Valkampen 2010
Det blåser full storm denna söndag men det tänkte ingen på idag för idag gick Bro Anton till valstugan som hölls nere i mässen. Att hålla demokratin vid liv ombord skiljer sig en aning från iland kan man säga. Jag har endast hört historier om hur det går till och nu äntligen får jag vara med om det.
Klockan 13:00 skulle det börja och i vanlig ordning inför varje val så måste först en valkamp utkämpas. Alla sjömän samlas i mässen och väntar på att ledaren ska göra entré. Matros mörten lyfter högfärdigt en hemmagjord trumpet som han själv täljt ut av gamla ihoplimmade lotslejdar steg och smyckat med fina sjömansarbeten.
Trumpeten fyller ut ljudrummet.
Tuuuuuuuuut!!
Mörten talar:
- Välkomna till val 2010 ombord Bro Anton! Innan våra poströster kan fyllas i så måste först den traditionella valkampen utkämpas och jag låter våran ledare ombord förklara hur reglerna är i år. Om alla nu kunde gå ner på knä och visa vördnad för våra ledare… --Mörten pausar och ser strängt mot sjömännen som sakta går ner på knä.—Tack så mycket. Jag lämnar nu över ordet till ledaren –konstpaus—KIM JONG HJORT!!!!
Mörten lyfter sin trumpet och blåser för allt vad han är värd.
Tuuuuuuuuuuuuuut!!!
In kommer våran kapten Don Hjort fast idag för en dag så är han den mäktiga KIM JONG HJORT!!! Han bär en Broströms flagga som cape och håller sina båda händer knäppta vid bältet. Sakta går han in i mitten av rummet och gör en gest med handen som betyder att alla kan resa sig igen. Förutom jag då…
- Lillen kan gå ner på alla fyra!
Jag får sätta mig ner på alla fyra och agera som en pall så att Kim Jong Hjort kan enkelt gå upp på ett av borden utan att behöva anstränga sig för mycket.
Hela mässen bryter ut i ett:
- VAR HÄLSAD KIM JONG HJORT!!
- Tack och välkomna till valkampen 2010.
Alla nickar mot varandra och känner stolthet över att vara delaktig i en rättvis demokrati.
- I år så har vi två stora block som ska kämpa mot varandra, ett lite turkosgrönt och ett lila. Jag har utsett våra rumäner ombord till att agera som utsända FN valobservatörer så att inget fusk kan förstöra den goda stämningen, och sen hoppas jag att inget fulspel sker idag så som det var förra valkampen.
För fyra år sedan så hade vi en elev som kallade sig själv anarkist och avbröt valet mitt i allt och kastade en gatusten rätt i huvudet på kocken så att den fick sjukavmönstra. Alla tyckte det var lite väl över gränsen så inga anarkister är välkomna ombord längre.
Våran skåning och safety styrman flippar nu och höjer rösten.
- SKÅNE!!! –En arm höjs hårt uppåt!!--
- Va fan snackar du om då? –Motormannen talar.—
- Oj, förlåt, jag tänkte bara att vi skulle säga vilka vi ska rösta på.
- Rösta? Det här är valkampen innan röstningen.
- Jaja, jo just det jag blev bara så tagen av allting här.
- Men vänta nu. Ska du rösta på Skåne? –En matros bryter in.--
- Ja, jag vill att Skåne ska synas lite mer. Så jag röstar Skåne.
- Men det finns väl inget parti som heter Skåne?
- Ehh, parti? –Ser vilsen ut.—
- Skitsamma, skriv du Skåne på ditt papper sen.
- Ehem, om ni ursäktar? –Kim Jong Hjort harklar sig och ser strängt mot den onödiga spontandiskussion som nyss hölls.—
- Förlåt, förlåt fortsätt du.
- Tack. Ja okej här har jag en turkosgrön och en lila färgpyts. Jag målar ett kryss på era tröjor och oavsett om ni tror på detta block eller inte så ska ni kämpa så som det var erat block.
- Va fan är det här för färger? Turkosgrönt och lila, vilka partier är det? –Reparatören ryter till.—
- Det är nya partier.
- Vadå nya partier? Det har väl för fan inte kommit några ny…
- Du… --Kim Jong Hjort avbryter och skuttar ner från bordet och går fram till repen.— Jag är så jävla trött på allt förbannat blått, rött och grönt. Det är ju dom tråkigaste jävla färgerna på planeten och nu när jag är —Pekar snabbt mot Mörten—
- KIM JONG HJORT! –Svarar Mörten på beställning--
- Så blir du med i det turkosgröna laget. –Kim Jong Hjort smetar ett stort kryss på repens tröja och fortsätter runt tills det blivit rättvist fördelat.--
- Meh! Det här är ingen demokrati ju!
- SLUTA TALA EMOT DEN MÄKTIGA KIM JONG HJORT!!!
Mörten springer fram till repen och blåser stenhårt i sin trätrumpet rätt i nyllet på han så att lite saliv sprutar ut och ljudet är så högt att alla måste hålla sig för öronen.
Tuuuuuuuuuuuuuuuuuut!!!
- INGEN TALAR EMOT DEN MÄKTIGA KIM JONG HJORT!!!
- Men va fa…
TUUUUUUUUUUUUUUUUUUUT!!!
Mörten ser skarpt i ögonen på repen redo att blåsa en gång till ifall ytterligare ett ord skulle yttras.
Den mäktiga Kim Jong Hjort beordrar alla att ställa sig på varsin sida av dagrummet och går nu ut i matförrådet och kommer strax tillbaka med en trälåda.
- Och här har ni dom redskap som kommer avgöra valet. –Kim Jong Hjort stoppar ner handen och sliter upp en stor jävla fläskfilé. --VALFLÄSKET!!!
Alla får nu varsin avlång bit fläskfilé i handen som vi ska använda i valkampen och nu kommer tillslut rumänerna in för att se så en schysst fair play stämning hålls under nästkommande 5 minuter av fläskfiléfäktning.
Kim Jong Hjort ställer sig på bordet och är glad över att se att det är 100 procentigt valdeltagande ombord i år och säger åt Mörten att vara redo med trumpeten.
Kim Jong Hjort tar tag med båda händerna om sin cape och höjer den så att den blir så bred som möjligt och nickar till Mörten.
- LÅT VALKAMPEN BÖRJA!!!!
TUUUUUUUUUUUUUUT!!!!
Om ni tänker er sumobrottning fast med en tre fyra meters ansats och en cirka 12 sjömän som brölar och slår för bittra livet med varsin fläskfilébit på varandra så vet ni hur det såg ut tidigare idag ombord. Men efter bara några sekunder av fläskfiléfäktning så hörs ett annat rop inifrån båten. Det är Ålänningen och eleven Gustav som kommer inspringandes med en stor Finsk flagga som cape och en fläskflilé bit i vardera hand.
- OM JAG INTE DUGER SOM VALOBSERVATÖR BARA FÖR ATT JAG ÄR FINSK SÅ ÅT HELVETE MED SVERIGES VAL!!!!! ARRRRRRRRRGHHHHH!!!!!
Finnen lackar curry för att Kim Jong Hjort förbjöd en finsk valobservatör med förklaringen att finnar duger bara åt att dricka öl och basta, och inte till att övervaka något så viktigt som ett demokratiskt val. Sen hade han tagit med finnen till bastun och sagt att han kan basta när våran valkamp utkämpas så att inga finska influenser påverkar oss. Detta hade gjort han frustande förbannad och tänker nu ge igen.
Rumänerna bryter in för att det här minsann var inget fair play men får genast två snabba rapp med fläsket rätt i fejset och däckade. Kim Jong Hjort avbryter för att tala förstånd i den berserkande finnen:
- FINNE!! Du lägger dig i våran valkamp trots att du inte är av svenskt påbrå och också genom att sänka rumänerna så riskerar du också ett fullskaligt världskrig ombord. Jag ser inte logiken i ditt handlade men ingen sabotör ska förstöra våran valkamp och nu kommer du få känna på hur fläsket känns mot dig själv. LILLEN OCH FINNEN SKA UTKÄMPA EN DUELL!! --Armar och cape upp i luften!--
- Va?
- Lillen och du ska kämpa till döds! Försvara Sverige nu lillen!! –Alla tycker det lät som en skitbra idé och bildar en ring.--
Lillen som då är jag säger att det här börjar spåra ut lite men det är inte lätt att säga emot ett gäng politiskt våldsberusade sjömän, så jag ställer mig mitt emot finnen som genast börjar vifta med fläsket och får in en fullträff över mitt vänstra öra. Jag flyger ner på durken och får en galen finsk man över mig som frenetiskt börjar banka med köttbatongerna. Tillslut får jag omkull honom åt sidan och kommer upp på fötter igen men precis när jag vänder mig om så har finnen kastat sin ena fläskbit mot mig, och då lyckas han köpa sig en kort stund extra så att han också kommer upp på fötter igen.
Publiken gillar vad dom ser och kampen är nu jämn. Kim Jong Hjort ser belåten ut över att ha lyckats skapa en sådan minnesvärd valkamp som det säkert kommer talas om länge.
Nu minns jag en sak som finnen sagt vid en av middagarna och det är att han inte gillar senap, och eftersom som vi nu befinner oss i mässen så ser jag möjligheten att avgöra duellen utan för mycket blod spills. Jag avvärjer ett slag och kastar mig mot ett bord där jag vet senap finns och får tag i flaskan.
- NU SKA DU FÅ FINNJÄVEL!!! –Vrålar jag högt och hyttar med senapsflaskan—
Det fungerar precis som planerat för Gustav lägger sig genast på marken och skriker att han ger upp. Jag har god lust att spruta lite på honom, bara lite sådär så att han får en brun fläck på tröjan som är svår att få bort sen, men jag ser mig omkring och måste ställa folket en fråga.
- Alltså jag måste fråga en sak.
- Det får du Lillen för du kämpade väl och har visat dig värdig för en demokrati! –Jiddrar Kim Jong Hjort och viftar med handen.–
- Ska vi inte säga att valkampen är slut nu och rösta lite istället?
- Meh! Gillar du inte valkamp?
- Jo visst det är alltid roligt med gamla traditioner så här men du sa att vi skulle kämpa till döds. Det känns lite väl, eller?
- Hmm... Ja det kanske det gör. Vi röstar väl istället om du ska vara tråkig, men först, kan du inte bara spruta lite senap på han? Det var ju hur smart som helst att minnas hur finnen hatar senap!
- NEJ!!! Jag är stolt och jag är finsk! Vanhedra mig inte såhär!!
- Du… nu kom du faktiskt in här och ba sabba hela fläskfäktningen genom att vara sur för att du inte fick vara med på alla coola grejer vi svenskar har som tradition. Så nu får du allt ta lite senap på dig. –Kim Jong Hjort gör poängen kristallklar.--
Jag höjer senapsflaskan och mannen från Åland vrålar för sitt liv:
- NEEEEEEEEEEEEEEEEE-sprut-EEEEEEEEEJ!! –Finnen får en brun fläck på bröstet och alla skrockar glatt—
- Så nu kan vi rösta!!
Kim Jong Hjort rycker fram ett gäng kuvert och röstningen är i full gång!
Ytterligare en helt vanlig dag ombord Bro Anton!!
Vart är the feeling?
Jag försöker känna av sjöfarten ytterligare en gång men det känns inte alls likadant längre. För 6-7 år sedan när jag var ombord mitt första fartyg så var varenda lilla saltstänk ett äventyr. Jag stod vid relingen och skrek så hela ansiktet blev blått samtidigt som vågor sköljde över mig gång på gång. Jag kunde inte få nog av det.
Men denna gång så har liksom kraften försvunnit. Igår tillexempel så stänkte det över lite och den lilla sjömannen inombords blixtrade till för en millisekund och jag trodde att känslan var tillbaka, och att om jag bara får lite saltstänk på mig så kan jag flippa och leva in mig i min egen fantasivärld där allting är roligt och fräckt.
Så jag ställde mig vid relingen, höjde sakta mina armar och med slutna ögon inväntade en våg.
- Martin… va fan håller du på med? --Min kollega på däck går förbi och ser en förvirrad ung man stå knäpptyst framför havet.--
- Håll käften det kanske är äventyr.
- Äventyr?
- Ja, om jag får lite saltvatten på mig så kanske sjömanskänslan kommer tillbaka. The feeling vettu.
- The feel? Va?
- Äh, du förstår inte… --Suckar jag högt och koncentrerar mig igen.--
Jag brukar inte behöva förklara speciellt mycket längre om vad jag tänker på för ingen kan förstå det ändå. Det ser ut att bygga upp lite sjö och min kollega flyttar bakåt några steg för att skydda sig samtidigt som en våg kommer.
- KOM IGEN VÅGJÄVEL!!! ÄÄÄÄÄÄÄVENTYYYYY….. SPLASSSSHHHH!!!!!
Jag öppnar ögonen igen och ser ner mot mina händer och försöker känna efter. Äventyr? Nej. Bara blött och kallt. Fan också.
- FAN!
- Vadå?
- Ja, det känns bara blött och kallt i kroppen. Det finns liksom ingenting kvar.
- Mmm, jo det brukar kännas blött när man ja, du vet, får vatten på sig.
- NEJ! –Ryter jag med mer kraft än nödvändigt och ångrar mig genast och försöker visa det med att sänka rösten anmärkningsvärt. -- Förr i tiden så blev jag varm i kroppen av sånt här. Det liksom kvitta va? Allt va ba fett coolt då. – Jag försöker vifta till och ”freeza” med händerna som någon slags east side homie men det ser bara krystat ut när inte känslan finns med.--
Min kollega förstår mig inte alls och frustrerad tar jag lite sats för att försöka mig på en powerslide. Med en ansats på 15 meter så lubbar jag 8 och glider klockrent på knäskydden en sisådär 4 meter men inte hjälpte det heller. Mitt glid stannar till framför kollegan och det såg lite äg ut när jag tajmar in stoppet sådär men inombords så var det bara tomt. Jag är ett tomt skal som inte kan hitta tillbaka till min fantasivärld längre…
Sakta ställer jag mig upp igen och ser sorgset ner mot däck. Matrosen som jag seglat ihop med nu i säkert 3 år och som vet att jag alltid skrattar och ler går fram och klappar mig på axeln. Jag fångar hans blick och hela jag utstrålar att jag behöver nu några stödande ord efter mina föga försök att hitta the feeling igen.
- Alla hatar vi den här platsen. Det var på tiden att du också lär dig det. Du kommer aldrig mer hitta tillbaka till den här känslan du letar efter. Tyvärr men så fungerar det till sjöss.
Sen vänder matrosen bara ryggen åt och går in i färgsjappet för att blanda till lite två comp a la Broströmsrött.
Blöt, kall och med lite sveda i knäna vänder jag mig mot havet igen. Den obrutna horisonten som så många hämtar kraft ifrån och som så ofta varit själva grundpelaren till inspiration för så mycket poesi, musik och äventyrsfyllda berättelser ger mig nu bara avsky och ångest.
Jag går fram till relingen, svär åt havet och förbannar det men precis innan jag spottar så ångrar jag mig. Man ska inte utmana ödet alldeles för mycket tänker jag för mig själv.
En uppgiven Martin går efter in i färgsjappet och även om det skulle finnas någon gnutta hopp i hans själ vid tillfället i fråga. Så försvann det stoffet så fort det kom i kontakt med alla gaser som ett fartygs färgsjapp avger.
Havet. Det har lika många delar fantastisk mystik som klassisk tragik för den arme sjömannen...
Maria Wetterstrands syn på sjöfolk.
Jag vet nu varför sjömän inte kan riktigt lita på miljöpartiet. Igårkväll var det den officiella kvällssagostunden i kontrollrummet och eleven Gurra berättar med stor inlevelse från den tiden han var ombord isbrytaren Atle.
Det är nu den grymma vintern 2010 och Maria Wetterstrand tillsammans med några utvalda gröna personer bestämmer sig för att se verkligen ute på havet och tar sig ombord isbrytaren Atle.
Givetvis på det mest miljövänliga sättet möjligt.
Med helikopter… snark.
Dom ska vara ombord några dagar men vistelsen förkortades efter ett besök på bryggan. Med sig har Maria personer med dreadlocks och anteckningsblock och allesammans är mäkta imponerade över alla knappar och mojänger som styrmannen råder över. Isen krossas framför dom och genom starkt logiskt tänkande förstår sig nu Maria på hur båtar lyckas ta sig fram under dessa stränga vinterförhållanden.
Tillslut tar Maria upp en kikare för att se lika cool ut som styrmannen och spejar ut över det vita lugna men respektingivande havet. Nu upptäcker man hur Maria fastnar med blicken rakt föröver för att inspektera någonting extra noga.
Hon får syn på en sälunge. En söt liten vit kut som försöker ta sig till sin mor och far. ”Ni väjer väl för sälen där va?” Säger Maria lugnt och vet att alla sjömän älskar djur. Maria får inget svar och tar ner sin kikare och börjar blänga strängt mot styrmannen som ser lite väl nöjd ut i Marias tycke. En mustig kvinnlig basröst fyller rummet inne på bryggan och Maria öppnar munnen igen. ”Det är en säl i kollisionskurs.”
Ingen svarar och människor med dreads börjar tyst samtycka med Maria att läget börjar bli kritiskt.
Styrmannen går lugnt och tar en kopp kaffe till men tycks inte röra någon av spakarna för att undvika sälen. Språkröret för de gröna går nu fram till styrman och rycker tag i hans arm så att lite kaffe spills på hans hand. ”Jag hoppas verkligen att du väjer för sälen där framme.” Styrmannen torkar bort lite kaffe från handen och svarar lugnt att man inte kan hålla på och väja för alla sälar pågrund av att isrännan måste vara rak och därför kan vi endast hoppas på att sälen med egen kraft lyckas ta sig i säkerhet.
En våg av rysningar går genom rummet och dreadlocks börjar skälva samtidigt som Maria ber en stilla bön och ser mot den stackars sälen. Den ligger precis i kollisionskurs och stannar nu upp. ”MEN KRAVLA PÅ DÅ SÄLJÄVEL!!!” Ryter Maria Wetterstrand till så att ventilerna på bryggan nästan immar igen.
Men historien har inget lyckligt slut utan de grönas språkrör tillsammans med utvalda politiker och wannabe aktivister, står och ser på hur två sälföräldrar ser sitt barn krossas av djurfaschistbåten Atle. Man kan urskilja två små oskyldiga svarta ögon på den mjuka vita kroppen innan bogen slukar sötnosen och ett stort isblock knäcks lika lätt som en tändsticka och flyter isär.
Tårar börjar synas på besökarnas kinder och många ångrar säkert att de tackade jag till att komma dit. Folk kramar om varandra och viskningar kan höras samtidigt som arga blickar riktas mot styrmannen och dess besättning.
Man vet inte om man kan se rött i propellervattnet men i Maria Wetterstrands ögon återfinns färgen av död och likställer svenska sjömän med japanska valfångare.
Efter några timmar kommer helikoptern tillbaka och kvinnan med miljö i omtanke ser svenska sjömän som hennes nemesis och tänker nu säkert satsa allt på tåg istället för båtar.
Och ja... vi ska hålla en minnesstund för sälungen ombord.
R.I.P
Depression...
Det var det mest homoerotiska jag någonsin gjort och jag svor efteråt att det alltid måste finnas minst en kvinna i publiken när det är eldshow. Om jag kanske inte stuntar med att tända eld på hela mig själv.
Nere på Frasses som är det bästa stället i Sverige att uppträda på.
Jag sitter nu i tystnad hemma i lägenheten igen av fasar över att åka ut på båten igen. Det är ångest och smärta i min själ för jag fick smaka på det fria livet som gatuartist i sommar. Ett liv där varje dag var en ny horisont av möjligheter och det berodde endast på oss själva ifall vi skulle kunna köpa mat för dagen.
Jag och Maggi kommer göra om detta och då ska det vara ännu mera äventyr. Vi snackar landvägen till Indien utan pengar, kontokort eller mobiltelefon. Därför snurrar jag frenetisk på en eldstav, hon lär sig jonglera och tillsammans ska äventyrslusten stillas.
Tänk att få stå och uppträda på torget i Budapest, fastna i Kabul och åka långfärdsbuss genom Indien. Det är såna här saker jag vill göra!! Inte sitta på ett tankfartyg med tryggt jobb och en säkrad pension för framtiden.
Om jag dör så vill jag dö för jag levde och inte vill jag leva för att dö.
Jag hoppas dock att jag finner mer energi till att skriva roliga skildringar av nästkommande turn, för i Göteborg träffade jag flera människor som läst och sett allt jag skapat på internet. En person sa till och med att det var mycket pågrund av denna blogg att han drog till sjöss.
Det var mäktiga ord och överväldigande att kunna bidra till att påverka ett livsval sådär.
Men men, imorgon drar det igång igen. Bro Anton och gamla goa Broströms.
Innan en show på Öland.
Frihet.
Stand up Göteborg ikväll.
Smakar på gatulivet.
Kontakt med folket!!
För att överhuvud taget få en gnutta äventyr på resan så brukar vi freestyla lite när vi cyklar. Alltså att cykla utan karta. På Öland lyckades vi tillslut cykla helt åt fel håll och komma fram så sent att vi inte hade något val än att campa. Det var vid några raukar (vilket i övrigt är den i särklass mest överskattade uttjatade sevärdheten i Sverige) på den västra sidan av ön. Sen vid skymningen så skedde det. När jag står och spyr galla över i mitt tycke idioter som faktiskt vill se raukar så kommer det fram en person och säger hej. Hej!!! Fattar ni hur ovanligt det är i Sverige? Jag har alltid sagt att det är lite myt över vårat osociala beteende men efter denna sommar råder inget tvivel. Svenskar hatar att ta kontakt med andra homo sapiens. Sen likt en röst ifrån ovan som svarar på varan förfrågan om lite äventyr så bjuder Nicklas in oss på lite monopol ihop med hans bror medflera. Inne i deras lägenhet sitter en snubbe som citat "Jag har gjort det lite som ett mission att resa till alla länder i världen." slutcitat gör att det genast snackat resor. Johan och hans tjej Cyntia ska i dagarna resa till Afrika, runt där sen vidare i världen i 6 månader. Det slutar med att vi festar i två dagar, åker go cart, badar bastu och snurrar eld framför alla grannarna. Det finns bara ett uttryck för det hela. Fett kul!!!Radio Gotland och cykelgycklaren.
Har precis varit hos radio Gotland och snackat lite. Kolla i kommentarer om det dyker upp en länk till deras arkiv. Det är idag, 3 augusti mellan 08:30 och 9:00. Första intrycket av stället var Lasse supergotlänning som står och discodansar till vamos ala playa, klickar med munnen och pekar lite häftigt med handen samtidigt som han kallar mig cykelgycklaren. Mallorca 1976 känslan var total. Jimmy som bjudit dit oss bjuder på kaffe och intervjun går igång. Kör några minuter stand på slutet också faktiskt. 
