När en dröm blir vardag.

Känner verkligen av raftingen i kroppen nu. Mycket träningsvärk efter att paddla dagarna i ända. Det har verkligen blivit min värld att lära mig denna Chiriqui Viejo utan och innantill. Nu har det också blivit en massa mer vatten så jag får inte guida själv längre förrän jag kan köra som första båt i vattnet och visa varenda linje i hela floden. Linjerna känns lite som hur livets väg har brett ut sig och har återigen ett återkommande mönster. En sak i taget och då fullt ut utan att stoppa för något eller någon.

 

Rafting har mycket likheter mot navigationen där jag känner mig som en lots som måste kunna precis varenda sten, djup och riktmärke. Det var något jag aldrig fattat intresse för tills då mitt liv hängde på saken. Lite så känns det för nu börjar vattnet verkligen forsa på och stundtals känns det läskigt om man skulle ramla i. Så nu sitter jag där med en paddel i handen och memorerar varenda sten och exakt hur man ska ta sig genom rapidsen "get out if you can" och "no name". Det är dom som jag har svårast för just nu och kräver mera precision och mer handfasta girar för att inte välta hela skiten. Idag tillexempel orkade jag inte hålla emot och började åka baklänges in i "get out if you can", den rapid jag skrivit om en flipp en gång. En svag stackars liten kines ramlade i vattnet och pulsen höjdes en aning då han flyger rakt in i en sten och skjuts mot oss igen. Det gick bra allting. Mitt äventyr har blivit vardag och drömmen en verklighet.

 

Idag tog några av kineserna några bilder. Det visar det lugnare stunderna under raftingen. Första bilderna är på den supersöta lilla 5 månaders boxern vi är hundvakt åt. Perri heter han och här sitter jag klockan 06:30 och påväg till raftingen men först ville han kela lite.

 

 

 

Säkerhetsgenomgång med min lärare Tini.

 

 

Lunch i floden och kinesen nere till vänster var han som ramlade i.

Livet är en film.

Har inte kunnat sluta tänka på rafting sen senast jag flippa skiten. Allting känns som något slags montage av film där en ung man reser till Panama och satsar mot sin dröm. Föreställ er en trailer som bara förstör hela filmen nu. En ung man skymtar över en flod med backpackerryggsäck på sig. Ett citat läppjas där one linern, "I will make it, I will become one", sätter sig fast i närminnet.

Med inspirerande pianospelsmusik i bakgrunden så sitter han och bläddrar intelligent i raftingböcker. Med stål i blicken så studerar han i första hand hur vattnet rör sig i floden med hjälp av träbitar han kastar i och följer efter. Musiken når klimax då han kollar på youtube klipp där flottar kraschar samtidigt som han för anteckningar och har målat upp en egen karta om linjerna han ska styra. Han tränar fysiskt och psykiskt mot att klara av flodens utmaningar och måste snacka sig in hos olika företag för att gå hänga med så billigt som möjligt. Det finns bara ett mål och det är att bli en av dom. En rafter. Inzomning på två bestämda ögon som fejdar ut i takt med musiken till en svart bild.

Det skriks av smärta och stenhård machomusik pumpas på. Det dyker upp bilder där huvudrollen flyger ut ur flotten och måste bita ihop och fortsätta paddla trots att han brutit ett revben. Hur han springer upp för berg i fullt spöregn och kastar sig ner för att göra såkallade skrik sit ups med en kamera rakt i nyllet. Hans flotte blir saboterad och börjar pysa ut luft mitt i en forsränning. Det är skvaller, skitsnack och intriger. Han träffar en vacker flicka och har picknic by the river där han går ner på knä med en liten ask i handen. Den omvälvande scenen där utför hjärt och lungräddning på en turist tills en helikopter hämtar det som senare visade sig vara ett lik lämnar avtryck innan fler actionsångslingor tar fart.

Det flyger paddlar överallt och skriks all forward i slow motion. Hjälmar spräcks och inzomade virvlar av vatten som krossar allt i sin väg flashar förbi. Givetvis avslutas klippet med olika spoilers där man ser en blödande Martin slungas runt i floden. Folk säger åt han att floden är för stark idag och flickan bankar gråtande på hans bröst och ber honom inte göra det. Han väljer att ändå göra det. Innan det svartnar igen så ser man den där hårde river guiden som först inte ville lära Martin något i floden, men sen blev hans bästa vän håller Martin i sitt bröst och försöker höra hans sista ord. Detta är såklart Steven Seagal.



Det är action. Det är spänning. Det är med hjärtat i halsgropen.



One river, one man, one destiny...



Bilden byts till det avgörande ögonblicket som filmtrailers alltid visar så man slipper se filmen. Stevens ansikte skymtas till och flodens obarmhärtiga vrål är överallt runtomkring dom.



- For fuck sake man!! LIVE FOR THE LOVE OF GOD!!! LIVE!! Fuktiga ögon, sorglig musik och en hand som torkar bort smuts i Martins ansikte. The river needs you... Steven lägger på en sorglig och vis men också allvarlig min.


Bilden byts till den unga blodiga mannen.


-  I made it didnt I? Haha, I actually made it. I, I am a rafter.

- One of the best! Steven överspelar lite.

- Hostar. Listen to me. Tell everyone back home that. En tår rinner nerför kinden. Tell everyone that I. Flera tårar börjar komma fram. That I lived a happy life. I am a happy man... Ett sista andetag krystas fram och ögonen börjar sakta slutas.

- NOOOOOOOOOOOOOOOOOOO!! Utzoomning på båda två samtidigt som det börjar regna.

 

Bilden flippar till titeln...

 

The Academy award winner Martin Johansson is....

 

Imorgon gäller det igen.

Rafting företaget kunde inte hitta en extra guide till morgondagens trip så jag får hoppa in igen. Jag kan inte sova. Det går bara inte. Det är bara för skitcoolt att få göra det här. Overload helt enkelt.
Ett tag tänkte jag på att kanske den här sporten finns i OS. Tänk då att få vara med i rafting OS år 2016? Va? Är inte detta ett mål som borde sättas upp? Att få se Martin vandra runt med OS truppen och se honom skrika i slow motion i någon slags klass 5 forsränning. Det hade la varit fräckt? Detta måste bara ske. Detta måste bli verklighet.