En nära döden upplevelse.

Igår... var jag nära på att dö. Hälsade på min mor på hennes jobb. Tänkte jag glider in lite innan 15 och tar lite bullar vid tre kaffet.

Mamma tog inget kaffe vid 15. Skickade sms till min bror och beklagade mig över våran mors bristande rutiner.

"Stackars lilla Martin i paradiset."

Min mor gav som förslag att jag kan ju ringa mormor och morfar och träffa dom. Vilket ypperligt bra förslag! Ringer genast mormor.
http://www.matstallen.net/res/kvartskrog/bullar.jpg

Nu för att förklara en sak. Min mor och mormor kör fortfarand e på VHS band hemma. Dom brukar byta VHS band där dom har lite filmer på. Detta är ju en jättebra idé att byta lite va? Dock finns det en enda liten helig artikel här i världen som jag glömt bort vart den tagit vägen.

Under min gymnasietid i Visby så var det på den tiden då filmkameror var lite nytt. Det var den tiden då vi inte förstod att det som görs framför kameran faktiskt fastnar på bild. När vi för nu många många år sedan kom på att man kan lägga in ALLT råmaterial på VHS.

För stunden var det en skitbra idé. Denna VHS försvann spårlöst efter studenten. Detta har varit min heliga gral i snart ett decenium.

Signalerna går fram:

- Hej mormor!
- Hej Martin, vilket sammanträffande! Jag skulle precis kolla på en gammal svensk film jag fått av din mor.
- Jaha, vad trevligt. >>Säger hej då till morsan och går ut.>>
- Och gissa vem jag fick se då!? Jo en sjöman på hans skolfartyg! Dig Martin! Det är en gammal film ->>här spurtar jag allt vad jag orkar mot bilen>>- du har filmat ihop med några kompisar.

- Haha... >>Nervöst skratt.>> Jahaaaaaa, men guuuuuuud så trevligt. Men vet du vad?! Kan du inte sätta på kaffe eller nåt istället så kommer jag om. >>Vrider om nyckeln till bilen. Det är minst 20-25 min till mormor.>> 10 minuter, kanske mindre!!
- Men var inte du på mammas jobb nyss? Jag hinner se lite till, det verkar så trevligt alltin..
- NEJ!
- Va?
- Eller, ehh. Kan du inte bara >>svimma>> sätta på kaffet så kommer jag alldeles strax!! >>Tutan ekar säkert i telefonen>> Jag skyndar mig vettu. Inga problem. >>Håller för luren och skriker på kärringen framför att rappa på!!!>>
- Ja, okej då. Sätter på lite kaffe. Ta det lugnt bara så hörs vi snart.
- Jajamensan mormor. Värm lite bullar också, jag älskar ju dina bullar du vet!!! >>Köpa tid, köpa tid, köpa tid, handbromsladd, köpa tid, köpa tid, köpa tid.>>
- Ja, det ska jag göra Martin!

Klick!

- FAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAN!!!! >>Bankar pannan i tutan och slår på ratten.>> Vad är oddsen för detta?!

Okej, för att sammanfatta paniken. Klockan är mellan 16 och 17. Det är rusningstrafik, det är vägarbete... det är Linköping move your fucking asses!!! Aldrig någonsin har jag brytit mot så många lagar samtidigt.

Försöker komma på någon slags logisk förklaring jag kan ha på lager ifall worst case scenario blir faktum. Men... det finns ingen logik i mitt liv. Speciellt inte när jag var 16-18 år. Mitt rykte står på spel.

Svetten yr, blinkersen svajar snabbt från höger och vänster. Folk tutar, jag pekar finger och kastar gamla parkeringslappar genom fönsterrutan.

Rödljus, plattan i botten, rödljus, plattan i botten, rödljus pla.. motorstopp.

- DET VAR VÄL SJÄLVASTE FAAAAAAAAAAAAAAAAAA >> startar igen>> ja. >>saliv överallt>>

Glider in förbi Ica affären. Gör en 180 graders sladd in på parkeringen. Dörren stängs, springer allt vad jag har emot mormor och morfar. Mitt liv passerar i framför mina ögon, hoppar över staketet och fullständigt bombar in dörren.

- HEJ MORMOR!!!! GUUUD VA KAFFESUGEN JAG ÄR!!!! >>Hör att Tv-n är på. Ser bara en ridå som dras förbi med texten, här slutar Martins liv, på..>>

Sladdar in till Tv-n. Rummet är tomt, mormor står och ser in i ugnen på sina bullar. På TV-n är det jag fruktade mest. Det var den VHS-en. Ser mig och hör några kompisar miffoskratt. Eject, kassetten åker ut och väldigt fort ner i jackan.

- Hej Martin! Håller på att värma lite bullar åt dig.

Nu står jag helt still. Det är damage control. Morfar var inte hemma och mormor verkar lugn. Väntar några sekunder till för att inte göra bort mig fullständigt.

- Vad tyst du är Martin. Har det hänt någ...
- Nej. >>Stirrar rakt in i hennes ögon.>>
- Men du ser ju ut som om du sett ett spöke. Kom här så ska du få en kram! >>Kramas.>>
- Tog det lång tid att värma bullar?
- Ja förstår du. Dom låg längst in i frysen, har fått plocka ut halva huset känns det som! Herrejesanens vad jag är trött nu!
- Bra.
- Va?
- Eller, alltså men du kunde ju väntat på mig så kunde jag hjälpt till!!! >>Supergullig.>> Hann du se något på VHS-en?
- Nej den glömde jag bort helt. Vi kan se lite på den sen.
- ELLER!!!! Så ser vi på den här! >>Schwing! fram med the ultimate collection of cmj.blogg.se DVD-n!!>> Här har ni grejer minsann.

This VHS is now burning in hell. Det här får inte komma ut, nu kan det inte komma ut.

Hemmabygt växthus?!

Om vi har någon hard core läsare av bloggen så minns vi alla min vegankompis. Till ett inlägg om en av hans växter.

Precis vaknat, var ute och tog några bärs dagen innan. Bakissamtalen börjar ta form. Ser att han lite nya växter i fönstret, ser att han ett... Bonzaiträd. Av alla växter på planeten så har han nu gett sig på ett bonzaiträd.


Bonzaiträd, kommer han lyckas?

- Är inte dom här rätt knepiga att sköta? >>Mitt finger närmar sig ett av bladen.>>
- RÖR DU VÄXTEN SKÄR JAG FINGRET AV DIG! >>Flyger upp ur sängen och börjar blåstirra på växten.>>
- Whoaw, shit. Är dom så känsliga?
- Typ, eller ja. Har ju läst på lite forum om hur man ska sköta om den. Var väldigt svårt att hitta någon bra tråd bara.>>Blåser lite på den.>>
- Okej?
- Ja va fan. Varenda tråd hade rubriken, HJÄLP MITT TRÄD DÖR?!, sen ett proffs som förklarar att va gör du ditt pucko. Det här är det svåraste bonzaiträdet du kan sköta om.
- Ehh... och nu. Ska du. Alltså... >>Minns hans tidigare verk.>>
- Du... det är bara i din jävla blogg som den där växten dog. >>Gör några svepande rörelser över trädet.>>
- Ehh, den här? Plockar fram en mobilbild.


This one... This is as dead as it gets.

- Ja, okej då! Den dog väl lite.
- Lite?
- Det var väl självaste FAN va du var petig då? Måste du dra upp sånt gammalt skit varje gång vi träffas?
- Ja...
- A ja, men här ser du the mother of all Bonzai masters! >>Gör några karatemoves i luften.>> Det här ska fan gå!

Han börjar nu förklara hur engagerad han är i den här växten. När han skulle byta jord på den så byggde han ett litet växthus av plastpåsar som hölls uppe av snören runtom i rummet. Han klippte sönder hål i hörnen och sprayade in vatten för att den skulle hålla fukten. Allting lät väldigt imponerande faktiskt. Det kanske kommer gå vägen.

- Den ser lite torr ut?
- Nej då, den är aldrig torr den får inte bli torr. Då dör den.
- Jo, jorden ser lite knastrig ut?
- Hmm... >> Kompisens finger pillar lite i jorden.>> Nej... Fan också....
- Den var lite torr v...
- FAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAANNN!!!! >>Sliter upp hela jävla krukan och ger järnet in mot köket.>>

Tydligen kan man inte heller bara börja vattna direkt på den. Man ska ju spraya sakta men säkert. I en kvart står han och glor på sin växt. Sprayar lite då och då. Pratar med den, sprayar lite till, mumlar för sig själv att det ska gå. Du ska leva din jävel.

Så nu ska vi se hur det går med denna lilla växt. För att göra allting lite extra roligt så är inte bonzaiträdet det enda projektet just nu.


Han har "köttätande" växter också... Kan det bli mer spännande?

Hur äter sjömän kräftor?

Vi hade kräftskiva häromdagen och varför är det så att när det finns en som är lite ovan med vid kräftbordet, att alla helt plötsligt är proffs på hur man äter en kräfta? Sedan måste alla prompt lära ut sina skills. INNAN man ens vet om personen vill veta nåt.

Det här gäller inte endast sjömän. Detta är ett nationellt problem.

Så fort en svensk varit på en kräftskiva. Då vet vi precis hur hårt man ska suga, eller om man ska suga över huvud taget.

Ombord här har vi en extra rumänsk överstyrman. Han var lite ovan med vad som gällde med dessa små röda delikatesser. Givetvis började närmsta sjöman genast sleva på kräftor på hans tallrik innan han själv bestämt sig om han ens vill smaka.

- Yes yes, taste a little bit här nu. >>Lassar upp cirka 15 kräftor.>>
- But... >>Ögon som tefat.>>
- No 'buts' here nu. It's a... hur säger man delikatess på engelska? >>Ser sig om.>>
- Delikassy någonting?
- Va?
- Delikassy.
- Here take some red shrimps here. It's a ehh... deli... delissysys!!!
- What?
- JUST TAKE THE FUCKING SHRIMPS!!! IT'S TASTES GOOD!! >>Många års erfarenhet av svengelska fartyg ligger bakom denna mening.>>
- Yeah yeah... >>Tar kräftorna och sätter sig.>>

Alla slår sig ner vid bordet. Det intressanta att vi alla hade olika sätt att äta våra kräftor. Väldigt olika...



Att alla hade dessa pappershattar hjälpte till för rumänen att nu ta alla på allvar.

- So you suck?
- YEAH!!! SUCK A LOT! >>Börjar pilla och suga ut det där gula som ligger långt in. Ser så mysigt ut...>>
- No, don't suck. He's right now sucking the brains out from the ehh... Asså hur fan säger man kräfta på engelska?
- Kroft? Krift? A, jag vet inte. Men klart man ska suga ju!!! Yeah, suck it now. >>Tar en kräfta ifrån rumänens tallrik och viftar framför ansiktet på han.>> Suck it from the behind.
- What?
- NO! Don't suck the ASS of the schrimp. See! He's sucking the ass hole of the schrimp. Just eat the tale. It's enough.

Nu kommer Lasse in i mässen, tar lite kräftor och sätter sig ner.

- Jaha, kräftor. Det är goda grejer det!!! >>Skåne har tagit över i mässen.>>
- Jo, vi visar hur man äter kräftor för rumänen. Man kan ju inte suga på den liksom?
- Suga? Haha, hur fan äter ni kräftor?

Lasse tar en kräfta och ba trycker in hela skiten i munnen. Han käka den hel... Med en knastrande mun ser han på det övriga bordet.

- Fan va tysta ni blev då?
- You eat it whole?

Ingen vågar säga något längre, ingen har sett någon äta kräftor på detta viset förut. Nu snackar vi om sjömän som sett det mesta också. Alla sitter och äter kräftor på sitt egna vis, rumänen också.

Lasse sitter bara och äger utan att han vet om det själv.

Don Hjort hotar med att köra båten på grund.


Idag kunde vara som vilken dag som helst ombord. Solen sken sådär, nästan. Det var liksom lite nästan varmt ute. Alla arbetade på som vanligt. Förste maskinisten ropade på radion att han ville ha en brandkanon riktad ut mot havet.

Radiocheck tillbaka och han har en kanon mot havet.

Don Hjort kallade in mig på hans kontor där också chiefen sitter. Fick sajna på min avräkning, snackade lite skit. Då blev det helt plötsligt tyst i båten.

- Jaha, så fick vi en liten blackout också.
- Åh, snark... Får la gå ner i maskin då. >>Motvilligt går chiefen ner i maskin.>>
- Ska du med upp på bryggan eller?
- Kan jag väl. Stand by liksom. >>Hänger med till bryggan.>>
- Mmm, stand by.

(Blackout betyder att huvudmaskin stoppar. Allting blir tyst och båten börjar driva. Om det är mycket trafik är detta lite knivigt givetvis.)


Typ här skulle det vara lite mera panik.

JJ står och glider på bryggan. Rycker på axlarna och konstaterar att det är tyst och lugnt i båten i alla fall. Efter en liten stund så ringer telefonen på bryggan.

- Ha... okej. Var det för anledning då?
- Nja, det var lite dåligt resettat här nere. Glömt o trycka på resetknappen senaste dagarna, lugnt nu. Tryckte på reset. Vi fortsätter fika här nere. Safety all the way.
- Okej, ja. Martin har redan satt på kaffe här också ser jag. >>Nickar mot mig.>> Stand by.
- Regulations.
- Regulations.

Då börjar det pipa ifrån en maskin som är så mycket viktigare än någon maskin på båten. Själva hjärtat som får våra sociala liv att verka lite mer meningsfullt.

Det piper och blinkar error. Det blinkar error vid servern, vid vårat... internet. Genast springer jag fram, går ner på knä och försöker förstå vad allting innebär.

- NEEEEEEEJJJJ!!! DON HJORT, DON HJORT!!! INTERNET DOG, INTERNET DOOOOOOGGG!!!! >>Hyperventilerar>>
-
Va?! Det var väl självaste FAN också. >>Don Hjort går fram och börjar felsöka.>>

Ingen ombord är dock ett felsökningsproffs på datorer. Den enda felsökningen vi kan är.

1. Slå lite på sidan av saker.
2. Slå sönder skiten.
3. "Resetta" med hjälp av knappar.
4. Gör stegen samtidigt som du pratar med dessa döda ting.

- Kom igen då. >>Don Hjort bankar lite på sidan av maskinen.>> Meh, hallå? >>Don Hjort prövar nu med att prata samtidigt som han slår lite på maskinen.>>
- Funkar det? >>Jag står som ett frågetecken precis bredvid och stressar.>> Ska vi slå sönder skiten?
- Nja, tar och resettar först. Ger du mig lite kaffe eller?
- Kaffe. >>Räcker han en kopp.>> Check.
- Okej. >>Sveper koppen och trycker på reset.>> Så, nu väntar vi en stund. Gå och va stand by vid datorn.
- Okej.

Tillslut kom det fram en bild. Fast det var inte bilden vi hade hoppats på, det var bilden som alla sjömän idag hatar innerligt. Web-that makes no fucking-sense kom upp.





- Ehh, va fan.
- Vadå? >>Don Hjort slår igen glasdörren till internetet.>> Det lyser grönt här. Då ska det vara fixat.
- Jo men den enda sidan som kommer upp är den här.
- Vad i självaste helv* >>följt av fler andra svordomar för grova att skrivas här>> är detta!!!

Websense gör härmed ett äg mot hela sjöfarten. Ett riktigt klockrent äg om jag får säga det själv. Fast är du the Don, the Captain av en oljetanker.

Då är det inte så smart att göra äg i dessa former. Genast lyfter han telefonen och börjar iskallt slå in siffra efter siffra.

- Vem ska du ringa?
- ... >>The blick of death.>>
- Okej... jag chillar lite här borta ett tag. >>Nickar mot JJ som står helt tyst vid bryggvingen.>>

Signalerna går fram till Broströms kontor. Sölve Grönjerfjäll, IT-ansvarig på kontoret svarar.

- ÄG!! HAHAHAHAHAHAHA!!! FY FAN VA NI ÄR ÄGDA!!! BLOGGBÅTEN ÄR SÅ ÄGD!!! FATTA ATT VI KISSAR PÅ OSS AV SKRATT HÄR PÅ KONTORET!!!
- ... >>Don Hjort börjar andas väldigt tungt.>>
- Hallå? Kapten, Don... FJÄRT!!! GAAAAAAAAAHAHAHAHAHAHAHAHA!!!!!

Don Hjort lägger sakta ner telefonen och går fram till autopiloten. Han sätter kurs emot land och går sedan sakta tillbaka till telefonen igen.

- Okej... Om ni inte tar bort websense för alltid så kommer jag snart ha skapat den största oljekatastrofen i östersjöns historia. Kommer sedan be Martin videoblogga om det. Hur känns det? Broströms namn bredvid ett par kvidande fiskmåsar...

- Va?
- You heard me... BITCH!!! >>The Don går in i sitt esse. Han kysser själv sin ring och viskar äg för sig själv.>>
- Men... men. Ehh, vi vet inte själva hur Websense riktigt fungerar.
- Okej. Synd för er. >>Klick!>>

Ingen vågar säga ett skit. Jag och JJ står på bryggvingen och börjar klä på oss överlevnadsdräkter. Inte tänker vi stanna ombord ifall han går igenom med detta. Det ringer igen.

- Hallå...
- Ja hej, Bennie Strilmundsson här. Jag äger.
- Äg över alla? >>Tar sig för bröstet.>>
- Äg över alla.

Don Hjort förklarar det vidriga beteende ifrån IT-avdelningen på Broströms. Om hur de sitter och skrattar oss i ansiktet när vi ber dom oblocka vissa sidor. Strilmundsson tyckte dock att äget var rätt roligt. Men han förstår att det är ett äg för mycket här och ska ordna upp situationen.

- Okej, sen vill Martin ha betalt för att nämna erat namn i framtiden.
- VA?! I HE***TE HELLER! DEN DÄR LILLA PISSRÅTTAN SKA F*N INTE HA ETT J**LA SKIT. HAN HAR SVÄRTAT NER THE BROSTRÖMS BRAND FÖR ALLTID!!!! >>Strilmundsson gör ett såkallat totalflipp.>>

Don Hjort väljer nu sina ord väl. Totalt inspirerad av sin idol, The Don, ger han sitt korta svar. Båten styr fortfarande mot land. Don Hjort har fått nog av alla äg ifrån kontoret. Justice for the people!!

- Du... Pay the fucking BILL, BITCH!!!!

Ingenting mer sägs. Don Hjort lägger på luren, lägger upp båten på rätt kurs igen. Går fram till mig, gör en high five, går sedan ner till sitt kontor.

En helt vanlig dag ombord i Bro Anton. Vilka äg som genomfördes denna dag.


- Äg över alla?
- Äg över alla...

En efter en kollapsar nu sjömännen.

Detta är fortsättningen på inläggen:
The Broström Family Brand Websense Sailors! Del 1
Nu sker det som absolut inte får ske. Del 2

(Inläggen handlar om hur vi fastnat i dödens triangel. Sedan glömt bunkra med kaffe...)

Jag förklarar hela händelseförloppet om hur motormannen tog de sista två paketen. Kapten tänker högt. Han frågar sig själv ifall maskin klara sig tills vi kommer i hamn. Jag ser hur han nu pendlar emellan de beslut jag också pendlade.

Om det ska mörkas eller proklameras. Jag vet inte ifall jag ska säga något mer. Ursäktar mig för att fortsätta arbeta, men precis innan jag går därifrån ropar kapten till.

- Martin!
- Ja kapten, vad är det?
- Jag kommer berätta för båten att vi måste spara på kaffet. Hur trött är du just nu? Hur många timmar har du bakom dig?

Egentligen hade jag jobbat 14 timmar och sovit bort två under en lejdare, men förstod vad kapten menade. Om kapten måste berätta detta för båten, då måste han veta exakt vem han kan lita på.

Vem som kan ta över ifrån någon som just kollapsat.

- Jag är ganska pigg faktiskt, det är lugnt.

Kapten svarade mig inte utan vände genast in i bryggan. Jag ser hur en styrman springer fram till bryggaren i hopp om att få en kopp. Styrmannen tappar den tomma kannan i golvet. Glaset går i tusen bitar. Styrmannen börjar skaka, abstinensen blir värre.

Jag går sakta ner för lejdaren igen och undrar hur ligan kommer ta detta. Och hur kommer kapten meddela båten? Jag ska precis gå förbi ingången till bygget för att sätta lotslejdaren. Lasse ser mig och ropar till. Lasse har en kopp kaffe i handen.

- Tjena. >>Ett leende går att skymta till trots allt arbete.>>

Då går PA-systemet igång. Det är kapten som nu kommer berätta det, nu kommer domen. Lasse sippar på sitt kaffe, jag ser ner på hans kopp sedan upp på Lasse igen. En tår faller sakta ner för kinden. Lasse ser mot mig med ögon fyllda av skräck.

Kapten börjar tala, jag ser djupt in i Lasses ögon och någonting inom honom går liksom sönder. Orden som kommer ut ur högtalarna går inte att tyda längre. Allting börjar gå i slow motion. Lasse tar två steg ut mot däck. Efter ett kort tal ifrån kapten så kommer orden.

Lasse går ut och står under den blodröda himlen. Det ekar ifrån PA-systemet...

- ... så måste jag tyvärr meddela att... >>styrmannen hörs skrikandes av frustration i bakrunden>> kaffet... är slut. >>slut, slut, slut....>>

Lasse faller ner på knäpuckarna. Den enorma solen är precis framför honom. Jag ser endast en svart siluett av denna mäktige man. Händer sträcks upp i luften, tårarna börjar forsa nerför ansiktet. Jag står och ser på detta skådespel med skräckslagna ögon.

Han har en kopp kvar, den är nu ovanför hans huvud. Det hela ser ut som någon slags ritual.

Lasse häller kaffet nerför hela sig samtidigt som ett vrål börjar byggas upp. Det är som taget ur en amerikansk actionfilm. Hela Lasse har hett kaffe över sig och börjar skrika. Och ja. Salivet sprutar nu åt all håll.

- NNNNNNOOOOOOOOOOOOO!!!!!

Lasse faller ner på marken. Han har gått ner för räkning helt enkelt. Jag springer fram och frågar vart det sista kaffet är, vi måste optimera minsta antalet människor som kan klara av att ta båten till kaj.

- Lasse! >>Lyfter upp honom i min famn.>> Lasse, vart är det sista kaffet?! Ni fick det sista kaffet i maskin, vi måste rädda det!

Men Lasse är redan förlorad. Blotta nyheten av att kaffet var slut tog de sista krafterna ur honom. Lasse börjar gräva i sin ficka, ordet wienerkex går att tyda. Han har fickorna fulla med wienerkex. Jag hjälper han ner med sin hand i fickan, han får upp lite wienerkex och för de mot munnen.

Lasse säger att kaffet redan är slut. Att de bara sänkte skiten så fort motorman kom ner med de två sista paketen. Detta är inte sant. Kaffet är alltså nu helt slut.

En matros kommer ifrån däck. Han är fortfarande oviss. Ser endast hur han försvinner in i bygget. Han vill säkert åt det svarta guldet. Jag går in efter honom. Lasse sätter sig emot relingen, där han blir sittandes. Inne i bygget hittar jag inte matrosen. Kaffet är ju slut så han kanske gick in till förrådet.

Mycket riktigt. Matrosen har sett att någon redan varit och rotat.

- Martin! Har du sett mera kaffe? Det verkar slut! Tänk om det är slut!

Samtidigt så känner jag hur båten börjar gira fram och tillbaka på ett konstigt vis. Någonting stämmer inte. Genast fruktar jag det värsta. Kapten, styrman. Vi är snart inomskärs, vi kan gå på grund! Matrosen lugnar sig inte, han sliter i min overall. Jag puttar bort honom och berättar snabbt hur det ligger till.

- Kaffet är slut! Helt slut! Ja...
- NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJJJJ!!!!!! Du ljuger! Ge mig kaffet, ge mig! >>Börjar bli obehagligt.>> GE MIG KAFFE DITT AS!

Detta börjar bli riktigt allvarligt. Fruktar för min egen säkerhet, matrosen är inte normal någonstans. Det börjar bli riktigt obehagligt. Men när folk får panik... hmm. Detta har jag läst om på kurs ju. De sa att om det blir ohållbart, då får man däcka folk.

>> POOF!
Däckar honom. >>

Springer ut på däck igen och ropar upp till kapten. Får inget svar. Jag vänder mig om och får se överstyrman. James Jönsson AKA JJ gå emot mig. Varför har jag inte tänkt på James innan för? JJ kan man alltid lita på.

- Martin. Statuscheck! >>JJ blandar som alla gamla sjömän in engelska ord i sina meningar.>>

Jag förklarar snabbt allting. Motorman, kapten, Lasse och matrosen. Men jag kan inte hjälpa mig fråga hur han själv kan stå upp. Hur han klarar sig utan kaffe?

- En är väl ingen idiot heller! >>JJ stoppar ner näven i fickan och plockar upp en handfull kaffe.>> Vill du ha?
- Va? Som pulver?
- En har väl vart med förr. Ni era jävla kustseglare vet ju inte hur man förbereder sig för nödsituationer! >>JJ trycker in en näve kaffepulver i käften. Han tuggar frenetiskt och pratar samtidigt.>>

Det visar sig att James Jönsson var ombord i båten som exploderade 1997. Denna man är full av mystiska historier. Varje dag vräker han ur sig saker du aldrig skulle kunna föreställa dig. Helt plötsligt dunsar det till bakom hörnet. Det är gammelmatros Sven.

Sven är också gammal i gemet. Hela han skakar av kaffeabstinens men lyckas hålla sig vid liv ändå. Sven är inte den som ger upp i första taget. JJ lyfter upp honom och räcker en näve kaffe.

Det sprakar till i radion.

- >>Sprak sprak. En utmattad röst hörs svagt.>> Martin.... är du där Martin?
- Ja kapten. Hur mår du?
- Inte bra. Det här går inte. Styrförmåga. Kaffe... kaffe.

I bakgrunden så hörs ett sugande ljud. JJ ser mig rakt in i ögonen. Rycker tag i min arm.

- Hörde jag rätt? Sög han?!

Jag ropar på kapten igen. Inget svar. Då känner vi hur båten börjar gira. Alla tre slungar huvudena föröver. Land, vi styr mot land! James står framför mig. I samma veva som han vänder huvudet tillbaka mot oss andra så fyller han käften med det sista kaffet. En arm pekar föröver, ett skrik jag aldrig glömmer. De tre sista sjömännen, en båt, ett gemensamt öde.

Vi agerar.

- MOT BACKEN!!! VI MÅSTE STÖRTANKRA!!! >>JJ i sitt esse.>>

Alla tre börjar tokspurta. Jag får en väldigt bra start och tar täten. Min kropp fylls med adrenalin, mod och stolthet. Att ha dessa erfarna sjömän bakom mig är helt obeskrivligt. Historia håller på att skrivas. Jag ser hur land börjar närma sig föröver. Tanken slår mig att detta är kanske är det sista jag någonsin gör.

Nej. Vi måste klara det.

Då hör jag ett skrik bakom mig. Det är Sven, han klarar inte mer. Han har kollapsat. Snabbt stannar jag och vänder huvudet. Skriker till dom att vi måste fortsätta avancera. JJ stannar hos Sven. James Jönsson är inte den som lämnar någon bakom sig.

JJ försöker hitta mera kaffe i fickan. Det är ju slut, James börjar klappa Sven på kinden för att få en reaktion.

- FORTSÄTT MARTIN JAG KOMMER SEN! JAG MÅSTE STANNA HOS SVEN!!

En snabb nick och sedan framåt igen. Benen rör sig som aldrig förr. I huvudet fokuserar jag på vad jag måste dubbelkolla innan jag släpper ankaret. Är ju ensam igen. Får förlita mig på egna instinkter.

Land är nu endast några hundratal meter framför oss. Kommer fram till backen, kollar så att inga surrningar sitter på.

Placerar mig framför bromsen. Ropar upp till bryggan med full kraft.

- STÖRTANKRING!

Släpper bromsen...

Hur kommer det att gå för sjömännen ombord Bro Anton? Klarade Martin av att störtankra helt själv? Sedan hur länge dröjer det innan något kaffe kan komma till båten?

Författaren bakom cmj.blogg.se kommer fortsätta skildra denna historiska händelse. En händelse som redan spridits inom sjöfarten. För kaffe. Det skämtar man inte om.


Broströms kom för att hämta mig...

Det är lugnet före stormen. Vi har legat lugnt till ankars i två dygn utanför Brofjorden. Det är tidigt på morgonen och jag ser lotsbåten komma närmre. Kapten säger att vi kan börja hiva ankaret.

Snart kommer min dom, snart ligger vi till kaj. Snart kommer jag få reda på vad mitt rederi beslutat.

Ankaret är på plats. Wisby Verity seglar förbi. Ställer mig och hälsar mot min gamla båt på sedvanligt vis. Brofjordens lastarmar skymtas bakom klipporna. Folket purras ut, dags för förtöjning. Ser ut över kajen där det endast finns kajgubbar som står och tar emot trossar. Kanske mitt rederi inte kommer komma på besök ändå?

Vi börjar koppla lastarmar. Tjötar lite med kajgubbarna, trevliga killar det där. Jag frågar den ena vad han heter. Björn svarar han och frågar mig detsamma. När jag nämner mitt namn blir Björn helt tyst.

En kuslig känsla av otrygghet kommer över mig. Varför blev han tyst för? Vi fortsätter koppla lastarmarn. Kan inte hjälpa att se hur Björn sneglar emot kajen.

Då sker det. Broströms är här. Dom har kommit för att hämta mig.

Hör höga skrik längre bort vid kajen. Det är kajgubbar som tjuter samtidigt som det flyger förbi fyra svarta bilar ut mot Bro Anton. Fordonen lägger upp den ena bredsladden efter den andra längst ut på kajen. Dörrarna flyger upp och åtta män i svarta kostymer kliver ut.

Björn ser tillbaka mot mig.

- Martin… vad är det du gjort egentligen?

Shit! Fan också. Har hört talas om dessa män i svarta kostymer. Trodde allting bara var en myt men Broströms spanska riddare existerade! De svarta kostymerna plockar ut en tvångströja ur bagageluckan och pekar emot båten.

Björn ber om ursäkt för det han nu måste göra. Annars förlorar han också jobbet. Blixtsnabbt så tar Björn ringnyckeln ifrån mig och sätter fast mig i headlock position. Fotogen kommer på kobryggan och skriker högt vad fan det är som händer?

- FOTOGEN! RÄDDA DIG SJÄLV! DE ÄR ENDAST UTE EFTER MIG!
- I HELVETE HELLER MARTIN! VI STÅR BAKOM DIG!!


Fotogen tar genast av sig en sko, kastar den i huvudet på en av männen så han faller. Hoppar ner för en lejdare och landar på två andra gubbar och börjar hejdlöst brottas med dem. Själv lyckas jag då ge Björn en armbåge så han tappar greppet. Fortsätter med en nacksving så han faller ihop.

Ropar in till kontrollrummet där överstyrman JJ sitter. James Jönsson och jag har ställt upp för varandra under denna tid ombord. Jag kan lite på att han också backar upp mig.

- JJ, dom är här! Dom har kommit för att hämta mig!!
- Vem?!
- BROSTRÖMS! BROSTRÖMS ÄR HÄR FÖR ATT LÅSA IN MIG!!!
- SÅ FAN HELLER! JAG SER DOM. SPRING MARTIN.... SPRIIIIING!

Springer mot bygget. Tänker snabbt att jag tar fritt fall båten för att fly. De svarta männen är 10 meter bakom mig. Om jag springer rakt emot livbåten så kommer de syna mitt drag. Jag måste loosa dom inomhus för att kunna komma härifrån levande.

Sparkar in dörren. Där står JJ och snurrar två radioapparater som ett par nunchucks. JJ har tränat lite kampsport när han var i fjärran östern.

- TA LIVBÅTEN MARTIN!! JAG UPPEHÅLLER DOM!! >>James Jönsson, en sjöman du kan lita på.>>

Han visste precis min plan. Nickar snabbt emot honom och börjar springa uppför en lejdare mot däcket där livbåten finns. Hör hur de spanska ryttarna kommer in i bygget. James sular iväg ett batteri rätt i plytet på den första, svingar radioapparaten i knätt på den andra.

En elpisol börjar surra. JJ’s skrik ekar långt ut över Brofjordens klippor. JJ.... is down.

Skit också, JJ är borta. Hittar en dörr som leder ut mot däck igen. Ser mig omkring, inga svarta kostymer i sikte. Livbåten är endast en trappa ifrån mig. Springer fram, rundar hörnet. Flyger upp för lejdaren med tre steg i taget. Hör att någon är bakom mig.

Ett svingande ljud närmar sig snabbt. Någonting träffar mig hårt i ryggen så jag faller ner. En elpistol trycks därefter och en blixtrande smärta infinner sig.

Det var endast två meter kvar...

Hela jag skakar, blicken flackar och min kropp låses fast i en tvångströja. Min livlösa kropp trycks ner i en bagagelucka.

Minns ett par skrockande röster samtidigt som luckan stängs igen...


"Alltså nu får du calm down Martin annars blir jag confused!"
James "hård" Jönsson

Författaren till cmj’s sjömansblogg blev kidnappad i Brofjorden. Vart förde Broströms spanska ryttare honom efter denna vilda scen? Kommer han någonsin bli normal efter detta traumatiska scenario? Missa inte de spännande äventyren i Martins liv! Missa inte fortsättningen på denna historiska händelse inom svensk handelsflotta!

En katastrof större än tejpen!!!

Vi kommer till kaj i Brofjorden. Slop, drain, bilge och sludge tankarna ska tömmas. Sju pallar proviant vid gaten. Vi ligger på kajen längst ut. Sjöfolket som nu läser vet vad detta innebär. Kranen på kajen var trasig och när alla var som mest roade så pekar fotogen mot himlen.

- Kolla! det ser ut som att det ska börja regna! >>Tack Fotogen... Vi älskar dig ändå.>>

Visst var det mycket jobb, mycket som krånglande. Hungriga magar och trötthet ledde till ibland väldigt heta diskussioner. Men tillslut skedde någonting mycket viktigare än arbetet i sig. En totalt katastrof hade skett inne i båten. En katastrof mycket större än den senaste i denna kaliber.

Förra gången handlade det om tejpen.

Detta är inte i närheten av tejpen. Nu vill jag visa punchlinen med en bild som förklarar ganska mycket.


I tvättkorgen brukar vi lägga smutsiga lakan. På bänken brukar mässjäntan ha sin rena lakan. Ombord i båtar så bäddar inte befäl sin koj själva. Detta gör mässjäntan. Börjar ni förstå allvaret här?

Någon blandade ihop lakanen... Jag repeterar. Någon blandade ihop lakanen! Förstår ni vad detta innebär? Först har vi den näst viktigasta frågan. Vems hytt som skulle få nya lakan? Svaret på den frågan är maskinchefen och förstemaskinisten.

Sen då den absolut viktigaste frågan. Nu inte om hur vi åtgärdar problemet. Utan givetvis.

Vems fel är det?

(Ombord Cirkus Anton så läggs all kraft på att hitta vems fel det är först, INNAN någonting över huvudtaget görs.)

Det hela började med att mässjäntan står inne i tvättrummet. Hon svär lite över vad som skett. Hon kanske funderar på att mörka saken innan det blir värre. Vad vet jag? Faktum är att chiefen råkar höra henne svära och sticker in huvudet.

- Är det något som är fel? >>Ser ner på hennes lakan.>>
- Nej då. Lite extra arbete bara. Inget jag inte fixar.

- Är det där mina lakan? >>Misstänker att inte allt står rätt till.>>
- Nej, dina lakan är redan bytta. Slänger in en massa lakan i tvättmaskinen
- Varför slänger du in rena och smutsiga lakan i maskinen för?

- Va? Ehh. >>Kommer på sig själv. Mörkning försent.>>
- Men... >>Ser mot bänken. Sen tvättkorgen.>> Rena + smutsiga + tvättmaskin. >>Det mumlas högt. Tillslut läggs ett plus ett ihop och...>> Nej... Det är inte sant.

Chiefen börjar greppa vad som hänt. Hans lakan kanske är smutsiga? Men vems smuts är det då? Sen givetvis... vems fel är det? Han rusar emot kontrollrummet där förstemaskinisten sitter och fikar. Med full kraft sparkar han in dörren.

POFF!!!

- NÅGON HAR BLANDAT IHOP SMUTSIGA LAKAN MED VÅRA RENA! VI KANSKE HAR SMUTSIGA LAKAN I VÅRAN KO...
- NEEEEEEEEEEEEJJJJ!!! >>Slänger kaffekoppen rätt in i skottet>> JAG TOG EN TUPPLUR NYSS JU! FAAAAAAANNN!!!
- JAG VEEEEEET!
-
Whiteboard tavlan! Vi skriver på whiteboarden!!
- Bra idé! Då kanske vi får fast den fan!!


Förstår ni nu hur allvarligt det här är?

Ute på däck bär vi så svetten sprutar. Vi står och tävlar om vem som har störst lökringar. Reparatören vann den tävlingen. Hans ringar touchade varandra redan vid första mjölkpaketet. Då skiftar fokus mot bygget. Två höga herrar kommer utflygandes.

- LAKAN! VEM TVÄTTADE LAKAN IGÅR?! 
>>Lemmar sprattlar åt alla håll>>
- Vad säger dom? Lakan? >>Frågar vi varandra.>>
- SVARA DÅ FÖR FAN! >>Försten går ner på knä.>> JAG TOG EN TUPPLUR NYSS JU!!!!

- JA SVARA DÅ! DETTA ÄR SAFETY! DET ÄR INTE BARA SAFETY, DET ÄR FAN SAFETY STAND BY OCH REGULATIONS TOGETHER BA!!
>>Chiefen har precis lärt sig dessa ord och använder dem numera jämt.>>

- Snackar ni om? Vi skiter väl i era lakan. Gå och lägg er.
- MEN DET ÄR JU DET VI INTE KAN! DET KANSKE ÄR SMUTSIGT JU!
-
Herregud. Dom lyssnar inte på mig. Vad är det här för gubbar?! DOM LYSSNAR JU INTE PÅ MIG!!!!
- Vi kollar hytten!

Båda männen springer in igen. Hytten nästa. Nu ska det allt kontrolleras! Chiefen ställer sig framför sin koj, börjar lyfta på kudden. Petar och luktar lite. Kan det vara örngottet? Kanske det är underlakanet? Skitsamma, beslutet blir att allting ska bytas. En telesignal går fram i byssan.

- Hallå? Är mässjäntan där?
- Ja men vi har fullt upp med proviant. Det får vänta. >>Klick!>>
- ... >>Svaga frustande ljud hörs i den ensamma telefonlinjen...>>

Ingenting verkar hända med lakanen här? Ingen tar detta på allvar?! Det står ju på whiteboarden o allt?! Det finns alltså bara en enda sak kvar att göra.

Att stoppa hela organisationen.

Ut på däck kommer de båda höga herrarna igen. Går fram till manifoldern och... POFF!! Slår in nödstoppen. Det blir helt tyst på däck.

- Men va fan?!
- HÅLL KÄFT! Nu är det så att vi har ett problem. Ett akut problem. Det handlar om safety ifall vi befäl inte får sova tillräckligt va? Safety och Stand by.
- Och regulations. >>Förstemaskinisten rycker i chiefens axel.>>
- OCH REGULATIONS! >>Fingret rakt upp!!>>
- Så nu går vi allihopa in och hittar mässjäntan, så hon kan i lugn och ro byta våra lakan.

Mycket riktigt. Hela båten lägger av med allt. Vi går in och sedan upp på befälens däck. Mässjäntan står och byter lakan samtidigt som alla tittar på.

- Alltså, lukta här? Jag tror det är örngottet faktiskt. Frågan är ju vems smuts det är? >>Sniff sniff.>>
- Jag tvättade igår. >>Motorman fotogen yttrar sig.>>
- VA?! Jaha, ingen avmönstring för dig i nästa hamn alltså.
- Meh?! Fan snackar du om?
- Hepp, så. Inget mer snack om det. Men gud så fint det blir! >>Kommer på sig själv att alla ser ju på.>> Ehh, BRA JOBBAT! KORREKT UTFÖRT!! STAND BY!

Allting blir fixat. Vi fick reda på vems fel det var. Så efter att alla stått i en ring runt Fotogen och pekat med hela armen samtidigt som vi säger. Ditt fel, ditt fel. Kunde arbetet fortsätta. Jag vågar inte ens föreställa mig tanken ifall befälen hade behövt byta sina egna lakan.

Jag menar...

Det ingår ju inte i deras avtal...


Tre stycken ostar som kom.

Sedan till den absoluta höjdpunkten i denna historia. Ett av befälen ombord ryckte tag i min axel idag. Damagecontrol på högre nivåer.

- Du ehh. Du ska inte tro på ryktet om det där med lakanen.
- Ehh, jo. Men berätta allt så som det skedde så kanske jag är tyst.
- Hmm... >>Detta låg givetvis under befälet att göra så.>> Kan jag ju inte?!
- Okej. Då går jag upp i hytten nu då.
- Snälla Martin! Kom igen nu. Ba den här gången. Låt det stanna ombord.
- Nope, det här är för roligt. Det här måste skrivas om. Hej då.

Lämnar efter mig en mycket vilsen man.

(Just det. Det var inte Fotogens fel. Det var hans lakan som hade blandats, men det var inte han som blandat. Vem det var tänker jag inte berätta heller. De vara bara så mycket enklare att låta Fotogen bli pekad på för att kunna få fortsätta jobba.)

Vad är en hjälm bra för?

Om ni nu har sett någon av mina små videobloggar, kanske ni lade märke till huvudbonaden. En hjälm. En arbetshjälm. Detta är lite fascinerande ändå.

Det är nu cirka fyra år sedan detta började bli ett tvång. Det är vad jag minns ifrån ett säkerhetsmöte med fruktansvärt vilda diskussioner. Sedan dog den diskussionen ut och folk ombord började ta på sig hjälmen.

Idag gör jag det också. Det går av bara farten och inte ägnar jag mycket tanke åt det. Alla gör det ju.

Men igår så gjorde jag någonting jag borde gjort för länge sedan. Jag började fundera på vad det var som faktiskt kan landa på mitt huvud. Jag gjorde det som vi gjorde i början, sedan bara slutade göra.

Jag tittade ovanför huvudet. Och vad fanns där? Jo... ingenting. Faktiskt! Det fanns ingenting där ju! Bara en blå himmel! Blev förvirrad. Tankarna snurrade runt, varför har jag denna hjälm på mig för? Vad är det jag skyddar mig emot?

Om nu någonting kom med sådan kraft ifrån himlen att det kunde skada mig, hur ska då en liten hjälm hjälpa mig? Vad är det som ska landa på mig? Dasslock från flygplan eller?

Jag försökte förklara för folk i min närhet. Pekade upp emot himlen, sedan på hjälmen. Försökte förstå samtidigt som jag ifrågasatte.

Dom bara skakade på huvudet och gick därifrån.

Vad är det här för regel? Är detta en konspiration för att idiotförklara folk till sjöss?

Till slut frågade jag mig själv tyst inombords, varför inte bara ta av mig hjälmen? Jag fattade då ett beslut som inte fattats på flera år inom sjöfarten. Jag provade det ingen annan vågat.

Står framför några ventiler. Sträcker sakta min hand mot hjälmen. Snart kommer min hjässa få känna på friheten igen. Snart slipper jag äggkokaren.

Då visade sig vad som inpräntats i huvuden hos sjöfolk under alla år. Jag vill här använda orden falsk säkerhet.

Min hand tar nu tag i hjälmen, snart är den av. Så fort min hand nuddade hjälmen. Det var som om en signal skickades ut till hela båten, folk blev som vilddjur.

Föreställ er Matrix kameran. Allting bara flaschar runtikring huvudet och tillslut ser man emot ventilerna. Folk inomhus fullständigt vräker sig emot fönstret och börjar banka. Händer bara smattrar för fullt. Jag ser munnar som skriker allt vad de kan emot mig.

Jag läser på deras läppar. Nej... nej Martin. Gör det inte Martin. Vad du än gör, ta inte av dig hjälmen. Tänk på din säkerhet Martin!

Men det var försent. Den har nu lättat ifrån huvudet. Jag gjorde det. Jag gjorde motsatsen till vad alla andra ombord gör. Jag går nu emot det allra heligaste av heliga ord.

Regulations...

Hör hur en dörr trycks upp med full kraft. Det är tre stycken besättningsmedlemmar med hjälm på sig. I handen på en av dom finns en fjärde. Alla tre fullständigt spurtar järnet emot mig.

Fuck OS 100 meter. Go Sailors go på spurt à la 15 meter istället.

Undrar vad det är som händer. Vad kommer nu hända med mig? Står där helt ensam ibland mina skeppskamrater. Jag gör någonting ingen annan vågar göra. Jag står utan hjälm.

Sakta för jag ansiktet emot himlen. I några sekunder lyckas jag få känna på friheten. Friheten utan hjälm på huvudet. Men friheten berövas ifrån mig. Den berövas ifrån mig utav människor som vikt sig under vad andra säger är safe.

Ifrån människor som följer regulations utan att ifrågasätta dess logik.

Bakom mig hör jag vrål, hur händer smattrar på ventilerna. Det är lönlöst att göra motstånd, dessa människor vill mig endast väl. Dessa människor tänkte som jag gjorde så tidigt som igår. De är rädda för friheten, rädda för att ifrågasätta.

Tre sjömän kroppstacklar mig bakifrån. I ett enda stor tumult faller vi ner emot gretingen. Mitt ansikte blir helt upprivet, jag får blåmärken. Mina armar sätts i ett såkallat polisgrepp och slits upp till stående position.

En hjälm sätts på mitt huvud. Helt avslappnat ser jag emot min skeppskamrat. Mannen smyger sig emot mitt öra. Viskande ord hörs. De enda orden som yttrades under hela incidenten.

- Keep safe. >>Klappar på hjälmen.>> Följ regulations...

Sedan släpper de mig och jag faller ner på knä. Försöker se mot himlen igen. Men det är inte alls samma sak. Några av solstrålarna blockeras av hjälmen. En känsla av ofrivillighet sprider sig i benmärgen.

Men jag har i alla fall ett svar på frågan. Varför har vi hjälm på oss? Vad är det vi skyddar oss emot?

Oss själva...


Once I was free...

Kapten och jag åkte ambulans i Frankrike!!

Don Hjort, mannen alla trodde var odödlig. Ja menar, en Don kan ju inte få ont, han är ju Don för fan. Vi ligger till kaj i Frankrike, i denna lilla hamnstaden Lorient. Det är midnatt, jag hade precis suttit och pratat med The Don och sedan gått ut på däck igen. Min avlösare kommer ut och jag ger min avlämning.

Går sedan in för att hänga av mig, blir mött av panik, skräck, går förbi skitmässen och får syn på Don Hjort. Han står halvt lutad över bordet och skriker, det är inte order den här gången. This is pain, pure pain. Vi växlar några snabba ord, kapten säger att situationen kräver en ambulans.

Chiefen stoppar en cigg i munnen på The Don, sliter av en tändsticka och tänder. Telefonen ringer igen. Det är agenten som precis vaknat, han verkar förvirrad. Don Hjort börjar helt plötsligt vråla på franska i telefonen. Efter två långa minuters utskällning i telefonen lägger han på.

I ett enda sugtag får han i sig cigaretten.

Minuterna tickar men ambulansen kommer inte. Don Hjort skriker åt mig att springa upp till hans hytt. Springer upp och sätter mig framför Msn och chattar med någon Janne, en kompis till The Don. Snabbt förklarar jag läget, en ambulans är påväg, ingen vet någonting och vart har kapten lärt sig franska?!  Janne skriver telefonnummer. Ser mig omkring och får se på ett rosa anteckningsblock.  

Samtidigt nere i kontrollrummet blir folk stressade. Varför kommer ingen ambulans?! Nu kliver överstyrman in i bilden. Denne man som seglat längre ute på haven än någon sjöman jag träffat. Denna man har blivit skjuten, han har slagits emot pirater och ensam brottas med tre muggers i Singapore.  

Denne man är gjord av järn helt enkelt. Namn? James. James Jönsson!  

James blir rasande, han börjar förbanna varenda fransman på planeten för att ingenting sker. Slänger sig ut på kajen, springer fram emot kajgubben och börjar vråla på portugisiska av alla språk.

Precis alla i båten vaknar, folk börjar springa ner och se vad som händer. Ingen vågar riktigt närma sig skitmässen, Don Hjorts smärtor ger alla rysningar.

Tillslut kommer ambulansen, vi får hjälpa kaptenen ut på däck. Hans vrål ekar ut över kajen, jag börjar nu bli riktigt orolig. Vad är det här egentligen? Hela jag ryser, det här kan vara allvarligt. Jag Chiefen och kapten kommer fram till ambulansen, frågar ifall någon kan engelska, inte någon av ambulansförarna kan ett ord engelska.

Don Hjort får hjälp in i ambulansen. Jag och chiefen Charles står utanför och undrar varför nu ingenting sker. Ambulansförarna bara står där, den ena pratar i telefon. Den andre chillar vid sidan av. Don Hjort vrålar ut och undrar varför i hela helvetes ingenting sker.

- KÖR ERA JÄVLA FRANSOSER!!

Jag rycker tag i en av dem, kör nu hårt på alla mina internationella skills av teckenspråk. Med händerna i form av en ratt som vevar och växelspaken i femmans läge fattar han vinken. Vad gör han då, jo han ger hela sin version på franska istället för teckenspråk.

Va fan...

Ekvationer snurrar runt i huvudet. Om nu detta är allvarligt vill man inte vara ensam. Jag hänger med. Så i arbetsoverall hoppar jag in i ambulansen och ser Don Hjort djupt i ögonen.

- Okej, Don Hjort. Jag hänger med till sjukhuset. Så är det bara.

Don Hjort biter ihop, han kämpar för att inte svimma av smärtan. Ögonblicket är fyllt av smärta, känslor och panik. Detta tillfälle är så unikt det bara kan bli. Jag vill visa mina känslor med en rörelse för att visa hur allvarligt jag ser på situationen. Jag vill fista helt enkelt.

- Fisten... >>Sträcker fram min knutna näve.>>   

I enorma smärtor men med fullständig koncentration så fistar han med mig. En tår rinner nerför min kind, jag ser The Don in pain, men han kommer fan att klara sig oskadd.

Fortfarande står ambulansen still. Nu blir jag galen, efter den fisten så är ingenting omöjligt. Jag sliter in ena ambulansföraren, kastar min arbetshjälm till Charles och slänger igen dörren.

- GO FÖR FAN! DRIVE AWAY!

I sista sekund kommer jag på att Charles behöver ju lappen jag har på mig. Lappen med Don Hjorts frus nummer på. Men bilen börjar köra iväg.

Jag öppnar dörren i farten och chansar genom att kasta lappen rätt ut. Genom den lilla rutan ser jag hur en singlande rosa lapp falla emot marken. Det är ren slump att Charles upptäcker den, han plockar upp lappen precis innan vi svänger. Han håller den högt och vi ger varandra. The Look.

Skriken ifrån min kapten blir bara värre.

Jag får sitta och hålla fast mannen i den position som gör minst ont. Ambulansen kör nu i ilfart, sirererna tjuter, kurvorna genas, sekunderna tickar som timmar. Vi stannar vid sjukhuset, bakdörren flyger upp och det är helt tomt. Fasen är folket då?

Hjälper min kapten ut ur ambulansen, stapplande tar vi oss framåt emot en dörr. Med en frontkick så flyger dörren upp. I mitt huvud så vill jag nu se fransmännens kända handlingskraft. Jag vill se revolutionens folk, jag vill se folket komma med sprutor från alla håll och kanter!

>>Dörren smälls upp!>>

- KOM IGEN FRANKRIKE! VISA NU VAD NI GÅR FÖR! VIVA LA FRA... Va fan?

Tolv man står och hänger vid receptionen. Varför gör ingen något? Själv får jag sätta Don Hjort på en brits. Jag ser ambulansföraren skicka ett sms. Herregud, va i hela är det här? Varför gör ingen något? Mannen sitter och skriker, snart börjar han la hosta blod!

Och jag som inte kan ett ord Franska.

Kapten undrar varför ingenting händer för. Jag med. Börjar nu fundera på de ord jag faktiskt kan på Franska. Jag tar dessa två och kör hårt helt enkelt. Går fram till receptionen...

- MERDE! >>Slänger näven i bordet.>>
- ...
-
SACREBLÖÖÖÖÖÖ!!!!!
- Huh?
- SACREBLÖÖÖÖÖ!!!! Gör nåt era pundhuven!

Då kommer agenten in. En tolk! Yes!

- Am I glad to see you. Do your magic dude.

Men det som sker nu är helt otroligt egentligen. Ett formulär, ett papper, byråkratins underverk skrattar mig i ansiktet. Agenten frågar mig om hans adress, om han är gift, tillslut frågar han mig vad hans farsa heter. Då spricker jag, det här håller inte. Vad krävs det för att något ska hända?

En scen? Jag får fan ställa till en scen, jag går in i pain-in-the-ass mode. Förbereder mig för att göra något dumt.

Då slängs dörrarna upp igen. En man rullas in i rullstol, killen blöder ifrån skallen, hans fingrar är helt brutna. Agenten vänder sig om, det visar sig vara hans kompis.

Situationen är helt sjuk, agentens kompis som sitter och forsar blod ifrån skallen bes också börja fylla i formulär. Jag ser ett papper som ser ut som någon slags försäkring. Då faller poletten ner.

Försäkringar, detta är inte sant.

Agenten byter nu helt fokus till sin vän istället. Jag blir förbryllad, ser mot stackars kapten som bara skriker rätt ut. Mannen svimmar snart, något måste göras. Bakom receptionen finns en svängdörr, där inne finns det mer folk. Folk som kanske kan göra något!

En scen var det ja, jag skiter i allt helt enkelt. Sliter åt mig pappret, fyller i lite uppgifter jag kommer på själv. Namn, adress, hans föräldrar. Totalt oväsentligt, här ska räddas liv. Inte skickas brev.

- Okey, correct. Oui oui, skicka in den där fan nu! >>Smack! Formuläret splattas till framför receptionisten samtidigt som min arm vevar emot The Don.>>

Kvinnan bakom receptionen bara försvinner. Nu flippar jag totalt. Det har nu säkert passerat 10-15 minuter. Jag ser dörren som portalen mot folk som kanske kan hjälpa till, jag går fram till kapten. Väljer att ljuga nu. Bakom dörren måste finnas mer hjälp. Vi måste komma bakom den där dörren helt enkelt!

- Okej captain. Vi ska in där, hon sa det (nödlögn). Där finns det läkare. Lägg dig ner så kör jag in dig bara. Okej?

Kapten lägger sig ner, jag trampar loss bromsen och börjar skicka in honom. Hoppas fan att detta är rätt beslut bara, ingenting händer ju.

- OUT OF MY WAY! HÄR KOMMER OVERALLMANNEN!

Fullständigt bombar upp dörrarna. Det var precis som på TV, en man i röd arbetsoverall skjutsar in kaptenen med guldpommes på axlarna. Bokstäverna Broströms på min rygg visar hur det går till!

- HELP HELP! WE NEED HELP HERE!
- Okey, over here!

Äntligen någon som kan engelska. Skjutsar in kaptenen i ett tomt rum, en kvinnlig läkare rycker tag i min axel. Säkerligen har hon sett hundra sån som jag. Våra blickar möts, jag visar att gör ni inget nu, då vetifan vad som händer.

- We take it from here. Sit outside. >>Pekar mot dörren.>>

De enda orden som yttrades. Hon menade mer allvar än mig, en liten känsla av trygghet infann sig ändå. Sjukhuset var gammalt, slitet men på folkets ansikten ville jag ändå se att kompetens fanns där.

Fyra kvinnor stod inne hos min kapten, mannen får ut några ord på franska, de klämmer och frågar. Jag ser huvuden skakas, de ser förundrade ut. Hoppas de i alla fall misstänker något. Två dropp sätts in. Jag ser allting ifrån ett litet fyrkantigt fönster.

Mannen på britsen vrider och vänder sig, tillslut ser han ut genom fönstret våra blickar möts. Jag försöker återspegla lugn. Det är det enda jag kan göra just nu.

Jag hör ordet morfin, de trycker in dos efter dos.

Ifrån att ha stått lugnt och skönt på däck till paniksituation i sjukhus. För bara någon timme sedan satt vi och skrattade i skitmässen.

Jag kan inte bara stå här, han får inte vara ensam. Jag går in i rummet, nickar till syrrorna att jag står lite längre bort. Jag ser mot kapten, mot Don Hjort. Tänker på hans familj, detta måste gå bra, det finns ingen annan utväg.

Sjuksyrrorna lämnar oss, de verkar nöjda för tillfället. Jag försöker prata med mannen, han bara vrider sig i smärtor.

Då händer det som inte får hända. Kaptens ögon börjar flacka, genast tar jag tag i hans hand och försöker förstå vad som sker.

Viskande ord. Ord som inte får yttras, ord jag inte vill höra.

- Efter all skit jag varit med om. Efter allt detta liv så kommer ens sista stund vara på ett jävla sjukhus i Frankrike...

Det var precis som om någonting sprack i honom. I ryggen. Smärtan spred sig ännu mera. Jag skriker högt på hjälp, trycker in den där röda knappen som alltid finns i sjukhus. Folk springer in. Jag tar tag i hans hand, knyter den hårt.

- Micke du vet att detta inte sker. Du vet att detta inte är din sista stund.

Kvinnorna i rummet börjar prata febrilt på franska. Jag fattar inte ett ord. Jag ser bara hur mannen försvinner, hur hans ögon sakta stängs igen. De säger åt mig att lämna rummet, jag går ut. Står och bara stirrar in i det lilla fyrkantiga fönstret.

Känner hur jag själv luktar diesel. Jag vet att han hörde mig, detta kommer gå bra. Det finns ingen annan utväg. Tiden stannar, jag ser hur folket arbetar vilt med honom. De förbereder för att köra iväg honom. Jag försöker se tecken på liv när han rullar förbi.

En evighet passerar, men tillslut ser jag en säng rullas in i korridoren igen. Han har återfått medvetandet.

Tre olika röntgen bilder togs, i den sista fann dom en gallsten på ca 4 mm. Morgonen därpå ringde jag till hans vän Janne och berättade lite om vad som hänt, (berättade inte om den stora smärtan).

Han blev opererad på ett annat sjukhus i närheten och sex stycken stenar togs ut. Idag är han i Sverige och väntar på nästa operation. De ska ta ut en slang som opererades in i Frankrike. Sedan kommer han tillbaka så fort som möjligt. 

Det var stunder som sätter spår i själen, minnen ingen av oss vill ha. Men allting gick ju bra till slut och jag hoppas jag aldrig får gallsten.

En smärta som var så svår att skåda, och sedan uppleva? Herregud säger jag bara.



Tänk om Ipren mannen varit där, då hade detta aldrig skett.

Satte eld på min egna hand.

Jag och Stefan satt i skitmässen idag och diskuterade de arbetshandskar vi har. Dem är av märket soft touch, vi vill göra en lite recension hade vi tänkt. Först och främst så kollar vi flamsäkerheten.

Värt att nämna är att jag fullständigt glömt hanteringen av bensin på däck nyss. Och ja, bensin tog ner flampunkten av handskarna en aning.

- Okej, är du beredd Stefan? Jag håller handsken såhär, sen tänder du tändstickan.
- Vi behöver väl inte elda på för fullt hus?
- Nej då, vi drar stickan lite lätt under bara. Blir en bra recension det här.
- Okej... >>Stefan laddar med tändstickan.>>

Och ja, det som sker nu var väl inte direkt det jag hade tänkt mig.

- Beredd?
- Jajamen, tä.. >>Handsken fullständigt exploderar ut i en enda stor låga.>>

- HELVETE! STEFAN, FAN GÖR NÅT, GÖR NÅT!


Stefan tänker skitsnabbt, men kanske en aning väl snabbt. Minns ni hans Clas Ohlsson keps? Den som det står 'rör du så dör du' i? Jag sular ner handsken på däck och Stefan börjar slunga med kepsen emot handsken (soft touch). Men då fattar ju hans keps eld, Stefans käraste ägodel.

Stefan ser att hans keps också börjar brinna. Han börjar vifta och blåsa på kepsen istället och jag ser bara eld framför mig. Jag tar då beslutet att ta Stefans keps ifrån honom, kastar ner den på handsken (soft touch) och börjar stampa på allting istället.

Det skulle jag aldrig gjort. Jag lyckas släcka elden något sånär, tittar upp emot min kollega.

- ...
- Stefan?
- ...
- Stefan hallå?
- Gåva.
- Va?
- En gåva. >>Stefan pekar på den lilla pyrande kolhögen.>>
-
Jamen, den brann ju. Vi gjorde vad som behövdes göra. Den gick inte att rädda.
- ... >>Stefans blick oroar mig.>>
- Hallå, kom tillbaka Stefan. >>Knäpper med fingrarna framför honom.>>

Mannen rycker tag i mina fingrar direkt, börjar skrika att jag hade eldat upp hans keps och att jag är ett as. Brottar ner mig på däck och låser upp mig en någon slags headlock position.

- SÄG FÖRLÅT! SÄG FÖRLÅT FÖR ATT DU ELDADE UPP MIN KEPS!
- Stefan, gnnnggff, säg inte.
-VA?! DU ELDADE UPP MIN KEPS DITT AS!
- ggnnnnff, säg inte eld Stefan. Allt förutom, gnnngg. Släpp mig. Släpp...

Men det var försent, ordet eld hade yttrats med en decibel för mycket. Högt ovanför i lejdaren hör vi vrålet, mannen som har ersatt brandlarmet ombord med ett brölande babianljud, har hört ordet eld.

Brandchefen är nu påväg. Charles, var påväg mot eld. Mot oss, själv vet jag exakt vad som kan hända. Börjar försöka ta mig ur Stefans headlock, jag hör hur Charles under stor dramatik slungar saker omkring sig, börjar banka på hyttdörrar för att få mig sig sitt entourage.

- Gnnnngg, Stefan, du fattar inte. Charles... Gnnn, släpp, släpp innan det är försent.
- NEJ, DU DÖDADE MIN KEPS. JAG HAR KLART OCH TYDLIGT SAGT, RÖR DU SÅ DÖR DU!

Steg börjar komma närmre, jag hör hur det konkas på brandsläckare, hur order givs från höger och vänster. Tillslut ramlar en hel drös med folk nerför lejdaren. Charles är på samma däck som oss, som dem som startade elden. Jag börjar kallsvettas, jag vågar inte ens föreställa mig vad som kan hända.

- Gnnnngff, för guds skull Stefan. Jag räddar ditt liv här om du släpper mig. Gnnr, snart är det förs...
- HÅLL KÄFTEN MARTIN, DU BARA TAR OCH TAR HELA TIDEN. LÄGGER UT OSS ALLA PÅ INTERNET, DU HAR FÖRNEDRAT DEN HÄR BÅTEN MARTIN.
- Förlåt, ggnnnrr, förlåt Stefan. Men nu måste du släppa.

- OCH DET ÄR PÅGRUND AV DIG SOM WEBSENSE BLOCKAR HELA JÄVLA NÄTET JU. DU ÄR PAPPA TILL ALL DENNA CENSUR, DU OCH DIN JÄVLA BLOGG.
- Ja, jag ska be om ursäkt till rederiet. Jag lovar, bara du släpp...

En skugga kastas över oss. Charles har ställt sig i dörröppningen, bakom honom står två rökdykare, två personer med en bår och ytterligare en med en brandsläckare. I headlock position ser jag upp mot dem. Bara inte Stefan säger som det är.

- KOLLA KOLLA VAD MARTIN HAR GJORT. HAN ELDADE UPP MIN KEPS MED FLIT!

Charles kastar genast blicken emot en liten keps, en handske (av märket softtouch), en tändsticksask och en liten Martin, vars ansikte är helt blått nu. En brandchef måste först säkerställa ifall branden är under kontroll, ifall det kan börja brinna igen och sedan givetvis ta reda på vems fel det är.

- Brinner det fortfarande?

Men innan Charles ens hinner ställa frågan så ser han att det pyr till lite i handsken (soft touch!!). Charles vräker upp armarna högt ovanför huvudet.

- JAG HAR ENDAST BOMULL PÅ MIG! JAG ÄR SOM EN BRANDFILT! JAG FIXAR BIFFEN, JAG SLÄCKER ELDEN!

Charles vänder sig först emot alla andra, skriker att han är bomullsgud och att bomull kan fungera som en brandfilt. Vänder sig sedan emot oss igen, jag börjar brottas febrilt emot Stefan som verkar ha några slags superkrafter.

- SLÄPP STEFAN, SLÄPP FÖR FAN VI MÅSTE FLY! DU FATTAR INTE.


Charles släpper nu balansen, han börjar falla rakt ner på oss. Han ska själv agera brandfilt och släcka elden med sin egna kropp. Typ som att kasta sig på en handgranat för att rädda alla andra än sig själv. Jag ser ingen utväg, denna man är nu påväg neråt, och jag som bara ville göra en recension om min arbetshandske (SOFT TOUCH!).

Själv skriker jag som en tjej av skräck, Stefan ser emot sin keps. Sen blir allt mörkt. Charles börjar rulla sig halvt från höger och vänster, han skriker instruktioner till övriga besättningen om hur man säkrast vet att elden är släckt.

- KOLLA HÄR NU VA? FÖRST HÖGER... SEN VÄNSTER. FÖRSÖK ATT LÄGGA SÅ MYCKET VIKT SOM MÖJLIGT VID ANSIKTET, DET ÄR DET MAN VILL RÄDDA MEST!
- Alltså... gngnnngfff, Charles. Vi är okej.
-VA?! VA SÄGER NI? HAR NI ONT, BRINNER DET MER!

Då beordrar han dem som har pulversläckare att trycka munstycket in under honom och blåsa av. Brandchefen är i sitt esse, två stycken pulversläckare trycks av samtidigt rätt i fejset på mig.

Full med pulver, i strypgrepp av Stefan och en brandchefs nätbrybja i ansiktet gnuggandes fram och tillbaka. Jag börjar helt plötsligt komma att tänka på min gamla sjöfartslärare. Han som berättade alla tokiga historier om att vara sjöman.

Men det framgick inte att vi sedan också kommer bli utsatta för dem. Det var därför han smög fram ordet äg i meningarna hela tiden.

As...


N-379 Dynamic Soft Touch® Dynamic, sydd nitrilhandske


Softtouch.se

Recension:

Handskarna vi har på däck, slitstarka och bekväma. Går också att tvättas i maskin på låg värme. Tips till matroser på tankfartyg, om du handskas med bensin, lek inte sedan med tändstickor i skitmässen på 10 kaffet.

Nu sker det som absolut inte får ske.

Fortsättningen på inlägget The Broström Family Brand Websense Sailors!

Bro Anton stävar emot Cardiff, vi lägger till lossar båten sen bär det av igen. Pembroke nästa. Avgång mitt i natten, trossar dras in, tröttheten börjar sätta sig i sjömännens ansikten. Lotsen klättrar av, snart dags att plocka upp en ny.

Det är endast ett fåtal timmar emellan dessa två hamnar vi nu går emellan. Lastplaneringar skrivs konstant, lotslejdarna hänger ute hela tiden, tankspolningslangarna ligger stand by. Nya rutiner görs för denna korta trad, sjökorten börjar bli sönderritade på dem kurserna vi lägger.

I maskin... ehh. Jag jobbar inte i maskin, men det är säkert mycket jobb där nere också.

Alla sliter som djur, alla har kaptens tal inom sig. Vi gör det inte för att vi måste, vi gör det för att vi brinner för våra jobb. Vi älskar sjön, många av oss har seglat här längre än vad jag levt.

Det pratas mindre och mindre i båten, det spelas stråkmusik i PA-systemet under middagen. Middagen där alla sitter med arbetskläder för att direkt hugga in och jobba efteråt.

Jag ser hur stolt min kapten är över sin besättning, jag vinkar emot honom vid en förtöjning. Han ger mig tummen upp ifrån bryggvingen. Denna gest värmer inom mig, jag skriker åt mina skeppskamrater att fortsätta. Ryck, dra, bit ihop. Vi ska minsann visa hela sjöfarten att vi är inga veklingar.

Efter flera dygn i detta hårda tempo sker det som absolut inte får ske. Nu när vi ombord faktiskt jobbar, då dricks det kaffe. Shitloads av kaffe. Jag såg en maskinist med en ölhatt, en sån där med två slangar till munnen, fylld med kaffe. Tolv koppar på raken, det är ingenting för en hård sjöman.

En gång såg jag någon brygga en hel kanna, sen ba satte han hela kannan emot läpparna och svepte. Och ja, han svepte det utan mjölk.

Bryggan ropar på radion, jag ska gå och hämta mera kaffe till dem. Jag går in i förrådet och ser en tom hylla... Jag kastar mig hejdlöst emot hyllan, jag hittar endast ett paket. Ser mig febrilt om, sliter bort mjöl, purjolökar och honungsburkar. Där! Jag hittar en till, den är ifrån 2003, det är kaffe i alla fall.

Min hjärna börjar snurra runt, hur kan vi glömt att proviantera kaffe såhär? Själv kan jag klara mig utan kaffe, men jag vågar inte ens föreställa mig hur de andra kommer ta detta.

Jag har hört om andra fall där kaffet tagit slut ombord. Senaste gången det skedde i svensk sjöfartshitoria var 1997. Den båten exploderade, ingen vet varför. Man vet att de inte hittade några kafferester efter att ha bärgat delar av byssan. Det och så hade man spelat in radiokommunikationen. Istället för mayday så hörde man enbart några svaga sugande ljud.

Man misstänker att mannen vid radion såg någonting som liknade kaffe. Och började suga på det.

Denna mytomspunna historia skämtas det aldrig om. Jag har hört sjömän säga att beröva en sjöman på sitt kaffe, det är som att beröva en sprutnarkoman på hans knark.

Vad ska jag göra, vi är i sjön. Det är tre timmar till att vi tar lots, jag börjar räkna på hur mycket kaffe det kan behövas. Det kommer räcka i ungefär två timmar till. Ska jag mörka eller ska jag berätta, minuterna tickar som sekunder. Jag måste fatta ett beslut, och det snabbt.

Jag hör hur någon börjar gå emot förrådet. Tänk om det är motorman som ska hämta kaffe till maskin?! Bryggan ropar, dem behöver kaffe nu. Båten ska snart gira, det går åt två koppar för det.

Jag sitter ner inne i förrådet. Mjölet jag slet sönder börjar lägga sig. Dörren öppnar sig sakta, en hand slinker in.

- STANNA! Skriker jag åt främlingen och kliver ut till byssan.

Det är motormannen, precis det jag misstänkte. Han vill ha mera kaffe. Fan, fan,fan, tänk Martin, tänk!

- Vad bra?! Jag tar det här, vi behöver ett brejk där nere.

Motormannen tar mina två paket kaffe. De sista två paketen kaffe. Jag står helt stum kvar, ser att han ta några paket kakor med sig och försvinner ut ur rummet. Vad fan gör jag?

Smutsig, svettig och trött glider jag ner emot en vägg. Vad kommer hända nu? Kaffet är redan slut på bryggan, det är bara några timmar kvar till kajen. Sen ska vi lasta båten också. Vi kommer aldrig hinna få kaffe hit, sen om dem ens dricker engelskt kaffe.

Såg att vi en gång fått engelskt kaffe ombord, folk ba spruta det rakt ut och lynchade kocken för att han beställt ombord sånt fulkaffe. Nej, det måste vara Gevalia eller någon annan halvsvensk mix.

Bryggan ropar igen, nu är dem sura för att jag tagit sådan tid på mig. Jag måste fatta ett beslut, jag säger att jag är påväg upp mot bryggan för att låta dem leva i okunskap några sekunder till. Snart måste jag beröva dem på det enda som får båten att flyta.

Jag kommer vara budbäraren som berättar att allt knark är slut.

Jag tar utsidan upp emot bryggan, det är skymning. Solnedgången är vackrare än någonsin, kanske någon däruppe vill ge oss ett sista skådespel innan båten sjunker. Lite saltvatten stänks upp emot mitt ansikte, jag drar ut dropparna igenom håret.

Kapten står i dörröppningen, han ser att jag är tomhänt. Han läser av mitt kroppspråk att någonting står fel. Han ser att det inte endast är trötthet, han har sett detta förut.

- Martin...
- Ja.
- ... Kaptens tystnad ger alla ombord rysningar.

Jag ser hur kaptens ögon fuktas. Han visste att det var någonting vi glömde göra när vi blev fördömda till dödens triangel. Nu kom han på det.

- Är det.
- Ja, kaffet är slut. Jag säger det snabbt och skoningslöst, jag vågar inte ljuga för kapten.

Kapten går ut och ställer sig vid relingen, jag ställer mig bredvid. Vi ser båda ut emot en blodröd himmel. Jag känner hur saltkristallerna kryper in i mina sår jag erfarit på handflatorna. Jag känner hur arbetets sötma sprider sig i min kropp. Det svider till och kapten lägger sin hand på min axel.

- Hur länge kan du klara dig utan?
- För mig är det inte så farligt, jag kan gå i minst ett dygn till. Men hur ska det gå för de andra, de som varit till sjöss hela sina liv?
- Jag vet inte Martin. Jag vet faktiskt inte...

Jag ser hur kapten bearbetar den nya informationen, han är van att fatta beslut. Svåra beslut. Men vilket beslut han än fattar, vilka ord han än väljer. Så kommer det inte förändra faktumet att kaffet. Tagit slut.

Hur kommer livet ombord Bro Anton fortsätta? Se vilka effekter en sjöman utan kaffe får i nästa avsnitt på denna spännande följetång. Kommer båten sjunka, explodera? Och vilket beslut kommer kapten att fatta som kanske kan rädda situationen en aning?

Och vad blir matros Martins roll i det hela? Hur många fler än han kan hålla sig mer än två timmar utan kaffe?

Författaren bakom cmj.blogg.se kommer fortsätta skildra denna spännande historia. Livet ombord i Bro Anton går aldrig att förutses, livet för en sjöman är en livsstil få känner till...


Bro Anton

Det enda som gäller för den moderne sjömannen.

Vätterns vatten är livsfarligt!

Ringde brorsan igår, tänkte att jag behöver bli glad igen. Varför då inte ringa familjen?! Men ja. Min bror, konspirationsteoretikern, har alltid ny härlig armageddon info som peppar en inför livets utmaningar.

Signalerna går fram...

- Tjena brorsan! Läget?
- Vänta...
- Va?
- Ska bara läsa sista raden i en artikel.
- Okej. Är det hat emot en regering eller jorden kommer självdö imorgon?
- ... Tunga andetag.
- Hallå?
- Alltså, det är kört.
- Okej, innan du berättar någonting. Jag är lite nere just nu och behöver bli peppad på livet och min humor ige...
- VI KOMMER DÖÖÖÖÖÖÖ!!!!!!!
- Okej, hörde du vad jag nyss sa?
- Du, alltså vet du vad dem häller för gift på vetefält och sånt skit i USA nu?
- Nej... alltså, jag tror inte jag vill ve...
- Lyssna här. Om man tar en deciliter koncentrerat gift. Häller det i Vättern och rör om. Sen dricker du ett enda glas. Då...
- Dör du?
- PRECIS!!! FATTA VA SJUKT!!
- Mmm... det var ju. Refreshing news.
- Vänta vänta, här är en till.
- Men du, vem fan räknar ut det där med Vättern?
- Vadå?
- Men alltså, hur orkar man göra en teori om att röra om hela Vättern med en gigantisk elvisp? Känns som mer tid läggs på den förklaringen än på att försöka få bort giftet.
- Det kvittar ju, fatta va giftigt!!
- Okej, det är giftigt. Men varför just Vättern?
- Meh, poängen är att vi dör ju!?
- Ja men det där med Vättern lät skitkonstigt. Räcker det inte med att säga att det är typ 11 på en påhittad 10 poängs giftskala, samtidigt som du har lite läskiga ljud i powerpoint presentationen?
- Oväsentligt, vi dör, jorden går under och det är "THE EVIL CORPORATIONS" som gör det. Jag vet att brorsan gör citationstecken i luften här.
- Jaja, alltså jag är fan nere. Jag behöver peppas inför livet li...
- HERREGUD!
- Hör du vad jag säger?
- VET DU HUR MYCKET GIFT DET ÄR I HÅRSPRAY?!
- Okej, jag ger upp, jorden kommer självdö inom 10 år.
- Ja, precis.

Brorsan måste alltid få bekräftat att jag i alla fall är lite intresserad av jordens undergång. Innan dess kan ej en riktig diskussion föras.

- Och allt är USA´s fel.
- Och?
- Jag varnar folk dagligen om aspartam.
- Och?
- Om man häller gift i Sveriges näststörsta sjö, vispar runt skiten, sedan dricker det. Då dör man.
- Och?
- Hårspray är livsfarligt.
- Vad gör hårspray?
- Gör huvudet till plast.
- Close enough. Vad var det du ville egentligen?


Biologisk krigsföring, en plastmugg skickas ner i en fallskärm i Vättern. Därefter kör man sakta fram och tillbaka med helikoptrar halvt under ytan. Sen hoppas man på att motståndarna dricker vattnet. Vilket äg.

The Broström Family Brand Websense Sailors!

Jag är själv fortfarande skärrad efter gårdagens besked ifrån kapten. Han hade kallat till sig möte för att annonsera ett meddelande ifrån kontoret. Alla sitter inne i dagrummet, det är helt knäpptyst och till slut hör man en sång börjar spelas uppifrån trapphuset.

Det är tragisk stråkmusik, kapten har alltså dåliga besked idag. Händer knyts, grimascher av olust syns på sjömännens kargade ansikten. Kapten kliver in i dagrummet och den tragiska stråkmusiken fyller rummet.

Stereon ställs på golvet, ett papper vecklas sakta ut utav chefen.

- Ehem. Stämningen är minst sagt nervös...
- Jag har i handen ett meddelande ifrån kontoret angående våra framtida resor.
- Vi har i alla år fått ganska hyffsade resor som ni vet. Alla andra båtar i rederiet har dragit stora lass med de sämre resorna.
- Bro Axel? En matros som varit med i gemet ett tag yttrar sig.
- Ja, den båten tillexempel.

Det känns precis som om en kallrygg viner igenom rummet. Håren reser sig på våra armar, alla fruktar det värsta. Kapten fortsätter tala.

- Jag har nu i handen de nästa bekräftade resorna för Bro Anton.

Vi vet nästan redan vad som kommer ske, jag ser en tår rinna nerför Papa Bears (andre maskinisten) ansikte. Lasse the man sitter fortfarande lugnt på sin plats. Lasse the man ska snart mönstra av, men någon gång kommer han ju komma tillbaka såklart.

- Våran nästa resa är... PEMBROKE-CARDIFF!

Lasse är den som först brister.

- NEJ! JAG VÄGRAR! Jag springer fram till Lasse som kastar ifrån sig sin kaffekopp och ställer sig upp!
- Vänta Lasse, han är inte färdig än. Vi kanske klarar oss ändå. Lägger min hand på hans axel för att lugna denna jätte.
- NEJ! Martin du är för ung för att förstå, detta rederi har fördömt oss. Vi kommer fastna i...
- SÄG DET INTE LASSE! Matros Ronny skriker åt Lasse att inte yttra orden. Låt nu kapten tala färdigt.

- Tack Ronny. Men tyvärr så är nästa resa...
- TYST! SPARA OSS SMÄRTAN KAPTEN! Lassiminators skånska ekar långt upp i trapphuset. SÄG DET ISTÄLLET BARA! HAR REDERIET FÖRDÖMT OSS?! Lasses händer gör mycket bestämda rörelser samtidigt som han talar, detta är man med stor pondus.

- ... Kaptens ögon fuktas. Vi ser att han förbereder sig för några väl valda.

- Mina kära skeppskamrater, vi har nu seglat ihop under en mycket lång tid. Vi har klarat av tankrengöringar, brandlarm och vi minns alla den gången vi var tvungna att avstå en kafferast pga lite extra arbete. Men jag ber er nu ännu en gång att bita ihop, vi kommer klara det här. Ja... vi har nu officiellt fått hur många resor som helst emellan Pembroke-Cardiff.

- Vi är fast i dödens triangel...

Ett vrål börjar byggas upp, ett vrål som ekar ut över hela Nordsjön. Det är nu vrålet ifrån Bro Anton som ekar ute på haven. Bro Anton har nu axlat den absolut tyngsta traden som existerar där ute.

Stråkmusiken dämpas av vrål och gråtljud. Alla vet precis vad detta innebär, vi har alla hört skräckhistorierna ifrån andra båtar som fastnat där. Hur besättningar fullständigt körts helt slut.

Hur ska detta fortsätta? Kommer Bro Antons besättning kunna axla den absolut tyngsta traden i världen? Hur länge orkar vi segla i dödens triangel?

Följ den spännande fortsättningen här på cmj.blogg.se, författaren ska på de få lediga timmarna han har försöka skildra denna nu ännu hårdare miljö. Det kommer vara fler tankrengöringar än någonsin, pulsen kommer öka till max och när tröttheten sätter in kommer bråken lösa av varandra.

Om ni trodde livet till sjöss redan var hårt. Vänta nu bara och se hur hårt sjömän faktiskt kan arbeta. Nu är det inte heller vilka sjömän som helst, vi är The Broström Family Brand Websense Sailors!


Nu är det slut med stunder som dessa.


Ge dom kebabsåsen då!

Vi hade hemmafest igår. Det var grymt roligt, tack alla för en fin kväll. Klockan lite senare på kvällen så upptäckte vi att en av oss var faktiskt nykter. Och efter att låtit han få bevisa det genom nykterhetstest som de gör i TV-serien Cops så körde vi ner på stan.

Vi skulle ha pizza. Jag och Tedde, vi skulle inte bara ha pizza vi skulle ha kebabsås också. Men vi har en gång lurat den här pizzerian på kebabsås genom att ha slagit våra kloka hjärnor ihop. Ikväll skulle vi göra om det.

Vi kliver in på Five Tastes eller vad stället heter i Linkan nu igen. Det är överfullt, vi börjar närma oss pizzaboysen och vi har övat in vad vi ska ha på den.

- Okej Martin. Du sköter snacket här.
- Ööhh, hemmafest.
- Ja, vi har varit på hemmafest. Kom igen nu, vad ska vi ha på?
- Musslor... ehh. Räkor.
- Bra bra. Vad mer?
- Champinjoner.
- NEJ! Färska champinjoner. Inget annat. Färska. Kan du säga det?
- Färska.
- Bra.

Det här är min vegankompis som talar. Han accepterar inget annat än färska champinjoner. Han har till och med bojkottat en pizzeria pga detta. Det var närmsta pizzerian till hemmet och de hade aldrig färska champinjoner. En dag så kom han in med en egen påse färska champinjoner och ville ha på sin pizza.

Pizzerian vägrade lägga på hans färska champinjoner. Så nu pågår det en fejd mellan min vegankompis och den pizzerian.

Vi kommer snart fram till pizzaboy 1. Vi ska inte ha kebabsås på här. Vi har ett mission att vi ska lura detta hjärngäng bakom glasrutan genom att först inte nämna kebabsås. Sen precis efter vi betalat. Då säger vi att vi också betalade för kebabsåsen.

Vad kan gå fel i denna genialiska plan?

- Ehh... Räkor.
- Bra Martin.
- Musslor.
- Ja... vad mer.
- NÄSTA! Pizzaboy tappar lusten för oss.
- NEJ NEJ! VI SKA HA EN GREJ TILL! Sådär Martin kom igen nu.
- Ehh... Fan.
- Cham...  Kom igen nu.
- Champinjoner.
- Okej. Killen börjar plocka med grejerna.
- Färska!
- Vi har inga färska. Bara burk.
- Va? Meh, alltså?
- Men va fan vi tar vanliga väl?
- Halva.
- Va?
- Om vi ska dela pizza så ska det bara va på halva.
- Jaja. Bara champinjoner på halva pizzan. Lugnt eller?
- Javisst. NÄSTA!

Kön rör på sig, folk springer till toaletten för att obligatoriskt spontanhulka lite. Gärna så det ekar ut över allt hungrigt boskap utanför. Vi närmar oss kassan. Snart gäller det. Snar ska vi ba lura killarna på en kebabsås. Vi lägger upp planen igen.

- Okej. Fokus nu, vi ska ha gratis kebabsås. Skärpning nu. Folk gruffas, östgötskan vrålar runtikring oss.
- Precis som förra gången. Vi ba kräver skiten pekandes med hela armen emot pizzan.
- Ja just det, jo jag minns.
- Och Martin, ställ till med en scen ifall det inte fungerar. Du lyckas ju alltid med det, ikväll är det fan showtime.

Det har varit hemmafest, det är dags för fyllekäk. Vi hör en bondläpp bakom oss skryta om att idag kom det in en kille och köpte lösgodis för 200 spänn. Och... det är showtime.

- 69 kronor.
- Okej... Pokerfejset räcker fram sitt plastkort.
- Signera här.
- Okej... Min vegankompis står precis bakom. Beredd att hoppa in närsomhelst.
- Ja... Okej. NÄSTA!
- Vi ska ha kebabsås på också.
- Va?
- Jo, fan vi betalade för kebabsås också.

Nu vänder sig en kille som står och skär av lite kebabkött.

- NEJ JAG HÖRDE HUR DOM PRATADE FÖRUT! INGEN SÅS FÖR DOM DÄR TVÅ!!!!
- Martin. Fan, de synar oss. Dom har synat bluffen.
- Närå, jag fixar the shit.

Det som händer nu var som ett litet mirakel. Killarna bakom disken tror de har så mycket makt med sina pizzor ibland. Men ikväll... Ikväll hade folket fått nog på någe vis. Jag höjer min arm och säger att vi kräver kebabsås, killarna bakom disken fullständigt skriker tillbaka att de tänker inte ge oss såsen.

Jag står med armen rakt upp i vädret med fyra falafelgrabbar i nyllet. Röster höjs, pulsar maxas. Polisen tittar in för att se vad som händer, min vegankompis skriker showtime showtime och då händer det.

Folket går med mig. Folk i kön håller med oss, de ställer sig bakom mig och tar min sida. Vilket moment. Vilket uppror emot killarna som styr med fyllekäket.

Jag viker mig inte, killen som skar kebab fullständigt slungar sig fram till disken, kebabbitar flyger åt alla håll medan han förklarar hur han hörde hela våran plan. Jag vägrar vika mig, vi ska ha kebabsås och den ska fan va gratis.

Man hör hur flera fyllon i kön också vågar ta till hårda ord.

- MEN GE DOM SÅSEN FÖR FAN!!!
- JA! VA FAN GE GRABBARNA SÅSEN! KOM IGEN NU!

Allting är helt overkligt, jag tror det inte är sant. Hela min syn på Sverige håller på att förändras under dessa sekunder. Sverige ställer sig upp bakom mig och vägrar ta emot skiten ifrån auktoriteten bakom disken. Jag har nu fem stycken falafel killar framför mig, pizzor bränds vid i ungnen men ingen verkar bry sig om pizzorna längre.

Hela pizzerian fokuserar sig istället på mig och min vegankompis. It's beyond fyllekäk nu. It's big helt enkelt.

Mitt huvud klarnar till, fyllan försvinner och jag inser vad som håller på att ske. Jag ser hur Sveriges ungdomar faktiskt kan ta till ord, bara någon vågar ta till det första. Så jag gör någonting jag tror ingen gjort tidigare inne på det stället och kommit iväg med det.

Allting går som i slow motion, folk höjer röster emot killarna bakom disken. Alla sex pizzaboys står och fullständigt skriker emot folkmassan. Folkmassan skriker tillbaka, salivet bara yr fram på fronten.

Jag inser att jag måste greppa situationen, jag forcerar min kropp emot närmsta bord. Med ett vrål så kastar jag mig upp på ett bord, folk sitter och äter där men de är totalt bakom min kamp.

- TYSTNAD! Jag försöker få folket att lyssna.
- HÅLL KÄFTEN ALLIHOPA! Jag ser hur fronten börjar lugna sig, hur huvuden vänds emot mig istället.
- ÖJ! ÖJ KILLEN SKA TALA! Säger ett fyllo som precis kommit ifrån toaletten. Han torkar bort lite spya ifrån mungipan. ÖJ! FAN DÅ! LÅT HAN TALA VÄL!

Hela pizzerian tystnar. Jag får allas koncentration. Till och med polisen som hela tiden stod utanför sticker in huvudet, jag ser på de att de inte tänker brotta ner mig ifrån bordet. Jag har nu chansen, jag ser min chans att få ut mina ord till folket.

- MITT ÄLSKADE SVERIGE! Ett vrål av glädje ekar hela vägen ut på ågatan.
- IKVÄLL HAR JAG SKÅDAT NÅGONTING JAG ALDRIG TRODDE SKULLE SKE! Alla står helt tysta och ser upp på mig. Killen som bara skulle ha lite kebabsås.
-
JAG STÅR FRAMFÖR ER MED EN STOLTHET JAG SKA FÖRSÖKA SÄTTA I ORD. JAG STÅR FRAMFÖR EN GRUPP MÄNNISKOR SOM VISAT MIG NÅGONTING JAG TRODDE VI FÖRLORAT.

Mitt tal till alla inne på pizzerian.

Jag har rest runt hela världen, jag har träffat människor ifrån alla möjliga olika sorters kulturer, ifrån olika bakrunder. Jag har sett hur de fattigaste människorna på jorden kämpar för att få mat för dagen. Jag har sett en värld så olik ifrån Sverige. Men det jag också har sett är hur den människan som har det sämst ställt, hur denne fortfarande kan le emot mig.

Trots denna misär så ler hon emot mig. Hon må vara fattig på materiella ting men ack så rik på någonting annat. Hon är rik på livet, på hoppet.

Varje gång jag kommer hem till mitt älskade land Sverige. FÖR JAG ÄLSKAR VERKLIGEN SVERIGE!!!!

Ytterligare ett vrål ekar ut på gatorna som nu fyllts runtikring pizzerian. Mobiltelefoner börjar filma mig, det som sker är inget annat än ett mirakel.

Varje gång jag kommer hem hit så måste jag fråga mig? Hur kommer det sig att vi som bor i ett så bra land, inte tar ställning för den lille personen på hörnet? Inte försöker åtminstone ge den ett leende, lite kärlek i form av kroppspråk och kanske till och med några väl valda ord?

Jag undrar varför vi inte gör det här?! Vi behöver inte handfast hjälpa alla vi ser som har det sämre, men vi kan i alla fall genom lite kärlek visa att vi faktiskt bryr oss! Om alla gjorde en liten handling av kärlek varje dag gentemot en främling, skulle vi inte ha det som vi har det idag!

Ikväll visade Sverige mig ett annat ansikte. Ni visade att ni faktiskt kan höja rösten för något ni tycker är fel.

TACK SVERIGE! TACK FÖR ATT NI VISADE INTE BARA FÖR MIG, UTAN ATT NI VISADE FÖR ER SJÄLVA ATT NI FAKTISKT KAN SÄGA NEJ! NEJ TILL ORÄTTVISOR FRAMFÖR ER!

- Men... försökte inte du typ. Lura till dig en kebabsås? Någon ifrån folkmassan.

JA! DET FÖRSÖKTE JAG! MEN DET VISSTE INTE ALLA BAKOM MIG, DE TRODDE ATT DET VAR NÅGONTING ANNAT SOM SKEDDE! OCH JAG TÄNKER NU BETALA FÖR MIN KEBABSÅS.

- Nej... Öh. Psst. Min vegankompis rycker mig i benet. Nej, det går ju skitbra. Värsta scenen. Kör lite till så snor jag kebabsåsen. Jag nickar till honom.

JAG TÄNKER INTE BETALA FÖR KEBABSÅSEN! JAG VÄLJER ISTÄLLET ATT ÄTA EN LITE SUNDARE PIZZA, UTAN EXTRA FETT!

Det blir tyst i några sekunder. Jag känner hur fyllan börjar snurra i huvudet igen. Jag står på ett bord mitt i den pulserande natten, fullständigt hela ågatan står framför mig, helt hänförda av vad som sker inne på pizzerian.

Då kommer det. En person långt ute på gatan börjar klappa sina händer. Han missar typ hälften av klappen för han är så full. Fler och fler börjar applådera, ja tillslut så jublar hela Linköping. Jag nickar till min vegankompis som mitt i allt jubel smiter ut bakom kassan och snor en kebabsås.

Jag tackar för mig, går ner för bordet. En av pizzagrabbarna kommer fram, han torkar sig i ansiktet, han är helt tårögd.

- Det var det mest omtumlande ögonblicket i mitt liv. Här... jag vill att du ska ha den här. Mannen räcker mig en kebabsås.
-
Tack. Men jag kan inte ta emot den.
- TA DEN BARA! Han trycker den emot mig. Jag tar emot den. Min vegankompis står en bit bort, helt överlycklig över att vi nu har två kebabsåser.

Alla klappar mig på mina axlar och rygg när jag går emot mitt bord. Jag sätter mig ner.

- Shit fan det gick ju skitbra det där.
- Ja faktiskt. Värsta.
- Lite ägvarning på den där.
- Ja, det har du rätt i.

- Äg... Tar en tugga.
- Äg... Tar en tugga.


äg

Flygbiljetter, it's a mystery.

Ligger runt och kollar flygbiljetter. Har gjort det i en vecka nu och ja. Biljetter till Bangkok blir ju dyrare för varje minut som går tycker jag.

- Hmm... Klicka där. Klickar in på en flygstol sida.
- Nja... Dyrt. Klicka där då? Klickar igen.
- Nej, inte där heller. Mailar Kilroy och är lite jobbig.

Kilroy Travels är det enda resebolaget man kan ha en mailkonversation med faktiskt.  Har typ skickat tio mail fram och tillbaka.

"Hej igen Kilroy i Linköping. Förlåt för att jag inte kom in till eran affär igår, jag gick och fika istället. Hur ser det ut på fronten i Bangkok?"

- Dom är kids i butiken, dom fattar 'The Lingo' om man säger så.
- Ohoj, svar på en minut. Mhmm... Okej. Tänker efter.
- Jag ringer istället.

Vi pratar lite och hon smattrar på sitt keybord. Hon är en duktig försäljare, det hör jag direkt. Hon tvekar liksom på rösten för varje biljett hon kollar in. Och på något konstigt sätt lyckas hon övertyga mig att biljetterna försvinner för varje sekund.

- Okej?
- Japp, nu försvann den. Nu måste du gå upp ett prisalternativ.
- Va? Men jag sitter här vid eran hemsida ju, där är det inte alls såhär högt?
- Den ligger efter min vettu, här är vi up to date. Oj, där försvann en till. Ska du ha en biljett eller?

Mina tankar börjar snurra, snart ska mamma komma och hämta mig, vi ska till Söderköping och äta glass.

- Är du kvar?
- Ja ja, ta det lugnt. Ehh, mamma och jag ska äta glass. Eller va? Nej förlåt, jag ska ba messa min resekompis.
- Okej okej, ta det lug... Eller vänta nu. Ba sladdrar till i hennes keyboard, jag fattar inte hur man lyckas trycka på så många tangenter samtidigt. Japp, där försvann en till.

- Va!? Fan då, ehh. Svetten börjar krypa på. Kommer vi verkligen iväg till Asien nu?
- Nej, nu ser jag inga biljetter förrän i november.
- Va? Men men.
- Oktober. Jag vet, jag har koll här. Då måste du upp en priskla...
- Va?! Men herregud försvinner det så snabbt?
- Ja, det är populärt resemål det här. Vi hade sju stycken imorse som var inne och ville dit.

Skitnervöst klickar jag in bokstäver på T-9 i mobilen.

Nils, hjälp, jag svettas min mor ska äta glass, Kilroy ba flippar. Biljett dyr, ehh. Jag stressad. En fisk.

- Okej, jag väntar på svar ifrån min resekompis.
- Det har jag inte tid med. Klick!
- Hallå? Hallå?

Fan fan fan fan, hon la på. Vad gör jag nu? Lägger mig ner i fosterställning och krampar?

Det ringer i telefonen.

- Hallå?! Kilroy? KÖP KÖP!!! Mitt kortnummer är... 973 4...
- Det är din mor.
- Va?! Kilroy? Biljett?
- Nej, vi ska åka nu. Söderköping.
- Va? Ehh, okej. Jag måste köpa en biljett? Nils blir besviken på mig?
- Martin, ta det lugnt.
- NEJ! DOM BLIR DYRARE FÖR VARJE SEKUND SOM TICKAR PÅ!!!! Klick!

Jag ringer Kilroy igen.

- Hallå! Hallå! Vart är affären i Linköping?
- Ja du, den ligger mitt i centrum.
- Va? Nej men alltså, försäljare, du vet. Ehh, biljetter är dyra.
- Jaha, du söker säkert Lynn.
- JA! JA!
- Du ska till Bangkok va?
- JA! KÖP KÖP! JAG HÅLLER I PLASTKORTET HÄR! ÄR INNE PÅ SWEDBANK OCH BA FYLLER PÅ HELA TIDEN!
- Jag får ett meddelande ifrån henne här och hon säger att du måste gå upp en priskl...
- JAAAAAAAAAAAAAAAAAAA! JAG SKITER I VAD DET KOSTAR! GE MIG EN BILJETT!
- Jag kopplar dig till henne direkt.
- Okej... Jag är inne på en träningssida samtidigt och räknar ut maxpulsen för någon i min ålder. Jag känner att det sviktar i huvudet om man säger så.

Något slags klickande ljud hörs, sen kommer Lynns röst igen.

- Oj, där försvann den visst.
- Va?! Igen! Jag pallar fan inte mer.Gå upp en prisklass då.
- Gjorde precis det.
- ... Det gör ont inom mig.
- Sådär ja.
- Va? Är det klart?
- Ja, då har ni en biljett till Bangkok bokad.
- Klart?
- Jajamen, jag mailar alla uppgifter till dig så får du kolla över dom själv. Klick!

Det känns som om jag precis gått ur en boxningsring. Gong gongen ekar fortfarande tungt i bakrunden. Kollar mailen och ser priset, jag mår illa. Råkar spontanspy lite i Musli paketet framför mig. Går ut till toaletten. Jag ser förjävlig ut, är svettig och luktar.

Det här var bland det jobbigaste jag någonsin gjort...


Ni kan eran skit...

Min vegankompis fortsätter döda...

Kommer ni ihåg killen vars liv gick i spillror för att hans tomatplanta gick bort?

Klicka här för att komma till det inlägget.

Vi vaktade hans föräldrars hus medans dom var bortresta, en dag åkte vi hem till honom för att vattna lite blommor. Jag tror inte det finns någonting som skulle förbereda honom för denna skräckbild.

Killen utbildar sig alltså till biolog, han ska typ ha gröna fingrar ända ner på mikroskopsnivå. Men ja... Bilden säger ganska mycket.


Hur död som helst...


Min kompis kliver in först i lägenheten, han skojar och skrattar men så fort han tar några steg in så stannar han upp, tystnar och vänder sig emot mig.

- Vad är det? Fortsätt på historien väl.
- FAAAAAN! Ja... han skrek så jag såg vad han åt till frukost.
- Meh, va är det nu då?
- ... Ögonen ser ut som Bambis små sorgsna pupiller.
- Meh, lägg av nu, va är det?
- Titta... Armen höjs sakta emot någonting bakom väggen.

- Är det nåt som du glömt ute och möglat eller?
- Det också...

Tar några kliv.

- GAAAAAAAAAAHAHAHAHAHAHAHA! Skrikskrattar åt min vän rakt i ansiktet. Ja, salivet ba sprutar rätt i fejset på han.
- Kolla den där du! Vi har just hittat ett fast föremål som är synonym till "ej frisk". Citationstecknena bara flyger fram.
-
Sluta...

- Fy fan den här ju helt väck ju, kolla. Lyfter på några blommor och släpper ner dom. Lyfter en gång till och låter det lealöst falla ner igen.

- Sluta Martin.

KLICK! Kameran i högsta hugg!

- Bloggvarning! Det här är ju ett klockrent inlägg! Tomatplantan continues!

Min kompis sätter sig ned bredvid plantan.

- Det är fan helt otroligt egentligen. Jag fattar inte hur det här går till, jag försöker verkligen vara en naturens vän. Jag pluggar ju till biolog, jag ska ägna mitt liv åt natur o sånt. Och så händer det här.
- Ja ja, så farligt är det väl inte?
- Det är bara att allt det här bara löser av varandra nu.
- Vadå? Tomatplantan?
- Ja... först tomatplantan, sen är det här inte det enda som hänt idag.
- Vadå?
- Jag... Avbryter sig själv i orden.
- Vad är det? Blir nästan lite orolig för honom. Samtidigt som jag torkar bort mina skrattårar dårå.
-
Imorse... Jag... Jag. Herregud det är så hemskt.

- Kläm fram det nu kompis. Klappar till honom på ryggen. Det är lugnt, du kan berätta allt för mig.

- Jag har dödat en snigel.
- Va?
- Ja, du hörde mig. Imorse. Jag dödade en snigel.

Biter mig i läppen, det är ett hysteriskt roligt tillfälle. Dock vill jag få ut all värdefull information innan det är försent.

- Berätta nu för farbror Martin. Det hjälper att öppna upp sig ibland.
- Det är ju inte så mycket att berätta. Jag skulle slänga lite rester i komposten, minns du att jag gic...

- Ja, imorse så gick du ut en stund. Avbryter taktiskt och fyller i hans mening. Allt för att visa vilken förstående kompis jag är.

- Ja, och när jag öppnade kompostluckan så satt det en snigel där. Jag sa, "Hej lilla snigel där!" och slängde ner resterna.

- Och sen mördade du sni...
- Sluta Martin, det är fan inte kul. Den var ju så liten och söt. Jag tänkte att han satt ju där innan luckan öppnades, då kan han la sitta där när jag stänger också.
- Och då... mörd...
- Sluta Martin. Det här är traumatiskt för mig att berätta.
- Jag förstår. Fortsätt.
- Sen så när jag skulle stänga igen luckan så liksom tappade jag den lite. Luckan liksom flög igen istället för att läggas ner.
- Då dog de..
- Alltså kan du lägga av? Försök sätta dig in i snigelns situation här va? Tänk att jag först kommer och är liksom 'Hej hej lilla söta du!' och så... Så.
- Så?
- Så bara. Herregud. Jag kan fortfarande höra hur det gnastrade till. Men liksom han måste ju tänkt att jag var en ond människa då ju!
- Jag tror inte han hann tänka riktigt.
- Det rann.
- Va?
- Det ba splatta till ju, sen rann liksom snigeln ner. Jag vågade inte öppna locket igen, jag kan inte ens se den där komposten längre.

Bambiögonen ser emot mig och jag ser hur dom börjar fuktas till. Min vän är ledsen.

- Mmm...
- Vad ska jag ta mig till? Min vegankompis hoppas på att jag kan rädda situationen med några tröstande ord.
- Ja du? Det här betyder ju bara en sak nu.
- Vadå? Vadå Martin? Hopp infinner sig om att hans vän kan ta bort endel av hans sorg med några väl valda.

Jag lägger min hand på min väns axel. Tar ett djupt andetag och ser honom i ögonen.

- Ja, då är du en mördare av djur nu också.
- JAG VEEEEET! Det är så jävla hemskt ju! Begreppet 'att gråta som ba fan' räcker inte här. Det min vän brister ut i är vad jag vill kalla för 'att sprutgråta'. Min vän sprutgråter och klappar sin lilla växt.

- VARFÖR FÖRTJÄNAR JAG ATT FÅ EXISTERA FÖR?
- Ja det kan man fråga sig. Gör allt i min makt för att hjälpa min väns sorg.
- JAG PLUGGAR JU TILL BIOLOG!!! BIOLOG FÖR FAN! MEN ÄNDÅ SÅ BARA DÖR ALLTING JAG RÖR!! Sprutgråter...
- Jo, eller nja. Jag skulle vilja mer lägga dig i kategorin mördare. Mördare av levande ting.
- Fan fan fan fan fan också... Glider ner ifrån stolen och kupar sin kropp till fosterställning.
- Shit den är riktigt riktigt död den här växten faktiskt. Ser lite fascinerande på växten, rycker av några blad och låter dom falla ner på min vän.

Sprutgråter...

Hur kommer Martins vän klara sig nu när Martin drar till sjöss? Vem ska kunna trösta honom på det viset bara en vän kan? Kommer min vegankompis gå över på att förstöra typ andras datorer som omväxling? Vad händer när han blir biolog? Kommer han bli den som forskar fram biologiska vapen istället för att låta växter froda?

Fortsätt följ denna spännande historia om Martins vegankompis kamp emot mördandet av levande ting.

Det här är en följetång producerad utav cmj.blogg.se och alla som ligger bakom. Alla en...

Slogan för pennor!

Var inne på akademibokhandeln tillsammans med Johanna som jag bor hos häromdagen. Johanna sa att dom har pennor som luktar, då slog gnistorna till. Jag skulle själv köpa en ny fin penna och provade den genom att skriva en slogan för dessa pennor.


Läppglans för anteckningsblocket.
Pennor som luktar.


Jag gav sen lappen till kassörskan, den blev ju bra. Jag sa att hon ska ge den till sin chef, hon sa okej. Jag ser redan dialogen framför mig:


- Ett pucko som trodde han skulle imponera på tjejen som var med lämnade denna lapp.


Sen säger chefen.


- Du har just tagit emot en lapp ifrån ett geni, detta ska vi framhäva. Skulle du känna igen han igen?

- Ehh, han hade kritvita skor på sig, han såg ut som ett tuggummi-bolags variant av Ronald McDonald. Så, ja.

- När han kliver in hit igen, ge han den här som tack.

- En rosa penna?

- App, app, app... en rosa penna som luktar. Liiiiite skillnad där, liiiite mera top knotch med en rosa penna faktiskt.

- Som lukt..
- Som luktar. Du börjar lära dig, en dag kanske du blir lika smart som han.


Mmm, en dag tänker hon. En dag så kanske jag blir lite mer som han. Jag såg detta i hennes ansikte, så jag frågade.

- Kan jag få en kram?
- Va?
- Jag ser att du vill ge mig en kram. Du kan få ge den nu. Dödsallvarlig blick...


Jag fick en kram.

Alternativ midsommar.

Sverige är ett underbart land. På sommaren. Inte hösten. Och folk har nu börjat fråga om den ibland ganska stressande frågan.

- Vad ska du göra på midsommar?

För vissa så går det en kallrygg med tankar om 'va fan ska jag göra? '. Du kanske är rädd för att fördomarna ska hagla över att du faktiskt inte vill göra något speciellt.

Ett resetips för dom som verkligen vill göra något annorlunda på midsommar. Detta är en resa i Europa och det är inte en charter.

Vart åker man ifall man inte vill ha charter, inte för kliché som London eller Paris, inte bara festa hela tiden och heller inte för snällt. Många EU-länder är så snälla idag.

Denna frågan ställde jag och brorsan mig. Jag är den som pushade för att vi inte ska åka till något motsvarande lagomsnällt land som Sverige, brorsan vill inte ha för kliché:

- Men det där då! Pekar på ett land vi inte kan uttala på Ryan Airs hemsida.
- Okej, vänta ska kolla upp det. Brorsan lite mera ansvarsfull än sin lillebror. Han googlar namnet...
- The country is in a constant warlike state står det här.
- Wow! Äventyr!
- Nej Martin... detta är rumpvåldtäkt.
- Äventyr.
- Ont i rumpan. Jag vill inte ha ont i rumpan.
- Meh! Det blir äventyr ju!
- Nej...
- JOHO! JAG VILL, JAG VILL, JAG VILL! KOM IGEN DÅ! SNÄÄÄÄÄÄÄLLA!

- Låt mig förklara. Rumpvåldtäkt = aj. Aj Martin. Det är till och med "aj" uppgraderat till "2,4" så det får rubriken. "Aj... som fan". Citationstecknena bara flyger fram.

- Okej då. Där då! Petar på skärmen.
-
Martin.... *suckar*
 
- Vadå?
- Petar du på skärmen igen, då måste jag tyvärr döda dig. Den här skärmen är 24 tum, den är dyr och den tål inte dina fettofingrar. Så... sluta med det där.

- Jaja, men kolla där då. Pekar med 1 cm avstånd ifrån skärmen.
- Vänta lite. Vi gör en bloggsök.
- Resan fick en dålig start, vi blev rånade första dag...
- Martin det här går också bort.
- Mmm, ja. Okej... Trånar efter äventyr.

- Där då! Azerbadjan!
- Inte Europa. Vi skulle ju åka inom Europa.
- Jodå, det är Europa, Azerbadjan är alltid med i eurovison.
- Martin... kolla på kartan, ser du långt bort det är?
- Okej då.

- Men där! Båda två pekar på samma ställe.
- Detta kan va nåt. Klickar vidare, klickar mest ba!

Vi kollade österut, vi tänker gammalt öststadland, vi tänker äventyr och bo på hostel. Vi tänker... Bratislava.

Bratislava is the shit helt enkelt.

Många historier ska skapas denna vecka, förlåt mamma, förlåt pappa. Nu slår det en knut i deras magar när jag säger att ja... vi ska gå på dom skummaste gatorna på midsommar, allt för äventyrets skull. Och nej... vi ska inte ha några alldeles för värdefulla saker på oss.

Förutom kamera och nya fina slovakiska kläder. Det är Slovakien va?

Resetips för midsommar, åk till Bratislava den 15-22 juni och fira midsommar med oss!


Tror jag hittat en bild över Bratislava. Kan totalt nada om stället.

Gleeeeeeeejjzzz på grillköttet.

image868

Vi grillade idag, jag farsan och bror.

- MEN ARE HERE! WE MAKE FIRE WE MAKE FOOD! Brorsan och jag drar till med gamla goa klassiker.
- Mmm, värsta grilldagen ju!
- Välkommen hem Martin! Skålar med ölen.

Klick! Tar ett kort.


- Hehe, MMS till båten ba. Jag... grillar... just.... nu....äg.
- Va taskig du är Martin.
- Taskig? Okej... Kippar efter andan för att snacka om vem det faktiskt är mest synd om här.
- Jaja, spare us the story. Dom kan ha det där.
- Precis! Vänder på steken.

Här plockar jag fram mitt hemliga vapen, the glaze.

-
Och va är nu det där?
- Gleeeeeejjjzz. Doppar min pensel i en plastbytta och penslar på köttet.
- Va?

*Suckar*

- Gleeeeeeeeejjjzzz! Gestikulerar med handen ifrån munnen för att också kroppsligt visa hur graciöst Glaze är.
- Martin, varför snigelspråket?
- Meh, häng med i grillvärlden väl! Man ska ha Glaze på köttet. Blir värsta ytan ju. Kolla här. Pekar på mina halvbrända fläskitar.

- Okej... så det räcker inte med ett dygns marinad? Man måste köpa ytterligare ett gift för att kunna få smak på köttet eller?
- Det är inte gift. Det är.... Gleeeeeeejjjzzzz! *Handrörelse*

Brorsan plockar upp paketet.

- HERREGUD! Det innehåller ju... (här säger brorsan den där kemikalien ingen känner till och benämns med hieroglyfer blandat med obegripliga siffror.)

- Och?
- Gift...
- Äh, live life lite farligt väl. Det blir gott också.
- Pff... Glejs.
- Nej min bror. Det uttalas Gleeeeeeeeeejjzzzz *handrörelse*. Ta i djupt nere i magen, det ska låta mörkt och manligt vid uttal.
- Blir ju ingen skillnad ju.
- Du.... höjer grillgaffeln deluxe extra large, ju större desto bättre emot brorsan.
-
Det är asstor skillnad ju. Kolla igen!
- Kol.

- VA!? Du! Detta är inte alls kol, detta är gött kött tillagat av en sjöMAN! Och... *konstpaus* Gleeeeeejjzzzz *handrörelse* är så top knotch the BBQ värld man ba kan komma. *Ansiktsuttryck-nöjd.*

- Okej brorsan... Gleeeeeeeejzzz *handrörelse*, kanske är gott, men det droppar också, och droppa betyder eld inom "BBQ världen". Sen när eld nuddar kött.. då är det kol. Pekar på grillen.

- Oj, fan också. Ehh, okej vem vill ha halvbränd eller bränd köttbit? Skit också.
- Mmm... äg brorsan. äg.

Hur fastnar man emellan två rör?

Jag väl få höra om att jag skriver om det här nu men jag bara måste. Våran kära reparatör ombord gjorde en liten liten miss igår.

Det här handlar om en man som inte tvekar en sekund för att fullt ut skrikskratta dig i ansiktet, så fort du gör en liten miss.

Igår kom maskin upp lite tysta till middagen. Alla hade ett litet hånflin över ansiktet, förutom repen dårå. Reparatören åt upp sin mat och tyst som en mus gick han därifrån.

Sen under kvällen så smög det sig fram om vad som hade hänt. Det var precis innan tre kaffet, det var nere i gruvan, i maskin. Reparatören tog bort lite greting ifrån några rör och satte sig ner på knäpuckarna. I denna postion började han nu meka med någonting, vad han gjorde är oväsentligt,

Mera väsentligt är att hans knä nu lyckades glida ner en aning. Ner emellan två rör... Nu satt reparatören fast.

Så här tror jag det såg ut inne i repens huvud.

- Haha, mecka! Skruva lite där... skruva lite här. Haha, jag är fan bäst på att skruva.
- O kolla här ba, skruva med fel han ba. Och uppochner dessutom! En vuxen karl sitter och imponeras av sina egna fingerfärdigheter.

- Ojsan, här måste man visst böja sig ner lite. Inga problem för ett proffs inte. Ska ba.... mmmpf, snart så... nnng, snart... Flump, knät glider ner emellan två stora rör.

- Ha! Sådär ja! Precis innan kaffet också, fy fan va bra jag är. Klappar sig själv på axeln och försöker resa sig upp.
- ... Rycker lite i benet.
-
Fan då? Rycker lite till.
-
... Ser ner på knät. Det sitter fast.
-
Inte sant... det här är fan inte sant. Ser sig om lite.
-
Okej... än har ingen sett mig. Kanske kan mörka. Rycker lite till.

Efter några kraftiga ryck så inser repen att... det är kört. Han sitter där längst ner i båten och inser faktumet. Faktumet att han nu måste förnedras av andra sjömän. Förnedras när han sitter fast i knähöjd.

- Nej nej nej... Repen försöker tänka lugnt och stilla. Han försöker komma på en historia som bortförklarar den här ganska så självklara miss.

- Fan.. finns inget att skylla på. Fan då. Jaha... får la ropa lite då.
- hjälp.
- Fan, det här tar emot.
- Hallå? Hjälp någon? Bullret ifrån huvudmaskin överröstar honom ganska rejält.

Efter ett tag så inser repen att han måste verkligen ta i för att höras. Att jag inte fick se det här, jag hade så gärna velat göra det. 2 maskinisten upptäcke honom tillslut och gick upp till kaffegrabbarna och avbröt.

- Grabbar... asså. Hehe, repen har fastnat emellan två rör.
- Är det sant? En uberglad maskinist svarar.
-
Ja... han sitter fast. Det ser ganska roligt ut.
- Okej... vi får la gå ner då. Förstemaskinisten sippar på kaffet och reser sig iskallt upp.

Väl nere hos repen.

- ... Försten skakar på huvudet.
-
Jaja, kom igen. Hjälp mig loss då.
- Mmm... snart.
- Äh, lägg av nu för fan. Va lite seriös.
- App app app, nu ska vi inte ha den tonen. Vem är det som sitter fast här? Va? Va? Petar lite på repen. Repen har redan accepterat sitt nederlag och göra inga försök att upprätthålla någon heder. Den är borta för länge sen.

- Hur känns det?
- Vadå? Jag sitter fast. Det gör lite ont faktiskt. Asså, kan ni hjälpa mig snart eller? Alla i maskin står bakom försten och bara njuter...
-
Ja ja, ta det nu lugnt. Vi ska bara njuta lite. Du... tillber ju oss just nu. Är du medveten om det?
- Fan... Repen lutar huvudet bakåt och tänker högt.... as. Ni är as.
- Och och, vänta lite. Du har... gått ner på... knä... framför mig. Är du... medveten om det?
- Kom igen nu för fan. Speeda upp lite nu!
- Du... vem ser upp till vem här egentligen? Försten lägger upp handen bakom axeln och får en high five på snedden ifrån motorman.

- Okej... har du många kvar eller ska du hjälpa mig snart ell...
- Hepp! Upp med fingret!
-
Du är fortfarande ganska så... undergiven. Är du medveten om det?
- Suckar...
-
Vem är bäst?
- Va?
- Du hörde vad jag sa.
- Du skojar?
- Du tillber ju mig just nu. Och jag vill höra vad du tycker om mig.
- Du... ba skit ner dig va?
- Oj oj oj, min undersåte är lite kaxig. Ska vi kanske ta och... straffa han? Plockar fram en trasa ur bakfickan.
- Asså, det här börjar bli jävligt gammalt jävligt fort.
- Det tycker inte jag. Snärtar till med trasan i ansiktet lite löst.
- Asså... lägg av nu.
- Vem är bäst?
- ...
- Vem? Snärtar till igen.
- ...
- ...
- du.
- Va?
- DU! KOM IGEN NU FÖR I HELVETE!!!!
- Och... vem är sämst?
- FÖR I SJÄLVASTE FANSKAP DÅ! NÄR JAG ÄR LOSS HÄR DÅ DÅ.
- Men du är inte loss. Du är... fast. På knä, framför alla i maskin. Snärtar till igen.
- AS!! MÅ NI BRINNA I HELVE....
- Vem är sämst?
- ... Frustar pustar och börjar bokstavligen koka.
- Vem? Jag vet att du kan. Bevisa för dig själv nu en sak. Bevisa för dig själv att du kan säga orden. Vem är... sämst?
- ... Ögonen övergår från svarta kulor till små glödande svetslågor.
- Ahhh, jag hör ingenting. Sätter hande emot örat.
- JAG! OKEJ, JAG BÖRJAR BLI JÄVLIGT LESS PÅ ERA JÄVLA BARNSLIGHETER! TA LOSS MIG NU INNAN JAG BRYTER AV MITT EGET KNÄ OCH SLÅR IHJÄL ER HELA BUNTEN!

- Lugn lugn gullet. Vi ska hjälpa dig. Alla inom the Broströms family älskar varandra. Vi älskar dig. Alla i maskin nickar instämmande.

För att nu få loss denna man som det inte är ett dugg synd om så fick dom gå tillväga på ett lite... udda, sätt kan man lugnt säga. Om dom nu inte fick loss honom så skulle man vara tvungen till att stoppa huvudmaskin och sedan ta loss ena röret, men motormannen kom på lösningen.

Dom klippte sönder hans overall och lirkade loss den. Nu satt repen med ena benet bart. Sedan så gick motormannen och hämtade lite.


(Trumvirvel någon... starta trumvirveln.)

Hudlotion...

Idén var att smörja in repen i lotion. Över hela benet, olja är ju inte helt nyttigt, men lotion. Det är ju helt ofarligt. Speciellt när en mycket finkänslig förstemaskinist ska bearbeta in det. Lugnt och fint.

- NEJ! I HELVETE HELLER! FÖRSVINN ERA SMÅ SMYGBÖGAR! INGEN JÄVLA BÖGLOTION!
- Tyvärr... It's the only way.
- ...
- Du kan få välja vem som ska göra det?
- ... Trumpen, är nog the understatement of the year här.
- Nahej, då gör jag det då. Förstemaskinisten tar tag i flaskan och häller rikligt över repens ben.
-
Mmm... vi behöver nog lite till... här. Spruttar till mot repens penisområde.
 - ÖJ! ASSÅ!
- Asså... vadå? Vill du komma loss eller?
- ... Förnedrad, också ett understatement här. Detta är beyond förnedring. Detta är... äg.
- Mmm, sådär ja. Då ska vi bara ta och smörja in dig lite här också.
- ...
- Sådär ja. Känns det bra.... gullet. Pussar lite emot repen.
-
Smärta... du ska ha... smärta.
- Nej då, jag räddar ju dig här. Jag är din räddare i nöden. Mmm.... jag, bara jag.

Föreställ er nu denna scen. Det är helt oslagbart, detta är en händelse som måste spridas till sjöss, detta är helt sant faktiskt. Förstemaskinisten står och smörjer in hela repens nakna håriga ben så han ska kunna dra sig loss. Men det är en sak jag inte kommer kunna förlåta er i maskin för.

Ni tog inte ett enda kort.

Detta förstår jag inte.

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0
Kilroy Travels Calmare Honung Reseklipp från Asien!