När en dröm blir vardag.

Känner verkligen av raftingen i kroppen nu. Mycket träningsvärk efter att paddla dagarna i ända. Det har verkligen blivit min värld att lära mig denna Chiriqui Viejo utan och innantill. Nu har det också blivit en massa mer vatten så jag får inte guida själv längre förrän jag kan köra som första båt i vattnet och visa varenda linje i hela floden. Linjerna känns lite som hur livets väg har brett ut sig och har återigen ett återkommande mönster. En sak i taget och då fullt ut utan att stoppa för något eller någon.

 

Rafting har mycket likheter mot navigationen där jag känner mig som en lots som måste kunna precis varenda sten, djup och riktmärke. Det var något jag aldrig fattat intresse för tills då mitt liv hängde på saken. Lite så känns det för nu börjar vattnet verkligen forsa på och stundtals känns det läskigt om man skulle ramla i. Så nu sitter jag där med en paddel i handen och memorerar varenda sten och exakt hur man ska ta sig genom rapidsen "get out if you can" och "no name". Det är dom som jag har svårast för just nu och kräver mera precision och mer handfasta girar för att inte välta hela skiten. Idag tillexempel orkade jag inte hålla emot och började åka baklänges in i "get out if you can", den rapid jag skrivit om en flipp en gång. En svag stackars liten kines ramlade i vattnet och pulsen höjdes en aning då han flyger rakt in i en sten och skjuts mot oss igen. Det gick bra allting. Mitt äventyr har blivit vardag och drömmen en verklighet.

 

Idag tog några av kineserna några bilder. Det visar det lugnare stunderna under raftingen. Första bilderna är på den supersöta lilla 5 månaders boxern vi är hundvakt åt. Perri heter han och här sitter jag klockan 06:30 och påväg till raftingen men först ville han kela lite.

 

 

 

Säkerhetsgenomgång med min lärare Tini.

 

 

Lunch i floden och kinesen nere till vänster var han som ramlade i.


Livet är en film.

Har inte kunnat sluta tänka på rafting sen senast jag flippa skiten. Allting känns som något slags montage av film där en ung man reser till Panama och satsar mot sin dröm. Föreställ er en trailer som bara förstör hela filmen nu. En ung man skymtar över en flod med backpackerryggsäck på sig. Ett citat läppjas där one linern, "I will make it, I will become one", sätter sig fast i närminnet.

Med inspirerande pianospelsmusik i bakgrunden så sitter han och bläddrar intelligent i raftingböcker. Med stål i blicken så studerar han i första hand hur vattnet rör sig i floden med hjälp av träbitar han kastar i och följer efter. Musiken når klimax då han kollar på youtube klipp där flottar kraschar samtidigt som han för anteckningar och har målat upp en egen karta om linjerna han ska styra. Han tränar fysiskt och psykiskt mot att klara av flodens utmaningar och måste snacka sig in hos olika företag för att gå hänga med så billigt som möjligt. Det finns bara ett mål och det är att bli en av dom. En rafter. Inzomning på två bestämda ögon som fejdar ut i takt med musiken till en svart bild.

Det skriks av smärta och stenhård machomusik pumpas på. Det dyker upp bilder där huvudrollen flyger ut ur flotten och måste bita ihop och fortsätta paddla trots att han brutit ett revben. Hur han springer upp för berg i fullt spöregn och kastar sig ner för att göra såkallade skrik sit ups med en kamera rakt i nyllet. Hans flotte blir saboterad och börjar pysa ut luft mitt i en forsränning. Det är skvaller, skitsnack och intriger. Han träffar en vacker flicka och har picknic by the river där han går ner på knä med en liten ask i handen. Den omvälvande scenen där utför hjärt och lungräddning på en turist tills en helikopter hämtar det som senare visade sig vara ett lik lämnar avtryck innan fler actionsångslingor tar fart.

Det flyger paddlar överallt och skriks all forward i slow motion. Hjälmar spräcks och inzomade virvlar av vatten som krossar allt i sin väg flashar förbi. Givetvis avslutas klippet med olika spoilers där man ser en blödande Martin slungas runt i floden. Folk säger åt han att floden är för stark idag och flickan bankar gråtande på hans bröst och ber honom inte göra det. Han väljer att ändå göra det. Innan det svartnar igen så ser man den där hårde river guiden som först inte ville lära Martin något i floden, men sen blev hans bästa vän håller Martin i sitt bröst och försöker höra hans sista ord. Detta är såklart Steven Seagal.



Det är action. Det är spänning. Det är med hjärtat i halsgropen.



One river, one man, one destiny...



Bilden byts till det avgörande ögonblicket som filmtrailers alltid visar så man slipper se filmen. Stevens ansikte skymtas till och flodens obarmhärtiga vrål är överallt runtomkring dom.



- For fuck sake man!! LIVE FOR THE LOVE OF GOD!!! LIVE!! Fuktiga ögon, sorglig musik och en hand som torkar bort smuts i Martins ansikte. The river needs you... Steven lägger på en sorglig och vis men också allvarlig min.


Bilden byts till den unga blodiga mannen.


-  I made it didnt I? Haha, I actually made it. I, I am a rafter.

- One of the best! Steven överspelar lite.

- Hostar. Listen to me. Tell everyone back home that. En tår rinner nerför kinden. Tell everyone that I. Flera tårar börjar komma fram. That I lived a happy life. I am a happy man... Ett sista andetag krystas fram och ögonen börjar sakta slutas.

- NOOOOOOOOOOOOOOOOOOO!! Utzoomning på båda två samtidigt som det börjar regna.

 

Bilden flippar till titeln...

 

The Academy award winner Martin Johansson is....

 


Imorgon gäller det igen.

Rafting företaget kunde inte hitta en extra guide till morgondagens trip så jag får hoppa in igen. Jag kan inte sova. Det går bara inte. Det är bara för skitcoolt att få göra det här. Overload helt enkelt.
Ett tag tänkte jag på att kanske den här sporten finns i OS. Tänk då att få vara med i rafting OS år 2016? Va? Är inte detta ett mål som borde sättas upp? Att få se Martin vandra runt med OS truppen och se honom skrika i slow motion i någon slags klass 5 forsränning. Det hade la varit fräckt? Detta måste bara ske. Detta måste bli verklighet.

Idag blev jag rafting guide.

En text jag låg och skrev innan jag somnade igår.

 

Idag var en stor dag. Idag var ytterligare en av dom dagarna då ingenting kändes omöjligt. Det är verkligen sen den första gången jag såg en bild av rafting så tänkte jag att det där skulle passa mig perfekt. Det är något som jag innerligt önskat i så många år. Först ville jag bli sjöman för jag visste att livsstilen skulle passa mig. Denna väg ledde mot ett resande och också ett bloggande. Med bloggandet fick jag idén om att prova stand up men innan jag reste hem från Asien att satsa på det, så började jag snurra eld som hobby. Min hobby kombinerades med stand upen och utvecklades till ett gatuartisteri. Med denna artistform tog jag tillslut med mig min bästa vän till Costa Rica för att uppträda med en gemensam eldshow, i en gemensam drömtillvaro. Denna gemensamma dröm är något som vi diskuterat i flera år ska ske och tillslut stod vi där på stranden och snurrade på varsina eldklot med varsitt leende. Under denna period så kommer Nils och hälsar på och så lyckades vi äntligen med målet att faktiskt lyckas fylla ett rum med ballonger.

 

Om det är en sak jag har lärt mig i livet för att kunna njuta av att nå ett mål i livet så är det ordet nu. Det finns ingenting mer än detta nu som bara du äger och kan förändra. Visst kanske du kan försöka påverka din framtid eller rätta till gamla misstag men aldrig upplever du något annat än nu. Lär dig utnyttja denna magiska kraft. Låt dig emellanåt slukas upp av den och se hur fantastiskt livet är. Idag på floden så lät jag min värld förbli endast det jag ser. Ingenting annat fick plats i huvudet, inga världsproblematiska filosoferingar, inga hemmaproblem eller bekymmer.

 

Klockan halv sex imorse så ringer rafting företaget i byn och frågar om jag kan åka med på en resa som rafting guide. Som rafting guide tänker jag. Som det jag drömt om sen barnsben, som jag önskat ska bli min verklighet i alla dessa år. Vilken dum fråga. Det så mycket nu i luften att jag trädde in i en annan dimension av glädje.

 

Jag sitter i minibussen och minns gårdagen innan hur dom hade problem med att hitta ytterligare en extra guide till dagens eskapad. Som vanligt kastar jag mig på ett detta tillfälle likt en lejonhona över sitt byte och säger att jag kan göra det, men genast sa chefen Pamela nej, att dessa kunder kommer från ett fem stjärnigt hotell och är livrädd för att något ska ske med min båt. Tillexempel säger hon att om båten skulle välta och folk skadade sig så skulle företagets rykte svärtas. Givetvis förstår jag men scenariot jag också hoppades skulle komma infann sig. Det fanns tillslut ingen annan guide att hitta och dom var tvungna att ta in den nya killen. Mig. Dom var ville inte förlora rykte genom att inte ha några guider så dom tog risken i att lita på att jag klarade av detta istället. Idag var alltså mitt eldprov. Framme vid floden så fick jag ha på mig den speciella flytvästen som endast guider har. Jag har tyvärr inget kort på mig då jag står med min flytväst och känner mig som den hårdaste snubben i världen. Nästa gång så kommer jag ta ett. Guiden Tini klappar på mina axlar och säger stolt att jag kommer fixa det här. Att jag kommer få ner 4 personer genom floden idag och att alla kommer ha roligt.

 

  • Focus on taking the easy way, don´t push things. Dagens tips från Tini.

 

Vi kliver i våra flottar och jag ropar all forward och flotten börjar röra sig neråt. Genast upptäcker jag varför denna dag inte bara är skillnad i uppgift men också säkerhetsmässigt. Det har regnat i 4 dagar i rad och nu har vattnet verkligen kommit. Det är den högsta nivån på floden sen jag kom hit och jag förbereder mig mentalt för att använda precis alla krafter jag har i kroppen. Jag måste hålla flotten upprätt och flytande framåt. Jag viskar till mig själv att inte spara på en uns av min styrka idag.

 

  • Stop! Ropar jag och vänder upp flotten så vi bromsar in lite. Okey in this next rapid when I say paddle hard, I mean paddle hard because it is one of the most dangerous rapids today.

 

Mina ord innan vitt skummande vatten börjar byggas upp. Vi har kommit genom ett par rapids och för att nu förbereda alla på vad som kanske kommer ske, så säger jag att vi kanske kan komma att flippa här och säger vilken väg vi ska ta och hur vi ska paddla. Jag har flyttat runt folk i båten så jag fick en lite mindre kvinna i mitten tillsammans med hennes pojkvän, sen en stark holländsk pilot och enorm snubbe från L.A längst fram. Flotten behöver styrka där fram känner jag och speciellt för denna del. Tini åker framför mig och visar linjen man ska ta och jag följer tätt efter. Först till höger, rakt fram och sen till vänster, flyta förbi en stor sten och då ge järnet framåt så man inte hamnar i den värsta delen och då riskera att välta båten. Alla sitter på helspänn och håller paddlarna stand by till då att jag kommer skrika all forward.

 

Överallt omkring oss har vi djungel och vi hör hur fåglar sjunger, syrsor spela och apor vråla högt uppe i träden. Ödlor står på stenarna bredvid och några kossor har tagit sig till kanten för att släcka sin törst. Stora klippformationer reser sig majestätisk längre fram och fungerar som väggar i denna flod vi idag valt att riskera våra liv i. Allting är frodande grönt och moder jord visar sitt allra vackraste ansikte. Vad jag önskar att det funnits en kamera i närheten så jag kunnat se det som nu kommer ske om och om igen. Istället har jag endast min text för att låta mig återuppleva bilden av bland dom häftigast ögonblick i mitt liv.

 

Fokus nu Martin, fokus. Vi passerar stenen och båten börjar guppa. Det börjar guppa rejält och folk håller i sig men är ändå redo att arbeta. Stunden kommer då vi måste paddla.

 

  • ALL FORWARD! Ropar jag och alla vevar med allt vad dom är värda.

 

Vi ligger rakt i sidleds i flodens riktning och jag fortsätter skrika all forward om och om igen för att försöka få folket att verkligen ta i med allt vad dom har. Vi rör oss knappt framåt och stenen jag vet har ett litet stup bakom sig närmar sig allt snabbare. Kommer vi över stenen i sidleds så kommer flotten välta rakt ner i ett virvlande kaotiskt hål vatten skapar med hjälp av stenar ibland. Det är den allra farligaste platsen att ligga i som person. Det är nu ungefär fem meter kvar till stenen och jag konstaterar att vi kommer inte komma förbi den. Helvete säger jag till mig själv och fattar beslutet att gira upp flotten i hopp om att studsa mot stenen och klara oss så istället. Men först måste folk hålla i sig.

 

  • STOP AND GET DOWN, GET DOWN, GET DOWN!!

 

Jag säger åt alla att sätta sig ner i flotten och bara hålla sig i. Det finns inget mer dom kan göra. Själv kilar jag fast högerfoten, lutar bakåt och trycker ner paddeln bakom mig och vrider om med varenda fiber av muskler jag har i kroppen. I mitt huvud upprepar jag meningen att båten ska vändas upp om det så är det sista jag gör. Gira, gira, gira! Min kropp sitter fast i en bakåtlutande position och känner att jag bryter hellre av armarna än slutar försöka gira. Jag börjar skrika allt vad jag har.

 

  • COME THE FUCK ON! TUUUUUURN!!

 

Min person ser säkert smått psykotisk ut men det märks knappt på grund av det naturliga vilda vrål vattnet redan avger och att allas blickar är riktade framåt. Det känns som att jag försöker skopa upp fastfrusen glass med en enorm paddel i vattnet. Vaniljglass. Mina muskler börjar krampa ihop och för första gången på länge börjar jag tvivla på mig själv. Jag undrar vad jag gett mig in på och jag ser bara ett stort berg av vitt skummande vatten närma sig. Det här kan sluta illa. Vad som helst kan ske inom nästkommande minuter. Någon kanske slår ansiktet mot en sten, någon kanske fastnar och bryter ett ben och någon kanske drunknar och dör. Det har hänt förr i denna flod. Ta i då Martin! Slit upp en jävla gir någon gång! Flotten vrider tillslut upp sig och jag kan sluta gira men precis i samma sekund som jag tror att vi kanske klarar oss. Så börjar flotten lyfta och luta åt vänster samtidigt som trycket från vattnet pressar på. Fan, fan, fan och åter fan också tänker jag. Nu välter vi. Kanske vi kan gör ett sista försök och hålla emot?

 

  • HIGH SIDE, HIGH SIDE, HIGH SIDE!!! Börjar jag ropa till folket och ja, det kom saliv ur munnen men situationen var inte så komisk som det brukar vara vid dessa skrik, så det rann mest munvätska ner för mungiporna istället för att spruta rakt fram.

 

I de sista sekunder flotten faktiskt flyter upprätt så kastar vi oss alla i den riktning flotten stiger. Allting börjar flyta i slow motion och jag hinner registrera rädsla i människors ansikten och samtidigt som alla vill göra något, så känner vi ändå att naturens krafter håller på att besegra oss. Ingenting fungerar längre och verkligheten är en enda stor 90 graders vinkel. Jag känner inte bara hur flotten bara flippar i floden, men hur den också vänder upp och ner på hela mitt liv. Hela bilden framför mig är hur jag misslyckas med min dröm och om hur jag kanske överskattat mina förmågor en gång för mycket. Vi hamnar i vattnet.

Jag skjuts framåt under vattenytan och försöker slappna av tills jag kan röra mig igen. Vad är det nu du ställt till med Martin är det jag tänker då strömmarna håller mig under ytan i något som känns som minuter, men i själva verket bara är sekunder. Jag är guiden, dessa människor tog jag under mitt ansvar. Vart är jag, vart är flotten, vart är ytan? Jag öppnar ögonen och ser stundtals ytans silvriga skepnad glittra framför mitt ansikte. Min lek förvandlades plötsligt till enormt allvar. Jag tänker att det var precis det här som inte fick ske men okej, försök lös situationen så gott du kan. Ge nu allt Martin. Ta dig till ytan och börja simma. Go, go, go! Jag börjar känna av vattenskum istället för vattentryck och kippar efter andan.

Efter ytterligare några meter så lugnar vattnet ner sig och jag kan se bakåt. Kaos. Människor viftar med händer och folk i den andra flotten skriker frågande vart alla är och undrar vad dom ska göra. Det är nästan så att mina ögon blir tårfyllda för folket är här i Panama pågrund av ett bröllop. Vi skämtade till och med om att det skulle hända något med folket och bröllopets glädje skulle förstöras. Jag ser hur Tini står ovanpå min flotte. Tini har då alla låg i vattnet alltså hoppat från sin flotte till min och börjar vända den med quicklocks och rep. Han ser att jag kommer upp ur vattnet och pekar mot sin flotte och skriker att jag ska ta den. Jag börjar simma. Herregud vad jag simmar för att komma till flotten och ropar att dom ska paddla mot mig. När den är nära så slungar jag upp mig och känner att jag helt plötsligt fått extrema krafter. Adrenalin. Det sprutar mer adrenalin i mina ådrar än vatten i Vättern.

 

  • OK LET´S SAVE SOM LIVES! ALL FORWARD! Det är inte bara järn i blicken nu utan det flyter brinnande lava från mina ögon då vi siktar in oss uppströms i floden.

 

Jag trycker djupt ner min paddel i vattnet och börjar styra flotten mot två personer som ligger under ytan som jag nyss gjorde. Med ett ordentligt drag så snurrar jag runt flotten och börjar komma bredsides mot människorna. Här känner jag hur det svider till i tummen där trycket från paddeln nyss varit och när jag fokuserar blicken, så ser hur en stor skinnbit har lossnat och hur röda blodsränder rinner över min hand. Utan att tänka mig för biter jag av skinnbiten och koncentrerar mig på att rädda liv istället. Det gör ont, riktigt ont.

Samtidigt som jag kastar mig ner för att dra upp den säkert 100 kilo tunga snubben Mark och skriker att de andra får rycka upp den andra personen, så flippar Tini över min flotte ovanpå sig själv och klättrar i. Mark flyger nästan upp i flotten av mitt ryck och jag känner hur det nu börjar övergå från en känsla av osäkerhet till total och skär njutning. Allt detta äventyr, hur är det möjligt? En mening som dyker upp i huvudet.

Efter att Tini lyckas vända flotten och börjat paddla ensam mot de sista två som ligger i vattnet, så känner alla att vi verkar ha klarat oss oskadda och dagen kommer att räddas. Med fem man i min nya flotte börjar jag styra mot Tini och vill vara nära om han inte lyckas få tag i människorna. Det är nu så att vi börjar närma oss nästa rapid i floden och där vill man verkligen inte guppa runt utan flotte. Tini ser hur han måste sluta paddla och kastar ett rep till folket och håvar in dom på det viset istället. Det är en man och en kvinna i 35 års åldern som tillslut kommer in i Tinis flotte och vi börjar alla paddla åt sidan för att vila. Vi når en strandliknande bit av floden och sätter fast oss ett tag.

 

Tini kommer fram till mig och säger att jag skötte mig helt perfekt, att floden idag är fruktansvärt svårläst och berömde mig för att i sista sekund vända upp flotten istället för att gå rakt över i sidleds. Vi ser bort mot vart man då hade hamnat och båda skakar samtidigt på huvudet. Där vill man verkligen inte ligga. Människor tjoar och skrattar högt och verkar älska att vad som just skedde fick ett sådant äventyrligt resultat. Det var exakt det dom i smyg hoppats på och börjar ge mig ljudliga amerikanska high fives.

 

Dagen fortsätter och vi hamnar i flera små knipor och adrenalinet tar oss gemensamt genom flera olika partier. Vid ett tillfälle kommer en längre sänkning i vattnet och vi fastnar ovanpå en sten. Jag var tvungen att hoppa ut för att trycka på. Med floden som trycker mot mitt bröst och då benen står emot på en vobblig sten så försöker jag lyfta en bit av flotten med 4 personer inuti. Det var tungt men i sinnet så påmindes jag på hur om tanken att inte ha några reservkrafter kvar efter denna dag. Denna helt fantastiska dag. I andras ögon måste det sett riktigt lustigt ut hur jag med ett enormt leende kämpar för att inte tappa fotfäste och glida iväg från flotten, samtidigt som jag stötvis slungar bröstkorgen mot flotten i hopp om att den flyttar sig. Det gick tillslut och vi började närma oss slutet på floden, slutet på dagens äventyr för folket och en känsla av pånyttfödelse för mig.

 

När vi sen står och packar ihop flottar och langar upp dom på pick upen så åker amerikanerna iväg till bröllopet och endast den holländska piloten är kvar. Jag känner att den kontakt vi redan fått på vägen dit gör att jag vågar erkänna min hemlighet. Ingen under dagen har någonsin frågat hur länge jag faktiskt sysslat med rafting och jag har försökt styra undan ämnet då det kanske skulle närma sig. Jag säger till honom att det här var mitt prov under dagen, att det var min första gång som ensam guide och att det verkar som jag lyckats. Jag skrattar. Vi står ju ändå här helt oskadda fortsätter jag. Killen bryter ut i ett leende och klappar mig på axeln. Jag frågar om han kan ta ett kort på tillfället och jag räcker upp mina armar högt upp i luften och sssar lite med munnen. De andra guiderna i det andra företaget skrattar och frågar mig om jag är trött och jag vet att imorgon kommer nog kroppen vara väldigt mör.

 

sssssssssa

 

Idag nådde jag alltså ytterligare ett mål i livet. Jag flyttade upp i bergen och skaffade mig tillräckligt med kunskaper för att kunna ta en flotte ner i en forsränning. Det är ytterligare en gång jag förstår varför jag låter livet vara så ovisst och oplanerat. Det finns absolut ingenting som kan toppa denna känsla. Ingenting.

 

Senare fick jag prata med chefen i telefon och hon hade hört om hur vi flippat men också hur bra allting gått. Hon sa att jag gjort dom en enorm tjänst idag och undrade om jag kunde komma förbi kontoret på måndag så skulle vi prata om framtiden. Nu låter jag bara ovissheten om min närmsta framtid hänga tät i den fuktiga regniga luft som finns här och ska drömma om framtida rafting uppdrag. Om framtida äventyr.

 

Det är med glädjetårar rinnande ner för min kind jag slutar skriva nu. Jag kan fortfarande inte fatta vad som hände idag.

 

All forward.


Rafting in Boquete

En eller två gånger i veckan så är jag ute i floden och raftar. Varje gång får jag också styra lite så jag sakta men säkert lär mig floden. Här om veckan då jag var ute så gick det lite sådär dock. Guiden Freddy som låter mig få köra emellanåt är nog den mest opedagigiska läraren jag någonsin haft. Det enda betyg jag får är antingen bad or maybe.

 

Kör jag mot en sten för mycket ser han argt på mig och säger åt mig att sluta styra. Sen när jag frågar vad han tyckte så ser han bara mot mig igen och säger.

 

- Bad.

 

Det är det enda betyget jag fick den gången och säger åt mig att koncentrera mig mer till nästa gång. Den här gången tänkte jag att nu jävlar ska Freddy fan få se att jag kan styra. Vänder mig om i flotten.

 

- Öh, puedo manejar por favor? Asdålig spanska och en suktande blick efter styrpaddeln.

 

Min spanska är så pinsamt dåligt efter endast 6 månader här nu men i floden är det lite skit samma. Antingen får jag köra eller inte. Kvittar språk. Freddy ser mot mig, upp mot floden och sen ner på mig igen. Då har jag redan lite för självsäkert redan lagt från mig paddeln och är på väg bak. En djup suck hörs och jag får styra. Givetvis var det ett skitsvårt ställe men jag tycker mig se en linje.

 

- All forward!

 

Antingen skriker man "all forward" "all back" "left forwards right backwards" eller "right forwards left backwards". Sen finns det lite andra kommandon som typ "get down" "high side" och "hold on". Seeeen ska man kunna säga allt skitsnabbt på spanska såklart vilket är hjärnhärdsmälta samtidigt som man ska kolla på stenar. Tekniken är styra lite, skrika forward sen stop efter några paddeltag för att då styra igen. As simple as that...

 

Alla paddlar framåt och vi ökar takten och jag tänker jag precis så man absolut aldrig ska tänka inom rafting, nämligen att aldrig överskatta sina förmågor. En egenskap jag då aldrig utövat tidigare och känner att någon gång måste vara den första. Freddy ser argt på mig och undrar om vi inte ska sluta paddla framåt nu. Det börjar gå lite fort.

 

- ALL FORWARD!!! COME ON, HARDER!!!

 

Fyra personer börjar hysteriskt paddla och mina ögon blir stora som tefat då jag upptäcker hur fet floden är. Adrenalin! ADRENALIN! VILL HAAAAAAA!!!

 

- HARDER HARDER, FASTER!!! MAS FUCKING FUERTE CHICOS!! Ok... STOP!

 

Det som sker här är att båten börjar skuppa lite och jag tycker mig kunna svänga höger, sen skrika forward ännu högre så kommer vi in mellan stenarna. Det är bara att det kommer börja skuppa utta bara f#n inom några sekunder. För att inte överdriva för mycket här nu så ser situationen ut som så att kaos utbryter och vatten forsar in precis överallt. Folk vet inte om dom ska paddla eller krypa ihop och be för sina liv, att försöka hitta höger eller vänster slutar existera och Freddy börjar faktiskt se nervös ut. Det är nu en lärjunge till guide håller en paddel högt ovanför huvudet och skriker allt va han har för han tycker det är bland det coolaste som finns.

När jag tänker tillbaka efteråt så hade jag glömt sätta fast min fot så att jag lättare kan hålla mig kvar i båten, för precis när jag älskar livet lite för mycket, så slungas flottens bakre del så fruktansvärt hårt upp att jag skjuts ut som om flotten vore en katapult 2 meter upp i luften. Folket i flotten håller i för sina bittra liv, ser uppåt, hinner registrera en skrikande gladskit flyga förbi med en paddel i högsta hugg och undrar vad dom gett sig in på.

Jag får precis så mycket adrenalin i kroppen att, om jag dör här och nu, då var det värt det känslan, hinner infinna sig.

 

Om du satt med i båten.

 

Överglad Martin tar kommandot, skriker paddla paddla paddla, kaos utbryter, en massa vatten, en gemensam rädsla för liv och skriket, "Give it to me like a motherfucker!" hörs ljudligt bakifrån följt av ett vrål och skuggan från Independence day i form av människokropp avslutar äventyret.

 

Inuti Martins huvud.

 

JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA, vad det det där? En sten? EN STEN! Inte en sten nu, inte nu, inte nu, inte nu, aj...

 

POFF!!

 

Gurgelljud och en Martin försvinner under en massa forsande vitt vatten. Där guppade jag runt och flotten slits runt okontrollerat innan Freddy lyckas få stopp på sakerna.

 

Givetvis as nöjd så klättrar jag tillbaka i flotten och fortsätter paddla utan att försöka grimasera för mycket av smärtorna. Ser bak mot Freddy och inväntar betyget.


- Bad. Sur min.


Bättre lycka nästa gång.

 

Tänka sig att för 5 år sen så drömde jag om att få syssla med forsränning.

 

Äventyr out.

 

En google bildsökning på hur det kan se ut.

 

 

 


Äventyr i Boquete.

Det är intressant det här hur när man har enorma mängder fritid i ett främmande land när man vill sysselsätta sig själv. Våra grannar brukar vara bollplank.

 

  • Okey guys, we need to do something that can go under the category "fun and adventure" today. Martin står med armar i kors redor för lite äventyrs förslag.

  • Hmm, okey. Grannen som kallas för Pini gnuggar sig på hakan.

  • Yes, maybe there is a small lake or something that is a bit closer than Caldera. En vän till Pini som jag jämt glömmer namnet på kommer med ett förslag.

 

Caldera sjön ligger 30-35 dollar bort med taxi och det är för dyrt för varje gång man vill ha äventyr.

 

  • La Chancleta! Säger våra latino vänner i kör och börjar babbla på spanska med varandra.

  • La what?

  • La Chancleta is a small lake by a river where you can jump from rocks.

 

Martins ögon blir stora som tefat.

 

  • There, there actually is a place nearby where you can jump from rocks? Jag får rysningar.

  • Yes about 3 meters, maybe more.

  • And how far is this?

  • Not far at all. Maybe 2 dollars. But you have to be aware of snakes there. It´s a lot of vipers in the djungle you have go through to get to the river.

 

Snakes, hoppa from rocks, gå genom en djungel, bada i en sjö, 2 dollar dit. Min mentala äventyrslista spräcktes vid att endast bada i en sjö som ligger ganska nära. Det här är nästintill rough and rugged mode! Genast hoppade vi i en taxi som visste vart det var och han släppte av oss bosktavligen talat vid kanten av en djungel, pekade bara rakt in och sa. Gå åt det hållet så hittar ni floden. Det är nästan så att det gick för mig där och då. Jag springer ut för att hitta en lång pinne jag kan slåss med ormar med, deklarerar högt för mig själv och alla andra två som var med, att jag minsann går först, att jag idag heter Rambo och går under kategorin rough and rugged. Jag gnuggar mig för hakan och föreställer mig ett fett skägg innan vi träder in i djungel.

 

Min fantasi gick totalt lös efter att vi inte hittade stigen som man tydligen skulle gå på och sa, att vi måste nog klättra ner för det här stupet istället för att leta mera efter stigen. Tedde och Veronica höll inte med utan ville hitta stigen. Genast började jag hasa mig neråt och slog med min pinne på allt jag hittade i hopp om att se en fet dödlig orm ligge och lura i ready to kill mode. Efter tio minuters nedstigande med hjälp av artificiella äventyrsljud som låter lite som manliga bröl, men har en touch mer allvar och pustande stön i sig, så kom jag ner till en uttorkad flod. Med små rivsår, jordfläckar överallt och ett grimascherande rough and rugged leende så vandrade Tedde och Veronica lugnt förbi och pekar bortåt mot den stig man tar sig ner för med.

 

Det är inte det rätta sättet man har äventyr på, grymtar jag och skyndar mig så att Rambo går först med sin stick of death. Givetvis gick vi lite mer vilse men bestämde oss för att fortsätta framåt och kommer fram till ytterligare en uttorkad flod. Nu säger jag upphetsat att vi måste klättra längs med den där uttorkade floden för att komma rätt. Givetvis har jag inte en aning vart jag är påväg och börjar vilt skutta ner för våta stenar och stannar upp då jag ser något jag trodde bara fanns i sagor. Det är min totala barndomsdröm. Det är någonting jag velat prova sen jag först fick höra den coolaste superhjälten utan superkrafter alltid gjorde det. En lian. En exakt likadan lian som Tarzan använde när jag var liten. Precis vartenda hårstrå på kroppen reser sig när jag fattar tag i lianen med båda händer och ser en sten två meter bort. Jag kan säkert träffa den om jag hoppar lite, tänker jag och skiter i att det också är 2 meter ner mellan stenarna. Givetvis exakt samma tanke man har som barn då man gör något som kommer göra riktigt ont, istället för att vara riktigt coolt.

 

  • TEDDE TEDDE!!! EN LIAN FÖR FAN!! Viftar med alla lemmar jag har.

  • Vänta lite nu Martin. Säger Tedde lugnt.

  • Nej jag måste prova och det måste vara lika spontant som när Tarzan gjorde det!

 

Tedde och jag har ett gemensamt mål i livet att någon gång göra en fail video som ska få mer än 300.000 hits på failblogs youtube kanal. Jag hade dock kameran och tänkte inte på fail för stunden. Det enda som existerade var att göra en spontan Tarzan sving med en lian till stenen. Tedde ser dock the fail moment precis då jag fattar tag i lianen och börjar spänna vaderna redo att hoppa.

 

  • Fail... FAIL!!! NEJ! DET HÄR ÄR EN FAIL VIDEO!! VÄNTA MARTIN! Tedde gör sitt livs första intensiva salivsprut skrik. NEEEEEEEJ!! Försent.

 

Jag trycker från med vaderna, spänner armarna och hoppas att lianen håller, fötterna lyfter från marken och jag är Tarzan. Jag repeterar. Jag är alltså Tarzan i några sekunder. Min barndomsdröm går i uppfyllelse. Det är lika stort som när jag såg en jättesköldpadda för första gången i Australien eller då vi gjorde den fetaste eldshowen på nyårsafton i CR, ever. Det är större än min stand up debut och kittlar mer än då jag snorklade under en dödsrocka. Dummare än när jag och Nils besteg ett berg ute i öknen på en moppe på Cypern och farligare än att vägra lämna från mig lite fickpengar, då jag blev rånad i Vietnam och började slåss istället. Adrenalinet gör så att det går i slow motion, Tedde sätter sakta sina händer mot ansiktet och jag börjar givetvis vråla allt vad jag har. Det gick. Eller jag nästan i alla fall. Lianen brister lite precis innan landningen så att det ser inte så graciöst ut som när Tarzan gjorde det, men det gick. Jag landade två meter bort på en sten och har så mycket energi i kroppen att jag måste sätta mig på knä med armarna högt ovanför huvudet och fortsätta skrika lite till.

 

  • TARZAN FÖR FAN! I AM TARZAN THE DJUNGLE MAAAA-saliv-AAAAN!

 

 

 

Ingen kommer någonsin förstå hur stort det var för mig.

 

 

Fortsättning följer på den här... =)

 


Spider.

Först stoppade han ner sin barfota fot och tyckte sig känna något. Sen visar han mig något och säger rakt ut.

 

- Kolla Martin, det ser ut som spindelben. Båda två spanar ner i skon.

 

Sen stoppar han nästan ner handen för att se vad det är men hejdar sig och petar med ett snöre. Då springer spindeln upp på hans hand och Tedde skriker som en tjej, kastar bort allt och jag kommer ut för att se vad som sker.

 

Kan säga att hade detta hänt mig. Då hade jag skrikit som en man men sen svimmat och dött av skräck istället. Hade den bitit mig hade min hjärna genast sagt att jag ska nu dö, även fast den säkert inte är giftig och fått dödsryckningar tills mina andning slutat fungera.

 


Dålig påskkänsla.

Jag skäms över att inte dokumenterat påsk mera här. Stället exploderade med folk, det var olagligt att köpa alkohol och fängelsestraff om man gick med alkohol på gatan. Säkert 30 000 människor hade en slags karneval med en Jesus kropp inuti en glas gravkista på något vis, sen skrek en präst ut samma bön i en högtalare om och om igen. Militären stod med luftgevärskanoner och spärrade av hela stan och stirrade argt på precis alla. Hade prästen sagt något fel där, då hade alla bestämt sig att han skulle ta Jesus plats inuti kistan säkert.
Sjukt tryckt stämning måste jag säga. Jag och Tedde skulle hyra en film och fastnade mitt i allt och var tvungna att gå med bakom Jesus med en videobutiks påse i handen. Det var nog inte långt ifrån att folk började viska kätteri och började lyncha oss för våran brist på respekt iklädda shorts, linne och filmen "The Boat that Rocked" dinglandes mellan oss. Efter 50 långsamma meter av att lyssna på Hesus Hesus oh my Hesus i 148 decibel (J uttalas som H här)  så lyckades vi fly. Ingen kamera givetvis, bara minnet.

Eldshow i Boquete

För någon månad sen så snurrade vi lite eld på torget. Batteriet tog slut innan vi snurrat klart båda två och själv tycker jag min snurr var sådär. Kan va kul att se hur det utvecklas i alla fall.
Bifogar länk för jag såg att allt saker ville krångla idag.
http://youtu.be/PMK9NFUnr1A


Fiske i Boquete


Inget Internet.

Har stora internet problem med det nya huset vilket är lite enerverande ibland. Försöker få min hyresvärd att flytta sin router så det ska bli bättre. Tills dess är det IT cafeer som gäller.

En bild på en Martin som tar sina små stapplande steg mot att lära sig rafting.




Uppdrag granskning om sjöfart och åkeri branschen.

Såg precis UG om hur filipinarna har det på Stena båtarna. Länge har jag väntat på lite mera täckning om det här.

Globaliseringen är ett faktum. Vi kommer alla att dö.

Vi lever den sista guldåldern innan oljan tar slut och dystopin är snart över oss.

Imorgon kanske jag kan lyckas köpa en egen kayak och dö i förtid av att försöka sätta något slags världsrekord. Tänk vilken lycka.


Till dokumentären.



Till Martin om 10 år.

Ibland seglar jag iväg i min fantasi i en liten träbåt...

Ibland seglar jag iväg i min fantasi i en liten träbåt utan motor, utan åror och utan segel. Det finns ingenting som kan ses som styrmedel och det finns ingenting mer i båten förutom jag och mina tankar. Klipporna som jag seglar från försvinner ut i horisonten och det är bara en båt, ett hav och ett lätt kluckande mot båtens skrov. Havet är i stiltje och solen står i zenit. När jag ser från vattenytan upp till horisonten och sen vidare mot solen, så jag inser att jag nu kan se precis alla nyanser av blått som är möjligt att uppfatta av det mänskliga ögat. Jag försöker urskilja vart horisonten är och vart himlen tar vid men ger snabbt upp för det finns inte längre någon skillnad. Det sticker till i mina ögon när jag lutar huvudet bakåt för att se om det finns något liv i luften och möts av solens starka sken. Jag ser ner mot båten igen.

Den vita färgen håller på att flagna från sitt träslag här och var. Jag försöker urskilja ifall båten rör sig eller inte men det går inte för allting börjar se skrämmande likt ut. Det är alltså så här min fantasi ser ut, tänker jag för mig själv och låter allting förbli som det är. Så länge jag inte tänker på någonting så kommer världen att fortsätta se ut så här, men om något mer sinnesintryck kommer i min närhet så förändras allt på några sekunder. Den här gången vill se om jag kan föreställa mig något litet, något subtilt. En mask. En vit trämask med samma flagnade färg som båten har.

 

Jag böjer mig över båtens kant och ser hur det börjar komma något från havets djup. Något vitt. Något litet. Jag sträcker ner handen för att plocka upp föremålet och precis innan mina fingrar nuddar vattenytan så gungar båten till. När jag håller det i mina händer så låter jag mina fingrar föras upp och ner för att känna varenda liten detalj på föremålet. En mask. En vit trämask med samma flagnade färg som båten jag står i. Masken har två kisande ögon med tjocka svartmålade konturer och en stängd anspråkslös mun. Jag håller upp maskens ansikte mot mitt och för det sakta mot solen för att försöka fånga solens strålar inuti maskens öga. Små vattendroppar ramlar ner mot mina kinder och tillslut lyckas jag fånga solens skimrande ljus inuti det lilla kisande öga masken har.

 

Båten guppar till och jag ser framåt mot horisonten igen och tycker mig kunna urskilja hur vattnet har ett slut. Jag har kommit till havets slut. Jag har kommit till världens ände. Horisonten närmar sig sakta men säkert och jag inser att det är ett vattenfall där framme. Jag börjar fundera på vad som väntar mig där nere vid vattenfallets slut. Vid roten av all denna mängd vatten kan inget annat än kaos existera. Kanske jag dör av fallet. Kanske jag överlever. Om jag överlever kommer jag inte klara av kaoset en så stor mängd vatten kan orsaka och jag kommer omöjligt att kunna fantisera mera. Det kommer att innebära slutet för den person jag är nu.

 

Jag vänder mig om för att få se den obrutna horisonten och känna känslan av oändlighet ett litet tag till. Jag vill jag så länge det går få existera i en värld där jag inte har någonting framför mig. Att se och låta varje fiber av min kropp få fortsätta uppleva hur det är att vara totalt fri i sinnet, utan brus och utan hinder. Att få känna hur det känns att stå i en båt som utan drivmedel ändå för mig framåt. Att få känna att jag lever i en värld där endast de sakerna jag tänker på kan bli verklighet. Låt mig få känna det så länge det bara går innan jag möter havets kant. Innan jag möter världens ände.

 

Jag hör hur vattnets brus ökar och jag inser att nu är min enkla existens snart slut. Jag har seglat iväg på min fantasi och det enda jag föreställde mig innan jag såg världens ände var denna vita, flagnande anspråkslösa mask jag håller i min högra hand. Mina fingrar skrapar mot träslaget och jag börjar fundera på varför jag håller i den. Jag lyfter och håller med rak arm maskens baksida mot mitt ansikte och lyckas fånga horisontens kant inuti de små kisande ögonen. Det fanns ingenting i den värld jag befann mig i jag behövde för att existera sen föreställde jag mig denna mask och då kom jag till världens ände. Jag föreställde mig ett redskap vars syfte är att gömma din riktiga identitet innan jag tvingas mot något som oundvikligt kommer att förändra mitt liv.

 

Precis när jag trycker masken mot mig och jag förvandlas till någon som består av gammal vit färg och en mun som inte kan öppnas, så börjar båten falla över kanten och jag säger högt till mig själv:

 

- Allting har ett slut…


Historien om vägen upp i bergen av Panama.

Den här dialogen utspelade sig i mitt huvud här om dagen. Det var två varelser som jag döpte till Käpp och Lövblåsaren och dom är små fantasivarelser som gillar att ba shoot the shit with their holes in their faces inuti mitt huvud.

 

- Ett skepp kommer lastat. Säger Käpp och svävar runt i Martins frontallob.

 

- Med vadå? Svarar Lövblåsaren som ligger i en hängmatta och börjar packa tobak i sin pipa.


- Två stycken som har superkraften till och med stålmannen saknar. Säger Käpp samtidigt som han drar i båda benen med sina armar och gör en liten loop för skojs skull.

 

- Vilken då? Svarar Lövblåsaren och suger på sin nytända pipa och svingar lite med hängmattan.

 

- Biff fixar kraften såklart. Säger Käpp.

 

- Va? Lövblåsaren fattar ba nada.

 

- Tedde och Martin såklart. Dom fixade biffen igen. Käpp the fantasy man flippar på sin keps han just trollade fram ur Martins fantasi.

 

- Jag fattar inte. Lövblåsaren krystar med munnen och rynkar på pannan.

 

- Dessa två grabbar bevisade att dom kunde fixa biffen igen och det betyder, enligt Vatikanens egna regler, att dom snart kommer bli helgonförklarade inom den ädla konsten att fixa biffar. Och förutom superkraften biff fixar kraften så har dom bevisat att det går att inte att bara leva i La Zona, det går att vara La Zona personifierad om man verkligen vill.

 

Dom båda fantasivarelserna försvinner ur Martins fantasi och Tedde flippar med fingrarna framför mitt ansikte.

 

- Öh Martin, sover du? Knäpper med fingrar.

 

- La Zona. Svarar jag reflexmässigt och känner av min nya biff fixar superkraft som till och med stålmannen saknar. Vi fixade biffen med våra nya biff fixar krafter.

 

- Det gjorde vi verkligen. Nu går vi och äter.

 

- Mmm, äter… Mitt tredje favorit ord förutom La Zona och biff fixar kraften som egentligen borde vara ett helt eget ord. Biffixarkraften, det är grejer det.


Nu är det officiellt att jag och Tedde blivit proffs på att fundera ut hur nya drömliknande situationer kan bli verklighet på höga nivåer. Jag tar det hela från början.

 

Sippar på mitt te i mitt nya hus vi hyr här i Panama och vickar lite nöjt med huvudet, knäcker fingrarna och tänker på hur min mor slår mig på fingrarna och säger att jag inte ska göra så, dricker lite till te och är La Zona.


Vi står hemma i Costa Rica och packar våra väskor som inte sett dagens ljus på flera månader. Det enda vi vet är att vi ska till Panama och försöka styra en ny situation men längre än så har inte funderingarna sträckt sig. Vi säger hej då till lite folk som går förbi café Liberal som ligger nere vid hörnet på samma byggnad vi hyr lägenheten i, och bland dom kommer också våran favorit hund Ghetto och får sig några kramar. Orden från våran hyresvärd ekar fortfarande i mitt huvud och jag tycker hon inte kunde uttrycka sig på ett bättre sätt när hon spontant avslutar vår relation med ”I am sure this little town will miss you guys.”

 

Sista festkvällen i Santa Teresa.

 

Våran buss som ska ta oss till Costa Ricas huvudstad San Jose parkerar utanför caféet och när jag står och packar in mina väskor i bussens sidofack, så kommer en främmande man till mig och frågar på spanska om vi ska lämna stället för gott. Jag nickar ja till svar och han konstaterar att då är det slut med eld showerna i Santa Teresa och orden från våran hyresvärd gör sig påminda igen. Vi gjorde ett intryck på den lilla byn på västkusten i Costa Rica med våran eld och att lämna stället nu känns helt rätt. Jag gör den såkallade Tico slapen med snubben och kliver in i bussen. (Uttalas engelskt och är ett slags handslag som universiellt, oavsett ålder, används i Costa Rica.)

 

Huset vi hyrde lägenhet i.

 

Ghetto.

 

Vi anländer 6-7 timmar senare till San Jose och ser fram emot en dag av shopping i huvudstaden innan vi drar vidare. Mitt leende som kändes som en Picasso målning i fejset och kunde inte krossas av något. Jag fullständigt sken av lycka och utövade yes tecknet ”att ha armarna utsträckta åt sidan och låta som ett flygplan genom folkmassorna” tecknet ett tag där. Tyvärr fick sig detta en total tvärvändning då jag föreslog att jag vill trimma mitt hår lite hos en frisör. Detta resulterade sig i att bli mitt andra absolut sämsta beslut, ever. (Mitt första sämsta beslut någonsin var att klippa mig i Indonesien, om någon undrar.) Hon använde den därra saxen som tunnar ut håret för att få till det lite fräsigt, men innan jag vaknar ur min dagdröm jag alltid får hos frissan och lyckas stoppa denna ödesdigra stund, så var det för sent. Hon fick mig att se ut som någon slags psykopat med en DNA defekt som gör att håret spontant tunnar ut sig själv på olika ställen. Jag har numera hatt 24/7. Tips från Martin, klipp aldrig hår aldrig i San Jose.

 

Potentiell "före" bild till min nya frisyr.

Efter.

 

 

Nästa dag hoppar vi på en buss på förmiddagen i San Jose med destination Panama och vägen visar sig gå precis rakt upp i bergen.

 

- Kolla berg Tedde. Pekar.

 

- Ja det har du fan rätt i. Berg… Svarar Tedde och imponeras av utsikten.



Bussfönstret.

 

Det var det enda som sades innan storslagna vyer började bre ut sig och luften blev kyligare för varje meter vi klättrade. Våra sinnen vandrade ut över molnen vi tillslut befann oss i och precis som sådana där fiskstim i havet som rör sig exakt likadant på samma millisekund, så kläckte vi tanken som kom att leda till vart jag sitter och skriver nu. Vi såg mot varandra, nickade och sen smurfade vi iväg med olika meningar som gick lite så här.

 

- Tänk så här va, vi bor uppe i bergen och varje morgon då vi kliver upp så är det ba grönt och djungelbergigt precis så långt ögat når. Det är lite kyligare men det är annorlunda, det bryter mot stranden och det är en helt ny La Zona.

 

- Ja, vi måste bo i bergen ett tag, det kommer bli för varmt nu ändå.

 

One eye...

Djur i bur i ett hemskt litet mini Zoo som var uppställt inne i en marknad i staden David, Panama.

Samma Zoo.

 

Jag börjar frippla i Lonely Planet guiden och ganska så snabbt så fastnar min blick på ett ord i boken. Rafting. Det finns rafting i Panama och glädjeruset som börjar byggas upp inom mig går nu inte att stoppa. Mitt huvud börjar vrida sig mot fönstret där jag ser hur långa floder sträcker ut sig nere i bergens dalar. Jag minns hur jag flög med helikopter upp i Nya Zeelands bergslandskap med en flotte dinglandes undertill. Det var bland dom bästa upplevelserna jag haft och jag minns hur jag då lovade mig själv att en dag lära mig det på allvar. En tsunami drar över hela Japan, Nordafrika fortsätter bombas samtidigt som folket bombar på med nya demonstrationer, de äldsta kristna texterna known to man hittas i en grotta i Jordanien och Martin, likt en atombomb, får ett nytt mål i livet. Jag måste lära mig rafting, jag ska inte bara lära mig rafting, jag ska bli guide och börja resa med en fet jävla rafting kajak världen runt. Ja, det är min nästa fas i livet att bo bredvid en flod och dagarna i enda studsa på vattenbumlingar. Detta ska bli verklighet.

 

Inuti bussen fortsätter vi sväva iväg i drömmarnas land och förklarar för varandra hur den perfekta situationen uppe i bergen skulle kunna se ut. Tre dagar senare sitter vi i en taxi i bergsbyn Boquete och letar lägenheter. I två dagar så kör vi runt i bergen och kollar på lägenhet efter lägenhet men ingenting känns helt rätt för oss båda. Vi går omkring med samma La Zona livs ram med våra stora krav som måste passas in för att vi ska börja betala hyran igen. Efter flera timmar andra dagen så börjar vi förlora hoppet, vi börjar inse att det kanske inte går att fixa La Zona här och den dystra sanningen om att vi kanske måste fortsätta resa igen infinner sig. Men då stannar taxichauffören hos ytterligare ett turistkontor och frågar om dom känner någon, som känner någon, som känner någon som har en syster som har en son vars chef har en kompis, som har en lägenhet han vill hyra ut. Det har inte han inte men han har en syster som har ett hus precis nära centrum bara 50 meter bort från vart vi parkerat. Vi börjar gå mot huset och precis som dom dära fiskarna i havet igen så vänder sig Tedde mot mig samtidigt som jag kikar fram bakom en buske och får se stugan.

 

Ska precis börja fixa biffen.

Minuter innan biffen fixas.

Biffen.

Något inte ens stålmannen klarar av.

 

- Det är fan helt sjukt i huvudet. Är orden jag får ur mig.


Ett hus, nära centrum, med loft och extra sovrum, med en sjukt cool trädgård där kolibris hämtar sin nektar, med utsikt över berg, med Internet, med kök, med varmdusch och det bästa av allt. Det är sjukt billigt. Vi delar på 250 dollar i månaden och vi räknar på en snabb budget och kommer fram till att vi kan leva på 3000 kronor var i månaden här.

 

- Yes, we will take it, here is the first months pay. Tome. (Spanska för att ta skiten från mina händer, jag är nöjd.)

 

Räcker över pengar till våran nya hyresvärd Enrique, plockar fram hängmattan och hänger upp den, lägger mig i hängmattan och ser hur kolibris likt små änglar hovrar runt i trädgården.

Svävar bort i min fantasi.

 

Tedde knäpper med fingrarna framför mitt ansikte.

 

- Öh Martin, sover du? Knäpper med fingrar.

 

- La Zona. Svarar jag reflexmässigt och känner av min nya biff fixar superkraft som till och med stålmannen saknar. Vi fixade biffen med våra nya biff fixar krafter.

 

- Det gjorde vi verkligen. Nu går vi och äter.

 

- Mmm, äter…

 

Mitt tredje favorit ord här världen…



Mot nya passioner!!

Planen var att sätta mig ner och skriva en fet fin text om hur fantastiskt livet är just nu. Dock så var jag tvungen att ha en dag av absolut ingenting för att förbereda mig för imorgon då min utbildning startar.

 

Givetvis har vi flyttat upp i Panamas bergslandskap så att Martin äntligen ska få lära sig rafting. Jag döpte min framtida amerikanska rafting lärare Jim till, The Jim.

 

Citat från The Jim idag.

 

”People have DIED in this river man! It will take dedication and time to become a guide and it will be interesting to see your level of commitment.”

 

Killen har inte en aning om hur mycket jag vill lära mig det här.

 

Igår firade vi Teddes födelsedag i en annan flod i närheten och det är märkligt men jag älskar verkligen floder.

 


Framme igen.

Bor numera i Panama.
Innan jag visar bilder på en ny situation vill jag beskriva i ord hur härligt det var att få komma till denna plats.
Men först ska jag söka en slags utbildning.

Bye bye Santa Teresa.

Vi börjar resa mot Panama imorgon. Egentligen ska det väl vara en fet blaffa med text om slutet på en era och så vidare, men jag känner mig smått seg efter full månens ritualer just nu.

Historien om Livet, La Zona och Bobo i Costa Rica.

En historia där tanken från början var att skriva om en vanlig dag. Det spårade givetvis ur totalt.

 


 

Med morgongrus fortfarande kvar i ögonen så säger vi inte mycket mera innan vi börjar göra våran väg ner mot stranden. Vi skiljs åt vid jord vägen utanför lägenheten och jag går till affären för att köpa jordnötter. Jag hälsar på butikspersonalen och går in i hyllgång nummer två för där vet jag att dom billigaste jordnötterna finns. Jag tar ett stort paket för 450 colones som är lite mindre än en dollar och plockar fram jämna pengar ur fickan så att tiden till att jag är på stranden är så minimal som möjligt. Värmen böljer mot mig utanför affären men det gör ingenting för nere på stranden brukar det alltid blåsa lite och så finns det ett hav att svalka sig i.

Jag, Martin, och min vän Theodor bestämde oss för att fly Sverige innan kylan slog till på riktigt och vi sa att den första stranden vi hittar och gillar stannar vi på. Landet blev Costa Rica och vi ville så fort som möjligt hitta en strand där vi kunde hyra en lägenhet i närheten och bo ett stilla liv ett tag.

 

När vi landade i slutet på november så tog vi oss genast till busstationen i huvudstaden San Jose och reste till kuststaden Jaco på taxichaufförens rekommendationer. Så fort då vi kom fram så gick vi ner till stranden och såg att det mera var mer en enda stor grusstig istället för finkornig sand. Jaco var inte det vi letade efter så vi bestämde oss att så fort som möjligt ta oss till nästa ställe. Snabbast var båt vägen till Montezuma som var ytterligare ett ställe som vi tog oss till och också det efter rekommendationer. Båtresan tog ungefär en timme och utan att ens ta några steg runt i byn så föll vi istället till våra knän och började sippra sanden mellan händerna och sa samtidigt att nej, sanden är inte tillräckligt fin för att snurra poi i här heller.

För det är det enda vi vill göra under de månader som folk skrapar sina bilrutor och bävar inför kommande slaskperiod i Sverige, är att snurra poi på en strand. Nästan allt annat med orten kvittade lite för så länge stranden är bra så kommer vi klara oss i månader i streck. Nu bor vi i Santa Teresa som ligger en timmes bussfärd från Montezuma och med kilometer efter kilometer med perfekt sandstrand och stilla havet som horisont, är det inte svårt att dansa bort livet med två eldklot fästa från händerna dagarna i enda. Varje morgon är nästan densamma som förra. Vi köper jordnötter i hyllgång två och går ner till Still Havet.

 

Det är ungefär 100 meter ner till stranden från vart vi bor och det finns ett hostel, några lägenheter och restaurang Wahoo som avslutar längan med bebyggelser mot vattnet. Hostelet Casa Zen är riktigt mysigt inrett med asiatisk inspiration och förutom restaurang och filmkvällar har dom en yogi som erbjuder yoga lektioner för 4000 colones två gånger per dag. Jag kikar in och ser att Tiffany jobbar idag. Hon är en av dom som jobbat längst där och när hon först kom hit för 3 år sedan så började hon ta hand om en av vildhundarna i området. Hon döpte hunden till Ghetto som vi istället börjat kalla björnen för alla dess likheter. På dagarna och kvällarna då Tiffany jobbar så har Ghetto börjat hänga med mig och Theodor, så nu varje gång vi går förbi Casa Zen brukar vi ropa på honom för att se om han vill med ner på stranden.

 

- Ghetto! Venga! --Ropar jag då jag går förbi Casa Zen i hopp om att man får sällskap av en sötbjörn.--

- Hi Martin! --Svarar Tiffany.--

 

Tiffany är en mysig kvinna som när man först ser henne kan verka lite skrämmande. Hon är kort, runt 160 cm med mörkt axellångt hår och så har hon tatuerat sig över hela armarna och stora delar på ryggen. Första gången jag såg henne så trodde jag hon skulle ha lite bitchig attityd men det visade sig vara den totala motsatsen. Hon säger att hon är kvar i Santa Teresa mycket på grund av att hon fäst sig så mycket vid Ghetto, men själv vet jag att Santa Teresa också har en magisk kraft som fått många att stanna kvar utan några riktiga förklarliga skäl.

 

- Theo took Getto with him to the beach already. --Svarar Tiffany och vinkar med sin färgglada arm.--

- Ok cool. Up for a bonfire at sunset?

- Yeah definitely!

 

Vi vinkar av varandra och jag kommer strax fram till restaurang Wahoo som är ett gammalt hostel ombyggt till restaurang. Ägaren Danny är en spanjor som kom hit med sin bror för att prova sin lycka i paradiset. En gång kom han fram till mig och Theodor och var orolig för att hans buisness gick så dåligt. ”I have loosing the money man!”  Fick han ur sig och tog sig för pannan. Men ju längre tiden gått så har fler och fler människor börjat hänga hos dom och det är verkligen inte på grund av inredningen, för stället ser nämligen ut som ett gammalt mexikanskt fångläger, sådana som bara finns på film. Gamla torra palmblad ska föreställa någon form av staket och för att hålla staketet på plats har dom fäst så mycket taggtråd det tydligen fanns möjligt att hitta på ferreterian. Inuti är det lite bättre men inte mycket för bara 20 % av platsen utnyttjas och det kanske kan få plats 10 personer bekvämt, när dom enkelt skulle kunna ha det dubbla kanske till och med det trippla mängden folk om dom köpte lite fler stolar.

Men allt det här är förlåtet för de båda bröderna har aldrig slutat le sen dom kom hit och det är varför folk drar sig till stället. Den ena står och klappar på sin stora mage och drar handen mot sin kala hjässa dagarna i ända och en människa som har det enklare till skratt får man leta efter. Hans bror är lite smalare och säger nästan ingenting men det gör inte hans leende mycket mindre. Jag fångar ögonkontakt med dom samtidigt som jag går förbi restaurangen och dom båda skrattar och ropar.

 

- El fuego boys goes to work! --Följt av olika manliga bröl och skratt.--

 

Jag vinkar tillbaka och undrar varför vi, efter att ha bott här i 3 månader nu, aldrig ätit där för att visa vårt stöd. Jag skäms nästan lite för det och säger till mig själv att vi måste äta där snart.

 

Jag kommer fram till sanden och genar under några palmer och ser att Theodor redan börjat spinna. Jag plockar fram min hängmatta och börjar fundera på livet samtidigt som jag hittar lämpliga grenar att fästa mina rep i. Vi försöker ha det vi kallar basecamp under samma två träd varje dag för deras trädkronor ger den mesta skuggan under dagen.

Det är så skönt att backa i precis allt i livet och vara nöjd med dom minsta små sakerna under en lång period. Nu lever jag och Theodor i en period där vi endast har ett fåtal hobbies och projekt för oss och förutom vad vi ska äta under dagen, så har vi inga problem över huvud taget. På den senaste tiden har jag heller inte haft några tankar om vad som ska ske närmsta framtiden, för om livet kan vara så här bra när jag gör så få saker, så är jag inte rädd för vad framtiden farhågor kan vara.

 

- Sådär ja!

 

Säger jag högt för mig själv när hängmattan är den ska va och jag backar några steg sätter händerna vid midjan och observerar mina knopar. Jag nickar lite nöjt för mig själv och vänder mig ut mot havet där vågorna är riktigt stora idag och jag konstaterar att det är ganska hårda vindbyar för stunden. Ghetto kommer springandes på stranden mot mig och jag sätter mig på knä för att hälsa på honom. Han har sprungit omkring och lekt med andra hundar och hälsat på dom andra som ligger på stranden men när han såg mig så ville han genast säga hej. Jag får en bufflig kram och han gnyr glatt samtidigt som jag klappar och kramar tillbaka innan han springer för att hälsa på Tedde igen. Jag ställer mig upp och ler för mig själv för alla hundarna är så glada här för att dom får göra precis vad dom vill hela tiden.

 

Jag vänder mig om och det enorma stilla havet breder ut sig framför mig. Längst ute på horisonten så ser jag ett fartyg som är på väg ut i det nästintill oändliga och jag kan inte hjälpa att få minnen från sjöfarten varje gång detta sker. I sju år jobbade jag till och från på olika tankfartyg men till slut tog globaliseringen överhand och bytte ut mig mot billigare indisk arbetskraft. Det var en märklig känsla att stå på fartyg och se mot land drömmandes om att få vara någon annanstans än på en flytande metall klump. Varje gång jag ser fartyg vid horisonten idag, så brukar jag föreställa att jag ser mot mig själv ståendes där vid relingen, drömmandes att få vara personen som står på stranden. Det är som att jag står och vinkar till mig själv från framtiden och försäkrar mitt jag från förr, att det kommer komma en tid som är precis som den jag lever i just nu.

Jag vinkar mot mitt gamla jag ombord i fartygen och plockar fram min mobil för att börja lyssna på musik. Min tid till sjöss är numera en förgången period och skönt är det, för nu har jag åter igen börjat leka i livet och ska försöka hålla det på den här nivån.

 

Nere på marken har några myror börjat närma sig jordnötterna jag köpte för en stund sen och igår hade vi öppnat den och lagt den på sanden precis så här, och när vi var sugna på mer så hade en invasion av myror belägrat påsen så mycket att vi fick slänga den. Jag går fram till påsen och öppnar den för att ta en några stycken innan jag börjar snurra poi. Jag lägger sen påsen jordnötter i matkassen och hänger upp den på repet hängmattan hänger i, bara för att vara säker på att inga myror skall komma åt den.

När påsen hänger säkert på repet så går jag under palmerna och börjar snurra poi utan att ha en aning om vilka konsekvenser mina handlingar precis haft. För nere på marken så är verkligheten emellanåt långt från den La Zona värld Theodor och Martin lever i. Nere i sanden så måste det kämpas för all föda möjlig och om några människor glömmer nötter framme så kan det betyda lite lugn och ro för myr samhället ett tag.

 

När Martin tog påsen jordnötter så hade några sand myror fått vittring på vad som kanske kan finnas där inne. Dom hade varit med igår när en exakt likadan påse låg där fast då helt vidöppen, och inuti fanns så mycket föda att myr samhället aldrig mer kommer att behöva leta mat på flera generationer. Det var myran Bobo som först hade upptäckt att människorna glömt en påse öppen och han hade sprungit tillbaka till samhället för att berätta den goda nyheten. Det var bara att samhället hade skenat iväg med Bobos glädje och alla sprang in för att se det med sina egna ögon. Men just när dom skulle börja hämta med sig mat hem så hade en av människorna tagit påsen och slängt den och dödat mer än två tredjedelar av myrsamhället.

 

- Kolla! Där finns den igen, den oändliga källan till mat. --Säger myran Bobo och ser mot en platspåse fylld med så många jordnötter att dom skulle kunna bli ett samhälle på miljarder.--

- Nej Bobo! Tänk inte ens tanken för du såg ju vad som hände igår när vi hämtade hela samhället och trodde att framtiden var säkrad. --Säger Bobos vän Kubb.--

- Jag vet Kubb men vad ska vi göra? Det är ju för fan bara sand överallt och jag har tröttnat på att leta efter föda i denna bittra värld.

- Men det är det enda sättet Bobo, jag vet att det är svårt för dig men du måste börja acceptera den värld vi lever i.

 

Dom båda sand myrorna ser ut över sanden och dom tilltagande vindbyarna gör att miljön är nästintill omöjlig att befinna sig i som myra, men trots vinden, sanden och solen så måste samhället ha mat och Bobo och Kubb är bland dom få som överlevde den stora katastrofen. Bobo tänker tillbaka på gårdagen när hela byn stod hjälplöst och såg hur familjer splittrades och samhället försvagas till den punkt att det nu inte finns tillräckligt med myror att samla in mat. Dom är dömda till döden för Bobos upptäckt och för varje sekund som tickar så slits bitar av hans själ bort av tanken att han är anledningen till den stora katastrofen.

 

- Jag måste försöka ta mig in till den oändliga källan av mat och rädda samhället.

- Nej Bobo sluta tänk så där! Hela min familj dog igår men det var också deras val att gå in där inne. Men jag förlåter dig Bobo, det är inte ditt fel att min familj dog. Det var samhällets beslut att gå in där.

- Det är visst mitt fel! --Ryter Bobo till och spärrar ögonen i Kubb.-- Jag kan inte fortsätta leva med att vara den enda myran som hittade den oändliga källan till mat. Nu kommer vi att dö vad vi än gör, men om jag kommer in där inne och tar snabbt med mig tillräckligt med mat för att bygga upp samhället igen, så kanske jag kan få ro.

 

Bobo ser ut mot sand havet igen och börjar fundera ut hur han ska ta sig in i plastpåsen men Kubb rycker tillbaka honom. Bobos ansiktsuttryck ändras då han ser att Kubb nästan gråter.

 

- Snälla Bobo. --En tår rinner ner för Kubbs kind.-- Jag klarar inte av att förlora dig också. Du är den sista myran jag känner och våran vänskap får inte gå samma öde som den stora katastrofen. Om… om du skulle försvinna så kommer jag ta mitt liv.

 

Bobo hör på sin vän men vet att Kubb aldrig kunnat se det från samhällets perspektiv. Får dom ingen föda snart så kommer dom dö i vilket fall, och Bobo vill hellre dö i ett försök att rädda allt, än att dö utan att ha givit det en ärlig chans.

 

- AKTA DIG KUBB!! --Skriker Bobo och pekar mot himlen.--

 

En enorm fot skapar en skugga som kallas för skräckens moln och det kan bara kan betyda en sak. Dom båda myrorna börjar springa för sitt liv men inser att dom inte kommer hinna undan foten så dom börjar gräva i sanden för att kunna klara sig.

 

- GRÄV KUBB GRÄV!! --Skriker Bobo och förflyttar sand så fort han bara orkar och lyckas skapa ett hål att hoppa ner i.--

 

Det blir helt svart och tyst i några sekunder och Bobo vet att han ligger under foten just nu. Det han inte vet är hur det gått för Kubb och sekunderna känns som timmar men tillslut lyfts bördan och ljuset sipprar fram.

 

- KUBB KUBB?! Vart är du Kubb?

 

Bobo börjar springa fram och tillbaka för att hitta sin vän och ser ett litet hål i närheten av hans som kanske är Kubbs. En tentakel sticker upp ur sanden och när han börjar gräva så ser han att hans vän blivit krossad av människan. Han plockar upp Kubb i sin famn och torkar bort lite smuts från hans ansikte och starka känslor börjar bubbla inom Bobo.

Det är en märklig blandning av hat och sorg samtidigt som han vet att han själv säkert kommer gå samma öde till mötes. Sakta men säkert så kommer tårarna och han för Kubbs ansikte mot sitt bröst och släpper efter för dom svallande känslorna. Bobo försöker hämta andan för att gråta men får inte ut ett ljud utan istället för gråt så utvecklas det till att han skriker ut sin sorg i ett hest, hjärtskärande ljud, där han kväljer i sig luft och börjar svälja tårarna, som nu är så många, att han endast får en suddig bild av verkligheten. Han tänker på alla minnen han haft med Kubb och han tänker på hur mycket dom sörjt ihop bara det senaste dygnet för hans familj som precis gått bort.

 

Bobo ser uppåt mot solen och ser hur människan hänger upp maten som mer och mer verkar ha en förbannelse över sig. Han ser instinktivt en väg till födan men den går över ett rep som flyger kraftigt fram och tillbaka på grund av vindfånget hängmattan har. Det ser ut som en omöjlig uppgift att ta sig dit. Bobo skakar på huvudet och säger åt sig själv att sluta tänka på att ens försöka ta sig dit. I samma stund grips han åter igen fast i det förskräckliga känslomässiga fängelse som byggts upp det senaste dygnet.

Han bestämmer sig för att begrava sin vän och börjar dra Kubb mot det hål som räddade hans egna liv. När det är täckt med sand så ser han sen mot trädet och börjar åter följa med blicken mot den fladdrande påsen. Med osäker gång så börjar han bege sig mot stammen och ser andra myror i samhället kämpa i sanden för att hitta föda. Dom gräver sporadiskt i sanden och försöker stå emot vindbyarna som är så starka att dom ständigt måste ödsla energi för att bygga små skyddsvallar. När han står vid trädets fot så bestämmer han sig för att åtminstone ta sig till repets början för att få en bättre överblick, men säger till sig själv att han inte måste försöka ta sig in dit.

 

- Ska bara ta en titt. --Säger Bobo och klättrar uppåt.--

 

 

Samtidigt som han klättar dyker bilder av den stora katastrofen upp där han ser myror inifrån påsen skrika för sitt liv samtidigt som den lyfts upp och trycks ner i en matkasse. Han ser myror som försöker kvälja sin sorg samtidigt som dom flyr platsen där hela deras familj just gått bort. Dessa tankar förvirrar Bobo som snart är vid det blåa repet.

 

Bobo kommer fram och ser ut mot den gröna matkassen som hänger på mitten. Vindbyarna gör att repet fladdrar okontrollerat och för en sådan liten varelse som Bobo att börja klättra på det här måste vara lika med döden, men det har slutat existera för Bobo när han tar sitt första kliv på repet. Efter endast några få steg så svajar det till och Bobo måste klinga sig fast med allt vad han tänka sig klinga med.

Hans tankar har smörjts samman till det outgrundliga och det enda som verkar finnas kvar, är en tvångstanke som börjar stark upprepa sig som säger åt honom att bara fortsätta. Likt ett eko som studsar mellan bergsväggar så ökar volymen på hans inre röst, och kroppen börjar sakta ge efter och låter denna suicidala tvångstanke ta över.

 

 

Det är precis som att viljan över att göra något över huvud taget i en situation där endast maktlöshet finns tagit över och förblindat sinnet. Nästan en halv meter passerar utan att vara medveten på några konsekvenser, sandkorn stora som hans huvud viner runt honom och ibland måste han hålla sig i så hårt att benen stundtals och slumpvis lossnar från sitt fäste. Det verkar som för Bobos egna ögon så existerar ingen Bobo längre, det är nu bara en liten sand myra som likt en förprogrammerad robot måste skaffa föda.

Centimeter efter centimeter passerar och snart är Bobo vid kassen. Han kan se en öppning som låter han komma ner utan större ansträngning men precis när han ska samla sig för att göra den sista kraftansträngningen så kommer en mörk skugga över honom. Det är människan som är tillbaka. Tvångstankarna börjar successivt ändra sig från att kämpa mot födan till att nu kommer jag att dö, nu kommer jag att dö, nu kommer jag att dö…

 

Orden dunkar innanför huvudet på Bobo och utan att se upp mot vad människan gör, utan att försöka hålla sig kvar, så lyckas han släppa den instinktiva reaktionen som säger att han måste vara stilla för att leva. För blott en sekund så är tanken fri att inte befläckas av panik. För blott en sekund så skjuter en pil av energi genom Bobo i riktning mot kassens öppning och han faller ner och landar mjukt på grön plast.

Ljudet från vinden skiftar till att vara ett prasslande väsen vars väggar konstant skiftar form. Bobo börjar se sig omkring och upptäcker att han har landat rakt ovanpå den oändliga källan till mat. Han befinner sig på den plats som han hatar mest, den plats som totalt krossat hans värld och precis i den stund han trodde saker äntligen skulle klarna lite så börjar bara mera förvirring uppstå. Bobo äter lite av maten och ser upp mot det hål han nyss föll igenom och försöker se en väg tillbaka. Han går fram till plastväggarna och försöker känna på om det ger något grepp. Efter några små enkla försöka till att klättra måste han inse att kampen redan är förlorad. Det finns ingen väg tillbaka till samhället. Det finns inget sätt för honom att få lite mat tillbaka och i sin tur rädda det som kan räddas kan. Solens strålar sipprar genom hålet och bländar till samtidigt som en vindpust rycker tag i påsen så att Bobo nästan tappar balansen. Han ser åter igen upp mot hålet och precis som när han undrade vart människorna var så kommer en skugga fram och påsens öppning börjar knytas upp.

En hand sträcks ner i påsen och efter jordnötterna där Bobo ligger. Bobo försöker gömma sig och klamrar sig fast vi några jordnötter. Han ser hur människans ansikte börjar komma närmare och närmare och tillslut står han öga mot öga mot den människan som skapat så mycket sorg. Han ser rakt in i detta enorma öga och blir fullständigt paralyserad när det blinkar till. Det finns ingenstans att fly, ingenstans att ta vägen från denna varelse och han är säkert arg över att jag befinner mig på hans mat.

 

- Kolla Tedde.

- Vadå?

- Kolla in i jordnötspåsen, det finns ta mig fan ändå en myra där inne. Han måste alltså ha klättrat på repet hela vägen in här. --Tedde kollar in i påsen.--

- Va? Shit va coolt.

- Ja verkligen, han måste få leva,

 

Handen sträcks ner i jordnötspåsen och Bobo blir obehagligt lyft upp i luften och med en enkel knäpp med fingrarna så flippar handen iväg Bobo mot marken. Bobo flyger med en oerhörd fart mot sanden och en miljon tankar hinner passera likt ett radiobrus som försöker hitta sin kanal. Sakta börjar radiobruset försvinna och den mest behagliga tanken stannar kvar. Det är sanningen om att nu är allting äntligen slut. För nu när han snart krossas mot marken så kommer han få träffa Kubb med ett samvete som säger att han i alla fall gjorde sin plikt mot samhället. Han försökte hitta föda till vilket pris som helst och han kan vara stolt över sitt liv, men han förstår också att försöka leta efter annan föda än den som finns tillgänglig i naturen är fel. Han längtar efter att få diskutera detta med Kubb.

Vinden smeker hans ansikte och den färd genom luften som vanligtvis skulle krampa ihop alla muskler som finns i kroppen, har istället byts ut mot den acceptans att Bobos historia snart är slut. Marken börjar närma sig och Bobo sluter sina ögon och slappnar av. Utan att något liv egentligen registrerar den subtila dödsduns som Bobos kropp skapar, så känner Martin ett litet hugg i sitt hjärta då han upptäcker att han dödade just myran som bara vill smaka på hans jordnötter.

 

När jag såg att myran inte klarade sig så insåg jag hur grym jag säkert varit mot honom och ville på något vis gottgöra detta. Jag lade några jordnötter runt omkring myran och väntade så jag såg att andra myror upptäckte detta och tog om hand om både myrans kropp och jordnötterna.

 

Utan någon känsel i kroppen så lyckas ändå Bobo öppna sina ögon och får syn på några jordnötter. Han vet inte varför dom ligger där men genast får han små panikkänslor för att leta efter dessa nötter är förenat med döden. Suddiga skepnader av andra myror börjar röra sig mot honom. En myra springer fram och börjar frenetiskt fråga hur han mår. Bobo vill öppna sin mun och berätta för dom att inte ta denna mat för givet. Att se på hans sargade kropp och inse vad priset för vad det är som ligger där. Att säga till dom att låta dessa jordnötter endast bygga upp ett samhälle som sedan klarar sig på vad som finns i naturen. Istället hör han glädjerop för maten som ligger där och någon myra undrar om dom kanske kan hitta mer av det här. Inte är det bara de sista orden Bobo hör utan också det sista han vill höra. Bobo lyckas röra sig och lyckas sakta öppna munnen.

Alla myror stannar upp den lite hysteriska stämning som uppstått för att se vad deras nyfunna hjälte har att säga. Bobo hostar upp blod och lyckas hålla sitt ena tårfyllda öga öppet i någon sekund. Inuti Bobos huvud så skriker hans maktlösa tankar ut vad han vill säga, men det enda ljud som kommer ut ur hans mun, det enda ljud de andra myrorna hör, är det sista andetag Bobo tar. En sista pust, ett sista försök att ställa allting till rätta men det har ingen effekt. Myrorna runtomkring honom kände inte Bobo och fick aldrig veta vad det var han vill säga. Dom fortsätter bära hem Bobos kropp tillsammans med jordnötterna.

 

Bobos själ börjar sakta sväva uppåt och förbi den människa som sitter och observerar allting.

 

 

 

 

 

 

 

 

 


Tsunami varning i Costa Rica.

Det har utfärdats en tsunami varning där jag bor men enligt Costa Ricas tidning Tico News så är det inte superfarligt för stunden.

Jag kommer under dagen hyra en bodyboard och chilla på stranden.
Klart slut.
Igår fångade jag en barracuda.

Låt strömmen ta mig.

En dag så vaknade vi och kände för att festa lite, tre dagar senare så vaknade vi upp och tänkte att vi kanske skulle spela lite dataspel, fyra dagar senare så blev vi båda sjuka och Tedde sjukast av alla och två veckor efter det så blev han frisk, idag, det hoppas jag i alla fall för hans syster kommer och hälsar på. Tydligen finns också dengu feber här omkring så läkare har utfärdat varningar och sånt är ju alltid lite latjo.

 

Tid har flutit förbi utan att några speciella anteckningar eller fotografier. Jag har börjat träffa en snubbe som sysslar med någon form av body awareness grej som betyder att man ska hitta och träna muskler inuti ditt bäcken och till exempel långt in bakom revbenen. Det behövs nu när eld snurrandet börjar slita på sin gamla vän ländryggen tror jag det heter.

 

Har också börjat kolla på dokumentärer och främst Zeitgeist dårå… Kan inte säga att jag blir speciellt sugen på att börja jobba någon som helst gång under framtiden. Det enda jag vill göra nu är att leka med eld ett tag till innan något seriöst beslut kommer fattas.

 

Nu kan min mor och far sluta läsa.

 

Efter ha precis sett klart alla tre zeitgeist dokumentärerna så fick jag samma ”fuck it” känsla som jag hade innan jag drog hit. Jag gillar vågor och gick därför ner i havet någon timme innan högvatten då vågorna är som störst och ställde mig med armarna högt ovanför huvudet väntades på en stor böljande blå. Vattnet började sugas ut runt midjan och jag som saknar respekt för det mesta i livet står kvar och vill känna havets krafter på riktigt. Vågens bedövande vrål gör att jag börjar snurra runt precis som om jag låg i en tvättmaskin och efter fyra varv vet jag inte vart uppåt är längre, men om kroppen slappnar av och om lugnet finns där, så kommer ytan uppenbara sig. Det gjorde den men det var bara att jag inte bottnade längre. Jag kände att nu kan strömmar ta mig åt fel håll och då är allt slut. Då slipper jag leva i denna sjuka värld och alla jag känner kan skylla min död på min respektlöshet för naturens krafter.

 

Det är över 200 meter bort till stranden och jag vet inte längre åt vilket håll jag dras och börjar få tankar från sjöfarten. Jag ser den bilden av mig själv då jag funderat på hur det skulle kännas att vara med om skeppsbrott. Nu ligger jag själv där och guppar och undrar om att börja simma kommer att göra att jag inte orkar flyta. Jag bestämmer mig för att simma, för att leva, för det finns fortfarande saker i denna värld, platser jag vet och människor jag känner som gör livet värt.

 

Jag simmar åt sidan och hoppas att jag kan känna hur strömmen tar mig inåt istället för utåt. Att simma 100 meter åt sidan känns overkligt då man inte kommer närmre stranden och man vet inte hur det egentligen ska kännas då strömmen vänder. Tillslut känner jag en temperaturskillnad i vattnet och undrar om det är att strömmen vänt. Jag stannar och väntar. Det verkar som att jag börjar komma närmare stranden men vet inte om det faktiskt är så eller om jag vill att det ska vara så. Jag börjar simma inåt land igen och hoppas att jag inte simmar motströms för det är det mest energikrävande man kan göra. Med lugna simtag så tror jag faktiskt att det kan gå det här, och utan att jag har en aning om vart den kom från så lyfter en våg av samma storlek som tog ut mig upp högt och jag börjar rida den. Med en otrolig fart så ser jag att jag är högt ovanför ytan och jag börjar bara skratta för den känns som att jag blir kittlad över hela kroppen. Tillslut slår den igen och jag fastnar i ytterligare en tvättmaskin men nu med en otrolig fart mot stranden. Ytan uppenbarar sig och jag försöker bottna igen och den välkända känslan av sandbotten gör sig påmind och jag börjar gå in mot land igen. Naturen har haft sin gång med mig och jag är lyckligare än någonsin.

 

Om någon vill kolla på lite dokumentärer så finns dom här.

 

http://www.zeitgeistmovie.com/


RSS 2.0