Cirkus Möller i Norrköping
Jag har blivit ombedd att recensera Cirkus Möllers teatershow jag såg den 18 mars i Norrköping.
Måns glider fram och tillbaka med ett ständigt leende, Hasse Brontén är precis den där mysiga konstapeln jag trodde det skulle vara och Sean Banan, ja... han är Sean Banan.
Showen är lyckad pågrund utav att alla på scenen verkligen har hittat sin egen stil och kör hårt på den. Varför just Måns Möller är lite stjärnan i showen är, tycker jag, just för den publikkontakt han skapade i början. Genast får hela rummet en nytändning, Måns flippar fullständigt och hittar de personer i publiken alla komiker driver starkt med senare.
Detta enormt svåra förarbete får han att se ut som en bagatell, sen när Måns själv hade ibland svårt att själv inte börja skratta åt sina egna spontana påhitt, så skrattar jag mer för då kom verkligen känslan fram.
Hasse Brontén myser sen fram på scen, ler, greppar micken och undrar varför folk trycker hårdare på fjärrkontrollens knappar när batteriet börjar ta slut, eller hur det ser ut då Per Moberg bara "ska smaka av såsen och doppar hela jävla huvudet i kastrullen."
Jag pratade med gänget efteråt och Hasse Brontén förklarade sin humor:
- En gång frågade en kille mig vilken humor jag kör. Igenkänningskomik svarade jag då han genast glirar in med ett "Jahaaa, du kör den där enkla humorn." Enkel!! Enkel!! --Hasse Brontén ser upprörd ut.-- Det är ju för fan skitsvårt att hitta något alla känner igen sig hos!!! --En arm flyger till lite sådär för att markera ytterligare detta befängda uttalande.--
Då Hasse klockrent beskriver våran enkla vardag så gapskratten löser av varandra, så kiknar jag samtidigt åt Måns Möllers sjuka, sjuka, sjuka fantasi. Det är någonting jag upptäckt hos Måns, för jag har ibland haft svårt för hans humor, men inte igår.
Tänk på det när ni ser Måns nästa gång, ibland svävar han ut så mycket att man verkligen undrar om det är så mycket friska saker kvar i huvudet med det konstanta leendet.
Sen Sean.
Sean som röker banan.
Sean, Sean, Sean...
Vad ska man säga? Sean är precis den karaktär han framställer sig på scen också i verkligheten. Jag skulle personligen inte gå och se en show med endast Sean Banan, men om han är med i en show jag annars skulle tvekat att se som ett extranummer, skulle jag genast köpt en biljett.
Då Måns och Hasse enkelt kan mantla det tunga ansvaret över kvällen, gör sig Sean Banan bäst genom att bara vara med, just utan det tvånget att vara bäst hela tiden. För Sean är varken bäst, sämst eller mittemellan. Han är rakt igenom sig själv och det är, kort och gott, en jävligt skön snubbe.
Musiken pumpar, folk skriker, Måns Möller presenterar samtidigt som han genuint skakar på huvudet då man ser Sean Banan krypa upp på scenen. Måns lämnar scenen och undrar hur fan det ska gå den här gången, för Sean the Banan plockar genast fram folk i publiken, börjar köra rollspel och sliter upp någon på scenen. Jag visste inte så mycket om vad Sean Banan vad för något innan, nu säger jag att man ska nog ta och se han live, minst en gång i alla fall, för ni lär sent glömma honom.
Vill rekomendera showen för folk som inte endast vill se ståupp, för som dom själva säger och säljer in, så är det inte bara stand up utan också revykänsla över det hela.
Måns glider fram och tillbaka med ett ständigt leende, Hasse Brontén är precis den där mysiga konstapeln jag trodde det skulle vara och Sean Banan, ja... han är Sean Banan.
Showen är lyckad pågrund utav att alla på scenen verkligen har hittat sin egen stil och kör hårt på den. Varför just Måns Möller är lite stjärnan i showen är, tycker jag, just för den publikkontakt han skapade i början. Genast får hela rummet en nytändning, Måns flippar fullständigt och hittar de personer i publiken alla komiker driver starkt med senare.
Detta enormt svåra förarbete får han att se ut som en bagatell, sen när Måns själv hade ibland svårt att själv inte börja skratta åt sina egna spontana påhitt, så skrattar jag mer för då kom verkligen känslan fram.
Hasse Brontén myser sen fram på scen, ler, greppar micken och undrar varför folk trycker hårdare på fjärrkontrollens knappar när batteriet börjar ta slut, eller hur det ser ut då Per Moberg bara "ska smaka av såsen och doppar hela jävla huvudet i kastrullen."
Jag pratade med gänget efteråt och Hasse Brontén förklarade sin humor:
- En gång frågade en kille mig vilken humor jag kör. Igenkänningskomik svarade jag då han genast glirar in med ett "Jahaaa, du kör den där enkla humorn." Enkel!! Enkel!! --Hasse Brontén ser upprörd ut.-- Det är ju för fan skitsvårt att hitta något alla känner igen sig hos!!! --En arm flyger till lite sådär för att markera ytterligare detta befängda uttalande.--
Då Hasse klockrent beskriver våran enkla vardag så gapskratten löser av varandra, så kiknar jag samtidigt åt Måns Möllers sjuka, sjuka, sjuka fantasi. Det är någonting jag upptäckt hos Måns, för jag har ibland haft svårt för hans humor, men inte igår.
Tänk på det när ni ser Måns nästa gång, ibland svävar han ut så mycket att man verkligen undrar om det är så mycket friska saker kvar i huvudet med det konstanta leendet.
Sen Sean.
Sean som röker banan.
Sean, Sean, Sean...
Vad ska man säga? Sean är precis den karaktär han framställer sig på scen också i verkligheten. Jag skulle personligen inte gå och se en show med endast Sean Banan, men om han är med i en show jag annars skulle tvekat att se som ett extranummer, skulle jag genast köpt en biljett.
Då Måns och Hasse enkelt kan mantla det tunga ansvaret över kvällen, gör sig Sean Banan bäst genom att bara vara med, just utan det tvånget att vara bäst hela tiden. För Sean är varken bäst, sämst eller mittemellan. Han är rakt igenom sig själv och det är, kort och gott, en jävligt skön snubbe.
Musiken pumpar, folk skriker, Måns Möller presenterar samtidigt som han genuint skakar på huvudet då man ser Sean Banan krypa upp på scenen. Måns lämnar scenen och undrar hur fan det ska gå den här gången, för Sean the Banan plockar genast fram folk i publiken, börjar köra rollspel och sliter upp någon på scenen. Jag visste inte så mycket om vad Sean Banan vad för något innan, nu säger jag att man ska nog ta och se han live, minst en gång i alla fall, för ni lär sent glömma honom.
Vill rekomendera showen för folk som inte endast vill se ståupp, för som dom själva säger och säljer in, så är det inte bara stand up utan också revykänsla över det hela.
Kommentarer
Trackback
