cmj's sjömansblogg

Att drömma är bland det mest spännande vi kan göra idag. En okontrollerbar fantasi bestämmer vad man ska uppleva inatt, vilken känsla du ska ha när man vaknar.

Sitter i ett flyplan, ser ut genom fönstret och över ett härligt somrigt landskap fyllt av skog. Vet inte vart jag är påväg, det kvittar, jag flyger ju. Ett av människans små mirakel ingen uppskattar längre.

Men tillslut stannar motorerna, allting blir tyst, planet svävar långsamt neråt mot det gröna landskapet.

I mitt huvud ser jag hur piloterna febrilt trycker på knappar, ropar mayday och ber en stilla bön till någonting dom inte egentligen inte tror på. Det finns ingenting att göra förutom att inse ödet, som vi färdas mot i flera hundra kilometer i timmen.

Vi ska snart dö tillsammans. Denna skara människor, som aldrig sett varandra tidigare, ska nu göra en sista resa ihop.

Det som egentligen hade hänt, var en såkallad black out en kvart innan jag blev purrad igår morse. Fartygets motor stannar och därmed all elektricitet försvinner. Det blir svart, tyst och båten guppar okontrollerat fram på ett ogästvänligt nordsjön.

Så mitt i denna lugna stämning pågår panik inne i drömmarnas värld. Folk skriker, gråter och brister ut i spontana:

- WHYYYYYYYYYYY!!!!!

Eller andra klassiska dödsrop som:

- Aww man, aint this a bitch?

Min livsfilosofi är att man skall inte ångra något när ens stund är inne. Så snabbt börjar jag rannsaka mig själv och försöker se saker som jag ångrar skedde i livet. Sen måste jag acceptera att det inte finns någonting mer att göra, att min tid är inne. Paniken ombord eskalerar, skogen kommer närmre och snart är allting slut, svart, i all oändlighet.

Jag hör hur trädtoppar börjar slå mot planets undersida, ser hjälplöst ut genom ett litet runt flyplansfönster, föreställer mig hur skogens djur ser detta vita monster svischa förbi.

Men sekunden innan jag säger att nu är det slut, så brummar det till igen, planets motorer får åter kraft, vi stiger upp och lättnaden är mer än påtaglig bland passagerarna. Vi har nu alla någonting gemensamt, vi lyckades lura döden, kanske blott för en stund men just denna minut, så gjorde vi det.

Trädtopparna blir åter bara ett grönt täcke, telefonen i hytten ringer och jag blir purrad. Sitter kvar i kojen ett tag och försöker samla mig, går sen ner och folk undrar varför jag är helt vit i ansiktet.

Folk tyckte jag tog black outen på lite för stort allvar.

Over and out.