cmj's sjömansblogg

Vet inte vilken gud vi har fullständigt matat en knytnäva rakt i fejset för att ha sån otur med resandet just nu. Vi har äntligen lyckats ta oss in i Indonesien vilket var ett litet helvete i sig. Vi kom till Tawau på en söndag då vi skulle ta en färja till Indo. Fast på söndagar är det ju stängt såklart.

Då letar man väl sig in i Lonely Fucking Planets lilla guidebok? Där står det att mitt ute i tjotahejti en bit västerut finns en gränskontroll som inte utnyttjas så mycket. En två timmars taxifärd senare... Nej, det finns ingenting där. Lonely Planet hade fel, igen. Tack.

Taxichaufförren då? Givetvis visste han det här också men ville bara lura oss på pengar. Nitar snart folk som börjar hassla om pengar. Har inte varit långt borta. Dock känns inte dessa muslimska fängeslen som the place to be riktigt.

Min dators elkabelgrej har gått sönder också så inga bilder kan läggas upp just nu. Inga filmklipp heller för den delen. För hela resans framtid om det nu inte mirakulöst fixar sig själv... Men djungelstaden var cirka 20 hus, två skrikande bebisar och några rabiessmittade hundar.

Står och snackar med en man som inte kan någon engelska vid en liten flod inne i Borneos djungel. Han kan tydligen ta oss över gränsen. Han kunde ta oss till Nunukan som låg en liten bit ifrån Tarakan, dit vi egentligen ville. Det jobbiga var bara att båten såg ut som en flyktingbåt ifrån Somalia och att mannen ville ha 500 RM vilket är runt 1200 spänn.

Tillslut hittade vi någon som snackade engelska. Han sa att den där lilla floden är en olaglig väg in till Indonesien. Det var en flyktingbåt tydligen...

Så vi åkte tillbaka till Tawau och tog färjan på måndagen. Igår. Och gissa vad vi ser när vi lägger till i Tarakan!!! Jo nästa färja som håller på att lägga loss och drar. Jävla helvetes skit säger vi och försöker hitta något slags kontor. Allt var stängt. Som vanligt.

Imorse hittade vi ett kontor. Nästa färja som går dit vi egentligen vill. Till de södra vackra öarna i Indonesien. Den går den 12 mars och tar tre dagar...

Det går en annan färja imorrn dock. Den går till någonting som heter Pare Pare vilket vi inte har en aning om vart det är. Den tar två dagar och man får sova i en sovsal ihop med andra små flyktingindonesier. Vi måste ta den. Jag vill inte stanna här.

Frågade imorse om lite frukost på ett ställe och börjar bli mäkta trött på att höra:

- Yes of course!!! We have ehh, rice, and, ehh. Yeah, rice with chicken. --En dörr stängs och svenska svordomar förbannar maten i stan.--

Att resa i östra Borneo och dessa öar via land och vatten är ett riktigt meck och kan inte rekomenderas som första destination på eran backapcker resa. Åk runt i de snälla Thailand, Laos, Vietnam och kambodja ett tag först. Det är lätt, smidigt och fruktansvärt behagligt jämfört med detta. Resan här känns som ett trögt jävla klister just nu.

Klicka på google map grejen till höger för att se vart vi är.

Att blogga känns också som en fysisk omöjlighet. Hoppar inte datorn igång så vet i fan. I alla fall kan jag lugnt säga att jag starkt försökt att blogga om denna resa. Det här Pare Pare känns väldigt långt bort från hemma...