cmj's sjömansblogg

Känner verkligen av raftingen i kroppen nu. Mycket träningsvärk efter att paddla dagarna i ända. Det har verkligen blivit min värld att lära mig denna Chiriqui Viejo utan och innantill. Nu har det också blivit en massa mer vatten så jag får inte guida själv längre förrän jag kan köra som första båt i vattnet och visa varenda linje i hela floden. Linjerna känns lite som hur livets väg har brett ut sig och har återigen ett återkommande mönster. En sak i taget och då fullt ut utan att stoppa för något eller någon.

Rafting har mycket likheter mot navigationen där jag känner mig som en lots som måste kunna precis varenda sten, djup och riktmärke. Det var något jag aldrig fattat intresse för tills då mitt liv hängde på saken. Lite så känns det för nu börjar vattnet verkligen forsa på och stundtals känns det läskigt om man skulle ramla i. Så nu sitter jag där med en paddel i handen och memorerar varenda sten och exakt hur man ska ta sig genom rapidsen "get out if you can" och "no name". Det är dom som jag har svårast för just nu och kräver mera precision och mer handfasta girar för att inte välta hela skiten. Idag tillexempel orkade jag inte hålla emot och började åka baklänges in i "get out if you can", den rapid jag skrivit om en flipp en gång. En svag stackars liten kines ramlade i vattnet och pulsen höjdes en aning då han flyger rakt in i en sten och skjuts mot oss igen. Det gick bra allting. Mitt äventyr har blivit vardag och drömmen en verklighet.

Idag tog några av kineserna några bilder. Det visar det lugnare stunderna under raftingen. Första bilderna är på den supersöta lilla 5 månaders boxern vi är hundvakt åt. Perri heter han och här sitter jag klockan 06:30 och påväg till raftingen men först ville han kela lite.

Säkerhetsgenomgång med min lärare Tini.

Lunch i floden och kinesen nere till vänster var han som ramlade i.

Har inte kunnat sluta tänka på rafting sen senast jag flippa skiten. Allting känns som något slags montage av film där en ung man reser till Panama och satsar mot sin dröm. Föreställ er en trailer som bara förstör hela filmen nu. En ung man skymtar över en flod med backpackerryggsäck på sig. Ett citat läppjas där one linern, "I will make it, I will become one", sätter sig fast i närminnet.

Med inspirerande pianospelsmusik i bakgrunden så sitter han och bläddrar intelligent i raftingböcker. Med stål i blicken så studerar han i första hand hur vattnet rör sig i floden med hjälp av träbitar han kastar i och följer efter. Musiken når klimax då han kollar på youtube klipp där flottar kraschar samtidigt som han för anteckningar och har målat upp en egen karta om linjerna han ska styra. Han tränar fysiskt och psykiskt mot att klara av flodens utmaningar och måste snacka sig in hos olika företag för att gå hänga med så billigt som möjligt. Det finns bara ett mål och det är att bli en av dom. En rafter. Inzomning på två bestämda ögon som fejdar ut i takt med musiken till en svart bild.

Det skriks av smärta och stenhård machomusik pumpas på. Det dyker upp bilder där huvudrollen flyger ut ur flotten och måste bita ihop och fortsätta paddla trots att han brutit ett revben. Hur han springer upp för berg i fullt spöregn och kastar sig ner för att göra såkallade skrik sit ups med en kamera rakt i nyllet. Hans flotte blir saboterad och börjar pysa ut luft mitt i en forsränning. Det är skvaller, skitsnack och intriger. Han träffar en vacker flicka och har picknic by the river där han går ner på knä med en liten ask i handen. Den omvälvande scenen där utför hjärt och lungräddning på en turist tills en helikopter hämtar det som senare visade sig vara ett lik lämnar avtryck innan fler actionsångslingor tar fart.

Det flyger paddlar överallt och skriks all forward i slow motion. Hjälmar spräcks och inzomade virvlar av vatten som krossar allt i sin väg flashar förbi. Givetvis avslutas klippet med olika spoilers där man ser en blödande Martin slungas runt i floden. Folk säger åt han att floden är för stark idag och flickan bankar gråtande på hans bröst och ber honom inte göra det. Han väljer att ändå göra det. Innan det svartnar igen så ser man den där hårde river guiden som först inte ville lära Martin något i floden, men sen blev hans bästa vän håller Martin i sitt bröst och försöker höra hans sista ord. Detta är såklart Steven Seagal.

Det är action. Det är spänning. Det är med hjärtat i halsgropen.

One river, one man, one destiny...

Bilden byts till det avgörande ögonblicket som filmtrailers alltid visar så man slipper se filmen. Stevens ansikte skymtas till och flodens obarmhärtiga vrål är överallt runtomkring dom.

- For fuck sake man!! LIVE FOR THE LOVE OF GOD!!! LIVE!! Fuktiga ögon, sorglig musik och en hand som torkar bort smuts i Martins ansikte. The river needs you... Steven lägger på en sorglig och vis men också allvarlig min.

Bilden byts till den unga blodiga mannen.

-  I made it didnt I? Haha, I actually made it. I, I am a rafter.

- One of the best! Steven överspelar lite.

- Hostar. Listen to me. Tell everyone back home that. En tår rinner nerför kinden. Tell everyone that I. Flera tårar börjar komma fram. That I lived a happy life. I am a happy man... Ett sista andetag krystas fram och ögonen börjar sakta slutas.

- NOOOOOOOOOOOOOOOOOOO!! Utzoomning på båda två samtidigt som det börjar regna.

Bilden flippar till titeln...

The Academy award winner Martin Johansson is....

En text jag låg och skrev innan jag somnade igår.

Idag var en stor dag. Idag var ytterligare en av dom dagarna då ingenting kändes omöjligt. Det är verkligen sen den första gången jag såg en bild av rafting så tänkte jag att det där skulle passa mig perfekt. Det är något som jag innerligt önskat i så många år. Först ville jag bli sjöman för jag visste att livsstilen skulle passa mig. Denna väg ledde mot ett resande och också ett bloggande. Med bloggandet fick jag idén om att prova stand up men innan jag reste hem från Asien att satsa på det, så började jag snurra eld som hobby. Min hobby kombinerades med stand upen och utvecklades till ett gatuartisteri. Med denna artistform tog jag tillslut med mig min bästa vän till Costa Rica för att uppträda med en gemensam eldshow, i en gemensam drömtillvaro. Denna gemensamma dröm är något som vi diskuterat i flera år ska ske och tillslut stod vi där på stranden och snurrade på varsina eldklot med varsitt leende. Under denna period så kommer Nils och hälsar på och så lyckades vi äntligen med målet att faktiskt lyckas fylla ett rum med ballonger.

Om det är en sak jag har lärt mig i livet för att kunna njuta av att nå ett mål i livet så är det ordet nu. Det finns ingenting mer än detta nu som bara du äger och kan förändra. Visst kanske du kan försöka påverka din framtid eller rätta till gamla misstag men aldrig upplever du något annat än nu. Lär dig utnyttja denna magiska kraft. Låt dig emellanåt slukas upp av den och se hur fantastiskt livet är. Idag på floden så lät jag min värld förbli endast det jag ser. Ingenting annat fick plats i huvudet, inga världsproblematiska filosoferingar, inga hemmaproblem eller bekymmer.

Klockan halv sex imorse så ringer rafting företaget i byn och frågar om jag kan åka med på en resa som rafting guide. Som rafting guide tänker jag. Som det jag drömt om sen barnsben, som jag önskat ska bli min verklighet i alla dessa år. Vilken dum fråga. Det så mycket nu i luften att jag trädde in i en annan dimension av glädje.

Jag sitter i minibussen och minns gårdagen innan hur dom hade problem med att hitta ytterligare en extra guide till dagens eskapad. Som vanligt kastar jag mig på ett detta tillfälle likt en lejonhona över sitt byte och säger att jag kan göra det, men genast sa chefen Pamela nej, att dessa kunder kommer från ett fem stjärnigt hotell och är livrädd för att något ska ske med min båt. Tillexempel säger hon att om båten skulle välta och folk skadade sig så skulle företagets rykte svärtas. Givetvis förstår jag men scenariot jag också hoppades skulle komma infann sig. Det fanns tillslut ingen annan guide att hitta och dom var tvungna att ta in den nya killen. Mig. Dom var ville inte förlora rykte genom att inte ha några guider så dom tog risken i att lita på att jag klarade av detta istället. Idag var alltså mitt eldprov. Framme vid floden så fick jag ha på mig den speciella flytvästen som endast guider har. Jag har tyvärr inget kort på mig då jag står med min flytväst och känner mig som den hårdaste snubben i världen. Nästa gång så kommer jag ta ett. Guiden Tini klappar på mina axlar och säger stolt att jag kommer fixa det här. Att jag kommer få ner 4 personer genom floden idag och att alla kommer ha roligt.

• Focus on taking the easy way, don´t push things. Dagens tips från Tini.

Vi kliver i våra flottar och jag ropar all forward och flotten börjar röra sig neråt. Genast upptäcker jag varför denna dag inte bara är skillnad i uppgift men också säkerhetsmässigt. Det har regnat i 4 dagar i rad och nu har vattnet verkligen kommit. Det är den högsta nivån på floden sen jag kom hit och jag förbereder mig mentalt för att använda precis alla krafter jag har i kroppen. Jag måste hålla flotten upprätt och flytande framåt. Jag viskar till mig själv att inte spara på en uns av min styrka idag.

• Stop! Ropar jag och vänder upp flotten så vi bromsar in lite. Okey in this next rapid when I say paddle hard, I mean paddle hard because it is one of the most dangerous rapids today.

Mina ord innan vitt skummande vatten börjar byggas upp. Vi har kommit genom ett par rapids och för att nu förbereda alla på vad som kanske kommer ske, så säger jag att vi kanske kan komma att flippa här och säger vilken väg vi ska ta och hur vi ska paddla. Jag har flyttat runt folk i båten så jag fick en lite mindre kvinna i mitten tillsammans med hennes pojkvän, sen en stark holländsk pilot och enorm snubbe från L.A längst fram. Flotten behöver styrka där fram känner jag och speciellt för denna del. Tini åker framför mig och visar linjen man ska ta och jag följer tätt efter. Först till höger, rakt fram och sen till vänster, flyta förbi en stor sten och då ge järnet framåt så man inte hamnar i den värsta delen och då riskera att välta båten. Alla sitter på helspänn och håller paddlarna stand by till då att jag kommer skrika all forward.

Överallt omkring oss har vi djungel och vi hör hur fåglar sjunger, syrsor spela och apor vråla högt uppe i träden. Ödlor står på stenarna bredvid och några kossor har tagit sig till kanten för att släcka sin törst. Stora klippformationer reser sig majestätisk längre fram och fungerar som väggar i denna flod vi idag valt att riskera våra liv i. Allting är frodande grönt och moder jord visar sitt allra vackraste ansikte. Vad jag önskar att det funnits en kamera i närheten så jag kunnat se det som nu kommer ske om och om igen. Istället har jag endast min text för att låta mig återuppleva bilden av bland dom häftigast ögonblick i mitt liv.

Fokus nu Martin, fokus. Vi passerar stenen och båten börjar guppa. Det börjar guppa rejält och folk håller i sig men är ändå redo att arbeta. Stunden kommer då vi måste paddla.

• ALL FORWARD! Ropar jag och alla vevar med allt vad dom är värda.

Vi ligger rakt i sidleds i flodens riktning och jag fortsätter skrika all forward om och om igen för att försöka få folket att verkligen ta i med allt vad dom har. Vi rör oss knappt framåt och stenen jag vet har ett litet stup bakom sig närmar sig allt snabbare. Kommer vi över stenen i sidleds så kommer flotten välta rakt ner i ett virvlande kaotiskt hål vatten skapar med hjälp av stenar ibland. Det är den allra farligaste platsen att ligga i som person. Det är nu ungefär fem meter kvar till stenen och jag konstaterar att vi kommer inte komma förbi den. Helvete säger jag till mig själv och fattar beslutet att gira upp flotten i hopp om att studsa mot stenen och klara oss så istället. Men först måste folk hålla i sig.

• STOP AND GET DOWN, GET DOWN, GET DOWN!!

Jag säger åt alla att sätta sig ner i flotten och bara hålla sig i. Det finns inget mer dom kan göra. Själv kilar jag fast högerfoten, lutar bakåt och trycker ner paddeln bakom mig och vrider om med varenda fiber av muskler jag har i kroppen. I mitt huvud upprepar jag meningen att båten ska vändas upp om det så är det sista jag gör. Gira, gira, gira! Min kropp sitter fast i en bakåtlutande position och känner att jag bryter hellre av armarna än slutar försöka gira. Jag börjar skrika allt vad jag har.

• COME THE FUCK ON! TUUUUUURN!!

Min person ser säkert smått psykotisk ut men det märks knappt på grund av det naturliga vilda vrål vattnet redan avger och att allas blickar är riktade framåt. Det känns som att jag försöker skopa upp fastfrusen glass med en enorm paddel i vattnet. Vaniljglass. Mina muskler börjar krampa ihop och för första gången på länge börjar jag tvivla på mig själv. Jag undrar vad jag gett mig in på och jag ser bara ett stort berg av vitt skummande vatten närma sig. Det här kan sluta illa. Vad som helst kan ske inom nästkommande minuter. Någon kanske slår ansiktet mot en sten, någon kanske fastnar och bryter ett ben och någon kanske drunknar och dör. Det har hänt förr i denna flod. Ta i då Martin! Slit upp en jävla gir någon gång! Flotten vrider tillslut upp sig och jag kan sluta gira men precis i samma sekund som jag tror att vi kanske klarar oss. Så börjar flotten lyfta och luta åt vänster samtidigt som trycket från vattnet pressar på. Fan, fan, fan och åter fan också tänker jag. Nu välter vi. Kanske vi kan gör ett sista försök och hålla emot?

• HIGH SIDE, HIGH SIDE, HIGH SIDE!!! Börjar jag ropa till folket och ja, det kom saliv ur munnen men situationen var inte så komisk som det brukar vara vid dessa skrik, så det rann mest munvätska ner för mungiporna istället för att spruta rakt fram.

I de sista sekunder flotten faktiskt flyter upprätt så kastar vi oss alla i den riktning flotten stiger. Allting börjar flyta i slow motion och jag hinner registrera rädsla i människors ansikten och samtidigt som alla vill göra något, så känner vi ändå att naturens krafter håller på att besegra oss. Ingenting fungerar längre och verkligheten är en enda stor 90 graders vinkel. Jag känner inte bara hur flotten bara flippar i floden, men hur den också vänder upp och ner på hela mitt liv. Hela bilden framför mig är hur jag misslyckas med min dröm och om hur jag kanske överskattat mina förmågor en gång för mycket. Vi hamnar i vattnet.

Jag skjuts framåt under vattenytan och försöker slappna av tills jag kan röra mig igen. Vad är det nu du ställt till med Martin är det jag tänker då strömmarna håller mig under ytan i något som känns som minuter, men i själva verket bara är sekunder. Jag är guiden, dessa människor tog jag under mitt ansvar. Vart är jag, vart är flotten, vart är ytan? Jag öppnar ögonen och ser stundtals ytans silvriga skepnad glittra framför mitt ansikte. Min lek förvandlades plötsligt till enormt allvar. Jag tänker att det var precis det här som inte fick ske men okej, försök lös situationen så gott du kan. Ge nu allt Martin. Ta dig till ytan och börja simma. Go, go, go! Jag börjar känna av vattenskum istället för vattentryck och kippar efter andan.

Efter ytterligare några meter så lugnar vattnet ner sig och jag kan se bakåt. Kaos. Människor viftar med händer och folk i den andra flotten skriker frågande vart alla är och undrar vad dom ska göra. Det är nästan så att mina ögon blir tårfyllda för folket är här i Panama pågrund av ett bröllop. Vi skämtade till och med om att det skulle hända något med folket och bröllopets glädje skulle förstöras. Jag ser hur Tini står ovanpå min flotte. Tini har då alla låg i vattnet alltså hoppat från sin flotte till min och börjar vända den med quicklocks och rep. Han ser att jag kommer upp ur vattnet och pekar mot sin flotte och skriker att jag ska ta den. Jag börjar simma. Herregud vad jag simmar för att komma till flotten och ropar att dom ska paddla mot mig. När den är nära så slungar jag upp mig och känner att jag helt plötsligt fått extrema krafter. Adrenalin. Det sprutar mer adrenalin i mina ådrar än vatten i Vättern.

• OK LET´S SAVE SOM LIVES! ALL FORWARD! Det är inte bara järn i blicken nu utan det flyter brinnande lava från mina ögon då vi siktar in oss uppströms i floden.

Jag trycker djupt ner min paddel i vattnet och börjar styra flotten mot två personer som ligger under ytan som jag nyss gjorde. Med ett ordentligt drag så snurrar jag runt flotten och börjar komma bredsides mot människorna. Här känner jag hur det svider till i tummen där trycket från paddeln nyss varit och när jag fokuserar blicken, så ser hur en stor skinnbit har lossnat och hur röda blodsränder rinner över min hand. Utan att tänka mig för biter jag av skinnbiten och koncentrerar mig på att rädda liv istället. Det gör ont, riktigt ont.

Samtidigt som jag kastar mig ner för att dra upp den säkert 100 kilo tunga snubben Mark och skriker att de andra får rycka upp den andra personen, så flippar Tini över min flotte ovanpå sig själv och klättrar i. Mark flyger nästan upp i flotten av mitt ryck och jag känner hur det nu börjar övergå från en känsla av osäkerhet till total och skär njutning. Allt detta äventyr, hur är det möjligt? En mening som dyker upp i huvudet.

Efter att Tini lyckas vända flotten och börjat paddla ensam mot de sista två som ligger i vattnet, så känner alla att vi verkar ha klarat oss oskadda och dagen kommer att räddas. Med fem man i min nya flotte börjar jag styra mot Tini och vill vara nära om han inte lyckas få tag i människorna. Det är nu så att vi börjar närma oss nästa rapid i floden och där vill man verkligen inte guppa runt utan flotte. Tini ser hur han måste sluta paddla och kastar ett rep till folket och håvar in dom på det viset istället. Det är en man och en kvinna i 35 års åldern som tillslut kommer in i Tinis flotte och vi börjar alla paddla åt sidan för att vila. Vi når en strandliknande bit av floden och sätter fast oss ett tag.

Tini kommer fram till mig och säger att jag skötte mig helt perfekt, att floden idag är fruktansvärt svårläst och berömde mig för att i sista sekund vända upp flotten istället för att gå rakt över i sidleds. Vi ser bort mot vart man då hade hamnat och båda skakar samtidigt på huvudet. Där vill man verkligen inte ligga. Människor tjoar och skrattar högt och verkar älska att vad som just skedde fick ett sådant äventyrligt resultat. Det var exakt det dom i smyg hoppats på och börjar ge mig ljudliga amerikanska high fives.

Dagen fortsätter och vi hamnar i flera små knipor och adrenalinet tar oss gemensamt genom flera olika partier. Vid ett tillfälle kommer en längre sänkning i vattnet och vi fastnar ovanpå en sten. Jag var tvungen att hoppa ut för att trycka på. Med floden som trycker mot mitt bröst och då benen står emot på en vobblig sten så försöker jag lyfta en bit av flotten med 4 personer inuti. Det var tungt men i sinnet så påmindes jag på hur om tanken att inte ha några reservkrafter kvar efter denna dag. Denna helt fantastiska dag. I andras ögon måste det sett riktigt lustigt ut hur jag med ett enormt leende kämpar för att inte tappa fotfäste och glida iväg från flotten, samtidigt som jag stötvis slungar bröstkorgen mot flotten i hopp om att den flyttar sig. Det gick tillslut och vi började närma oss slutet på floden, slutet på dagens äventyr för folket och en känsla av pånyttfödelse för mig.

När vi sen står och packar ihop flottar och langar upp dom på pick upen så åker amerikanerna iväg till bröllopet och endast den holländska piloten är kvar. Jag känner att den kontakt vi redan fått på vägen dit gör att jag vågar erkänna min hemlighet. Ingen under dagen har någonsin frågat hur länge jag faktiskt sysslat med rafting och jag har försökt styra undan ämnet då det kanske skulle närma sig. Jag säger till honom att det här var mitt prov under dagen, att det var min första gång som ensam guide och att det verkar som jag lyckats. Jag skrattar. Vi står ju ändå här helt oskadda fortsätter jag. Killen bryter ut i ett leende och klappar mig på axeln. Jag frågar om han kan ta ett kort på tillfället och jag räcker upp mina armar högt upp i luften och sssar lite med munnen. De andra guiderna i det andra företaget skrattar och frågar mig om jag är trött och jag vet att imorgon kommer nog kroppen vara väldigt mör.

sssssssssa

Idag nådde jag alltså ytterligare ett mål i livet. Jag flyttade upp i bergen och skaffade mig tillräckligt med kunskaper för att kunna ta en flotte ner i en forsränning. Det är ytterligare en gång jag förstår varför jag låter livet vara så ovisst och oplanerat. Det finns absolut ingenting som kan toppa denna känsla. Ingenting.

Senare fick jag prata med chefen i telefon och hon hade hört om hur vi flippat men också hur bra allting gått. Hon sa att jag gjort dom en enorm tjänst idag och undrade om jag kunde komma förbi kontoret på måndag så skulle vi prata om framtiden. Nu låter jag bara ovissheten om min närmsta framtid hänga tät i den fuktiga regniga luft som finns här och ska drömma om framtida rafting uppdrag. Om framtida äventyr.

Det är med glädjetårar rinnande ner för min kind jag slutar skriva nu. Jag kan fortfarande inte fatta vad som hände idag.

All forward.

En eller två gånger i veckan så är jag ute i floden och raftar. Varje gång får jag också styra lite så jag sakta men säkert lär mig floden. Här om veckan då jag var ute så gick det lite sådär dock. Guiden Freddy som låter mig få köra emellanåt är nog den mest opedagigiska läraren jag någonsin haft. Det enda betyg jag får är antingen bad or maybe.

Kör jag mot en sten för mycket ser han argt på mig och säger åt mig att sluta styra. Sen när jag frågar vad han tyckte så ser han bara mot mig igen och säger.

- Bad.

Det är det enda betyget jag fick den gången och säger åt mig att koncentrera mig mer till nästa gång. Den här gången tänkte jag att nu jävlar ska Freddy fan få se att jag kan styra. Vänder mig om i flotten.

- Öh, puedo manejar por favor? Asdålig spanska och en suktande blick efter styrpaddeln.

Min spanska är så pinsamt dåligt efter endast 6 månader här nu men i floden är det lite skit samma. Antingen får jag köra eller inte. Kvittar språk. Freddy ser mot mig, upp mot floden och sen ner på mig igen. Då har jag redan lite för självsäkert redan lagt från mig paddeln och är på väg bak. En djup suck hörs och jag får styra. Givetvis var det ett skitsvårt ställe men jag tycker mig se en linje.

- All forward!

Antingen skriker man "all forward" "all back" "left forwards right backwards" eller "right forwards left backwards". Sen finns det lite andra kommandon som typ "get down" "high side" och "hold on". Seeeen ska man kunna säga allt skitsnabbt på spanska såklart vilket är hjärnhärdsmälta samtidigt som man ska kolla på stenar. Tekniken är styra lite, skrika forward sen stop efter några paddeltag för att då styra igen. As simple as that...

Alla paddlar framåt och vi ökar takten och jag tänker jag precis så man absolut aldrig ska tänka inom rafting, nämligen att aldrig överskatta sina förmågor. En egenskap jag då aldrig utövat tidigare och känner att någon gång måste vara den första. Freddy ser argt på mig och undrar om vi inte ska sluta paddla framåt nu. Det börjar gå lite fort.

- ALL FORWARD!!! COME ON, HARDER!!!

Fyra personer börjar hysteriskt paddla och mina ögon blir stora som tefat då jag upptäcker hur fet floden är. Adrenalin! ADRENALIN! VILL HAAAAAAA!!!

- HARDER HARDER, FASTER!!! MAS FUCKING FUERTE CHICOS!! Ok... STOP!

Det som sker här är att båten börjar skuppa lite och jag tycker mig kunna svänga höger, sen skrika forward ännu högre så kommer vi in mellan stenarna. Det är bara att det kommer börja skuppa utta bara f#n inom några sekunder. För att inte överdriva för mycket här nu så ser situationen ut som så att kaos utbryter och vatten forsar in precis överallt. Folk vet inte om dom ska paddla eller krypa ihop och be för sina liv, att försöka hitta höger eller vänster slutar existera och Freddy börjar faktiskt se nervös ut. Det är nu en lärjunge till guide håller en paddel högt ovanför huvudet och skriker allt va han har för han tycker det är bland det coolaste som finns.

När jag tänker tillbaka efteråt så hade jag glömt sätta fast min fot så att jag lättare kan hålla mig kvar i båten, för precis när jag älskar livet lite för mycket, så slungas flottens bakre del så fruktansvärt hårt upp att jag skjuts ut som om flotten vore en katapult 2 meter upp i luften. Folket i flotten håller i för sina bittra liv, ser uppåt, hinner registrera en skrikande gladskit flyga förbi med en paddel i högsta hugg och undrar vad dom gett sig in på.

Jag får precis så mycket adrenalin i kroppen att, om jag dör här och nu, då var det värt det känslan, hinner infinna sig.

Om du satt med i båten.

Överglad Martin tar kommandot, skriker paddla paddla paddla, kaos utbryter, en massa vatten, en gemensam rädsla för liv och skriket, "Give it to me like a motherfucker!" hörs ljudligt bakifrån följt av ett vrål och skuggan från Independence day i form av människokropp avslutar äventyret.

Inuti Martins huvud.

JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA, vad det det där? En sten? EN STEN! Inte en sten nu, inte nu, inte nu, inte nu, aj...

POFF!!

Gurgelljud och en Martin försvinner under en massa forsande vitt vatten. Där guppade jag runt och flotten slits runt okontrollerat innan Freddy lyckas få stopp på sakerna.

Givetvis as nöjd så klättrar jag tillbaka i flotten och fortsätter paddla utan att försöka grimasera för mycket av smärtorna. Ser bak mot Freddy och inväntar betyget.

- Bad. Sur min.

Bättre lycka nästa gång.

Tänka sig att för 5 år sen så drömde jag om att få syssla med forsränning.

Äventyr out.

En google bildsökning på hur det kan se ut.

Det är intressant det här hur när man har enorma mängder fritid i ett främmande land när man vill sysselsätta sig själv. Våra grannar brukar vara bollplank.

• Okey guys, we need to do something that can go under the category "fun and adventure" today. Martin står med armar i kors redor för lite äventyrs förslag.

• Hmm, okey. Grannen som kallas för Pini gnuggar sig på hakan.

• Yes, maybe there is a small lake or something that is a bit closer than Caldera. En vän till Pini som jag jämt glömmer namnet på kommer med ett förslag.

Caldera sjön ligger 30-35 dollar bort med taxi och det är för dyrt för varje gång man vill ha äventyr.

• La Chancleta! Säger våra latino vänner i kör och börjar babbla på spanska med varandra.

• La what?

• La Chancleta is a small lake by a river where you can jump from rocks.

Martins ögon blir stora som tefat.

• There, there actually is a place nearby where you can jump from rocks? Jag får rysningar.

• Yes about 3 meters, maybe more.

• And how far is this?

• Not far at all. Maybe 2 dollars. But you have to be aware of snakes there. It´s a lot of vipers in the djungle you have go through to get to the river.

Snakes, hoppa from rocks, gå genom en djungel, bada i en sjö, 2 dollar dit. Min mentala äventyrslista spräcktes vid att endast bada i en sjö som ligger ganska nära. Det här är nästintill rough and rugged mode! Genast hoppade vi i en taxi som visste vart det var och han släppte av oss bosktavligen talat vid kanten av en djungel, pekade bara rakt in och sa. Gå åt det hållet så hittar ni floden. Det är nästan så att det gick för mig där och då. Jag springer ut för att hitta en lång pinne jag kan slåss med ormar med, deklarerar högt för mig själv och alla andra två som var med, att jag minsann går först, att jag idag heter Rambo och går under kategorin rough and rugged. Jag gnuggar mig för hakan och föreställer mig ett fett skägg innan vi träder in i djungel.

Min fantasi gick totalt lös efter att vi inte hittade stigen som man tydligen skulle gå på och sa, att vi måste nog klättra ner för det här stupet istället för att leta mera efter stigen. Tedde och Veronica höll inte med utan ville hitta stigen. Genast började jag hasa mig neråt och slog med min pinne på allt jag hittade i hopp om att se en fet dödlig orm ligge och lura i ready to kill mode. Efter tio minuters nedstigande med hjälp av artificiella äventyrsljud som låter lite som manliga bröl, men har en touch mer allvar och pustande stön i sig, så kom jag ner till en uttorkad flod. Med små rivsår, jordfläckar överallt och ett grimascherande rough and rugged leende så vandrade Tedde och Veronica lugnt förbi och pekar bortåt mot den stig man tar sig ner för med.

Det är inte det rätta sättet man har äventyr på, grymtar jag och skyndar mig så att Rambo går först med sin stick of death. Givetvis gick vi lite mer vilse men bestämde oss för att fortsätta framåt och kommer fram till ytterligare en uttorkad flod. Nu säger jag upphetsat att vi måste klättra längs med den där uttorkade floden för att komma rätt. Givetvis har jag inte en aning vart jag är påväg och börjar vilt skutta ner för våta stenar och stannar upp då jag ser något jag trodde bara fanns i sagor. Det är min totala barndomsdröm. Det är någonting jag velat prova sen jag först fick höra den coolaste superhjälten utan superkrafter alltid gjorde det. En lian. En exakt likadan lian som Tarzan använde när jag var liten. Precis vartenda hårstrå på kroppen reser sig när jag fattar tag i lianen med båda händer och ser en sten två meter bort. Jag kan säkert träffa den om jag hoppar lite, tänker jag och skiter i att det också är 2 meter ner mellan stenarna. Givetvis exakt samma tanke man har som barn då man gör något som kommer göra riktigt ont, istället för att vara riktigt coolt.

• TEDDE TEDDE!!! EN LIAN FÖR FAN!! Viftar med alla lemmar jag har.

• Vänta lite nu Martin. Säger Tedde lugnt.

• Nej jag måste prova och det måste vara lika spontant som när Tarzan gjorde det!

Tedde och jag har ett gemensamt mål i livet att någon gång göra en fail video som ska få mer än 300.000 hits på failblogs youtube kanal. Jag hade dock kameran och tänkte inte på fail för stunden. Det enda som existerade var att göra en spontan Tarzan sving med en lian till stenen. Tedde ser dock the fail moment precis då jag fattar tag i lianen och börjar spänna vaderna redo att hoppa.

• Fail... FAIL!!! NEJ! DET HÄR ÄR EN FAIL VIDEO!! VÄNTA MARTIN! Tedde gör sitt livs första intensiva salivsprut skrik. NEEEEEEEJ!! Försent.

Jag trycker från med vaderna, spänner armarna och hoppas att lianen håller, fötterna lyfter från marken och jag är Tarzan. Jag repeterar. Jag är alltså Tarzan i några sekunder. Min barndomsdröm går i uppfyllelse. Det är lika stort som när jag såg en jättesköldpadda för första gången i Australien eller då vi gjorde den fetaste eldshowen på nyårsafton i CR, ever. Det är större än min stand up debut och kittlar mer än då jag snorklade under en dödsrocka. Dummare än när jag och Nils besteg ett berg ute i öknen på en moppe på Cypern och farligare än att vägra lämna från mig lite fickpengar, då jag blev rånad i Vietnam och började slåss istället. Adrenalinet gör så att det går i slow motion, Tedde sätter sakta sina händer mot ansiktet och jag börjar givetvis vråla allt vad jag har. Det gick. Eller jag nästan i alla fall. Lianen brister lite precis innan landningen så att det ser inte så graciöst ut som när Tarzan gjorde det, men det gick. Jag landade två meter bort på en sten och har så mycket energi i kroppen att jag måste sätta mig på knä med armarna högt ovanför huvudet och fortsätta skrika lite till.

• TARZAN FÖR FAN! I AM TARZAN THE DJUNGLE MAAAA-saliv-AAAAN!

Ingen kommer någonsin förstå hur stort det var för mig.

Fortsättning följer på den här... =)

Först stoppade han ner sin barfota fot och tyckte sig känna något. Sen visar han mig något och säger rakt ut.

- Kolla Martin, det ser ut som spindelben. Båda två spanar ner i skon.

Sen stoppar han nästan ner handen för att se vad det är men hejdar sig och petar med ett snöre. Då springer spindeln upp på hans hand och Tedde skriker som en tjej, kastar bort allt och jag kommer ut för att se vad som sker.

Kan säga att hade detta hänt mig. Då hade jag skrikit som en man men sen svimmat och dött av skräck istället. Hade den bitit mig hade min hjärna genast sagt att jag ska nu dö, även fast den säkert inte är giftig och fått dödsryckningar tills mina andning slutat fungera.