cmj's sjömansblogg

Kanske den lyckligaste bilden som någonsin tagits.

Jag arbetar på en kortare novell grej historia som jag tycker ska bli roligt att få lägga upp här senare. Dock har ”the sickness” även slagit mig. Alla som bott i denna lya har någon gång varit sängliggande i en vecka och nu är det min tur.

 

Annars har vi glidit upp till Nicaragua för en Visa run vilket var ett äventyr i sig självt. I en veckas tid försökte vi kliva upp och ta 6 am bussen men orkade aldrig. Tillslut så började tiden rinna ut på riktigt och vi sa att om det över huvud taget ska bli lite roligt att göra denna resa, så ska det vara utan att veta någonting om vart vi ska och köra bussbingo hela vägen och hoppas att vi kommer fram. Så utan några pengar alls hoppade vi på bussen klockan 6 på morgonen till färjan, fick hjälp av en knarklangare att ta oss till en busstation flera mil utanför en stad vi inte visste namnet på och blev lurade på pengar vid gränsen till Nicaragua. I Nicaragua så kastar bussen av oss vi en vägkorsning mitt i ingenstans tillsammans med Tim, en surfare från staterna, men det kom tillslut en lokalbuss som tog oss till San Juan del Sur.

 

Färjan.

 

Gatukorsning.

 

Nicaragua - San Juan del Sur.

Här bodde vi.

 

Enda stället i stan som hade lampolja till våra eldpoi. Det är ett tvätteri med en tjock kvinna som, när jag tar detta kort, står och slevar upp lampolja från ett stort kar.

 

 

Vårat hostel. When you see them... =)

 

I Nica så träffar vi Mika som vi känner sen tidigare. Han kommer från Amazonas djungel djupt inne i Brasilien och kan endast knagglig portugisisk spanska och har sjukt mycket historier från djungel och jakt på föda. Vi lånade pengar till honom och bjöd han på middag och med hjälp av våran ultimata spanska reseparlör så fick vi ta del av hans upplevelserika liv.

 

Dagen efter så tog han oss till staden Rivas där han hjälpte oss pruta på kläder och tvingade oss köpa honung för den var så mycket billigare här än i Costa Rica. Innan vi klev på bussen tillbaka till Costa Rica så satte vi oss för att ta en kopp kaffe. Där träffar vi en excentrisk Nicaraguan som bott hela sitt liv, 40 år, i Australien och han kom nyss tillbaka för att öppna en restaurang eller som han kallar det, en lyxrestaurang, på en av dom tråkigaste gatorna vi någonsin sett. Vi blev runt guidade flera gånger och tillslut tog jag fram kameran för att filma honom.

 

Rivas.

 

Mika i mitten.

 

Killen som vill bli rik på sin resaturang men om en månad kommer vara bankrutt.

 

 

 

Lyssna och räkna hur många gånger killen säger yes. 

 

 

Jag vet att jag fick jättefina tips från folk här på bloggen om hur jag skulle göra med mitt fågel problem ombord i lägenheten, men en morgon fick jag för mig att sätta mig och lägga upp en tråd på Flashbacks jakt, fiske och vildmarks avdelning för att se om jag fick lite innovativa resultat.

Idag snurrade jag poi i flera timmar på stranden och äntligen så väcktes barnet inom mig till liv igen. Musiken tog bort världen från min uppfattning och fantasin fick för blott en stund vara min verklighet. Jag struntade i de fördomar jag har om mig själv och släppte hjärnan fri.

 

Gycklaren inom mig började ta sin sanna form och jag står backstage i den kultur som jag uppfattar Sverige ha efter att ha varit bortrest. En reporter frågar mig framför kameran vart jag befunnit mig de senaste 10 åren och jag svarar med att jag varit på den oändliga resan. Det grundar sig från när jag kom hem från Asien för 2 år sedan och jag slog på TV:n och såg kör slaget, och då slog det mig att mitt land har blivit som programmet kör slaget. Att det jag ser är den kultur min generation skapat och det fanns inget hopp om en förändring inom en snar framtid. Den känslan kom fram när fantasin fick ta över helt och därför kändes denna fantasivärld som något som faktiskt skulle kunna ske.

 

Jag står i Sverige för att jag fick en känsla att efter 10 års resande åka hem och prova mina artistkunskaper jag skaffat under min eviga resa. Jag hade kommit hem och skickat in en video på mina eldsnurrar konster till en talangshow och står nu bakom scenen för mitt första uppträdande. Det är live, det är inövat men hela världen hänger inte på det. Livet har varit så soft de senaste 10 åren att det kvittar vad som händer när jag kliver upp på scenen, för så länge det är roligt och lite nervöst, är det värt att prova det. Människor backstage börjar fråga mig om jag känner mig klar och jag går fram över scenen och ställer mig bakom en stor ridå med två eldpoi som droppar av lampolja fästa i händerna. Musiken börjar pumpas ut från högtalarna och ridån går upp och allting är precis kolsvart förutom ljuset från två marschaller som står längst fram på scen. Sakta tänder jag på mina eldpoi och låter lågan byggas upp. Lätta ljusstrimmor börjar komma fram under golvet som är genomskinligt och ger det perfekta ljuset en eldshow behöver. Musiken byggs upp och när jag börjar snurra börjar folk ganska tidigt applådera och bli lite imponerade. När musiken börjar gå in i ett point of return mot en snabbare takt börjar jag vända mig mot publiken. En kamera åker fram på en räls framför scenen och börjar filma mig rakt framifrån och jag släpper inte blicken mot linsen under ett enda ögonblick samtidigt som jag börjar snurra weaves bakom ryggen.

 

Två kommentatorer börjar tala och min fantasi ger endast den TV bild kameran fångar och förundrade röster undrar hur lång tid det tagit att lära sig detta. Efter så många shower som jag i den fantasi stunden lagt, så vet jag att sakta ska jag bygga upp svårighetsgraden på min show för att avsluta i klimax. Det är 4 minuter till den punkten jag vet att två eldklot snurrar bakom mitt huvud, 4 minuter av total koncentration och kroppslig hypnos till jag kan tacka för dom applåder jag vill förtjäna.

 

Tiden saktar ner, eldkloten blinkar till i ögonvrån och cirklarna är perfekta. Dansen börjar ta sin form och likt en mästare spelar sitt instrument, så rör sig eldkloten runt denna individ lika ljuvt som musik kan skapa en sinnestämning. Jag ser mot linsen till kameran och börjar gå från en allvarlig min till ett leende som tillslut ligger på gränsen till ett skratt. Jag njuter av dansen, av musiken och av att folket börjar reagera på min show. Sakta börjar jag gå in i den totala hypnos som kan uppstå inom denna genre, den hypnos som gör att det är så svårt att sluta snurra. Jag går in i La Zona.

 

Point of no return i låten kommer och scenen exploderar med de fyverkerier jag beställt för extra dramatisk effekt samtidigt som poien går i en takt där folk börjar känna att killen kan verkligen skada sig nu. Kommentatorerna kan inte mer än skratta för bilden av denna person som älskar sig själv mer än han älskar något annat är så rogivande. Sällan ser man snubbar njuta så mycket som han säger kommentatorerna, samtidigt som svårighetsgraden ökar för varje sekund som går och tillslut så förstår ingen hur det dom ser är mänskligt möjligt. Mot dom sista sekunderna så börjar hypnosen släppa och insikten om att dom 4 minuterna börjar ta slut infinner sig och kroppen börjar fokusera på parad tricket. En explosion av glädjehormoner skjuts ut i blodet och jag slår ihop poien så dom snurrar mitt i mellan händerna. Sakta för jag eldcirkeln bakom mitt huvud och en halo uppenbarar sig på TV skärmen.

 

Publiken skriker rakt ut av glädje, jag känner i varenda fiber av kroppen att jag nyss lagt den bästa showen i mitt liv och mitt leende kan inte försvinna. Musiken tar slut och jag går ut ur tricket samtidigt som jag vänder mig mot publiken. Svetten rinner nerför sidorna på mig och jag kippar efter andan samtidigt som jag försöker säga tack för all denna kärlek. Publikens applåder rullar in som vågor och mitt ego har aldrig varit så stort som då. Jag bugar, jag bockar, jag ryser och tillslut börjar tårar rinna ner för mina kinder.

 

En ung man står och snurrar för sitt bittra liv under några palmer vid ett träd. Man kan se att killen har loosat det helt och om man ställer sig för att glo kommer han inte märka ett skit. Detta beslut fattade några människor idag och när jag fångar deras uppmärksamhet hör jag hur Tedde börjar skratta okontrollerat samtidigt som en publik på dessa 5 strandströvande personer applåderar. Min fantasivärld börjar dra för ridån och vågorna från verkligheten slår in mot stranden när jag tar ur mig mina hörselpluggar. Jag börjar torka bort tårar från mina kinder och vinkar av min mycket roade publik och sätter mig bredvid Tedde för att vila lite.

 

Tedde ville veta vad jag tänkte på och han kunde inte sluta skratta när jag berättade hur intensivt jag lät min fantasi löpa fritt. Barnet inom mig har kommit tillbaka. Tack.

Filmade en vanlig dag här i Santa Teresa utan några märkvärdigheter. Satt länge och filmade pelikaner för att fånga deras skills.

Spontanfilmade ner mot stranden. Tyckte klippet blev rätt najs som det är, så det fick bli uppladdat helt naket. Det är den lilla sköna stigen mot stranden där jag bor. Det är hur hela min värld ser ut just nu. No more, no less.