cmj's sjömansblogg

Kanske den lyckligaste bilden som någonsin tagits.

Jag vet att jag fick jättefina tips från folk här på bloggen om hur jag skulle göra med mitt fågel problem ombord i lägenheten, men en morgon fick jag för mig att sätta mig och lägga upp en tråd på Flashbacks jakt, fiske och vildmarks avdelning för att se om jag fick lite innovativa resultat.

Idag snurrade jag poi i flera timmar på stranden och äntligen så väcktes barnet inom mig till liv igen. Musiken tog bort världen från min uppfattning och fantasin fick för blott en stund vara min verklighet. Jag struntade i de fördomar jag har om mig själv och släppte hjärnan fri.

 

Gycklaren inom mig började ta sin sanna form och jag står backstage i den kultur som jag uppfattar Sverige ha efter att ha varit bortrest. En reporter frågar mig framför kameran vart jag befunnit mig de senaste 10 åren och jag svarar med att jag varit på den oändliga resan. Det grundar sig från när jag kom hem från Asien för 2 år sedan och jag slog på TV:n och såg kör slaget, och då slog det mig att mitt land har blivit som programmet kör slaget. Att det jag ser är den kultur min generation skapat och det fanns inget hopp om en förändring inom en snar framtid. Den känslan kom fram när fantasin fick ta över helt och därför kändes denna fantasivärld som något som faktiskt skulle kunna ske.

 

Jag står i Sverige för att jag fick en känsla att efter 10 års resande åka hem och prova mina artistkunskaper jag skaffat under min eviga resa. Jag hade kommit hem och skickat in en video på mina eldsnurrar konster till en talangshow och står nu bakom scenen för mitt första uppträdande. Det är live, det är inövat men hela världen hänger inte på det. Livet har varit så soft de senaste 10 åren att det kvittar vad som händer när jag kliver upp på scenen, för så länge det är roligt och lite nervöst, är det värt att prova det. Människor backstage börjar fråga mig om jag känner mig klar och jag går fram över scenen och ställer mig bakom en stor ridå med två eldpoi som droppar av lampolja fästa i händerna. Musiken börjar pumpas ut från högtalarna och ridån går upp och allting är precis kolsvart förutom ljuset från två marschaller som står längst fram på scen. Sakta tänder jag på mina eldpoi och låter lågan byggas upp. Lätta ljusstrimmor börjar komma fram under golvet som är genomskinligt och ger det perfekta ljuset en eldshow behöver. Musiken byggs upp och när jag börjar snurra börjar folk ganska tidigt applådera och bli lite imponerade. När musiken börjar gå in i ett point of return mot en snabbare takt börjar jag vända mig mot publiken. En kamera åker fram på en räls framför scenen och börjar filma mig rakt framifrån och jag släpper inte blicken mot linsen under ett enda ögonblick samtidigt som jag börjar snurra weaves bakom ryggen.

 

Två kommentatorer börjar tala och min fantasi ger endast den TV bild kameran fångar och förundrade röster undrar hur lång tid det tagit att lära sig detta. Efter så många shower som jag i den fantasi stunden lagt, så vet jag att sakta ska jag bygga upp svårighetsgraden på min show för att avsluta i klimax. Det är 4 minuter till den punkten jag vet att två eldklot snurrar bakom mitt huvud, 4 minuter av total koncentration och kroppslig hypnos till jag kan tacka för dom applåder jag vill förtjäna.

 

Tiden saktar ner, eldkloten blinkar till i ögonvrån och cirklarna är perfekta. Dansen börjar ta sin form och likt en mästare spelar sitt instrument, så rör sig eldkloten runt denna individ lika ljuvt som musik kan skapa en sinnestämning. Jag ser mot linsen till kameran och börjar gå från en allvarlig min till ett leende som tillslut ligger på gränsen till ett skratt. Jag njuter av dansen, av musiken och av att folket börjar reagera på min show. Sakta börjar jag gå in i den totala hypnos som kan uppstå inom denna genre, den hypnos som gör att det är så svårt att sluta snurra. Jag går in i La Zona.

 

Point of no return i låten kommer och scenen exploderar med de fyverkerier jag beställt för extra dramatisk effekt samtidigt som poien går i en takt där folk börjar känna att killen kan verkligen skada sig nu. Kommentatorerna kan inte mer än skratta för bilden av denna person som älskar sig själv mer än han älskar något annat är så rogivande. Sällan ser man snubbar njuta så mycket som han säger kommentatorerna, samtidigt som svårighetsgraden ökar för varje sekund som går och tillslut så förstår ingen hur det dom ser är mänskligt möjligt. Mot dom sista sekunderna så börjar hypnosen släppa och insikten om att dom 4 minuterna börjar ta slut infinner sig och kroppen börjar fokusera på parad tricket. En explosion av glädjehormoner skjuts ut i blodet och jag slår ihop poien så dom snurrar mitt i mellan händerna. Sakta för jag eldcirkeln bakom mitt huvud och en halo uppenbarar sig på TV skärmen.

 

Publiken skriker rakt ut av glädje, jag känner i varenda fiber av kroppen att jag nyss lagt den bästa showen i mitt liv och mitt leende kan inte försvinna. Musiken tar slut och jag går ut ur tricket samtidigt som jag vänder mig mot publiken. Svetten rinner nerför sidorna på mig och jag kippar efter andan samtidigt som jag försöker säga tack för all denna kärlek. Publikens applåder rullar in som vågor och mitt ego har aldrig varit så stort som då. Jag bugar, jag bockar, jag ryser och tillslut börjar tårar rinna ner för mina kinder.

 

En ung man står och snurrar för sitt bittra liv under några palmer vid ett träd. Man kan se att killen har loosat det helt och om man ställer sig för att glo kommer han inte märka ett skit. Detta beslut fattade några människor idag och när jag fångar deras uppmärksamhet hör jag hur Tedde börjar skratta okontrollerat samtidigt som en publik på dessa 5 strandströvande personer applåderar. Min fantasivärld börjar dra för ridån och vågorna från verkligheten slår in mot stranden när jag tar ur mig mina hörselpluggar. Jag börjar torka bort tårar från mina kinder och vinkar av min mycket roade publik och sätter mig bredvid Tedde för att vila lite.

 

Tedde ville veta vad jag tänkte på och han kunde inte sluta skratta när jag berättade hur intensivt jag lät min fantasi löpa fritt. Barnet inom mig har kommit tillbaka. Tack.

Jag har äntligen börjat på allvar på en av mina drömmar i livet. Varje morgon dyker jag ner i en fantasivärld och när jag blir kokt i huvudet så har jag endast en 2 minuters promenad till paradiset. Hittills har jag kommit 10 kapitel och skrivit ner en handling från start till slut. Givetvis hoppas jag på att kunna få den färdig innan jag lämnar Costa Rica så att det endast består korrekturläsning kvar.

 

Det är en speciell känsla att skapa en ny värld av livsöden och val. Att fatta beslut åt en karaktär för att sedan komma på konsekvenserna och samtidigt försöka hålla pusselbitarna som ska ihop mot slutet redan från början. Jag älskar det.

 

Tyvärr går nu den mesta tiden åt till detta projekt istället för bloggen. Jag arbetar med boken 3-4 timmar per dag sen tar vi privatlektioner i spanska, surfar och spinner poi på stranden. Att inte ha några planer för framtiden och att vara arbetslös är underbart. Jag drömmer om att ha boken färdig till sommaren och då dra ut på ytterligare en stand up slash eldshow turné i Sverige och Europa. Det här måste gå.

 

Chill and out.

 

Har äntligen lyckas få ihop något från bland de första showerna vi gjorde här. Har dock klippt bort ljudet när Nils skriker åt folket "HEY PEOPLE! LOOK INTO THE CAMERA!" och springer allt vad han har fram och tillbaka.

Folk tror jag är någon slags självplågare för ärren från eldshowerna vill aldrig försvinna. Jag förklarade för en belgare igår vad ärren var för något och han kallade märkena för sitt rätta namn.

 

- Dude, that´s, oh my god it can´t be! -Jeff lyfter mina armar för att ta en närmare titt.-

- What?! What is it?

- It´s, -konstpaus- it´s the stigmata of poi.

 

The Stigmata!!!!

 

Så fort jag hörde ordet och förstod innebörden så var det som att kyrkklockor började slå och änglar steg ner från himlen och vinkade mot mig. Nu känner jag mig som en helig man varje gång jag tänder på mina poi och när folk frågar mig om ärren svarar jag kort och lugnt.

- I am wearing the stigamata of poi. -Tillsammans med "The Blick of Serial" såklart.-

 

The making of Stigmata!!

Igår så cyklade jag iväg för att träffa våran zigenarkompis här och han frågade om jag ville snurra med honom vid en restaurang senare på kvällen. Lite seg från att redan varit på stranden och snurrat så tackade jag ändå ja, det skulle säkert bli roligt.

 

Själv har jag de senaste dagarna varit en nyttig själ som gillar yoga och surfa tidigt på morgonen. Så det jag helst vill att vi ska snurra så tidigt som möjligt på kvällen så att man hinner med ett yoga pass 9 morgonen därpå. Aldrig har jag dock fått igenom mitt förslag på tid och endast blivit bemött av märkliga blickar. Det var likadant igårkväll. Jag kommer fram vid 22, alla har redan hunnit bli skitfulla och jag står där och frågar om vi kan snurra snart.

 

- But why? The party just started.

- Ehh, yeah well but I want to do yoga in the morning so ehh… -Allas ansikten förvandlas till någon version av utomjordingar där dom har för stora ögon.- Oooor we just sit down and have a couple of drinks. –Glider ner och chillar istället.-

 

Jag såg där hur det sabbar bilden lite av en snubbe som snurrar eld för bittra livet emellanåt. Vi sitter och lyssnar på ett runtresande sweichiskt reggae band och förbereder oss för att snurra. Det var annorlunda igår dock för jag började prata med folket rätt så mycket och det blev mer som ett slags stand-up blandat med eld uppträdande. Folk uppskattade det riktigt mycket och jag vill utveckla det här.

 

Så nu är målet i livet att skaffa högtalare och en trådlös mick och prata igenom några eldshower samtidigt som jag står på torg ute i europa. Det kommer bli hur grymt som helst!!

 

Shoo!!!!

 

 

 

 

 

 

Jag vill komma in i lite video igen och gjorde det här nyss. Varje morgon klockan 6 så väcker en fågel oss genom att knacka på våra fönster. I början var det roligt, nu hatar jag den.

 

Jag har köpt Nils bräda och börjat surfa. Redan efter tre dagar är Tedde trött på mitt ständiga tjat om vågor, tidvatten, hur man dyker genom vågor, hur man paddlar ut mot vågor och tillslut hur man försöker paddla framför en våg och fantisera om hur det hade känts att kunna ställa sig upp.

 

Imorse så kom jag äntligen upp lite tidigare och började smörja in mig med faktor tvåtusenfyrtiosju runt halv åtta hugget, slet åt mig brädan och begav mig mot stranden.

 

Redan där så började något ske som jag inte är van med. Så fort jag kommer ut nickar en annan surfsnubbe åt mig och freezar lite med handen. Jag freezar, kisar med ögonen och nickar tillbaka. Nere på stranden så började jag fokusera på hur jag skulle ligga på brädan för att paddla och mina axlar sänktes och bröstet skjöts framåt samtidigt som jag gick och spanade mot vågorna.

 

Några tjejer skymtas i ögonvrån och när jag vänder mitt huvud så nickar alla mot mig. Utan att tänka på det så freezar jag med handen och nickar tillbaka med ett leende. Ute i vattnet är det är sjukt mycket surfare så jag bestämmer mig för att mjuka upp lite på stranden innan jag beger mig och börjar brottas med vågorna. Då går två andra surfare förbi och hälsar med orden. ”Hey dude.” Jag svarar med ett. ”Dudes.” Och en nickning.

 

Dude? Dom kallade mig för dude? Fortfarande lite ovan med att bli kallad för en dude så börjar jag paddla ut mot vågorna. Det känns som att detta kan vara en sport för mig eftersom jag vanligtvis hatar mina oproportionerligt stora axlar, men känner att dom är väldigt bra att paddla med.

 

Efter att ha paddlat i något som känns en evighet så är jag där vågorna bryts och jag väntar in en chill våg. En våg börjar skymtas, jag börjar plaska för bittra livet och känner hur kroppen lyfts då jag börjar pressa neråt för att hålla mig framför och fart byggs upp. Jag lyckades ställa mig upp i min nya rekordtid 4 sekunder innan jag ramlar av. Supernöjd så dyker jag upp vid ytan igen och jag hör hur en tjej jag hälsat på tidigare säga. ”Nice catch dude. How was it?”

 

Jag svarar med ett awesome och önskar henne lycka till samtidigt som hon paddlar ut. Efter säkert en och en halv timmes paddlande så börjar jag bege mig upp och hemåt. Morgonen har blivit förmiddag och jag, som nu blivit expert på att inte tänka på någonting, kan inte släppa att folk kallar mig för dude. Kanske är det så att jag faktiskt förvandlats till en av dom? Till en dude.

 

Gatuartisten i La Zona har nu blivit en dude. Det här måste fotograferas och känslan memoreras.

 

Jag har aldrig gillat den överskattade dagen nyårsafton men i år fick jag en upplevelse som hamnar högt upp på coola grejer jag gjort i livet. Hela upplevelsen känns som när man lyssnar på en gammal låt man blev lite melankolisk på en gång i livet, men så när man lyssnar på samma låt efter en tid igen då man är lycklig, så tyder man den på ett helt annat sätt.

 

Jag, Tedde, Nils, Danny, Elina och Hanna hade precis ätit middag och jag och Tedde var påväg hem för att byta om och hämta alla eldgrejer. Vi packar väskan och går längs med stranden till festen som aldrig skulle ta slut. Klockan slår tolv på vägen dit och fyrverkerierna börjar lysa upp stranden och minnen från tidig barndom glimmar till i bakhuvudet. En varm känsla sprider sig i kroppen och vi önskar varandra gott nytt år och stannar upp för att se skådespelet.

 

Vi kommer fram till festen och ett man ser endast ett hav av människor blixtra till i fyrverkeriets ljus. Det är hundratals människor och vi är eldshowen som ska underhålla under natten. Vi blir inte längre nervösa för vi har börjat få en stadig rutin efter alla våra små middagsshower.

 

Väl inne så hittar vi gänget igen och en speedad Nils som tycker att vi ska köra igång direkt. Det är verkligen överfullt med folk och vi vet inte riktigt hur vi ska lyckas skapa en scen mitt på dansgolvet, men innan vi ens hinner reagera har Nils doppat sina facklor i lampoljan och börjat skrika på folk. Han ger Elina och Hanna varsin fackla och dom ställer sig i en ring och Nils skriker åt mig att tända på. Jag ser mot Tedde som säger att han värmer upp lite till och hoppar in när mina släcks.  Jag sliter av mig på överkroppen, doppar mina poi i vätskan, och låter en flodvåg av adrenalin fylla mina ådror samtidigt som jag går in med utsträckta armar i mitten av en ring som bildats. Nils går fram och tänder på och jag låter elden sakta byggas upp så att risken för att dom släcks minimeras.

 

Vad som sen händer är endast magiskt för både jag och Tedde har då aldrig gjort en så bra show. Knepet jag försöker använda är att hypnotisera mig själv med elden. Att låta ljuskällan göra mig blind för allt som är runtomkring mig och låta musiken ta över totalt. Adrenalinet som pumpas runt i mig som kommer från ett vrål från säkert 600 personer, gör att allting stannar nästan upp. Saker börjar gå i slow motion och jag ökar takten och ger mig an på mina svåraste trick. Stundtals lyfter jag blicken för att se på publiken och det hela känns helt obehindrat och jag går in för att göra paradtricket. En uberloop där man slår ihop kedjorna och låter dom spinna omlopp varandra och för sedan cirkeln bakom huvudet och går ner på knä.

 

Folk skriker, folk vill kunna göra samma sak och överallt ser jag endast en kärlek till just detta nyår.

 

Då kliver Tedde in på scenen och Nils tänder på hans poi och som någon form av telepati till DJen, så sänks tempot på musiken och Tedde som älskar att göra softa stora långsamma rörelser får exakt det tempo han vill ha. Folk blir som galna och Tedde börjar sakta men säkert också hypnotisera sig själv med flammorna.

 

Om det är något jag älskar att se hos eldartister så är det när kärnan för tankeverksamheten som ska styra hur dansen ska se ut, ligger djupt inom personen. Man kan verkligen känna när La Zona infinner sig och musiken börjar styra rörelserna mer än kroppen och publiken. Vi gör några fler spins och sen tackar för oss och folks kärlek till vårat uppträdande går verkligen inte obemärkt. Själv är jag så uppe i varv att jag måste skrika rakt ut allt vad jag har för att få lite utlopp för vad som just hände. Vi dansar i en timme för att sedan göra om det för vi träffar så mycket folk som missade allting.

 

Det blev en favorit i repris där våra vänner skapar en ring med sina facklor och mitt i allt dyker det upp en kille som håller i två eldstavar. Jag växlar några snabba ord med han och i stundens hetta så tänder han på en stav och flippar han också.

 

Festen tog sen aldrig slut och vi sitter och kollar på hur solen går upp för första gången 2011. Jag ser mina brännmärken efter ha legat på marken och slagit eld mot armar och ben och Nils föreslår ett bad och vi slänger kläderna på stranden. Det är lågvatten och säkert 150 meter av blöt sand innan man når vågorna och det ända jag kan tänka på när jag kastar mig in i första vågen är frihet.

 

Det var lätt det bästa nyåret jag varit med om och tack till er alla som var med och skapade dygnet till vad det blev.

 

Ja okej då sitter jag här igen. Det har blivit lite samma visa varje dag nu för det är endast på morgonkvisten som lite energi för att skriva existerar. Sen när jag skriver blir jag inte nöjd, raderar, snurrar eld, vaknar och ja...

 

Två hörlurar in och på med spotify.

 

Situationen vi har styrt upp här nu är snudd på overklig för under högsäsongen nu kommer vi inte att behöva gå till bankomaten längre. Att få mat för att snurra eld var det enklaste som fanns och nu känns det som att vi är anställda på en resort som heter Luz de Vida. Vi delar ut lite flyers på dagarna och kvällen kommer vi dit för att lägga en spin för matgästerna. Allting är väldigt lugnt och betalningen är mat hela tiden, när vi vill, och så passar vi hatten efter en spin.

 

Byn vi bor i, eller rättare sagt den enda långa jordväg med sporadiskt uppslagna restauranger som vi bor vid, är så liten att vi blivit lite småkändisar. Därför har vi frågat en snubbe med många kontakter att bli vår manager med procent andel som betalning. Om det fungerar så kommer han vara vår kontakt i Costa Rica som kan styra saker åt oss om vi vill komma tillbaka. Jag tänker redan på nästa säsong där vi kan komma ner och veta att vi kommer att leva gratis några månader genom att snurra eld.

 

Jag fokuserar mycket på att försöka hitta lite mer hållbara situationer nu när arbetslösheten är ett faktum. Skulle vara coolt att hitta en liknande situation i Europa till sommaren eller bara tågluffa runt och leka gatuartist.

 

Jag har inget videoredigerings program just nu, eller ja, jag får inte igång min nedladdade version så det lutar åt att köpa istället. Dock är prislappen 1200 på det jag vill ha…

 

Ska fundera på saken om jag ska köpa det.

 

Nils lade upp ett litet oredigerat klipp här om dagen annars.

 

 

Dagarna har smält samman och jag har börjat uppfatta tid på ett sätt jag verkligen kan vänja mig vid. Varje dag äter vi nu gratis för vi har fixat med en restaurang att ge oss gratis lunch och middag om vi spinner eld ibland. Det är verkligen en ljuvlig känsla att äta gratis.

 

Jag skäms en aning över att inte ha skrivit här på bloggen men ska sätta mig inom kort och sammanfatta La Zona.

 

Om en timme står jag igen på en strandrestaurang och tackar för oss och hoppas att alla gillade showen och går runt med hatten. Där hemma kan jag inte ens föreställa mig hur kallt det är.

 

 

Ikväll stod jag lite längre än vanligt vid poolkanten innan det var dags var kvällsdoppet. Jag försökte hitta ord som förklarade hur livet är just nu. Men hur kan man hitta ord som är bättre än La Zona? Tillslut såg Tedde mot mig med frågande blick då jag står med händerna i svandyksposition ovanför huvudet redo att svalka min kropp.

 

- Martin, vad tänker du på?

- Livet, lyckan och La Zona…

- Oj, det lät djupt.

- Mmm…

- Vad kommer du fram till då?

 

Svaret kom tillslut men inte innan jag ännu en gång försökte greppa situationen. I onsdags sitter vi och chillar hemma på hotellet och dricker banan smoothies. Livet har varit på gränsen till lite för bra under dagen och vi kan inte komma på någonting som skulle vara bättre just då.

 

Då, som en skänk från ovan, så kliver två snubbar in.

 

- Hi, are you Martin and Theodor?

- Ehh, yah..

- The fire spinning guys?

- Yes, we truly are the fire spinning guys. --Svarade jag genast och la extra betoning på fire.—

- We are opening a new restaurant in Santa Teresa tomorrow and we want a fire show!

 

Genast såg jag mig framför en restaurang i bar överkropp och eld viner runt omkring mig till ett jubel. La Zona. Vi dealar till oss mat, dricka och ytterligare mat och dricka till våran nyvunna vän Aron från L.A, glömmer bort namnet på restaurangen och dess ägare och fortsätter njuta av kvällen.

 

- Jag tror vi över gränsen till att livet är liiite för bra just nu.

- La Zona.

 

Morgondagen kom och vi cyklade glatt iväg på våra nyköpta cyklar utan att veta vart stället var, men vi hittade en skylt med stora bokstäver som sade FIRE SHOW och gled in. Gratis mat, gratis dricka sen var det dags att snurra.

 

Då dyker helt plötsligt en annan snubbe fram och presenterar sig. En Tico vid namn Mais säger att han har en hel flock människor på väg för att showa precis här för pengar i hatten.

 

- We love the gypsy lifestyle and we love the fire!! You wanna spin with us?!

 

Vi var totalt 4 eld artister och två musikanter med flöjt och bongotrummor som sprutade, spann och dansade med eld i säkert 30 minuter. Hatten langades runt och vi blev bjudna på lunch dagen efter hemma hos Mais.

 

Dagen därpå spenderades ihop med zigenar gänget där kreativiteten var på en total topp och det blev en del filmande. Vi lärde varandra nya tricks och planerar några eldgigs ihop och ser endast en ljus framtid här i Costa Rica.

 

Samtidigt som allt detta sker tar vi också intensiva privatlektioner i spanska från en amerikansk kvinna som jobbar på skolan här. Så idag, lördag, så sa vi att dagen endast ska innehålla poi och våra sinnen ska fyllas med rörelse och slät musik som ska stryka våra hörselgångar.

 

La Zona.

 

Solen går sakta ner och vi sitter och ser på hur pelikaner dyker ner i vågornas svall och fångar fisk. Vi förundras över detta ständiga skådespel vi får uppleva kväll efter kväll, samtidigt som vi börjar doppa våra eldpois i något som heter canfin vi hittat i en lokal liten verktygsaffär.

 

Efter flera eld spins så sätter vi oss på en stubbe och önskar att vi hade en lägereld framför oss.

 

- Mmm, men det hade nog varit liiite för bra tror jag. –Säger jag och Tedde skrattar till—

Månen skiner starkare för varje kväll och på tisdag ska det vara full moon party på hotel Luz de Vida.

 

- Tror du vi kan styra upp lite eldshow för pengar då?

- Skulle inte vara omö…-Tedde fångar något i periferin av sin ögonvrå.- Titta! Haha, kolla där borta! -Pekar med hela armen mot en lägereld-

- La Zona, vi går dit.

 

Det är samma restaurang som ska ha full moon partyt på tisdag och servitrisen hade sett oss snurra eld vid restaurangen i torsdags.

 

- Can you do a fire show right now?

 

Vi fick några grillspett och ett par bars och så var det dags igen. Två svenskar börjar springa fram och tillbaka till lägerelden för att tända på poi till publikens förtjusning, och avslutar det med att gå runt med hatten. Det var Teddes första gång han provade på att gå runt med hatten och känslan är mer än ljuvlig kan jag säga.

 

Killen som roddar med grejer säger att på tisdag är det full moon party här och vi spelar med och ler lite gulligt oförstående. Han ska deala med ägaren och på måndag ska vi se om vi kan få lite pengar. En ägare som också var med på chanukkan vi snurrade på för inte så länge sen.

 

Jag står vid poolkanten och försöker greppa hur fint vi har det just nu. På måndag ska vi inte bara flytta in i nya lyan, vi ska också ha poiskola för 4 pers, vilket är något vi tänkt kanske börja ordna på måndag, men folk kommer rakt till oss och säger att dom vill lära sig.

 

- Okej Tedde, det är bestämt dags för kvällsdoppet nu.

- La Zona?

- Nej, just nu är det Martin VS livet, 1-0, äg. Svandyk away! -Splash!!!--

 

Lola som bor på samma hotell som solar magen varje morgon.

Tedde och Aron och ja, det känns som vi är 8 år gamla och sladdar varje gång vi stannar.

Hemma hos gypsygänget!

 

 

 

 

Det händer titt som tätt på en resa att man får nära döden upplevelser. Ibland känner man att det är därför man har flugit till andra sidan jorden för när det blir lite farligt och pulsen höjs, så vet man att detta kommer man berätta för sina barnbarn.

 

Inatt var nog en av dom mest skrämmande upplevelser i mitt liv och det blev en bra historia, men jag kommer bara berätta den en enda gång.

 

Klockan var 0243 och vi ligger och sover som djupast då ett stort djur landar på mitt ansikte. Det springer omkring på hela ansiktet, över munnen och ner bakom örat sen upp och stannar ovanpå mina ögon. Att vakna med detta okända ting rakt på fejjan gjorde att jag givetvis började skrika precis allt vad jag hade.

 

Klockan 0244 så väcktes hela guesthouset av ett sådant fruktansvärt kvinnligt skrik att det rådde total panik några minuter.

 

Tedde som ligger i sängen bredvid vaknar precis lika skräckslagen som jag och på morgonen så sade han att den första tanken som slog in var och jag citerar, ”Herregud, nu är det någon som brutit sig in och håller på att våldta Martin.” slutcitat.

 

Tedde flyger upp och står redo i någon form av kampsportsställning ready to kill, och när han inser att jag inte blir våldtagen så springer han fram och slår på lampan.

 

Jag fortsätter att skrika i ren och skär panik för det kryper fortfarande omkring ett mycket stort djur på mitt ansikte.

 

Det visade sig vara en liten gecko ödla som hoppat från sängbordslampan rakt på mitt ansikte.

 

Hela guesthouset stod yrvakna utanför vårat rum och Tedde fick förklara vad som skett under tiden jag sitter helt paralyserad vid sänggaveln och försöker hämta andan.

 

Det var inte heller en stor gecko ödla utan en liten bebis gecko.

 

Vi tog ett kort på den innan vi somnade igen.

 

Så nu har jag berättat det och det ska aldrig mer yttras.

 

 

Igår var vi inbokade att snurra eld på en privatfest vid ett hotell som heter Luz de Vida. Det var ägare till hotellet som hade en fest där flera festfixare och ägare till hotell i området befanns sig på.

 

Vi följde musiken ner från vägen som gick i en liten labyrint av exklusiva privata bungalows och pooler och tillslut ser vi det största huset där. Vi såg på varandra och sa att där bor givetvis ägarna.

 

Vi möts av folkmusik blandat med barnskrik, hundskall, bröliga skratt och Mali, kvinnan som bokat in oss.

 

- HAPPY CHANUKKA!!!! – Skriker folk och Mali hälsar oss välkomna med vänliga kyssar på kinden.—

 

Jag blev lite chockad av att mötas av en judisk jul när jag förväntat mig en fyllefest, och just i det ögonblicket också få den där hälsningskyssen, som är en rörelse jag är mycket ovan med.

 

När jag möter Mali så går jag in för att kramas och dyker liksom in med mitt huvud ganska hårt framåt, när man i själva fallet ska stanna upp för att låtsaskyssas på kinden, så resultatet blir att jag knockar hennes läppar som välkomsthälsning samtidigt som när jag chockat inte vet vad jag ska svara på ett happy chanukka.

 

Tedde ser det här och lyckas hälsa korrekt direkt efter mig.

 

Vi var lite tidiga till festen och våran show var inplanerad 40 minuter efter vi kom så vi satte oss ner med varsitt glas vin lite vid sidan av.

 

Det var judar överallt och hebreiska var språket som ekade och jag försöker komma på vad man ska liksom öppna med för att komma in i en diskussion. Man vill ju inte snärja in sig i en jobbig politisk eller religös diskussion med tanke på att farsan är präst.

 

Tedde och jag ser på varandra och säger att situationer som dessa händer bara på en resa. Sen säger vi att det sista vi ska göra är att tacka nej till typ kakor eller dricka, för sånt kan ju verka sjukt ohövligt.

 

Det var det första jag gjorde direkt efter vi sagt det.

 

Mali erbjuder mig mat och jag svarar med att tydligt klappa mig på magen och säger ”Im full” med en lite snorkig röst. Det kunde inte bli mer ohövligt än så och Tedde tar sig för pannan och önskar han hade en skäms kudde stor som en parabol att gömma sig bakom.

 

Jag fick sån ångest efter jag såg hennes min men hoppades på att eld showen skulle väga upp lite för mitt beteende.

 

Dessa 40 minuter tog aldrig slut och jag kände att man kanske ska ta och öppna en diskussion med någon för att inte verka alltför främmande på platsen. Tedde säger att det ska jag absolut inte göra men jag lyssnar inte och ställer mig upp.

 

Jag går fram till en grupp män på 5-6 stycken och ser att en av judarna har ett jättestort skägg och tänker att jag kanske kan kommentera skägget som isbrytare.

 

Gruppen stannar upp, blir tysta och ser på mig när jag stått och dumglott några sekunder.

 

- You have a very big beard. –Pekar med hela handen mot en snubbe som har ett jätteskägg och sippar på mitt vin.—

 

I mitt huvud tror jag att jag öppnat för en diskussion men i själva verket konstaterade jag endast fakta på ett sätt som inte går att följa upp.

 

Det gick relativt bra ändå för efter jag mötte mycket undrande blickar, så jag ställde följdfrågan om hur lång tid han odlat det.

 

Tedde har nu gått längst bak på festen och låtsas inte känna mig och börjar värma upp inför showen istället.

 

I 17 jävla år hade snubben odlat på skägget och jag ville nästan röra vid denna judiska relik men det hade varit att gå lite över gränsen.

 

Nu kommer Mali och undrar hur lång tid det tar innan vi kan börja. Jag kan inte sluta stirra på ett skägg som funnits där i 17 år och svarar att vi kan börja relativt snart.

 

Främlingen som nu skämt ut sig totalt på en privat familjefest ska alldeles strax tända på eldklot, med vilka han nästan eldade ner en restaurang på medeltidsveckan några månader tidigare.

 

Tedde säger åt mig att kolla grejerna ordentligt och jag nickar godtyckligt, sliter av mig på överkroppen och börjar få allas uppmärksamhet. Tedde är först ut och gör sin del av showen klockrent och sen är det dags för Martin.

 

Det vi gjorde innan showen var att byta låt på Tedde så den blev lite långsam och soft för vi hade inte så mycket plats att röra oss på. Jag bestämde mig ändå för att köra på flip deluxe låten och planerar att köra så fort jag bara kan.

 

Tedde släcker sina pois och ser oroligt på mina ögon som lyser av mer energi än solen själv och en vild tribal musik börjar trumma igång på högsta volym. Jag hypnotiserar mig själv med elden och går in i ett frenetiskt tempo ungefär 50 centimeter ifrån barn på ner mot 2 år.

 

Det hela gick väldigt bra men folk satt med helt uppspärrade ögon när låten fejdar ut och jag tror det är av häpnad när det i själva verket är skräck.

 

- THANK YOU!!! THANK YOU VERY MUCH!!! –Skriker en svettig svensk.--

Folk rycker liksom till och börjar sakta applådera och barnen tjuter av glädje och fattade inte hur nära dom var på att få ett eldklot som är hårdare än sten rätt i fejset.

 

Mali var i alla fall supernöjd och vi är inbokade på en fest till på lördag och möjligtvis en på tisdag eller onsdag.

 

Inga bilder finns på festen för det fanns inte riktigt läge att ta kort på någon annans familjs jul.

 

 

Snurrade eld som aldrig förr igår på stranden. Folk såg oss och frågade lite om det och det verkar verkligen finnas en marknad för poi skola här. Den 20 december flyttar vi in i lägenheten och tills dess ska vi ordnat lite flyers och fixat till min totala oförmåga att lära ut saker pedagogiskt.

 

Har en HD filmkamera med mig som vi filmar eld emellanåt med, och jag hoppas på att klippa ihop något snart.

 

Att ha en strand 100 meter ifrån än har dock en tendens att rubba koncentrationen lite...

Det händer grejer deluxe just nu. Vi kom till ett ställe som heter Santa Teresa som ligger på den nordvästra delen av Costa Rica och vid första anblick kändes det lite turistigt och dyrt.

 

Däremot chansade vi på ett lite finare ställe och började snacka priser. Ibland är det märkligt hur rätt man träffar för vi hittar den gulligaste kvinnan i stan som ville hjälpa till med precis allt.

 

Rummen här kostar egentligen 135 dollar per natt och vi fick det till 22 dollar i 22 dagar. Vi nämnde att vi vill börja leta efter lägenheter och idag slöt vi en deal för fyra månader framåt.

 

Hotell Dreamcatcher

 

Jag nämner att vi vill snurra eld och efter två dagar har vi träffat vänner som både är Ticos (slang för Costa Ricaner), folk som bor här och flera framtida jobb som eldartist.

 

Imorgon ska vi till restaurang Jaho sen på söndag är det en öppningsfest för högsäsongen på ett av de största ställen här. Hotellägare, barägare och the people who fix stuff kommer vara där.

 

Margo som kvinnan heter som äger stället här gick i god och sa att jag och Tedde är ”the best spinners here” och vi blev inbokade direkt.

 

Förutom det så har vi fått tillgång till ett av hotellens strandyta att hålla kurser i eldpoi. Vi träffade en snubbe i Montezuma som hade poikurser för 500 dollar i veckan och varje dag hade han mellan 2-6 elever.

 

Så nu har vi en tvårumslägenhet med AC, balkong och 50 meter till stranden. Möjligheten att starta en business med det vi älskar att göra mest i livet, men bäst av allt är ändå folket vi redan träffat här i paradiset.

 

Det har varit några intensiva dagar men nu är allt betalt och klart fram till mars. Nu gäller det bara att komma igång med en business och videoklipp.

 

Igår stod jag på en enorm strand med helt stjärnklar himmel, några kalla bärs, varsin cigarr och emellanåt snurrade vi eld för att underhålla varandra.

 

Livet är bara för bra för att vara sant just nu och vi är officiellt i La Zona.

 

La Zona deluxe…