cmj's sjömansblogg

Ibland seglar jag iväg i min fantasi i en liten träbåt utan motor, utan åror och utan segel. Det finns ingenting som kan ses som styrmedel och det finns ingenting mer i båten förutom jag och mina tankar. Klipporna som jag seglar från försvinner ut i horisonten och det är bara en båt, ett hav och ett lätt kluckande mot båtens skrov. Havet är i stiltje och solen står i zenit. När jag ser från vattenytan upp till horisonten och sen vidare mot solen, så jag inser att jag nu kan se precis alla nyanser av blått som är möjligt att uppfatta av det mänskliga ögat. Jag försöker urskilja vart horisonten är och vart himlen tar vid men ger snabbt upp för det finns inte längre någon skillnad. Det sticker till i mina ögon när jag lutar huvudet bakåt för att se om det finns något liv i luften och möts av solens starka sken. Jag ser ner mot båten igen.

Den vita färgen håller på att flagna från sitt träslag här och var. Jag försöker urskilja ifall båten rör sig eller inte men det går inte för allting börjar se skrämmande likt ut. Det är alltså så här min fantasi ser ut, tänker jag för mig själv och låter allting förbli som det är. Så länge jag inte tänker på någonting så kommer världen att fortsätta se ut så här, men om något mer sinnesintryck kommer i min närhet så förändras allt på några sekunder. Den här gången vill se om jag kan föreställa mig något litet, något subtilt. En mask. En vit trämask med samma flagnade färg som båten har.

Jag böjer mig över båtens kant och ser hur det börjar komma något från havets djup. Något vitt. Något litet. Jag sträcker ner handen för att plocka upp föremålet och precis innan mina fingrar nuddar vattenytan så gungar båten till. När jag håller det i mina händer så låter jag mina fingrar föras upp och ner för att känna varenda liten detalj på föremålet. En mask. En vit trämask med samma flagnade färg som båten jag står i. Masken har två kisande ögon med tjocka svartmålade konturer och en stängd anspråkslös mun. Jag håller upp maskens ansikte mot mitt och för det sakta mot solen för att försöka fånga solens strålar inuti maskens öga. Små vattendroppar ramlar ner mot mina kinder och tillslut lyckas jag fånga solens skimrande ljus inuti det lilla kisande öga masken har.

Båten guppar till och jag ser framåt mot horisonten igen och tycker mig kunna urskilja hur vattnet har ett slut. Jag har kommit till havets slut. Jag har kommit till världens ände. Horisonten närmar sig sakta men säkert och jag inser att det är ett vattenfall där framme. Jag börjar fundera på vad som väntar mig där nere vid vattenfallets slut. Vid roten av all denna mängd vatten kan inget annat än kaos existera. Kanske jag dör av fallet. Kanske jag överlever. Om jag överlever kommer jag inte klara av kaoset en så stor mängd vatten kan orsaka och jag kommer omöjligt att kunna fantisera mera. Det kommer att innebära slutet för den person jag är nu.

Jag vänder mig om för att få se den obrutna horisonten och känna känslan av oändlighet ett litet tag till. Jag vill jag så länge det går få existera i en värld där jag inte har någonting framför mig. Att se och låta varje fiber av min kropp få fortsätta uppleva hur det är att vara totalt fri i sinnet, utan brus och utan hinder. Att få känna hur det känns att stå i en båt som utan drivmedel ändå för mig framåt. Att få känna att jag lever i en värld där endast de sakerna jag tänker på kan bli verklighet. Låt mig få känna det så länge det bara går innan jag möter havets kant. Innan jag möter världens ände.

Jag hör hur vattnets brus ökar och jag inser att nu är min enkla existens snart slut. Jag har seglat iväg på min fantasi och det enda jag föreställde mig innan jag såg världens ände var denna vita, flagnande anspråkslösa mask jag håller i min högra hand. Mina fingrar skrapar mot träslaget och jag börjar fundera på varför jag håller i den. Jag lyfter och håller med rak arm maskens baksida mot mitt ansikte och lyckas fånga horisontens kant inuti de små kisande ögonen. Det fanns ingenting i den värld jag befann mig i jag behövde för att existera sen föreställde jag mig denna mask och då kom jag till världens ände. Jag föreställde mig ett redskap vars syfte är att gömma din riktiga identitet innan jag tvingas mot något som oundvikligt kommer att förändra mitt liv.

Precis när jag trycker masken mot mig och jag förvandlas till någon som består av gammal vit färg och en mun som inte kan öppnas, så börjar båten falla över kanten och jag säger högt till mig själv:

- Allting har ett slut…