra
Tittar in då och då... det är informativt att veta att Indonesien är ett ripoffland men nu är det lite väl bitter ton. Njut detta är en resa för livet...
/A
Postat av: Hrm.
Bitter? Martin är aldrig bit.... vänta, är han hungrig!? Det är svaret. Hungriga-Martin är satt på bloggförbud, men ibland slinker han förbi. Låt inte Hungriga-Martin blogga!
Postat av: InQubuz
Kanske Martin har fått för mycket av det goda på koncentrerad tid och behöver komma hem och jobba lite för att uppskatta de små sakerna i livet igen...
Trackback
