cmj's sjömansblogg

De nautiska nördarna har börjat läsa israpporter, olika historier där båtar sitter fast i isen börjar vädras och den 3 mars var det äntligen dags. Några av sjömännens isoskulder togs då vi klockan 13:28, då gjorde våran första "touch" med en längre issträcka.

Påväg mot St. Petersburg, Ryssland.

Uppe på bryggan.

- O Jävlar, nu kommer det, NU KOMMER DET!!! --En styrman står och såkallat "kikmasturberar" ut mot en vit linje vid horisonten--

Det är nämligen som så att nautiska nördar tillslut tröttnar på vatten i dess vanliga flytande tillstånd, och börjar drömma om att äntligen få studsa fram i en isränna, med den inte så ovanliga möjligheten att kanske "ratta lite på fartreglaget".

Nautiska styrmannen "Lingonberry" (tidigare anställd som låtsaspolis på securitas), behövde inte direkt ringa kapten eller någon av de andra nautiskt utbildade människorna.

Alla stod stand by för att känna av den första riktiga isen.

- YIIIIIIIIIIHAAAAAAA, nu kommer smällen, FULLT BLÅS PÅ REGLAGET!!! --Kaptens ögon ejakulerar genom kikaren--

Någon av de andre styrmännen är framme och fingrar på fartreglaget.

- ÖJ!!! BORT MED TASSARNA FÖR I HELVETE. Jag har vakten nu, jag rattar på fartreglaget. --Lingonberry rattar med mycket mer känsla, någon landkrabba någonsin kan förstå sig på.--

Med slutna ögon drar Lingon ner ratten på full gas, ja han tänker att detta är bättre än sex.

Isen närmar sig, folk håller is sig och... där dunsar det till lite.

- IS, IS!!! KOLLA VA?! DET ÄR IS RUNT OSS!!!

Fem vuxna män står och småstudsar lite på bryggan. Men isrännan är väldigt kort och på tre minuter så är det över igen. Lite besvikna suckar hörs på olika håll och kanter, någon frågar Lingon om hur det var att "ratta reglage". Några isflak studsar mot bogen men inget mera.

Alla går ner på bryggan och lämnar en lite ledsen Lingon som så gärna ville girat lite i isen också. en nautisk nörds stora dröm...

Däremot till natten så kom det desto mera is.

En bildorgie följer.

Bild nummer 1 är första kontakten med större isblock.

 

På natten sen kom det lite mera is och jag måste säga att känslan på bryggan var total. Förutom den ultimata leksaken isstrålkastare, så fick vi ettusenfyrtiosju waypoints rabblade till oss på knagglig rysk engelska, från en raspig radiovåg så vi skulle hitta enklaste vägen genom isen.

 

Den första riktiga istouchen. Kapten var tvungen att säga till mig på skarpen så jag slutade dra olika scenarios på hur det såg ut när ryssen gav oss koordinaterna. Kändes som att vi låg och avlyssnade krypterade meddelanden under andra världskriget, och vi hade viktiga och mycket farliga vapen med oss in till Leningrad.

 

KÄNSLA!!!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Welcome to Russia.

 

Ska filma lite idag och se om ett isklipp kan skapas. Tänker att någon på Aftonbladet skulle nog gilla det...

Dagens citat då kapten kom ner till mässen, vi håller på att gå förbi Danmark.

- Töm inte bajstanken än, vänta tills vi går förbi Köpenhamn.

Någon sätter en potatis i halsen och hucklar till lite mellan skratten.

Det är flera år sen jag äntligen ser något till sjöss jag faktiskt vill prova. Vi har just förtöjt i Antwerpen mot en annan båt full med curryluktande indier på, och gissa om jag blev glad.

Istället för en landgång har dom en korg. EN KORG!!! FATTA!!!

Hela jävla vakten ikväll ska jag tjata på att få åka några gånger.

Ska fästa ett rep på deras kran och svinga mig ombord igen.

Ahh, memorys...

 

Vi hade en gubbe ombord från Framo för ett tag sen.

Alltid samma sak då en expert kommer ombord och ska skruva lite.

6 man som står och pratar om tidigare erfarenheter, samtidigt som experten tyst skruvar för sig själv.

En tät dimma av tävlingsanda lägger sig över besättningen. Det snackas om att resultat inte räknas, att deltagandet är viktigast och tanken om att denna tradition ska fungera lite som en kickoff för det nystartade småföretaget.

HKF Lasse var ombord i Rotterdam och lämnade över en stötkula.

Ja alla sjömän, ni vet nu vad det handlar om.

HKF´s årliga friluftstävlingar.

Blodigt allvar är kryddan och mera handlingsmedventenhet hos en sjöman går inte att finna under resten av året.

Bilden på kulan som jag numera kallar, ödets kula. Kasta den och ditt öde för i år är förseglat.

Så efter lunch var det dags, kapten ställde sig upp och annonserade att utanför bygget nu så gäller det. Be there or be square. Alla tog på sig lite mera "sportigare" klädsel, någon greppar bestämt i måttbandet, Fotogen lägger kulan på axeln och alla lägger på sitt warface.

Reglerna är inte som OS, inte ens som paralympics utan reglerna är mycket mycket en enkla.

- THERE ARE NO RUUUUUUUUULES!!!! --Safetystyrman lägger på en djup Judgement Dredd röst och sätter genast ribban, för nästkommande timme av totalt ouppvärmt sportande.--

- NU JÄVLAR!!! --Kocken kommer ut bakom hörnet, taggad till tusen, klappar sig på bröstet och kontrollerar måttbandet.

Kapten kommer ut och har ett papper och penna föreberett och rabblar upp någonting jag tror är regler.

- LYSTRING!!! Vi börjar med kula, här är linjen som ni inte får gå över. --Drar med foten på en osynlig linje.-- Korsar ni den så kommer avlivningsförsök sättas i verket, eller bara ett hårt slag på axeln.
- Vilken linje? --Jag måste fråga för jag ser inte det osynliga strecket alla andra nickar instämmande åt.--

- DISKAD!!! Martin har numera ett kast mindre än alla andra vilket tar mig in på punkt två, ni får bara tre kast va...
- Vadå diskad? Fan snackar du om? Jag ställde bara en enkel fråga!? --Försöker få medhåll från alla andra, men dom är skitnöjda över att jag har ett mindre kast såklart.--

- Nu har Martin någonting som rör sig där mitt i ansiktet igen, vem röstar för att Martin bara ska få kasta en gång? --Alla räcker upp sin hand.-- BRA!! Martin, du har nu bara ett kast tillgodo. Use it well. DÅ BÖRJAR VI!!!! --Blåser i en visselpipa, klappar med händerna och folket ställer upp sig.--

Smats i bakrunden observerar situationen, safetystyrman stretchar och cadet Tobbe undrar vad fan vi alla håller på med.

Kocken var först ut.

- FLYTTA PÅ DIG JÄVLA SNORVALP!!! --Stöter till cadets axel, spottar på kulan, lägger den vi halsen och brölar iväg den.--

Nu går en av de äldre matroserna förbi hela gänget kulkastare, någon frågar ifall det inte ska vara ett kast för lagandans skull.

- Spriten räddade mig från sporten redan 1967!! --Klicheaktigt tvivlar absolut ingen på detta påstående...--

Sen kommer DJ Steffo ut på däck, givetvis ska det vara ett kast.

 

Laddar mentalt medan man tar av sig jackan, svårt att motstå lätta psykningar från överstyrman i bakrunden.

 

Sen sker det ingen trodde var sant, DJ Steffo som inte skulle va med från början, kommer ut och äger på däck. Precis efter han lagt ifrån sig jackan, slungar karln ut sig ett sånt jävla krigsvrål.

- GE MIG KULJÄVLEN!!! --Lägger den vid halsen och... baaaaaAAAAAAAAANNNNZZAAAAAAIIIIIIIIIII!!!!!!

 

 

 

Vems fejs är mer odödligt? Kapten som lätt fuktar läpparna och ser trånande mot kulan. Eller DJ Steffo som ja, det enda jag ser är någon som provtestar NASA´s G-kraftmaskin.

Nu var det överstyrmans tur.

Han gick och trodde hela dagen att han skulle kasta längre än mig, men ja... han fullständigt snevurpar på en liten vattenpöl och får iväg den någon meter iaf.

 

 

Sekunden innan han ligger på däck.

 

- OMKAST OMKAST!!! --Innan kulan landat på däck brölas nya regler ut-- Jävla vattenpöl ju. Det där går om.

- Så fan heller, kolla nedkastet Fotogen. --Kapten sträcker ut sin hand.--

 

Bilden uttrycker tillfredställelse i dess renaste form.

 

Nu var det min tur. Tar sats, hoppar fram emot den osynliga linjen och innan jag slungar iväg den så...

- ÖVERTRAMP!!! Fy fan va dåligt Martin. Ser du inte linjen eller?

 

Kulan studsar utan att någon hinner stoppa den och flyger ner på tankdäck...

 

 

Hela besättningen springer fram till relingen och ser skadan, medan jag står kvar på den osynliga linjen. Kollektivt vänder alla på sina huvuden och ja, det var någon ny form av besvikenhet. Kändes som att någon skulle slänga in något slags veto, och rösta fram förslaget att vi dödar killen istället för att ha lite roligt.

 

- Alla som tycker Martin är värdelös räcker upp en hand.

 

Hela båtens besättning står och visar sina lökringar mot mig.

 

Nu sliter alla fram en lastpall och reglerna för nästa gren är ännu enklare.

 

- Stilpoäng för den som har mest känsla i hoppet!! --Nya regler vädras kontenuerligt av kapten--

 

 

 

Svandyk mot tankdäck. 6 poäng på stilskalan.

 

 

Starkt utblås i samband med störtloppssimulation. En stark 7a på stilskalan.

 

 

Men givetvis Fotogen som säger att om man håller andan i 30 sekunder först, då blir man lite som en ballong och i samband med en av fågeldansens rörelser gör avtrampet. Ja, då kommer man långt. En 8 på stilskalan.

 

Mittemellan, halvfärdig, halvklar, halvtid.

Samma mönster varje gång man är ombord.

I mitten av turnen funderar man ihjäl sig, blir amatörfilosof, lyssnar på märklig musik och skriver konstiga texter.

Stand up is on my mind då jag fått mitt första festgig utanför sjömanklubbskretsar. En Rockabillyfest i Linköping har bokat entertainment med ståupp och eldshow som recept.

Kommer bli grymt roligt.

Vi ligger i Antwerpen och ska gå inatt upp mot Skottland igen.

Likt alla andra bloggar gör jag min plikt och tar kort på snön, fast nu som nästan ingen annan bloggare kan. På en tankbåt.

 

 

Det här händer jämt ombord i en båt.

Först och främst, vi är på en båt, vi kör båt, förtöjer båt och flyger ibland omkring som en pinballkula på båt.

Men främst av allt, vi ser andra båtar, hela tiden, överallt, dag ut och dag in.

Men likförbannat är det skitkul att råstirra på andra båtar, jämt, hela tiden, varje dag.

Varför detta CP beteende sjömän? Varför kan ni inte bara hata båtar lika mycket som jag?

För det är hemligheten jag sitter inne på, jag ler bara för att verka en positiv jävel ombord, då jag i själva verket flera gånger om dagen, måste stanna upp och verkligen använda hela kroppen för att hata båtar.

Normalt beteende. Sjömännen sitter normalt och äter sin mat, skämtar och diskuterar allmänna saker. Vi ligger till kaj, det ligger båtar precis överallt. Sekunder efter denna bild släpps alla gafflar, ansikten blir som sugkoppar på ventilerna och ja, alla blir CP mongon helt enkelt.

Varför lyckades jag ta kortet innan alla blev CP störda? Jag såg den först, båten som snart passerar, hade kameran redo i fickan och kan därför enkelt ta en bild på bloggvarningen.

Djuren i buren ser något annorlunda. Liknande beteende finnes hos idisslande mongokossor.

Ett slags vibrerande sugljud kommer ifrån fönstret och alla sitter fast mot glasrutan. Det är nu fullständigt omöjligt att komma loss innan båten passerat. Detta sker i snitt tre ggr per dag för en normalt CP sjöman.

Dialogen i mässen:

- OH JÄVLAR!!! --Allas ansikten säger "fummp" och fastnar på ventilen.--
- Mmm, kolla den där. Fin färg! --Den obligatoriska diskussionen huruvida färgvalet är okej eller inte.--
- En supplybåt, det är en supplybåt. --Någon kläcker ur sig vilken slags båt det är, den som är först med denna kommentar får extra cred för sitt CP beteende.--
- Mmm, och vilken stor livbåt dom har! --Den unika kommentaren som är förklaringen till CP-beteendet.--

Innan alla slutar bli CP så måste man hitta det som är lite unikt för båten alla sugstirrar på. Den här gången var det den onormalt stora livbåten. Ibland kan det vara att hyttventilerna är extra stora, fyrkantiga eller om bryggvingarna har någon extra designgrej.

Någon kläckte kommentaren, "Den livbåten skulle jag kunna tänka mig ha hemma." men givetvis följd av en färgdiskussion på själva livbåten. Viktigt att hålla diskussionen till livbåten den här gången, om att vara med i "the in crowd" så att säga.

Tänk på detta om ni ser en båtnörd tokstirra på en båt och ni vill få lite cred. Nedanstående kommentarer går oftast hem och kan leda till en liten diskussion:

"Jag tycker ändå färgen är rätt snygg/ful."

"Undrar om det är bra sikt på bryggan med tanke på skorstenen?"

"Bygget ser rätt stort/litet ut."

"Vad är det för flagg på den mån tro?"

"Ser ändå ut att rulla ganska mycket om det blir mycket sjö." - Funkar på precis alla båtar under 200 meter.

"Undrar hur gammal den är?"

"Livbåten ser lite sleten ut." - Gör den alltid oavsett båt i stort sett.

"Fan vad tråkigt det måste vara där."

Att drömma är bland det mest spännande vi kan göra idag. En okontrollerbar fantasi bestämmer vad man ska uppleva inatt, vilken känsla du ska ha när man vaknar.

Sitter i ett flyplan, ser ut genom fönstret och över ett härligt somrigt landskap fyllt av skog. Vet inte vart jag är påväg, det kvittar, jag flyger ju. Ett av människans små mirakel ingen uppskattar längre.

Men tillslut stannar motorerna, allting blir tyst, planet svävar långsamt neråt mot det gröna landskapet.

I mitt huvud ser jag hur piloterna febrilt trycker på knappar, ropar mayday och ber en stilla bön till någonting dom inte egentligen inte tror på. Det finns ingenting att göra förutom att inse ödet, som vi färdas mot i flera hundra kilometer i timmen.

Vi ska snart dö tillsammans. Denna skara människor, som aldrig sett varandra tidigare, ska nu göra en sista resa ihop.

Det som egentligen hade hänt, var en såkallad black out en kvart innan jag blev purrad igår morse. Fartygets motor stannar och därmed all elektricitet försvinner. Det blir svart, tyst och båten guppar okontrollerat fram på ett ogästvänligt nordsjön.

Så mitt i denna lugna stämning pågår panik inne i drömmarnas värld. Folk skriker, gråter och brister ut i spontana:

- WHYYYYYYYYYYY!!!!!

Eller andra klassiska dödsrop som:

- Aww man, aint this a bitch?

Min livsfilosofi är att man skall inte ångra något när ens stund är inne. Så snabbt börjar jag rannsaka mig själv och försöker se saker som jag ångrar skedde i livet. Sen måste jag acceptera att det inte finns någonting mer att göra, att min tid är inne. Paniken ombord eskalerar, skogen kommer närmre och snart är allting slut, svart, i all oändlighet.

Jag hör hur trädtoppar börjar slå mot planets undersida, ser hjälplöst ut genom ett litet runt flyplansfönster, föreställer mig hur skogens djur ser detta vita monster svischa förbi.

Men sekunden innan jag säger att nu är det slut, så brummar det till igen, planets motorer får åter kraft, vi stiger upp och lättnaden är mer än påtaglig bland passagerarna. Vi har nu alla någonting gemensamt, vi lyckades lura döden, kanske blott för en stund men just denna minut, så gjorde vi det.

Trädtopparna blir åter bara ett grönt täcke, telefonen i hytten ringer och jag blir purrad. Sitter kvar i kojen ett tag och försöker samla mig, går sen ner och folk undrar varför jag är helt vit i ansiktet.

Folk tyckte jag tog black outen på lite för stort allvar.

Over and out.

Kommentar: Anonym om Ja ja, jag vet vad ni vill ha.:

Men kom igen Martin!!!! Sjömanslivet som ska vara så häärligt. Du får se hela världen(?) och en flicka i varje hamn (har jag hört).

Svar: Det här har jag undrat varje dag sen jag drog till sjöss. Vart fan är brudarna någonstans?

Det är lite svårt att snabbt går från soft vardagsrum och 11 timmars sovande till skiftarbete ombord ett tankfartyg. Att sova ombord en båt är bland det göddigaste som finns, just för att man aldrig får göra det tillräckligt länge.

Hade du frågat mig om mjölk är vitt imorse hade jag svarat:

- Ööööööhhh... --Torka saliv från mungipan-- Daimglass?

Inatt var det att gå vakt mellan 20:00-00:00, somna 00:30, vakna igen 03:00 för ankomst, somna igen 05:15, vakna klockan 07:15, käka frukost och gå på 8-12 vakten.

Nu sitter några sjömän som läser detta och rynkar på näsan med tanken - "Pff, då skulle du varit med när vi gick --konstpaus-- KINESVAKTER!!!" - eller något annat idiotiskt ord från den tid då man minsann jobbade 145 timmar i streck, blodet färgades till kaffet man levde av och att få en spik genom armen, det är väl inget.

Vissa stunder ombord kan liknas med något slags levande död, ett vaket koma eller om man inte bara ska ta och spontansvimma lite så man får ligga ner iaf.

Imorse när telefonen ringde så smalt tid och rum samman, famlade mot väggar, ryckte lite i gardinen och lyckades slå bort telefonen så rösten "Klockan är kvart över sju. Klick!" viskades någonstans i rummet. Ramlade ut ur sängen och såg ut mot kajen och tänkte, "Om en halvtimme så fryser jag igen... yesss" vevade lite lätt med armen och gick ner till mässen.

För man kan ju inte bara ringa in sjuk direkt. Då står din avlösare inne i din hytt redo att kväva dig med slingerduk om du inte frisknar till för fem minuter sen. Eller ja, kanske först snärta lite svagt på näsan med slingerduken bara för att det roligt, sen kväva dig.

Mitt rederi Möjler Mearsk proparerar (med käck brittisk accent) "Always think safety first, because your life matter to us!"

Eller egentligen med "If you die, that sucks, cause the PR is bad and yeah, well err... if you just die and don´t cause damage to the ship or cargo operations, it´s better... but still not good. So think it as when you put on a condom! Better safe then a bulle in the oven!"

Imorse.

Står och försöker minnas de senaste fem sekunderna...

 

På bilden så tänkte jag lite på safety innan jag gick ut faktiskt. Va dock så trött så även om krankroken skulle svinga sig i fem sekunder rakt mot mig, skulle jag bara låta den döda mig så jag fick ligga ner lite. Undrade också vad The Perminator gjorde nuförtiden...

Snart kommer jag väl in i systemet då man konstant är övertrött, fast med känslan av att springa på löpbandet en timme efter vakten istället för att sova, faktiskt låter som en vettig idé!

MarineTraffic.com

 

 

Jag har mönstrat på Bro Anton igen. Jag vet ett antal människor som sitter och väntar på lite salivsprutande historier, på om hur daimglass är räddningen på vardagen ombord en båt.

Kanske man ska ta och olla kikarens båda hål, ta kort på det och se hur kapten står och får snoppringar runt ögonen.

Eller kanske dela med mig om lite fakta om båten, precis i den stilen så som jag själv prioriterar:

Längd: Vembryrsig.

Bredd: Vembryrsig.

Antal pers ombord: Vembryrsig.

Typ av fartyg: Vembryrsig.

Är det kallt?: Svar ja. Det är förbannat jävla skitkallt och jag har redan tröttnat på det.

Suck...

6 veckor kvar på nordsjön, bara att hålla i sig.

Jag är inte bitter, jag tävlar bara med alla andra ombord om vem som är bäst på att hatälska det här jobbet.

 

Plats: England nånstans.

Snoozar som vanligt i ungefär 1,5 timme. Kliver upp och ser att det snöar lite, bryr mig inte om det, går till vardagsrummet för att kolla mailen.

Ser att jag fått ett nytt mail ifrån mitt rederi, kollar när det kom, igår... hmm, kollade ju mailen igår? Varför har jag inte sett det förräns nu?

Det står att jag ska mönstra på den 27/1...

Men...

Kollar på mobilen, kliar mig i nacken och upptäcker att det är ju idag.

Idag.

Hmm...

Idag...

Ser mig trött omkring i lägenheten, en lägenhet jag tänkte ta hand om idag för jag skulle inte ut förrän imorgon.

Jag ska flyga ifrån Köpenhamn ikväll, det betyder...

Fan.

Panikslaget ringer jag till kontoret samtidigt som jag springer omkring i långkalsonger, ser diskberget, en opackad väska och tar sikte mot duschen.

Fick tag i en telefonsvarare där jag hastigt harklar ut någonting om att jag kan väl flyga ifrån Arlanda, för det passar ju mig bättre. Sanningen var att jag inte har en jävla suck att hinna med ett skit, hoppar in i duschen och börjar power duscha.

Det ringer i telefonen precis när jag börjar bli klar, tror att det är rederiet och vräker mig ut ur badrummet och ser vitt ljus framför mig.

Givetvis lyckas jag göra en såkallad generalvurpa, där jag sliter med hela jävla badrummet och svimmar av. Vaknar upp efter en stund med ett duschdraperi och en massa tops över mig. Ser på mobilen, det var morsan, hon kan vänta. Fortsätter ut naken i lägenheten och börjar tokdiska. Verkligen vråldiskar allting och slänger upp det på disktstället.

Passet...

Pass, pass, pass, pass, pass, pass, pass, pass, pass, pass, pass, pass, pass, pass, pass, DÄR!!!

Sjöfartsbok...

Fan.

Vart fan lade jag sjöfartsboken?

Fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, DÄR!!!

Packa väskan... eller ja, kasta saker på väskan, hoppa på väskan, krossa kameran men VOILA!!! En packad väska på mindre än 3 minuter!!

Dammsuga. Va? Dammsuga?

Kollar mailen en sista gång och jag kan pusta ut.

Bro Anton är försenad in till kaj, så det blir inte förräns imorrn ändå. Sätter på en kopp kaffe och känner av mina blåmärken.

Imorgon mönstrar man på igen då.

Life goes on...

Googlar Individuell Människohjälp, går in på bloggar och hittar ett väldigt välskrivet inlägg om hur jag värvade henne.

Ehum, jag citerar:

Jag visste väl redan då att det var kört, men jag stannade ändå. Han var snygg och vältalig, pratade engagerat om barnen i Zimbawe och egna erfarenheter från Laos. Retoriken satt som en smäck.

Klicka på bilden eller här för att komma till Frökens inlägg.

Gång på gång när jag provar någonting nytt, vad som helst, så bara måste jag göra det fullt ut.

Just nu är ämnet, att värva människor till välgörenhet.

I det föregående inlägget så talades det mycket om dom legendariska Ellinor och Einar. Gissa vem som redan kommit upp till deras status?

Efter tre dagar på gatan beväpnad med en pärm, bläckpenna och snyfthistorier om fattiga människor i världen så lyckades jag.

Inte bara värva, det är inga problem, utan jag satte upp ett annat mål.

Att få någon börja gråta.

En mamma med sin barnvagn kommer gående på stan, Martin vänder sig om:

- Hej, vill du vara med och förhindra barnprostitution i världen?

En ypperligt ställd fråga av en hemsk värvare. Många människor säger instinktivt nej men får då min blick, en blick som gör att du mår dåligt för du sa just att du inte vill förhindra att pedofiler våldtar barn.

Jag brukar då säga "Nej nej, okej ha en trevlig dag." och inte störa mer än att ha gett dig ett dåligt samvete.

Mamman med sitt barn fick sådan skuld i kroppen att hon var tvungen att lyssna på mig. Tillslut kommer jag till snyfthistorierna, fakta som gör att du faktiskt mår riktigt dåligt och tillsammans med mina historier ifrån Laos och Kambodja. Då gråter du.

- Visste du att i Zimbabwe just nu finns det över 1,3 miljoner barn som sett båda sina föräldrar dö i AIDS?

Fortsatt ihop med andra saker som:

- Jag har själv sett hur yrkesförberedande utbildningar fungerar. I Kambodja så lär dom blinda människor att massera och personen som masserade mig, han hade fått sina ögon utbrända som barn, lyckades ta sig ur situationen, få en utbildning, få hopp och sedan vara delaktig i en business.

Där släppte det. Både jag och mamman börjar snyfta samtidigt som vi fyller i en autogiro blankett. Hon verkligen önskar att jag lyckas värva fler människor, jag med, för sjukt nog gillar jag utmaningen att få folk att bli fuktiga i ögonen.

Sen du som säger att värvare är jävligt jobbiga så säger jag så här.

Om ditt största problem under dagen är att någon kommer fram och säger "Hej, vill du hjälpa till att förhindra kvinnoförtrycket i världen?", då tycker jag inte speciellt synd om dig.

Up up and AWAY!!!!

För att roa mig själv i vintermörkret bestämde jag mig igår för att snurra på eld. På med flera tunna lager och fleecetröjan, sen ner till den förfrusna parken. Hittade en tom parkeringsplats och började förbereda mig. Tänder en marschall, rätt sound - krisipigt surround sound - och doppa poisen i en kruka fylld med lampolja.

Stretcha kroppen lite sådär som om jag ska iväg och löpa snart. Ser mig omkring och upptäcker att någon står i fönstren i de närliggande husen, en kvinna som rastar hunden på avstånd och två tjejer som kommer gåendes genom parken på avstånd.

Hehe, nu kommer allt brudarna bli lite imponerade av en cool kille med pois!

Höjer volymen på ipoden, sänker ner mina pois över elden tills det börjar brinna ordentligt, snurrar ihop kedjorna rutinmässigt och laddar mentalt.

Sen ja...

Det första som sker med pois, är att det skvätter givetvis lite brinnande vätska dom första snurren. Därför ska man inte göra några snurrar som är för nära kroppen.

Men givetvis tänkte jag inte så långt, utan skvätter brinnande vätska på mitt bröst och tröjan fattar eld.

Jag börjar brinna.

Med full volym på ipoden hör jag inte hur kvinnan som rastar hunden ropar till mig, vill inte kasta iväg mina pois i snön för då kan jag inte tända på dom mer. Så jag försöker med två eldklot fästa i mina händer, liksom slå bort elden på bröstet.

Det gick inte.

Ena hörluren åker ut ur örat och jag hör kvinnan ropa om jag är okej. Lyckas få ur mig ett "Jo då! Inga problem!" samtidigt som jag febrilt dunkar mig på bröstet.

Lågan växer och jag ser mig omkring. Där! En uppskottad snöhög!!

Småjoggar fram till den uppskottade snöhögen med eld precis överallt och liksom bröstdunkar ner mot den. Efter den tredje bröstdunkningen så lycka jag släcka tröjan och kan lugnt snurra vidare.

Ser mig omkring och nickar åt kvinnan som rastar hunden. Tjejerna som säkert sett allt på avstånd kommer närmre och jag nickar givetvis mot dom också, precis som om sånt där händer ju ibland.

Idag klockan 16 signerar Filip och Fredrik sin nya bok i Linköping. Alltid varit nyfiken på att säga hej på dom. Givetvis måste det kosta en bokjävel för att göra det.

Giget gick riktigt bra. Erik Löwenthal var grym. Imorgon Kalmar för att göra samma sak igen.

Shoo!!