cmj's sjömansblogg

En historia där tanken från början var att skriva om en vanlig dag. Det spårade givetvis ur totalt.

Med morgongrus fortfarande kvar i ögonen så säger vi inte mycket mera innan vi börjar göra våran väg ner mot stranden. Vi skiljs åt vid jord vägen utanför lägenheten och jag går till affären för att köpa jordnötter. Jag hälsar på butikspersonalen och går in i hyllgång nummer två för där vet jag att dom billigaste jordnötterna finns. Jag tar ett stort paket för 450 colones som är lite mindre än en dollar och plockar fram jämna pengar ur fickan så att tiden till att jag är på stranden är så minimal som möjligt. Värmen böljer mot mig utanför affären men det gör ingenting för nere på stranden brukar det alltid blåsa lite och så finns det ett hav att svalka sig i.

Jag, Martin, och min vän Theodor bestämde oss för att fly Sverige innan kylan slog till på riktigt och vi sa att den första stranden vi hittar och gillar stannar vi på. Landet blev Costa Rica och vi ville så fort som möjligt hitta en strand där vi kunde hyra en lägenhet i närheten och bo ett stilla liv ett tag.

När vi landade i slutet på november så tog vi oss genast till busstationen i huvudstaden San Jose och reste till kuststaden Jaco på taxichaufförens rekommendationer. Så fort då vi kom fram så gick vi ner till stranden och såg att det mera var mer en enda stor grusstig istället för finkornig sand. Jaco var inte det vi letade efter så vi bestämde oss att så fort som möjligt ta oss till nästa ställe. Snabbast var båt vägen till Montezuma som var ytterligare ett ställe som vi tog oss till och också det efter rekommendationer. Båtresan tog ungefär en timme och utan att ens ta några steg runt i byn så föll vi istället till våra knän och började sippra sanden mellan händerna och sa samtidigt att nej, sanden är inte tillräckligt fin för att snurra poi i här heller.

För det är det enda vi vill göra under de månader som folk skrapar sina bilrutor och bävar inför kommande slaskperiod i Sverige, är att snurra poi på en strand. Nästan allt annat med orten kvittade lite för så länge stranden är bra så kommer vi klara oss i månader i streck. Nu bor vi i Santa Teresa som ligger en timmes bussfärd från Montezuma och med kilometer efter kilometer med perfekt sandstrand och stilla havet som horisont, är det inte svårt att dansa bort livet med två eldklot fästa från händerna dagarna i enda. Varje morgon är nästan densamma som förra. Vi köper jordnötter i hyllgång två och går ner till Still Havet.

Det är ungefär 100 meter ner till stranden från vart vi bor och det finns ett hostel, några lägenheter och restaurang Wahoo som avslutar längan med bebyggelser mot vattnet. Hostelet Casa Zen är riktigt mysigt inrett med asiatisk inspiration och förutom restaurang och filmkvällar har dom en yogi som erbjuder yoga lektioner för 4000 colones två gånger per dag. Jag kikar in och ser att Tiffany jobbar idag. Hon är en av dom som jobbat längst där och när hon först kom hit för 3 år sedan så började hon ta hand om en av vildhundarna i området. Hon döpte hunden till Ghetto som vi istället börjat kalla björnen för alla dess likheter. På dagarna och kvällarna då Tiffany jobbar så har Ghetto börjat hänga med mig och Theodor, så nu varje gång vi går förbi Casa Zen brukar vi ropa på honom för att se om han vill med ner på stranden.

- Ghetto! Venga! --Ropar jag då jag går förbi Casa Zen i hopp om att man får sällskap av en sötbjörn.--

- Hi Martin! --Svarar Tiffany.--

Tiffany är en mysig kvinna som när man först ser henne kan verka lite skrämmande. Hon är kort, runt 160 cm med mörkt axellångt hår och så har hon tatuerat sig över hela armarna och stora delar på ryggen. Första gången jag såg henne så trodde jag hon skulle ha lite bitchig attityd men det visade sig vara den totala motsatsen. Hon säger att hon är kvar i Santa Teresa mycket på grund av att hon fäst sig så mycket vid Ghetto, men själv vet jag att Santa Teresa också har en magisk kraft som fått många att stanna kvar utan några riktiga förklarliga skäl.

- Theo took Getto with him to the beach already. --Svarar Tiffany och vinkar med sin färgglada arm.--

- Ok cool. Up for a bonfire at sunset?

- Yeah definitely!

Vi vinkar av varandra och jag kommer strax fram till restaurang Wahoo som är ett gammalt hostel ombyggt till restaurang. Ägaren Danny är en spanjor som kom hit med sin bror för att prova sin lycka i paradiset. En gång kom han fram till mig och Theodor och var orolig för att hans buisness gick så dåligt. ”I have loosing the money man!”  Fick han ur sig och tog sig för pannan. Men ju längre tiden gått så har fler och fler människor börjat hänga hos dom och det är verkligen inte på grund av inredningen, för stället ser nämligen ut som ett gammalt mexikanskt fångläger, sådana som bara finns på film. Gamla torra palmblad ska föreställa någon form av staket och för att hålla staketet på plats har dom fäst så mycket taggtråd det tydligen fanns möjligt att hitta på ferreterian. Inuti är det lite bättre men inte mycket för bara 20 % av platsen utnyttjas och det kanske kan få plats 10 personer bekvämt, när dom enkelt skulle kunna ha det dubbla kanske till och med det trippla mängden folk om dom köpte lite fler stolar.

Men allt det här är förlåtet för de båda bröderna har aldrig slutat le sen dom kom hit och det är varför folk drar sig till stället. Den ena står och klappar på sin stora mage och drar handen mot sin kala hjässa dagarna i ända och en människa som har det enklare till skratt får man leta efter. Hans bror är lite smalare och säger nästan ingenting men det gör inte hans leende mycket mindre. Jag fångar ögonkontakt med dom samtidigt som jag går förbi restaurangen och dom båda skrattar och ropar.

- El fuego boys goes to work! --Följt av olika manliga bröl och skratt.--

Jag vinkar tillbaka och undrar varför vi, efter att ha bott här i 3 månader nu, aldrig ätit där för att visa vårt stöd. Jag skäms nästan lite för det och säger till mig själv att vi måste äta där snart.

Jag kommer fram till sanden och genar under några palmer och ser att Theodor redan börjat spinna. Jag plockar fram min hängmatta och börjar fundera på livet samtidigt som jag hittar lämpliga grenar att fästa mina rep i. Vi försöker ha det vi kallar basecamp under samma två träd varje dag för deras trädkronor ger den mesta skuggan under dagen.

Det är så skönt att backa i precis allt i livet och vara nöjd med dom minsta små sakerna under en lång period. Nu lever jag och Theodor i en period där vi endast har ett fåtal hobbies och projekt för oss och förutom vad vi ska äta under dagen, så har vi inga problem över huvud taget. På den senaste tiden har jag heller inte haft några tankar om vad som ska ske närmsta framtiden, för om livet kan vara så här bra när jag gör så få saker, så är jag inte rädd för vad framtiden farhågor kan vara.

- Sådär ja!

Säger jag högt för mig själv när hängmattan är den ska va och jag backar några steg sätter händerna vid midjan och observerar mina knopar. Jag nickar lite nöjt för mig själv och vänder mig ut mot havet där vågorna är riktigt stora idag och jag konstaterar att det är ganska hårda vindbyar för stunden. Ghetto kommer springandes på stranden mot mig och jag sätter mig på knä för att hälsa på honom. Han har sprungit omkring och lekt med andra hundar och hälsat på dom andra som ligger på stranden men när han såg mig så ville han genast säga hej. Jag får en bufflig kram och han gnyr glatt samtidigt som jag klappar och kramar tillbaka innan han springer för att hälsa på Tedde igen. Jag ställer mig upp och ler för mig själv för alla hundarna är så glada här för att dom får göra precis vad dom vill hela tiden.

Jag vänder mig om och det enorma stilla havet breder ut sig framför mig. Längst ute på horisonten så ser jag ett fartyg som är på väg ut i det nästintill oändliga och jag kan inte hjälpa att få minnen från sjöfarten varje gång detta sker. I sju år jobbade jag till och från på olika tankfartyg men till slut tog globaliseringen överhand och bytte ut mig mot billigare indisk arbetskraft. Det var en märklig känsla att stå på fartyg och se mot land drömmandes om att få vara någon annanstans än på en flytande metall klump. Varje gång jag ser fartyg vid horisonten idag, så brukar jag föreställa att jag ser mot mig själv ståendes där vid relingen, drömmandes att få vara personen som står på stranden. Det är som att jag står och vinkar till mig själv från framtiden och försäkrar mitt jag från förr, att det kommer komma en tid som är precis som den jag lever i just nu.

Jag vinkar mot mitt gamla jag ombord i fartygen och plockar fram min mobil för att börja lyssna på musik. Min tid till sjöss är numera en förgången period och skönt är det, för nu har jag åter igen börjat leka i livet och ska försöka hålla det på den här nivån.

Nere på marken har några myror börjat närma sig jordnötterna jag köpte för en stund sen och igår hade vi öppnat den och lagt den på sanden precis så här, och när vi var sugna på mer så hade en invasion av myror belägrat påsen så mycket att vi fick slänga den. Jag går fram till påsen och öppnar den för att ta en några stycken innan jag börjar snurra poi. Jag lägger sen påsen jordnötter i matkassen och hänger upp den på repet hängmattan hänger i, bara för att vara säker på att inga myror skall komma åt den.

När påsen hänger säkert på repet så går jag under palmerna och börjar snurra poi utan att ha en aning om vilka konsekvenser mina handlingar precis haft. För nere på marken så är verkligheten emellanåt långt från den La Zona värld Theodor och Martin lever i. Nere i sanden så måste det kämpas för all föda möjlig och om några människor glömmer nötter framme så kan det betyda lite lugn och ro för myr samhället ett tag.

När Martin tog påsen jordnötter så hade några sand myror fått vittring på vad som kanske kan finnas där inne. Dom hade varit med igår när en exakt likadan påse låg där fast då helt vidöppen, och inuti fanns så mycket föda att myr samhället aldrig mer kommer att behöva leta mat på flera generationer. Det var myran Bobo som först hade upptäckt att människorna glömt en påse öppen och han hade sprungit tillbaka till samhället för att berätta den goda nyheten. Det var bara att samhället hade skenat iväg med Bobos glädje och alla sprang in för att se det med sina egna ögon. Men just när dom skulle börja hämta med sig mat hem så hade en av människorna tagit påsen och slängt den och dödat mer än två tredjedelar av myrsamhället.

- Kolla! Där finns den igen, den oändliga källan till mat. --Säger myran Bobo och ser mot en platspåse fylld med så många jordnötter att dom skulle kunna bli ett samhälle på miljarder.--

- Nej Bobo! Tänk inte ens tanken för du såg ju vad som hände igår när vi hämtade hela samhället och trodde att framtiden var säkrad. --Säger Bobos vän Kubb.--

- Jag vet Kubb men vad ska vi göra? Det är ju för fan bara sand överallt och jag har tröttnat på att leta efter föda i denna bittra värld.

- Men det är det enda sättet Bobo, jag vet att det är svårt för dig men du måste börja acceptera den värld vi lever i.

Dom båda sand myrorna ser ut över sanden och dom tilltagande vindbyarna gör att miljön är nästintill omöjlig att befinna sig i som myra, men trots vinden, sanden och solen så måste samhället ha mat och Bobo och Kubb är bland dom få som överlevde den stora katastrofen. Bobo tänker tillbaka på gårdagen när hela byn stod hjälplöst och såg hur familjer splittrades och samhället försvagas till den punkt att det nu inte finns tillräckligt med myror att samla in mat. Dom är dömda till döden för Bobos upptäckt och för varje sekund som tickar så slits bitar av hans själ bort av tanken att han är anledningen till den stora katastrofen.

- Jag måste försöka ta mig in till den oändliga källan av mat och rädda samhället.

- Nej Bobo sluta tänk så där! Hela min familj dog igår men det var också deras val att gå in där inne. Men jag förlåter dig Bobo, det är inte ditt fel att min familj dog. Det var samhällets beslut att gå in där.

- Det är visst mitt fel! --Ryter Bobo till och spärrar ögonen i Kubb.-- Jag kan inte fortsätta leva med att vara den enda myran som hittade den oändliga källan till mat. Nu kommer vi att dö vad vi än gör, men om jag kommer in där inne och tar snabbt med mig tillräckligt med mat för att bygga upp samhället igen, så kanske jag kan få ro.

Bobo ser ut mot sand havet igen och börjar fundera ut hur han ska ta sig in i plastpåsen men Kubb rycker tillbaka honom. Bobos ansiktsuttryck ändras då han ser att Kubb nästan gråter.

- Snälla Bobo. --En tår rinner ner för Kubbs kind.-- Jag klarar inte av att förlora dig också. Du är den sista myran jag känner och våran vänskap får inte gå samma öde som den stora katastrofen. Om… om du skulle försvinna så kommer jag ta mitt liv.

Bobo hör på sin vän men vet att Kubb aldrig kunnat se det från samhällets perspektiv. Får dom ingen föda snart så kommer dom dö i vilket fall, och Bobo vill hellre dö i ett försök att rädda allt, än att dö utan att ha givit det en ärlig chans.

- AKTA DIG KUBB!! --Skriker Bobo och pekar mot himlen.--

En enorm fot skapar en skugga som kallas för skräckens moln och det kan bara kan betyda en sak. Dom båda myrorna börjar springa för sitt liv men inser att dom inte kommer hinna undan foten så dom börjar gräva i sanden för att kunna klara sig.

- GRÄV KUBB GRÄV!! --Skriker Bobo och förflyttar sand så fort han bara orkar och lyckas skapa ett hål att hoppa ner i.--

Det blir helt svart och tyst i några sekunder och Bobo vet att han ligger under foten just nu. Det han inte vet är hur det gått för Kubb och sekunderna känns som timmar men tillslut lyfts bördan och ljuset sipprar fram.

- KUBB KUBB?! Vart är du Kubb?

Bobo börjar springa fram och tillbaka för att hitta sin vän och ser ett litet hål i närheten av hans som kanske är Kubbs. En tentakel sticker upp ur sanden och när han börjar gräva så ser han att hans vän blivit krossad av människan. Han plockar upp Kubb i sin famn och torkar bort lite smuts från hans ansikte och starka känslor börjar bubbla inom Bobo.

Det är en märklig blandning av hat och sorg samtidigt som han vet att han själv säkert kommer gå samma öde till mötes. Sakta men säkert så kommer tårarna och han för Kubbs ansikte mot sitt bröst och släpper efter för dom svallande känslorna. Bobo försöker hämta andan för att gråta men får inte ut ett ljud utan istället för gråt så utvecklas det till att han skriker ut sin sorg i ett hest, hjärtskärande ljud, där han kväljer i sig luft och börjar svälja tårarna, som nu är så många, att han endast får en suddig bild av verkligheten. Han tänker på alla minnen han haft med Kubb och han tänker på hur mycket dom sörjt ihop bara det senaste dygnet för hans familj som precis gått bort.

Bobo ser uppåt mot solen och ser hur människan hänger upp maten som mer och mer verkar ha en förbannelse över sig. Han ser instinktivt en väg till födan men den går över ett rep som flyger kraftigt fram och tillbaka på grund av vindfånget hängmattan har. Det ser ut som en omöjlig uppgift att ta sig dit. Bobo skakar på huvudet och säger åt sig själv att sluta tänka på att ens försöka ta sig dit. I samma stund grips han åter igen fast i det förskräckliga känslomässiga fängelse som byggts upp det senaste dygnet.

Han bestämmer sig för att begrava sin vän och börjar dra Kubb mot det hål som räddade hans egna liv. När det är täckt med sand så ser han sen mot trädet och börjar åter följa med blicken mot den fladdrande påsen. Med osäker gång så börjar han bege sig mot stammen och ser andra myror i samhället kämpa i sanden för att hitta föda. Dom gräver sporadiskt i sanden och försöker stå emot vindbyarna som är så starka att dom ständigt måste ödsla energi för att bygga små skyddsvallar. När han står vid trädets fot så bestämmer han sig för att åtminstone ta sig till repets början för att få en bättre överblick, men säger till sig själv att han inte måste försöka ta sig in dit.

- Ska bara ta en titt. --Säger Bobo och klättrar uppåt.--

Samtidigt som han klättar dyker bilder av den stora katastrofen upp där han ser myror inifrån påsen skrika för sitt liv samtidigt som den lyfts upp och trycks ner i en matkasse. Han ser myror som försöker kvälja sin sorg samtidigt som dom flyr platsen där hela deras familj just gått bort. Dessa tankar förvirrar Bobo som snart är vid det blåa repet.

Bobo kommer fram och ser ut mot den gröna matkassen som hänger på mitten. Vindbyarna gör att repet fladdrar okontrollerat och för en sådan liten varelse som Bobo att börja klättra på det här måste vara lika med döden, men det har slutat existera för Bobo när han tar sitt första kliv på repet. Efter endast några få steg så svajar det till och Bobo måste klinga sig fast med allt vad han tänka sig klinga med.

Hans tankar har smörjts samman till det outgrundliga och det enda som verkar finnas kvar, är en tvångstanke som börjar stark upprepa sig som säger åt honom att bara fortsätta. Likt ett eko som studsar mellan bergsväggar så ökar volymen på hans inre röst, och kroppen börjar sakta ge efter och låter denna suicidala tvångstanke ta över.

Det är precis som att viljan över att göra något över huvud taget i en situation där endast maktlöshet finns tagit över och förblindat sinnet. Nästan en halv meter passerar utan att vara medveten på några konsekvenser, sandkorn stora som hans huvud viner runt honom och ibland måste han hålla sig i så hårt att benen stundtals och slumpvis lossnar från sitt fäste. Det verkar som för Bobos egna ögon så existerar ingen Bobo längre, det är nu bara en liten sand myra som likt en förprogrammerad robot måste skaffa föda.

Centimeter efter centimeter passerar och snart är Bobo vid kassen. Han kan se en öppning som låter han komma ner utan större ansträngning men precis när han ska samla sig för att göra den sista kraftansträngningen så kommer en mörk skugga över honom. Det är människan som är tillbaka. Tvångstankarna börjar successivt ändra sig från att kämpa mot födan till att nu kommer jag att dö, nu kommer jag att dö, nu kommer jag att dö…

Orden dunkar innanför huvudet på Bobo och utan att se upp mot vad människan gör, utan att försöka hålla sig kvar, så lyckas han släppa den instinktiva reaktionen som säger att han måste vara stilla för att leva. För blott en sekund så är tanken fri att inte befläckas av panik. För blott en sekund så skjuter en pil av energi genom Bobo i riktning mot kassens öppning och han faller ner och landar mjukt på grön plast.

Ljudet från vinden skiftar till att vara ett prasslande väsen vars väggar konstant skiftar form. Bobo börjar se sig omkring och upptäcker att han har landat rakt ovanpå den oändliga källan till mat. Han befinner sig på den plats som han hatar mest, den plats som totalt krossat hans värld och precis i den stund han trodde saker äntligen skulle klarna lite så börjar bara mera förvirring uppstå. Bobo äter lite av maten och ser upp mot det hål han nyss föll igenom och försöker se en väg tillbaka. Han går fram till plastväggarna och försöker känna på om det ger något grepp. Efter några små enkla försöka till att klättra måste han inse att kampen redan är förlorad. Det finns ingen väg tillbaka till samhället. Det finns inget sätt för honom att få lite mat tillbaka och i sin tur rädda det som kan räddas kan. Solens strålar sipprar genom hålet och bländar till samtidigt som en vindpust rycker tag i påsen så att Bobo nästan tappar balansen. Han ser åter igen upp mot hålet och precis som när han undrade vart människorna var så kommer en skugga fram och påsens öppning börjar knytas upp.

En hand sträcks ner i påsen och efter jordnötterna där Bobo ligger. Bobo försöker gömma sig och klamrar sig fast vi några jordnötter. Han ser hur människans ansikte börjar komma närmare och närmare och tillslut står han öga mot öga mot den människan som skapat så mycket sorg. Han ser rakt in i detta enorma öga och blir fullständigt paralyserad när det blinkar till. Det finns ingenstans att fly, ingenstans att ta vägen från denna varelse och han är säkert arg över att jag befinner mig på hans mat.

- Kolla Tedde.

- Vadå?

- Kolla in i jordnötspåsen, det finns ta mig fan ändå en myra där inne. Han måste alltså ha klättrat på repet hela vägen in här. --Tedde kollar in i påsen.--

- Va? Shit va coolt.

- Ja verkligen, han måste få leva,

Handen sträcks ner i jordnötspåsen och Bobo blir obehagligt lyft upp i luften och med en enkel knäpp med fingrarna så flippar handen iväg Bobo mot marken. Bobo flyger med en oerhörd fart mot sanden och en miljon tankar hinner passera likt ett radiobrus som försöker hitta sin kanal. Sakta börjar radiobruset försvinna och den mest behagliga tanken stannar kvar. Det är sanningen om att nu är allting äntligen slut. För nu när han snart krossas mot marken så kommer han få träffa Kubb med ett samvete som säger att han i alla fall gjorde sin plikt mot samhället. Han försökte hitta föda till vilket pris som helst och han kan vara stolt över sitt liv, men han förstår också att försöka leta efter annan föda än den som finns tillgänglig i naturen är fel. Han längtar efter att få diskutera detta med Kubb.

Vinden smeker hans ansikte och den färd genom luften som vanligtvis skulle krampa ihop alla muskler som finns i kroppen, har istället byts ut mot den acceptans att Bobos historia snart är slut. Marken börjar närma sig och Bobo sluter sina ögon och slappnar av. Utan att något liv egentligen registrerar den subtila dödsduns som Bobos kropp skapar, så känner Martin ett litet hugg i sitt hjärta då han upptäcker att han dödade just myran som bara vill smaka på hans jordnötter.

När jag såg att myran inte klarade sig så insåg jag hur grym jag säkert varit mot honom och ville på något vis gottgöra detta. Jag lade några jordnötter runt omkring myran och väntade så jag såg att andra myror upptäckte detta och tog om hand om både myrans kropp och jordnötterna.

Utan någon känsel i kroppen så lyckas ändå Bobo öppna sina ögon och får syn på några jordnötter. Han vet inte varför dom ligger där men genast får han små panikkänslor för att leta efter dessa nötter är förenat med döden. Suddiga skepnader av andra myror börjar röra sig mot honom. En myra springer fram och börjar frenetiskt fråga hur han mår. Bobo vill öppna sin mun och berätta för dom att inte ta denna mat för givet. Att se på hans sargade kropp och inse vad priset för vad det är som ligger där. Att säga till dom att låta dessa jordnötter endast bygga upp ett samhälle som sedan klarar sig på vad som finns i naturen. Istället hör han glädjerop för maten som ligger där och någon myra undrar om dom kanske kan hitta mer av det här. Inte är det bara de sista orden Bobo hör utan också det sista han vill höra. Bobo lyckas röra sig och lyckas sakta öppna munnen.

Alla myror stannar upp den lite hysteriska stämning som uppstått för att se vad deras nyfunna hjälte har att säga. Bobo hostar upp blod och lyckas hålla sitt ena tårfyllda öga öppet i någon sekund. Inuti Bobos huvud så skriker hans maktlösa tankar ut vad han vill säga, men det enda ljud som kommer ut ur hans mun, det enda ljud de andra myrorna hör, är det sista andetag Bobo tar. En sista pust, ett sista försök att ställa allting till rätta men det har ingen effekt. Myrorna runtomkring honom kände inte Bobo och fick aldrig veta vad det var han vill säga. Dom fortsätter bära hem Bobos kropp tillsammans med jordnötterna.

Bobos själ börjar sakta sväva uppåt och förbi den människa som sitter och observerar allting.

En dag så vaknade vi och kände för att festa lite, tre dagar senare så vaknade vi upp och tänkte att vi kanske skulle spela lite dataspel, fyra dagar senare så blev vi båda sjuka och Tedde sjukast av alla och två veckor efter det så blev han frisk, idag, det hoppas jag i alla fall för hans syster kommer och hälsar på. Tydligen finns också dengu feber här omkring så läkare har utfärdat varningar och sånt är ju alltid lite latjo.

Tid har flutit förbi utan att några speciella anteckningar eller fotografier. Jag har börjat träffa en snubbe som sysslar med någon form av body awareness grej som betyder att man ska hitta och träna muskler inuti ditt bäcken och till exempel långt in bakom revbenen. Det behövs nu när eld snurrandet börjar slita på sin gamla vän ländryggen tror jag det heter.

Har också börjat kolla på dokumentärer och främst Zeitgeist dårå… Kan inte säga att jag blir speciellt sugen på att börja jobba någon som helst gång under framtiden. Det enda jag vill göra nu är att leka med eld ett tag till innan något seriöst beslut kommer fattas.

Nu kan min mor och far sluta läsa.

Efter ha precis sett klart alla tre zeitgeist dokumentärerna så fick jag samma ”fuck it” känsla som jag hade innan jag drog hit. Jag gillar vågor och gick därför ner i havet någon timme innan högvatten då vågorna är som störst och ställde mig med armarna högt ovanför huvudet väntades på en stor böljande blå. Vattnet började sugas ut runt midjan och jag som saknar respekt för det mesta i livet står kvar och vill känna havets krafter på riktigt. Vågens bedövande vrål gör att jag börjar snurra runt precis som om jag låg i en tvättmaskin och efter fyra varv vet jag inte vart uppåt är längre, men om kroppen slappnar av och om lugnet finns där, så kommer ytan uppenbara sig. Det gjorde den men det var bara att jag inte bottnade längre. Jag kände att nu kan strömmar ta mig åt fel håll och då är allt slut. Då slipper jag leva i denna sjuka värld och alla jag känner kan skylla min död på min respektlöshet för naturens krafter.

Det är över 200 meter bort till stranden och jag vet inte längre åt vilket håll jag dras och börjar få tankar från sjöfarten. Jag ser den bilden av mig själv då jag funderat på hur det skulle kännas att vara med om skeppsbrott. Nu ligger jag själv där och guppar och undrar om att börja simma kommer att göra att jag inte orkar flyta. Jag bestämmer mig för att simma, för att leva, för det finns fortfarande saker i denna värld, platser jag vet och människor jag känner som gör livet värt.

Jag simmar åt sidan och hoppas att jag kan känna hur strömmen tar mig inåt istället för utåt. Att simma 100 meter åt sidan känns overkligt då man inte kommer närmre stranden och man vet inte hur det egentligen ska kännas då strömmen vänder. Tillslut känner jag en temperaturskillnad i vattnet och undrar om det är att strömmen vänt. Jag stannar och väntar. Det verkar som att jag börjar komma närmare stranden men vet inte om det faktiskt är så eller om jag vill att det ska vara så. Jag börjar simma inåt land igen och hoppas att jag inte simmar motströms för det är det mest energikrävande man kan göra. Med lugna simtag så tror jag faktiskt att det kan gå det här, och utan att jag har en aning om vart den kom från så lyfter en våg av samma storlek som tog ut mig upp högt och jag börjar rida den. Med en otrolig fart så ser jag att jag är högt ovanför ytan och jag börjar bara skratta för den känns som att jag blir kittlad över hela kroppen. Tillslut slår den igen och jag fastnar i ytterligare en tvättmaskin men nu med en otrolig fart mot stranden. Ytan uppenbarar sig och jag försöker bottna igen och den välkända känslan av sandbotten gör sig påmind och jag börjar gå in mot land igen. Naturen har haft sin gång med mig och jag är lyckligare än någonsin.

Om någon vill kolla på lite dokumentärer så finns dom här.

http://www.zeitgeistmovie.com/