Gästbloggen

En efter en kollapsar nu sjömännen.

Vet vad ni går igenom, tro mig! Hela besättningen lämnar sina kondoleanser. Minns första gången vi var med om en liknande incident...

Det var februari, en kall morgon i närheten av mongstad. Senaste proviantering skedde i Ålesund ca 3 veckor innan min påmönstring. Jag märkte genast när jag kom ombord att allt inte stod rätt till. Inne i bygget så var allt en enda stor röra. Luften inne hade en touch av amoniak. Vid en närmare granskning av mina kollegor så insåg jag att deras hud var vit som snö. Deras tal var osammanhängande och otydligt. Jag förstod för inte vad som hade skett, något fel på färskvattnet? Var tjock-kock ombord? Eller hade det bara varit massa strul veckorna innan jag kom ombord? Var med en viss oro jag lämnade mina kollegor nere i dagrummet för att gå till hytten och packa upp.

Någon timme senare tog jag mig ner, fann att det inte fanns något kaffe i någon av kannorna. Jag började genast skaka av abstinens och oron att kaffet var slut kröp sig på. Letade igenom hela pentryt uppifrån och ner och nerifrån och upp. Sprang sedan ut till skitmässen där jag fann kocken, jag lyfte honom i förklädet och röt "Var är kaffet?!?!". Han fick inte fram några ord men pekade mot torrförrådet. Kastade ner kocken i stolen jag nyligen hade lyft honom ur och rusade mot förrådet.

Kom fram, röjde igenom det metodiskt utan att finna något. Såg du hur kocken kom krypandes, han kollapsade och pekade bakom några potatissäckar. Jag slet kvickt bort dessa och till min stora förskräckelse fann jag inte zoegas eller gevallia. Vi hade bara fått ombord norskt kaffe!!! Alla puzzelbitar började falla på plats, mina kollegor hade i 3 veckor druckit beskt vatten, inte kaffe. Jag insåg att våran enda räddning var att använda använda ca ett packet kafffe á 500gr per 12 kopps kanna och med antalet packet vi hade kvar så skulle vi max klara oss en vecka om vi ransionerade. Läget var helt hållbart, så fort första kannan var färdig sprang jag till bryggan där jag fann kapten och överstyrman sittandes helt apatiska jag bände upp deras käftar med min hajnyckel. Hällde i dem kaffet och efter bara några sekunder började de återhämta sig. Båda var förvirrade, vad hade hänt senaste veckorna? Vad hade de varit? Vad hade de gjort? Allt var ett endaste stort mörker för dem. Jag förklarade genast att allt var norrmänens fel, deras "kaffe" var för svagt och när det hade doserats som vanligt kaffe varit helt verkningslöst och nästan kostat hela besättningen livet.

Det fanns bara en utväg, ringa kontoret och kräva att en pall zoega skulle luftfraktas raka vägen till mongstad, det var en fråga om liv och död. Trodde först det skulle bli problem, men redarna som själva varit till sjöss förstod genast hur allvarlig situationen ombord var. Saftey first!! Mycket riktigt stod en pall med kaffe och väntade på oss i mongstad, direkt när jag såg det slet jag och motorman fram knivarna våra och stack ett hål i varsitt packet, tog ut lite pulver på kniven, gnuggade in det i tandköttet. Direkt insåg vi att det var the real deal, kapten anropade genast på radion "Är det äkta vara?" "Yes Sir! Its reeeaaly good skit" svarade motorman.

Vi hörde därefter lyckrop eka genom skotten och vi kunde se kaptens tårar uppe på bryggvingen.

Hoppas ni blir räddade från detta öde värre än döden snart. Safety first gad dammit!