Fireshow poi things, ehh, vad dom nu heter?

Fireboy, ballfire, wildfire eller Roland and the eld. One of these is now my new nickname. Har övat hårt i en vecka och resultatet blev coolt på kort och roligt på film då båda bollarna landade rätt i håret tillslut...





Fire show tonight!!

Ska försöka hinna med reseskildringarna som varit under nästkommande dagar. Att min dator gick sönder gjorde så att inspiration tinade en aning där ett tag. Ikväll det dock andra grejer på g! Har börjat övat på pois. Snurrande elklot fästa i en kedja helt enkelt.

Har träffat ett gäng grabbar som sysslar med det på Gili och ikväll är det showtime!


Dags att snorkla lite!

Komododrakar. Ytterligare en lite skit utan naturliga fiender.



Vi sitter på en liten båt tillsammans med fyra andra stockholmare och en kanadensare. Det är morgon och vi ska till ön Rinca där vi nu ska få träffa dessa omtalade Komodo drakar. Det finns två öar med drakar på. Komodo och Rinca. Tydligen så ska Rinca vara en lite mera "wild" experience.

Det första vi möts av är några skrattande guider som pekar upp mot en blodstänkt vägg och skryter om hur en Ranger blev attackerad för två veckor sedan.

- Haha.... he..he... did he die?
- ALMOST!!! HAHAHAHAHAHAHA!!!!



Värsta interna skämtet det här med draken verkade det som. Klart man ehh, värjer av en liten attack sådär med höften. Klarar väl vem som helst? Killen flögs till Bali och överlevde.

Vi såg genast drakar. Det låg flera stycken paddor under deras kök och väntade på matrester. "Dessa rör vi aldrig" förklara guiden och kryper närmre. Sen kom den lilla briefingen inför en tvåtimmars promenad. Nu börjar det intressanta. Det finns över 1000 stycken drakar på ön. Dom äter en gång i månaden. Det betyder att drakar attackerar och dödar något flera gånger om dagen.


En av dom feta under restaurangen. 3 meter...


I mitt stilla sinne så tänker jag att om man nu ska vandra omkring rätt inne i drakens jaktmarker. Då kanske man har beväpnat sig med någon form av avancerat vapen? Förslagsvis pistol. Till och med när mannen levde i grottor så fattade vi poängen med vapen vars syfte var att penetrera hud:

- If dragon attack I will use this!!! --The Ranger höjer stolt armen högt ovanför huvudet...--

En... träpinne.


Här ser vi Martin hållandes i dödens pinne. Man kan verkligen känna hur fullständigt livsfarlig pinnen är. Bara att veva och saker ba faller ihop tydligen.


- And how exactly will you use this... sti...
- Like this!! --Killen börjar veva runt pinnen lite framför sin grupp turister. Här började jag faktiskt bli lite orolig.--
- And if the stick dont really work as you suggest?
- We run.
- Okey...
- we run fast and zig zag. If that dont work we run up tree.

18 km h sick sack i djungel? En ny OS gren helt enkelt.


Guiden och the stick of death. Svårt att inte se hård ut utan detta överlägsa vapen.

Rätt i djungel och stäpper med högt gräs och en timme senare så stannar guiden upp och pekar 3 meter ifrån oss.




Står och filmar den lite. Helt ärligt så kom lite kiss faktiskt. Det vi gör är att gå rakt ut i en stäpp utan stig och sätter oss ner. Fullständigt idiotiskt egentligen. Guiden berättar att det inte är helt ovanligt att en drake får vittring på turisterna och attackerar lite.

Attack a little? What the fuck?

Guiden sa till oss att stå blick stilla för den hade fått syn på oss och var nyfiken. Kan lätt säga att om den var hungrig hade den klippt någon av oss direkt. ÄVEN efter att guiden bestämt tog ett extra kliv framåt och vevade lite lätt med pinnen...

Kan starkt rekomendera att ta en visit till dessa trakter och se draken. Finns ju inte så många platser på jorden man kan göra det.


Labuan Bajo, Flores, Indonesien.

Berg två klart.

Lyckades tragla upp oss för vulkanen tillslut. Tog ju bara tre dagar den här gången. Blir mera skriva imorrn. Skriver jag mer nu blir det bara heffaklump av skiten. Trött.


The shit.

Klättra i berg, igen? Va fan...

- Snääääääääääääälla  --puppy eyes-- kom med upp för vulkanen!!! --Nils sitter och tjatar på Martin.--
- Alltså. En liten bit dog av mig senast jag besteg ett berg.
- Och?
- Det var den där lilla delen som drev mig uppför berg. Utan den. Ingen klättring. --Armar i kors.--
- Men det är ju reuinion!!! Reunion on the top ba!!!
- Nej Nils.
- Film...
- Va?
- Värsta filmklippet.
- ... --Jag blir tyst och Nils går in för the kill.--
- Aaahhh, jag kan se det framför mig nu. Aftonbladets hemsida visar en liten ruta i det hägra hörnet. Vad är det där kan man fråga sig? Nyfiket klickar man sig in och ser rubriken --Nils händer svävar genom luften-- "Nils och Martin i Asien... Del 8 The reunion." Sen värsta musicopeningen med oss skrikande på toppen av ett berg med solen bakom oss som en halo. Snacka om bra skit... --Nils sätter sig ner igen och vet att han lyckades.

- As...
- Hehe. --Stolt.--
- Vi ha bara ett batteri nu dårå så vi måste verkligen filma bra skit.
- Så det betyder?
- --Suckar-- Ja, jag ska bestiga berget med d...
- JA!! NU JÄVLAR SKA DET KLÄTTRAS!!!! --Nils ner på knä och skriker av lycka medans mina händer omfamnar mitt ansikte av förtvivlan...

Nils har också skrivit om detta. Man kan verkligen se hur lite kroppsvätska läcker ut honom då han fingrar på tangentbordet. Själv så ja... det måste bli en jäklars bra video annars vetifan. Skiter i hur vackert det är. Bara det ser bra ut på video.

Senast jag klättrade.

http://www.ponty.dk/rinja01a.jpg

Nils inlägg.

Varför just dödsrocka?

Uttdrag ur min ehh, dagbok slash anteckningsbok.

Korruption, avskildhet och fantastiska naturupplevelser. Det är orden som sammanfattar den senaste tiden i Indonesien. Vi lyckades hitta platser på jorden som fungerade utan bankomater och internet. När vi också sen hittade den enda datorn med internet på Flores. Så var det inne hos Komodos Nationalpark som gjort en efterlysning på Martin och Sarah. Över hela Indonesien...

Det är ju inte så att jag inte velat blogga. Även fast jag tycker att datorerna i Laos är kababla att försätta sateliter i omlopp jämfört med Indonesiens hieroglyfmaskiner. Vi ser ju endast en alternativ verklighet där datorn inte är någonting man strävar efter. Mobiltelefonen är annorlunda. Mobiltelefoner och moppar. Här jävlar i mig sparas det inte in på några Rupie inte.

Har också nämnt att resa omkring i Indonesien är så att simma omkring i en hink med klister. Hemma svär vi lite över att SJ inte lyckas rulla in ett tåg 13:47 utan sniglar in klockan 14:16 istället. "Idioter" muttrar vi och sätter oss på en mjuk skön stol och ser ut mot snöslask.

I Indonesien suckar man en aning när vi, igen, måste vänta endast 6 dygn på nästa färja. Själv gick jag inte i något zen-liknande tillstånd och lyckades faktiskt försätta mig i någon form av trans i min hammock. Vaknade upp igen med två problem som ältade lite mera.

Ett var att jag skulle ju inte döpt min hammock till Magnus utan Conan såklart. Sen att jag trodde jag var skitrolig i ett annat inlägg då jag ba fett namedroppar Gert Fylking i en punchline då det skulle vara Lennart Swahn såklart!! Att inte ha internet och kunna rätta till detta var mäkta frustrerande.

"Idiot" kallar jag mig själv och gå ner till stranden för att snorkla lite. Får lägga ner namedropping. Är inte tillräckligt allmänbildad för det.

Har också öst ur hinkvis med (amatör)filosofi från mitt huvud och börjat skriva små manus på framtida sketcher ombord Bro Anton. Att hitta bumber del 4 är klar tillexempel. Ser fram emot att få mantla Olof igen.

(Ordet filosofi är alltid att ta i när precis alla än när kanske självaste Platon eller Sigmund Freud satte sig ner och tog en funderare. Själv kan jag fundera lika mycket på döden eller som när jävla Johan i sexan ba fetsmashade ut mig på rundpingis. Filosofiskt...)

När jag häromdagen ringer morsan för andra gången på resan så undrar hon ifall hon inte skulle kunna få mera resedetaljer emellanåt. Typ namn på resebolag jag åker med för tillfället ifall worst comes to worst och färjan kanske sjunker. Är ju en liten bummer om ingen vet vart vi är ibland.

Men ja... vissa "färjor" i Indonesien är bokstavligen talat en kapten som lite slumpmässigt bestämmer sig för att åka till Sulawesi. Båten vi senast spenderade ett dygn på hade ingen autopilot let alone radar. Smög mig upp på bryggan och såg trumpeter som fungerade som kommunikation till tex maskinrummet.

Då kan man ju fråga sig ifall det inte står en kille på kajen och tar fotostatkopior på ditt pass vid ombordstigning? Nja... Systemet såg ut som så att man sitter och väntar på kajen tills en båt kommer. Sen frågar om den går dit vi vill åka och går på vid närmsta öppning.

När vi tillexempel skulle släppa av några moppar och bilar ifrån färjan så slängde kapten ut röven på båten, lät strömmen ta tag i den, när fören sen närmade sig kajen så bombar dom ner rampen. Kapten sticker ut huvudet och skriker stämpla skiten annars hänger ni med till Flores. Det mullrar till lite och olika slags fordon fullständigt hoppar ut ner på kajen.

Skulle vilja se Destination Gotlands boys riva av den manövern.

I skrivande stund på fiket , The Lounge i Labuan Bajo, så går ett muslimskt bönetorn igång.

Jaha... dags för Indonesien maliga variant av Carola att fräsa ut koranen med megafon. Känslan ´dusitterinteochsipparlattepåcoffehousebygeorgeiLinkan´ är i alla fall total. Har dock aldrig fattat varför dom prompt ska börja skrika solosång mitt i nätterna. Vem lyssnar då?

Hmm...

Kanske dom ba freestylar på nätterna av just den anledningen? Testar lite nya sounds och försöker ad libba någon slags egenhändig bön. Skämtar till det och ber genom en snorkel eller nåt?

Fast tja... du blir la stenad för sånt.

Hittat första espressomaskinen på minst 1 månad fakt... --sippar-- betyder inte alls att dom fattat hur den fungerar också! A ja, inte klaga för mycket nu. Ibland måste man slå sig själv fem ggr och säga U-land,U-land, U-land och vara glad över att du har råd att köpa kaffe.

Varför har vi då spenderat två veckor för att endast ta oss till Flores? Själv fläskade jag på direkt och köpte två dyk. Tydligen är det ju "the best diving in the world" här. Men sen. Vilka dyksajter i Asien har inte den sloganen fastnitat över hela turiskartan? Tycker jag ser "the best diving in the world" lika ofta som "I love my Toyota" bak på rektangulära rostkarosser i den svenska förorten.

Var en jäkla skillnad ifrån Koh Tao. Måste säga att Koh Taos dykvatten såg ut som en toalett jämfört med Komodos Nationalpark. Var mera hard core dykning också. (Vågar jag använda dom orden utan att någon master diver slår mig på fingrarna?)

Dessa såkallade buddy checks sket vi fullständigt i. Det vara bara på med the gear, plums, och så sjönk jag som en sten. Hade fullständigt glömt allt som hade med boyancy att göra. Resultatet blev att jag bombar ner i den finaste korallen, fipplar febrilt för att försöka hitta den där knappen som blåser upp din BCD, lyckas hitta knappen, trycker lite samtidigt som mina hörselgångar snart börjar blöda.

Såg uppåt och små tårar av hat glänste till inne hos divemasters Gregs goggles. Han såg hur jag bara dödar och dödar med mina ryckiga och osäkra rörelser. Slet väl loss än cirka 15000 års tillväxt av nästan oersättlig korall.

Strömt var det också. Flög omkring hejdlöst som en vilsen vante där nere. Måste varit flera knop faktiskt. Greg spottade emellanåt något coolt som en haj eller sköldpadda och stannade upp sig genom att hålla i en sten. Själv lyckades jag ibland fånga hans fena och höll i för bittra livet.

Delfinspotting är la sådär om det inte svävar förbi en Manta Ray under båten!! Tror dom kallas för dödsrockor på svenska. Måste nu sucka lite på vårat språk nu. Varför i hela fridens namn ju dödsrocka?! Experter skriker sig hesa för att förklara att många av jordens djur är totalt ofarliga. Sen glider landet Sverige in och briljerar med ordet DÖD för att bryta isen i en redan känslig diskussion.

Bra Sverige.

Turistpappa som jag är sliter jag hellre upp videokameran och försöker filma en grumlig yta mer än bara kollar och tänker. 4,5 bred? Coolt.

Vi positionerar oss i dödsrockans färd och plumsar i med snorklar i högsta hugg. En riktigt feit rocka kommer emot oss och jag går in i stunt-man mode. (Det är i detta läge som jag uppleveler de flesta av mina ´white light moments´.)

Dyker ner och vill se monstret sväva ovanför mig och tänker. 4,5 meter bred... coolt.



Måste sluta uttdraget ur boken här. Dags att ta sig vidare mot ön Lombok och träffa Nils igen!!

Efterlysningen...

Såg att Nils gjort en seriös efterlysning efter mig. Klicka här.

Alive...

Well, well, well... Har lyckats hitta någon form av dator och börjat skriva nya inlägg. Dessa måste kompletteras med bilder och här tog det ju givetvis genast stopp på teknikfronten.

Misstänkte att någonting skulle hända efter att inte hittat internet på ett tag. I Labuan Bajo möttes vi av en huvudgata fylld av posters med en bild på mig och Sarah med rubriken MISSING!!! Mer om detta senare.

Aftonbladet mailade och sa att dom på ett redaktionsmöte lekte med iden att göra en liten artikel om Martin som kom bort på ön Komodo. Dom sa att om det hade det gått en vecka till fanns det faktiskt en möjlighet att den skulle dykt upp...

Känns skitkonstigt att se, läsa och höra all denna... saknad är kanske ordet? Ser att statistiken bara går uppåt också.

Tålamod är ordet som ekar genom hela Indonesien då man ska resa och blogga.

Shoo!!!

Martin är i Indonesien.


I allas glada Svensson-Sverige är hela världen alltid lagom. Lagom nyheter från det stora utrikes, lagom nyheter från det alldeles enormt viktiga inrikes, och speciellt måste alla se på Melodifestivalen hela tiden. Let's Dance - på härlig svengelska och svängom! - prioriterar bort riksdagsval och debatter om världssvält.

I Sverige - sitt ner, inga solidariska uttryck här, lagom glada - har ALLA en kraftig dos internet inkört intravenöst rakt in i pulsådern. Mobiltelefoner kommer med en miljon olika funktioner som möjliggör en konstant, nästan telepatisk, kontakt med hela resten av värl... Sverige, då.

I Indonesien är internet en myt, en saga man berättar för folket genom röksignaler och bongo-trummor.

Martin, och Sarah naturligtvis, är i Indonesien. Sen... två-tre veckor tillbaka, ungefär.

Som ni kanske kan se här resulterade bloggens inaktivitet i Konsekvenser. Utsträckningen av dom konsekvenserna får väl Martin ta själv när han tagit sig med flotte och paddel från den globala definitionen av mitten av fucking ingenstans.

Tills dess är det min lillebrors misantropiska pausfågel som lugnt och rationellt konstaterar att Martin inte är död, än, samt att bloggen antagligen förblir tyst och lugn i några dagar, kanske veckor, till. Såna uttalanden brukar förvisso resultera i nån sorts blogg-maraton från Martins sida...

 /Storebror.

Centrala Sulawesi

Indonesien ar verkligen skitstort. Laos och Indonesien ar platser jag vill aka tillbaka till. Synd bara att i centrala Sulawesi sa bombar muslimer och katoliker skiten ur varandra. Finns tydligen nagra helt otroliga platser att besoka har men ja.. Nasta manad ska ett statsval forsoka hallas i Indonesien.

Inte ens indonesier vill vara i centrala Sulawesi da.

Vi ska ju istallet ner for att se komodo drakarna!!! Dar kan val inget handa? Snackade med tva backpackers imorse som nyss varit dar. Dagarna innan sa dog en ranger av nationalparken. Blodsplatter fanns fortfarande kvar pa husvaggar runtikring ifran attacken.

Hmm...


Tarakan, Sulawesi, Pelni och Sulawesi

Ska givetvis skriva mera om hur Borneo och Sabah var. Droppar val en lina eller tva om Banggi ocksa. Men det blir nar vi lamnat U-lander forstas. Har precis kommit av farjan som tog oss ifran Borneo till Sulawesi i Indonesien. Det ar intressant att resa har omkring. Mest for att det existerar knappt andra backpackers.

Folket som fullstandigt rastirrar pa oss (hela tiden) har faktiskt aldrig sett vita manniskor forut. Vet inte om jag gillar det faktumet alla ganger da det emellanat ar fruktansvart pafrestande att ha folk som ska ta i hand och ta kort ihop med dig. Jamt.

Det ar val ocksa en sak som maste upplevas lite for att forsta fullt ut. Folket beter sig nastan som om dom vill se om dom kan fa en reaktion ifran den vita mannen genom att skrika slumpmassiga ljud i hans riktning. Sa att aka en farja som rymmer 1000 pers i tre dagar, utan att ha nagonstans att gomma sig och vara dom enda vita manniskorna ombord.

Ja. Det var en erfarenhet minst sagt. (Pelni heter batarna man aker med i Indonesien.)

Forresten sa jag att den forsta Indonesien som kunde prata ett enda ord engelska, traffade vi igar. Den dar frasboken har det bladdrats i febrilt kan jag saga.


Nyfiket folk som alskar kameran. Alla asiater verkar vara lite smakara i kameran.




Landgangen.

Titanic kanslan var ganska total over farjan. Forutom att Titanic var en bat man faktiskt ville aka med. Har ja... har aker man for att man inte har nagot val. Flippade bort en och annan kackerlacka ifran kojen emellanat. Att sta och se pa hur dom lastar baten for hand var ganska coolt. Strategin bar mer sa far du mer betalt resulterar i Indonesier som fullstandigt springer for sina liv av och pa.

Ska bli roligt att visa filmer pa det har i framtiden.




Har skiter alla pa sig av lycka. Vit man som tog lite intresse genom en kamera och antog utmaningen att bara lite. En sack med Chili var det.




Har har vi det. Kortet som betydde total lycka for en indonesier. Tror sakert jag och Sarah posserade over hundra ganger sa har ombord. Varsta...



Det finns fyra olika satt att aka med farjan. 3,2,1 klass betyder en liten hytt. Den hytten jag var i var helt okej. Dom andra fem mannen var tysta och varmen var okej. Okej ar nu ordet va? Inte perfekt. Sarahs hytt, eftersom man och kvinnor maste separeras, var... ja. Kvinnor reser med barn. Barn verkar inte alla ganger gilla batar och kanner for att skrika sig igenom tre dagar.

Sen ar nastan kanslan att kvinnorna garna stirrar mer an man pa oss vita. Stirrfaktorn var ganska hog pa Sarah dar inne. Tyckte synd om henne...

Sen finns da ekonomi klassen. Det ar bilden ovan. Det ar ett helt dack som gjorts till sovsal och dar man kan hyra en bagagnad madrass. Om du nagonsin kommer till en plats dar du maste ta farjan. Ta inte ekonomi. Kunde inte ga langt har for folk skulle kasta sig pa mig och fraga mig idiotiska saker pa nagonting dom trodde var engelska.



Att aga en hammock ar verkligen livet nar man reser tycker jag. Kan starkt rekomendera att en hammock och lite knopknowledge inskaffas.



Har har vi nagonting som ar fullstandigt livsfarligt men lite spannande anda. Sa har sag det ut nar vi skulle forsoka kliva av baten. Fullstandig kaos ar ordet. Fullstandig kaos. Utanfor finns en ranglig liten stallning dar dom dar som far mer betalt for ju mer dom bar. Folk maste dott har.

Sitter och sloklickar lite pa tagentbordet har tyvarr. Det tar verkligen pa krafterna att resa har omkring. Anledningen till att vi aker farja ar att vi vill ner till on Flores och sedan on Komodo dar Komododrakar lever. This is the goal just nu.

Allt går sönder...

Sarah försöker trösta mig med att jag har ju hälsan kvar och att svältande barn i Somalia kan ju inte ens få mat för dagen. Argument som låter helt jävla värdelösa just nu för min dator har tackat för sig.

Eller ja. Det är inte själva datorn utan specifikt elsladden till datorn som bestämde sig för att harkla ur sig sina sista pulserande stötar och be mig att sluta banka på honom.

Ja, min felsökning bestod av att banka skiten ur den lilla eldosan. Tror inte det hjälpte.

Så det betyder inga mer filmklipp tills jag hittar en HP specialist nere i Indonesien. Oddsen för det är ungefär lika med att Gert Fylking skulle återuppstå och komma springandes runt hörnet skrikandes, "det är en blåsning din focker, fan va lättlurad du är!"

Som vanligt måste jag rikta min fokus på någonting nytt. Kan ju inte bara slöa igenom resten av resan och glo på solen och njuta lite sådär som alla andra turister gör. Köpte ju ett litet schackspel som jag trodde skulle rädda mig. Men sen. Hur många asiater känner sig redo att lite random börja lira ett parti schack med vit man på gatan?

Så nu vänder jag min fokus mot... Sodoku. Tragiskt, jag vet. Och väldigt turistigt... Känner mig som en mamma med fyra barn springandes runt sina ben samtidigt som hon räknar på detta fullständigt menlösa spel. Köpte Soduko för barn på indonesiska. Tänker att asiatiska barn ska fan inte kunna klå mig på dessa siffror. Tyvärr gick det åt helvete redan andra dagen då jag, för den femte gången, känner mig lite "lucky" och drar till med att spika in en sjua i hörnet och hoppas gamblingen gick rätt till.

Skriver fucking cunt över hela pappret och försöker hitta nya fokus.

Har börjat skriva på min framtida stand up karriär istället. Den där som i mitt huvud kommer revolutionera hela sveriges stand up scen med en fullständigt hysteriskt skrikande Martin på scen. Resultatet kommer säkert bli en hysteriskt skrikande Martin på scen, men en revolution. Nja. Bara någon spottar ut sig ett skratt någon gång kommer jag nog bli nöjd.

Har också köpte en frasbok som är våran räddning. Ibland. Tyvärr köpte vi en sån där liten variant där inte alla ord i världen finns med. Igår blev jag friserad av en kvinna och tänkte stolt briljera med att säga ordet perfekt på det local lingo och ja... Det snarliknande orden för perfekt visade sig vara någon form av slyna eller hora.

Givetvis hade jag också hittat en liten billig frisör som hade en liten salong där endast hon arbetade. Så ja, stämningen blev minsann en aningen tyst då jag lite hastigt kallar henne hora samtidigt som hon trimmar lite runt snibbarna.

Febrilt kastar jag mig över frasboken samtidigt som jag gång på gång harklar fram olika versioner av slyna. Precis innan hon sticker saxen rätt in i hörselgången så hittar jag det och kastar fram boken.

- Ahhhh, sempurnaaaaaaaa. --Betoning på aet var tydligen grejen här.--

Ska idag hoppa på den där färjan mot någonting som heter Pare Pare. När jag säger någonting som heter Pare Pare så menar jag verkligen att det är endast två ord. Ingen, absolut INGEN vet ett dyft om Pare Pare och de flesta tror mest vi skiter ur oss något slags deprimerande försök till att lära oss Indonesiska när vi läppjar ortens namn.

Ska bli intressant det där. Vi hade absolut inte råd med någon första klass på båten. Inte ens andra klass men tredje låg mera in the budget som det sägs. Sen regerar ju fortfarande Islams religion och det betyder att inga män och kvinnor får dela sovsal.

Så jag ska nästkommande två nätter dela sovsal ihop med fem andra... män. Sempurna? Nja... Svettkuvös kanske ger mer utdelning på backpacker bingo. Speciellt med den turen som följt oss omkring Borneo.

Så ja, vi syns om några dagar igen.

Jordens ände...

Vet inte vilken gud vi har fullständigt matat en knytnäva rakt i fejset för att ha sån otur med resandet just nu. Vi har äntligen lyckats ta oss in i Indonesien vilket var ett litet helvete i sig. Vi kom till Tawau på en söndag då vi skulle ta en färja till Indo. Fast på söndagar är det ju stängt såklart.

Då letar man väl sig in i Lonely Fucking Planets lilla guidebok? Där står det att mitt ute i tjotahejti en bit västerut finns en gränskontroll som inte utnyttjas så mycket. En två timmars taxifärd senare... Nej, det finns ingenting där. Lonely Planet hade fel, igen. Tack.

Taxichaufförren då? Givetvis visste han det här också men ville bara lura oss på pengar. Nitar snart folk som börjar hassla om pengar. Har inte varit långt borta. Dock känns inte dessa muslimska fängeslen som the place to be riktigt.

Min dators elkabelgrej har gått sönder också så inga bilder kan läggas upp just nu. Inga filmklipp heller för den delen. För hela resans framtid om det nu inte mirakulöst fixar sig själv... Men djungelstaden var cirka 20 hus, två skrikande bebisar och några rabiessmittade hundar.

Står och snackar med en man som inte kan någon engelska vid en liten flod inne i Borneos djungel. Han kan tydligen ta oss över gränsen. Han kunde ta oss till Nunukan som låg en liten bit ifrån Tarakan, dit vi egentligen ville. Det jobbiga var bara att båten såg ut som en flyktingbåt ifrån Somalia och att mannen ville ha 500 RM vilket är runt 1200 spänn.

Tillslut hittade vi någon som snackade engelska. Han sa att den där lilla floden är en olaglig väg in till Indonesien. Det var en flyktingbåt tydligen...

Så vi åkte tillbaka till Tawau och tog färjan på måndagen. Igår. Och gissa vad vi ser när vi lägger till i Tarakan!!! Jo nästa färja som håller på att lägga loss och drar. Jävla helvetes skit säger vi och försöker hitta något slags kontor. Allt var stängt. Som vanligt.

Imorse hittade vi ett kontor. Nästa färja som går dit vi egentligen vill. Till de södra vackra öarna i Indonesien. Den går den 12 mars och tar tre dagar...

Det går en annan färja imorrn dock. Den går till någonting som heter Pare Pare vilket vi inte har en aning om vart det är. Den tar två dagar och man får sova i en sovsal ihop med andra små flyktingindonesier. Vi måste ta den. Jag vill inte stanna här.

Frågade imorse om lite frukost på ett ställe och börjar bli mäkta trött på att höra:

- Yes of course!!! We have ehh, rice, and, ehh. Yeah, rice with chicken. --En dörr stängs och svenska svordomar förbannar maten i stan.--

Att resa i östra Borneo och dessa öar via land och vatten är ett riktigt meck och kan inte rekomenderas som första destination på eran backapcker resa. Åk runt i de snälla Thailand, Laos, Vietnam och kambodja ett tag först. Det är lätt, smidigt och fruktansvärt behagligt jämfört med detta. Resan här känns som ett trögt jävla klister just nu.

Klicka på google map grejen till höger för att se vart vi är.

Att blogga känns också som en fysisk omöjlighet. Hoppar inte datorn igång så vet i fan. I alla fall kan jag lugnt säga att jag starkt försökt att blogga om denna resa. Det här Pare Pare känns väldigt långt bort från hemma...


Edmund Hor

Lite random i staden Tawau så gick vi förbi en random restaurang på jakt efter mat. Några kineser sitter vid ett bord och vi frågar om maten är god här. Dom bjuder oss till bordet och beställer in lite extra åt oss. Väldigt snällt tycker vi och äter. Diskussionerna som följde handlade lite av varje. Kineserna visade bilder på sina kameror på det senaste dyket dom nyss gjort.

Den som pratar mest bor visst i London. Mot slutet så säger han att vi ska komma på besök hos han i London. Vi insisterar att det kommer vi verkligen göra för vi vill betala tillbaka denna gest av att köpa mat till oss, genom att bjuda på en kopp kaffe hemma i London.

Istället för att ge oss något slags visitkort eller email för att byta kontakter så kommer repliken:

- You can google my name to find me... Edmund Hor.

Lite kaxigt sagt kände jag som inte lätt imponeras av titlar eller pengar. Men lite kul vad det ju att googla det faktiskt. Killen är värd över 53 miljoner pund. That's... a lot of stash.

http://www.trayport.com/i/directors/edmund_hor.jpg

Så här ser han ut. Klicka här för att komma till hans hemsida.

Klicka här för att se hur mycket pengar killen är värd...

Sen klicka här för att se en intervju med denna individ.

Someone made a point...

Check out the comments on this post.

A link was posted regarding the number of exclamation points... Very funny. =)

http://i29.tinypic.com/3493tau.png

Fick mail ifrån Aftonbldet.

Aftonbladet tipsade mig om en tävling på Mitt Klipp. Det klipp som får mest views under mars månad vinner prylar. Igår filmade jag två orangutanger som hade sex med varandra. Tänker att Aftonbladets läsare diggar nog sånt eftersom ett av det klipp som fått nästan lika många views som Sverige är befolkat med är... ett traktorrace på Gotland. Woopidoo, den går ju så fort...

Klicka här för att komma till tävlingen.


Lekande barn. Finns det något sötare?

Sarah köpte en dag papper och ritpennor som hon ville ha. På färjan över till Banggi, den största ön i Borneo, så kom dom till användning igen.







Fick en present av den där lilla saken tillslut...


Givetvis fick dom alla pennor och papper av oss. De grät nästan av glädje när vi bara gav dom allt det där rolig.

Kudat i Malaysia

 

Kudat...

 

 

Kudat ligger på den norra delen av Borneo. Staden har egentligen ingenting att erbjuda förutom riktigt konstiga människor. Vi stannade en natt för att dagen efter ta färjan. Några punkter som fångade min uppmärksamhet om folket och platsen:

 

* Hela staden ser på oss som om vi bär på böldpest. Tydligen kommer aldrig turister hit. Begreppet stare down fick en ny innebörd.

 

* Det fanns en översnäll taxichaufför utanför vårat hotell som mer än gärna pratade med oss. Sen när vi frågade om att få åka taxi. Då väntade han på någon annan, i flera timmar, varje dag.

 

* Fiskarna på fiskmarknaden kom springandes ut ifrån sin fiskmarknad och ropade att vi skulle komma dit. Givetvis för att visa upp sina fiskar.

 

 




 

 

* Två tjejer inne på ett bageri ville ha kort tillsammans med oss på deras mobilkameror.

 

* En man kommer upp och frågar oss vilket hotell vi ville bo på. Han tipsar om sin kompis hotell. Under hela vägen dit så upprepar han orden ”God bless you, God Bless You, God Bless You” på ett kusligt sätt. Själv såg jag moskén titta upp bakom hörnet och frågade om han var muslim. Han svarade ja…

 

* Ett par män ville stajla med sin körkunskaper och började sladda runt på en parkering med sin 8 mans van. Samtidigt så skrek han hey boss och vinkade till mig.

 

* Två män inne i en mataffär stajlade med sina spritkunskaper genom att lyfta på olika spritflaskor framför oss. De tog upp en flaska gin och vevade med pekfringret mot tinningen och förklara att man blir knäpp av den. Sen står dom i ett hörn med sin flaska och pekar mot den varje gång vi ser mot dom. Ibland vevar dom med fingret och ibland bara pekar och putar med bröstet. Precis innan vi går ut. Då lämnar dom tillbaka flaskan…

 

* Dom hade ett ställe fullt med små kareokebås.




 

* Vi går ut klockan 21 på kvällen för att äta något. Möts av tre fiskare inne på hotellet som tjatar på en prostituerad kvinna på ett av hotellets rum. Alla fiskare i stan var skitfulla och eftersom det är ett muslimskt land utan barer, så driver dom runt på stan och skriker lite istället. Kan liknas med fjortisfylla hemma ungefär.

 

 

* På kvällen när vi går tillbaka till hotellet från restaurangen står en fet prostituerad kvinna och ropar efter mig. Sarah stirrar tillbaka och hon fortsätter ropa efter mig.

 

Kudat. Du är konstig.


En annorlunda kyrkogård...

Vet inte riktigt vad jag ska säga om de små kommentarer som lagts. Tack. Blir ju rörd. Ser också att statistiken är densamma utan att någonting lagts upp. Tack för det också. Har gått och funderat såklart. Funderat på blogg och liv. Nya alternativ på livsinrikting har dykt upp.


Brorsan förklarade en gång hur det såg ut när Martin fick dessa idéer:


- Se här. Här har vi jordklotet. >>Cirkulerar i luften.>> På ena sidan så släpper någon en fis, på den andra får Martin en ny livsavgörande idé!


Så är det faktiskt. Har också börjat skriva på en bok som redan gått ganska långt. En dröm som kanske en dag kommer bli verklighet.


Kommer inte jaga datorer som har internetuppkopplingar värda att ladda upp klipp ifrån. Det är det som är det absolut jobbigaste just nu. Speciellt med Aftonbladet som hjälper mig att få dom synas. Har mailat med dom och förklarat. Det stressar sönder mig för ingen anledning alls.


Det är enkelt att sitta hemma i Sverige på internet och styra upp saker. Sen komma till en litet tredje världen land och försöka hitta datorer. Någonting som driver mig till small fits of rage som det kallas på engelska.


Kommer inte ge upp än på ett tag. Jag ska bli duktig på att skapa underhållning. Så är det bara.


Minns när jag stod helt mållös i Australien och glodde på en vild Koala. Djungel, ensam och spöregn men bland de lyckligaste i världen. Vi ska nu ta oss till Sepilok. Där ska vi ut i djungeln och trecka lite. Blodiglar, ormar och vilda orangutanger. Mäktigt är ordet... Mäktigt.

Lite bilder ifrån vackra Kuala Lumpur.


 





En kyrkogård för mopeder kräver en filosofisk stund...

Ger nästan upp...

I Australien sa jag åt mig att inte köpa en dator och börja göra videoklipp för tidigt i livet. Gör du det så kommer det konsumera inte bara all din tid, utan också hela din själ vare sig du vill det eller inte. Detta var min tanke. Detta har nu skett.

Jag måste ta en bloggpaus. Satt och använde dom timmar jag egentligen skulle vila upp mig efter bergsklättringen till endast redigering och att skriva. Försökte en andra gång att ladda upp ett klipp på youtube men då tycker dom att en annan låt i klippet inte passade för dom. Så jag skiter i allt istället.

Tack för alla mail ifrån er som uppskattar den här bloggen. Känns lite overkligt att få såna mail faktiskt...

Åker upp till mer oberörda delar av Borneo imorgon bitti. Ska ta oss ut till en ö som inte har någonting på sig egentligen. Vet inte hur länge jag blir där.

Hej då så länge...

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0
Kilroy Travels Calmare Honung Reseklipp från Asien!