En efter en kollapsar nu sjömännen.
The Broström Family Brand Websense Sailors! Del 1
Nu sker det som absolut inte får ske. Del 2
(Inläggen handlar om hur vi fastnat i dödens triangel. Sedan glömt bunkra med kaffe...)
Jag förklarar hela händelseförloppet om hur motormannen tog de sista två paketen. Kapten tänker högt. Han frågar sig själv ifall maskin klara sig tills vi kommer i hamn. Jag ser hur han nu pendlar emellan de beslut jag också pendlade.
Om det ska mörkas eller proklameras. Jag vet inte ifall jag ska säga något mer. Ursäktar mig för att fortsätta arbeta, men precis innan jag går därifrån ropar kapten till.
- Martin!
- Ja kapten, vad är det?
- Jag kommer berätta för båten att vi måste spara på kaffet. Hur trött är du just nu? Hur många timmar har du bakom dig?
Egentligen hade jag jobbat 14 timmar och sovit bort två under en lejdare, men förstod vad kapten menade. Om kapten måste berätta detta för båten, då måste han veta exakt vem han kan lita på.
Vem som kan ta över ifrån någon som just kollapsat.
- Jag är ganska pigg faktiskt, det är lugnt.
Kapten svarade mig inte utan vände genast in i bryggan. Jag ser hur en styrman springer fram till bryggaren i hopp om att få en kopp. Styrmannen tappar den tomma kannan i golvet. Glaset går i tusen bitar. Styrmannen börjar skaka, abstinensen blir värre.
Jag går sakta ner för lejdaren igen och undrar hur ligan kommer ta detta. Och hur kommer kapten meddela båten? Jag ska precis gå förbi ingången till bygget för att sätta lotslejdaren. Lasse ser mig och ropar till. Lasse har en kopp kaffe i handen.
- Tjena. >>Ett leende går att skymta till trots allt arbete.>>
Då går PA-systemet igång. Det är kapten som nu kommer berätta det, nu kommer domen. Lasse sippar på sitt kaffe, jag ser ner på hans kopp sedan upp på Lasse igen. En tår faller sakta ner för kinden. Lasse ser mot mig med ögon fyllda av skräck.
Kapten börjar tala, jag ser djupt in i Lasses ögon och någonting inom honom går liksom sönder. Orden som kommer ut ur högtalarna går inte att tyda längre. Allting börjar gå i slow motion. Lasse tar två steg ut mot däck. Efter ett kort tal ifrån kapten så kommer orden.
Lasse går ut och står under den blodröda himlen. Det ekar ifrån PA-systemet...
- ... så måste jag tyvärr meddela att... >>styrmannen hörs skrikandes av frustration i bakrunden>> kaffet... är slut. >>slut, slut, slut....>>
Lasse faller ner på knäpuckarna. Den enorma solen är precis framför honom. Jag ser endast en svart siluett av denna mäktige man. Händer sträcks upp i luften, tårarna börjar forsa nerför ansiktet. Jag står och ser på detta skådespel med skräckslagna ögon.
Han har en kopp kvar, den är nu ovanför hans huvud. Det hela ser ut som någon slags ritual.
Lasse häller kaffet nerför hela sig samtidigt som ett vrål börjar byggas upp. Det är som taget ur en amerikansk actionfilm. Hela Lasse har hett kaffe över sig och börjar skrika. Och ja. Salivet sprutar nu åt all håll.
- NNNNNNOOOOOOOOOOOOO!!!!!
Lasse faller ner på marken. Han har gått ner för räkning helt enkelt. Jag springer fram och frågar vart det sista kaffet är, vi måste optimera minsta antalet människor som kan klara av att ta båten till kaj.
- Lasse! >>Lyfter upp honom i min famn.>> Lasse, vart är det sista kaffet?! Ni fick det sista kaffet i maskin, vi måste rädda det!
Men Lasse är redan förlorad. Blotta nyheten av att kaffet var slut tog de sista krafterna ur honom. Lasse börjar gräva i sin ficka, ordet wienerkex går att tyda. Han har fickorna fulla med wienerkex. Jag hjälper han ner med sin hand i fickan, han får upp lite wienerkex och för de mot munnen.
Lasse säger att kaffet redan är slut. Att de bara sänkte skiten så fort motorman kom ner med de två sista paketen. Detta är inte sant. Kaffet är alltså nu helt slut.
En matros kommer ifrån däck. Han är fortfarande oviss. Ser endast hur han försvinner in i bygget. Han vill säkert åt det svarta guldet. Jag går in efter honom. Lasse sätter sig emot relingen, där han blir sittandes. Inne i bygget hittar jag inte matrosen. Kaffet är ju slut så han kanske gick in till förrådet.
Mycket riktigt. Matrosen har sett att någon redan varit och rotat.
- Martin! Har du sett mera kaffe? Det verkar slut! Tänk om det är slut!
Samtidigt så känner jag hur båten börjar gira fram och tillbaka på ett konstigt vis. Någonting stämmer inte. Genast fruktar jag det värsta. Kapten, styrman. Vi är snart inomskärs, vi kan gå på grund! Matrosen lugnar sig inte, han sliter i min overall. Jag puttar bort honom och berättar snabbt hur det ligger till.
- Kaffet är slut! Helt slut! Ja...
- NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJJJJ!!!!!! Du ljuger! Ge mig kaffet, ge mig! >>Börjar bli obehagligt.>> GE MIG KAFFE DITT AS!
Detta börjar bli riktigt allvarligt. Fruktar för min egen säkerhet, matrosen är inte normal någonstans. Det börjar bli riktigt obehagligt. Men när folk får panik... hmm. Detta har jag läst om på kurs ju. De sa att om det blir ohållbart, då får man däcka folk.
>> POOF! Däckar honom. >>
Springer ut på däck igen och ropar upp till kapten. Får inget svar. Jag vänder mig om och får se överstyrman. James Jönsson AKA JJ gå emot mig. Varför har jag inte tänkt på James innan för? JJ kan man alltid lita på.
- Martin. Statuscheck! >>JJ blandar som alla gamla sjömän in engelska ord i sina meningar.>>
Jag förklarar snabbt allting. Motorman, kapten, Lasse och matrosen. Men jag kan inte hjälpa mig fråga hur han själv kan stå upp. Hur han klarar sig utan kaffe?
- En är väl ingen idiot heller! >>JJ stoppar ner näven i fickan och plockar upp en handfull kaffe.>> Vill du ha?
- Va? Som pulver?
- En har väl vart med förr. Ni era jävla kustseglare vet ju inte hur man förbereder sig för nödsituationer! >>JJ trycker in en näve kaffepulver i käften. Han tuggar frenetiskt och pratar samtidigt.>>
Det visar sig att James Jönsson var ombord i båten som exploderade 1997. Denna man är full av mystiska historier. Varje dag vräker han ur sig saker du aldrig skulle kunna föreställa dig. Helt plötsligt dunsar det till bakom hörnet. Det är gammelmatros Sven.
Sven är också gammal i gemet. Hela han skakar av kaffeabstinens men lyckas hålla sig vid liv ändå. Sven är inte den som ger upp i första taget. JJ lyfter upp honom och räcker en näve kaffe.
Det sprakar till i radion.
- >>Sprak sprak. En utmattad röst hörs svagt.>> Martin.... är du där Martin?
- Ja kapten. Hur mår du?
- Inte bra. Det här går inte. Styrförmåga. Kaffe... kaffe.
I bakgrunden så hörs ett sugande ljud. JJ ser mig rakt in i ögonen. Rycker tag i min arm.
- Hörde jag rätt? Sög han?!
Jag ropar på kapten igen. Inget svar. Då känner vi hur båten börjar gira. Alla tre slungar huvudena föröver. Land, vi styr mot land! James står framför mig. I samma veva som han vänder huvudet tillbaka mot oss andra så fyller han käften med det sista kaffet. En arm pekar föröver, ett skrik jag aldrig glömmer. De tre sista sjömännen, en båt, ett gemensamt öde.
Vi agerar.
- MOT BACKEN!!! VI MÅSTE STÖRTANKRA!!! >>JJ i sitt esse.>>
Alla tre börjar tokspurta. Jag får en väldigt bra start och tar täten. Min kropp fylls med adrenalin, mod och stolthet. Att ha dessa erfarna sjömän bakom mig är helt obeskrivligt. Historia håller på att skrivas. Jag ser hur land börjar närma sig föröver. Tanken slår mig att detta är kanske är det sista jag någonsin gör.
Nej. Vi måste klara det.
Då hör jag ett skrik bakom mig. Det är Sven, han klarar inte mer. Han har kollapsat. Snabbt stannar jag och vänder huvudet. Skriker till dom att vi måste fortsätta avancera. JJ stannar hos Sven. James Jönsson är inte den som lämnar någon bakom sig.
JJ försöker hitta mera kaffe i fickan. Det är ju slut, James börjar klappa Sven på kinden för att få en reaktion.
- FORTSÄTT MARTIN JAG KOMMER SEN! JAG MÅSTE STANNA HOS SVEN!!
En snabb nick och sedan framåt igen. Benen rör sig som aldrig förr. I huvudet fokuserar jag på vad jag måste dubbelkolla innan jag släpper ankaret. Är ju ensam igen. Får förlita mig på egna instinkter.
Land är nu endast några hundratal meter framför oss. Kommer fram till backen, kollar så att inga surrningar sitter på.
Placerar mig framför bromsen. Ropar upp till bryggan med full kraft.
- STÖRTANKRING!
Släpper bromsen...
Hur kommer det att gå för sjömännen ombord Bro Anton? Klarade Martin av att störtankra helt själv? Sedan hur länge dröjer det innan något kaffe kan komma till båten?
Författaren bakom cmj.blogg.se kommer fortsätta skildra denna historiska händelse. En händelse som redan spridits inom sjöfarten. För kaffe. Det skämtar man inte om.
Vet vad ni går igenom, tro mig! Hela besättningen lämnar sina kondoleanser. Minns första gången vi var med om en liknande incident...
Det var februari, en kall morgon i närheten av mongstad. Senaste proviantering skedde i Ålesund ca 3 veckor innan min påmönstring. Jag märkte genast när jag kom ombord att allt inte stod rätt till. Inne i bygget så var allt en enda stor röra. Luften inne hade en touch av amoniak. Vid en närmare granskning av mina kollegor så insåg jag att deras hud var vit som snö. Deras tal var osammanhängande och otydligt. Jag förstod för inte vad som hade skett, något fel på färskvattnet? Var tjock-kock ombord? Eller hade det bara varit massa strul veckorna innan jag kom ombord? Var med en viss oro jag lämnade mina kollegor nere i dagrummet för att gå till hytten och packa upp.
Någon timme senare tog jag mig ner, fann att det inte fanns något kaffe i någon av kannorna. Jag började genast skaka av abstinens och oron att kaffet var slut kröp sig på. Letade igenom hela pentryt uppifrån och ner och nerifrån och upp. Sprang sedan ut till skitmässen där jag fann kocken, jag lyfte honom i förklädet och röt "Var är kaffet?!?!". Han fick inte fram några ord men pekade mot torrförrådet. Kastade ner kocken i stolen jag nyligen hade lyft honom ur och rusade mot förrådet.
Kom fram, röjde igenom det metodiskt utan att finna något. Såg du hur kocken kom krypandes, han kollapsade och pekade bakom några potatissäckar. Jag slet kvickt bort dessa och till min stora förskräckelse fann jag inte zoegas eller gevallia. Vi hade bara fått ombord norskt kaffe!!! Alla puzzelbitar började falla på plats, mina kollegor hade i 3 veckor druckit beskt vatten, inte kaffe. Jag insåg att våran enda räddning var att använda använda ca ett packet kafffe á 500gr per 12 kopps kanna och med antalet packet vi hade kvar så skulle vi max klara oss en vecka om vi ransionerade. Läget var helt hållbart, så fort första kannan var färdig sprang jag till bryggan där jag fann kapten och överstyrman sittandes helt apatiska jag bände upp deras käftar med min hajnyckel. Hällde i dem kaffet och efter bara några sekunder började de återhämta sig. Båda var förvirrade, vad hade hänt senaste veckorna? Vad hade de varit? Vad hade de gjort? Allt var ett endaste stort mörker för dem. Jag förklarade genast att allt var norrmänens fel, deras "kaffe" var för svagt och när det hade doserats som vanligt kaffe varit helt verkningslöst och nästan kostat hela besättningen livet.
Det fanns bara en utväg, ringa kontoret och kräva att en pall zoega skulle luftfraktas raka vägen till mongstad, det var en fråga om liv och död. Trodde först det skulle bli problem, men redarna som själva varit till sjöss förstod genast hur allvarlig situationen ombord var. Saftey first!! Mycket riktigt stod en pall med kaffe och väntade på oss i mongstad, direkt när jag såg det slet jag och motorman fram knivarna våra och stack ett hål i varsitt packet, tog ut lite pulver på kniven, gnuggade in det i tandköttet. Direkt insåg vi att det var the real deal, kapten anropade genast på radion "Är det äkta vara?" "Yes Sir! Its reeeaaly good skit" svarade motorman.
Vi hörde därefter lyckrop eka genom skotten och vi kunde se kaptens tårar uppe på bryggvingen.
Hoppas ni blir räddade från detta öde värre än döden snart. Safety first gad dammit!
OH NO! Spännande... MER!
Å vilken bild. Rena rama reklamen! Fuck GEVALIA!
Pussefnuss gos
Vilken kommentar. Den lyfter jag fram här.
http://cmj.blogg.se/gastbloggen/2008/august/safety-first-gad-dammit.html
Kul med dessa långa kommentarer!!
Jag sitter mjukt tillbakalutad i min fåtöl vid skrivbordet. Framför mig har jag en elektrisk kaffekokare. Jo du läste rätt, en elektrisk kaffekokare. I min nedre skrivbordslåda har jag en burk, hermetiskt återförslutbar. Jag böjer mig ned och tar upp den burken, öppnar den samt mäter noga upp tre strukna mått som jag försiktigt häller i den elektriska kaffekokaren. Jag sitter och tittar när de svarta kornen far runt där ine och färgar det genomskinliga vattnet svart. Aromen sprider sig i min hytt och mina smilband börjar att rycka. Jag har en kaffegömma och kan njuta i fulla sugande drag av denna otroligt välsmakande dryck. Kaffe!
Äh släppa bromsen nu å kom hit i bastu!
maskin funkar inte utan bränsle, en sjöman jobbar inte utan kaffe. vissa vill ha med mjölk, andra dricker straight. personligen tycker jag att bäst kaffe på morgonkvisten helst ska ha stått å puttrat några timmar. ett par cigg hinner man till första koppen garv-syra, då kommer kroppen igång med ett rejält lavemang! damn it, boy, vad pigg man är sen...
kafferasterna är jätteviktiga ombord, det är helig tid, mitt emellan frukost å lunch, lunch å kvällsmat.dagen blir som uppdelad i 5 stycken 2timmars perioder. ofta känns det som om man bara hinner komma igång med jobbet efter den förra rasten så är det dags för nästa rast...
folk som snackar jobb vid fikabordet ska bara ha stryk. ordentligt!
Är mycket imponerad över kreativiteten bakom era kommentarer.
Detta är en helt otrolig krydda till denna blogg.
Jag skriver ut de flesta kommentarer och delar ut till folket ombord. Mycket uppskattat!
