Sjömannens andra sida

Alltså ibland tycker jag en blogg är så konstig. Jag förvånas över hur fruktansvärt ärliga många människor är i sina bloggar. Vad kul det skulle varit att gå fram till någon och sagt, jag har läst din blogg sedan den startade. Sen fråga om något fruktansvärt personligt inlägg.

Reaktionen tror jag är lite rädsla blandat med spänning om läsarna för bloggen bara legat runt kanske 50-100...

Det känns konstigt... Det snurrar... =(

Jag tänker att jag vill ha en mental grogrund först. Om jag kan vidga mina vyer och fortsätta utveckla min karaktär samt bli en ännu bättre personkännare, då kan jag åta mig något stort.

Om du frågar en anställd vad dom allra viktigast egenskaperna är i hos en aktoritet så är det att kunna "ta" folk på rätt sätt. Alltså en socialt och emotionellt intelligent person.

Det säger ju säg självt men behövs proklameras gång på gång tycker jag.

Den analytiska, matematiska och socialt obegåvade chefen syns tyvärr bättre på pappret om du tittar på rena intelligenstest till exempel. Den intellektuella intelligensen är så mycket lättare att mäta och se på pappret så det är väl dom personerna som blir inkallade först på anställningsintervjuer kan jag tänka mig.

Men själva EQ kvoten har ju börjats diskuteras nu mera på allvar, och blir alltmer en avgörande del i dagens lite vassare företagsklimat, där konkurrensen är hård.

Jag känner att om jag vill börja göra en humorserie eller skapa något annat och kanske då lyckas. Jag tror givetvis jag kommer lyckas, annars vore jag väl dum att åta mig något över huvud taget? Men om jag lyckas och börjar klättra på en karriärsstege och kanske får någon under mig. Då vill jag vara förberedd.

Jag vill ha rest klart, lekt klart, testat klart och utvecklat min inre ledning så jag lätt kan hantera min situation.

Jag vill vara en person som människor trivs att arbeta med, en person folk kan lita på och framförallt en person som kan prestera!

Eller vad är det man säger? Lagom är bäst!

Jag fick kommentaren på spraydate idag från en kvinna i 40 års åldern.

Du kommer att lyckas!

Det var allt... Det värmde såklart men kan inte utesluta mina tankar om att lyckas. Jag känner redan att jag faktiskt lyckats ändå. Jag känner mig lycklig vart jag än kommer, jag lyckas ha roligt överallt om situationen är avslappnad nog så att en skämtsam miljö är möjlig att byggas upp.

Jag är inte den personen som skojar jämt jämt jämt. Jag vet själv hur jobbigt det är med människor som alltid bara måste skoja, dom blir mer som energitjuvar än glädjespridare.

Åh jag vill kunna sprida så mycket glädje som möjligt! Snart kommer jag kunna göra det!

Jag lär mig något otroligt med denna blogg. Jag vet bättre vad exakt som kan få människor att skratta på små klipp och i text. Jag kanske verkar vara helt psycho...

Hmm...

Jag är helt jävla psycho, och det snurrar fruktansvärt mycket idéer i huvet. Min mor undrar vart jag får allting ifrån. Jag har alltid varit sån här, det är bara nu jag dokumenterar det också.

Jag ska jobba med humor, jag vill skapa riktiga humorserier. Mina små klipp är små experiment inför större åtaganden!

Jag ser fram emot att bli pappa. Inte vill jag bli det nu, men känner att i framtiden kommer jag bli en bra far.

Tror jag ska ha tre stycken små knoddar.

Fucking jävla, jag vill kunna styla upp min blogg! Pimpa, snygga till jag skiter i vad det kallas. Hur jävla svårt ska det vara att få in lite färg och en båtbild?!

Svett? Fan jag svettas nu, på grund av det här? Ja...

- As...
- Bög...

Ok, jag börjar knäcka disketter snart...

Här lägger jag in lite ideer och funderingar om humor, personlighetsutveckling och annat tankegodis. La in John Hron nyss, såg det på en annan blogg.

Ja, jag kör på helt enkelt.

Har precis snackat med Kilroy Travels och bokat en biljett, dom ska maila info under dagen sa dom. Nu blir det dusch och så glider jag in till Eksjö för att titta på ryggsäckar!

Håll er borta härifrån om ni enbart vill se den roliga och outtömligt glada Martin. Den Martin kan aldrig bli ledsen, han vill bara skapa leenden helt enkelt!

Ha det fint.

Detta är så hemskt, jag finner inga ord. Jag har träffat hans mor, hon berättade detta inför flera skolor i Linköping en gång. Hon grät, ja flera hundra personer grät i det rummet då. Jag med...

Dödsmisshandel.

Har du viljan att stoppa våldet?
Läs, kopiera och lägg ut i din blogg!




Till minne av John Hron

Det är onsdag kväll, en av de allra sista dagarna av sommarlovet. John ska börja skolan på måndag, åttonde klass. Han bor i Kungälv med sina föräldrar. Fadern är invandrare från Tjeckoslovakien. Johns stora intresse är kanot, och i juli har han varit i Oxelösund och tävlat i ungdoms-SM och fått bronsmedalj.

Innan sommarlovet är slut har John och en kamrat beslutat att tälta ute vid Ingetorpssjön, ett populärt tillhåll för traktens ungdomar. Johns mor skjutsar dem ut och hon känner sig lite orolig. Sjön ligger åtta kilometer från hemmet. Pojkarna tycker hon är sjåpig. Det är ju så pojkar tycker om oroliga mammor. När hon släppt av dem följer de stigen till klippudden vid den södra änden av sjön.
Det är där de ska campa.

Det är någon gång mellan åtta och nio på kvällen. Pojkarna reser tältet och tänder sedan en eld vid stranden. De ska grilla korv.
Ingen av dem vet att det här är John sista kväll i livet. De sitter och pratar och har roligt. Vad pratar de om? Sommaren som gått? Musik? Kanot? Flickor? Mopeder? Skolan som ska börja?

Mordet
Det är elden som lockar till sig Johns mördare.
Fyra ungdomar, två artonåringar, en sjuttonåring och en femtonåring, alla skinnhuvuden och nazister, har också sökt sig till sjön, till en annan udde.
De har laddat upp rejält med öl och sprit. De skriker över till John och hans kamrat, men får inget svar. De beslutar sig för att se efter vilka som är borta vid elden. Kanske kan det bli en rolig kväll. Där kan ju finnas någon att bråka med.

Femtonåringen sänds iväg som spanare. Han blir förtjust: en av pojkarna vid elden är John Hron, en pojke han inte gillar. Han har under läsåret bråkat med John och mobbat och slagit honom i skolan, till och med hotat att döda honom. I skolan går han under namnet Rambo.

Ingen kan säga varför han bråkat med John, kanske beror det på att han, till skillnad från andra elever, inte varit tillräckligt undergiven. John är visserligen lång, över 180 cm, och kraftig, nästan 70 kg, men nu har Rambo uppbackning.

Femtonåringen återvänder till sina kamrater och meddelar att han hittat en tönt och idioten Hron vid elden. Han vill att alla ska följa med och ge John stryk, ja, han föreslår till och med att man ska slå ihjäl honom.

De andra vill dricka ett tag till, och det kan de lugnt göra. Stigen från pojkarnas tältplats tillbaka till vägen går nämligen förbi den plats där de just nu sitter och dricker. Mellan halv elva och elva klampar alla fyra in hos John och hans kamrat.
Misshandeln inleds omedelbart. En av artonåringarna kastar en flaska i huvudet på John, och börjar slå och sparka på honom. Han faller omkull.

John ska säga att han älskar nazister. Han vägrar och får stryk tills han gör som han är tillsagd. Han får mer sparkar ändå, kanske för att han tidigare uppenbarligen ljugit och sagt att han inte gillar nazister.

Femtonåringen tar vid och ger John flera sparkar, varav en mycket hård träffar John i bakhuvudet. Vid det här laget är John skräckslagen. Åtminstone tre i gänget attackerar honom, ofta utan någon som helst förvarning, också bakifrån. Hans ögon är enligt en av de åtalade vidöppna som klot, och han kan inte fokusera sin blick. Den irrar oupphörligt fram och tillbaka.

Han darrar och sitter till slut på huk med huvudet i sina händer för att i möjligaste mån skydda sig mot mer sparkar och slag. Det hindrar inte att han får mer. Han får en våldsam hoppspark, sparkar i sidan och mot huvudet. Gång på gång faller han omkull av de våldsamma sparkarna. Någon slår honom med brinnande ved i nacken. Någon knuffar omkull honom i elden. De tänder eld på pojkarnas tält. De stjäl och förstör deras saker. John och kamraten ber att få gå hem, men det får de inte. I stället fortsätter man att misshandla John med sparkar och slag. Till slut blir han liggande. Hans ansikte är blodigt och svullet.

Bilden av vad som händer under de ohyggliga timmarna är oklar. Mördarna minns inte, eller vill inte minnas, så mycket under polisförhöret. De skyller på varandra.
Ibland gör de uppehåll i tortyren. De ber hycklande om ursäkt, säger att sparkar och slag varit misstag, bjuder John på öl och anslår försonliga tongångar. Ingenting tycks dock kunna hejda nya utbrott av våld. Det räcker inte att John mot allt vad han tror på har sagt att han gillar nazister. Han måste ha mer stryk ändå. Det är katternas lek med råttan, och de njuter av hans ångest och rädsla. Det är en berusande känsla för dem att så totalt ha en pojke som skakar av skräck i sitt våld.

Efter en sista uppblossande misshandel kastar de honom i sjön.
John kvicknar till och simmar utåt. Han har ont, han är omtöcknad och rädd, men han är en duktig simmare. Ganska snart upptäcker skinnhuvudena att det inte var så bra att kasta i John. De kan ju inte slå honom. De skriker åt honom, kräver att han ska komma tillbaka, men han svarar inte, håller sig kvar ute på sjön i en kvart. Någon kommer på att tvinga kamraten att ropa att han kommer att få stryk i Johns ställe om han inte återvänder. Livrädd som han är gör han så. Han ropar på John och vädjar att han ska komma tillbaka, och John svarar på hans rop.

Uppgifterna om vad som nu händer är osäkra, och klaras aldrig riktigt ut under polisförhören. Det enda man vet är att en av artonåringarna och sjuttonåringen nu går och att de tar Johns vettskrämde kamrat med sig.

Det är just i det ögonblicket John fattar ett ödesdigert beslut: han vänder åter in mot land. Är det av oro för kamraten? Tror han att alla kommer att gå, eller tror han att bödlarna inte ska slå honom mer? Han har ont och han är rädd, men han förstår inte vidden av det hat hans bödlar känner. Han är bara fjorton år.

Vi kan inte veta hur John tänker i det ögonblick han börjar simma in mot stranden, men hans beslut får ohyggliga konsekvenser för honom.
Femtonåringen och en av artonåringarna står och väntar. Det är de två som varit mest aktiva under misshandeln, och de har hat kvar så det räcker. Misshandeln tar fart med ny målmedvetenhet och effektivitet, och nu finns ingen flykt. Ett knytnävsslag mot ansiktet fäller John till marken. Han ramlar baklänges, och slår i huvudet i klippan. Han släpas över till en gräsplätt. De båda mördarna vill göra det bekvämt för sig när de ska sparka honom. Hårda, hårda sparkar träffar hans huvud, men han värjer sig nu inte längre med sina armar.

Bödlarna ser att John rör sig, men han skriker inte, han bara vrider sig i plågor, mumlar något de inte kan förstå. Nu är katt- och råttaleken slut. Det roliga är över. Mördarna är nöjda och lyfter, släpar och rullar John till strandkanten och sparkar i honom. Strax innan han ramlar i hör de honom åter mumla någonting.

Den här gången märker John knappast att han är i vattnet. Han drunknar och sjunker sakta mot sjöns botten. De båda mördarna står kvar och rullar en cigarett. Ingen av dem lyfter ett finger fastän de förstår att John håller på att dö.

Mördarna vänder ryggen åt den fruktansvärda scenen och ansluter sig till de andra. En av dem berättar att John sjönk som en sten, när de kastade i honom andra gången. Bödlarna drar sig hemåt och lägger sig. Johns kamrat får lift med en bil, kommer hem och slår larm.
Bara några timmar efter att Johns mor skjutsat ut honom till Ingetorpssjön ligger han död på sjöns botten, misshandlad till oigenkännlighet.


Mordet skedde 1995 ( augusti ) och i Januari 2001 släpptes den av mördarna som fått längst straff. Han är idag 27 år och en fri man. Straffet för honom var 8 år (släpptes fri efter 6 år) och för de tre andra blev det 10 månader, 4 månader och en frikändes helt.

1998 skändades Johns grav, någon drog loss gravstenen med hjälp av linor och en bil. Sedan sparkades lyktor och blommor sönder. Någon bestämde sig för att föräldrarna inte lidit nog.

Har vi alla varsitt mål? Jag får känslan av att många är lite tveksamma när den frågan ställs.

Vill du vara den personen andra ser upp till? En person som andra trivs runtikring? En person som har pondus?

Gör detta till ett mål. Sträva mot att bli den sortens person du vill vara. Om du har ett mål klart och tydligt framför dig,  så kommer också andra följa i dina bestämda fotsteg.

Detta är enklare att sträva emot än att börja fundera på en arbetskarriär. Försök bli den som kan påverka människor i din närhet, sträva efter att växa inombords!

Det är så otroligt mycket funderingar, så många mål. Jag vill inte ta någon enkelt väg, jag kommer inte ta någon enkel väg.

Jag ska första bygga upp en mental grogrund, sedan påbörja skapa mina drömmar.

Ja...så ska jag göra.

Trött, jag är trött inombords...

- Gult är fint!
- Nej, gult är fult.
- Va? Hur kan du tycka gult är fult?
- Ja, va konstigt. Hur kommer det sig att jag tycker gult är fult? Hur kommer det sig att du inte kan förstå att jag tycker gult är fult?

Visst lät det simpelt? Men det ligger mera bakom detta än vad du tror.

- Jag gillar att ha häng!
- Va? Häng är fult! Dra upp brallorna.
- Ja, va konstigt. Hur kommer det sig att jag tycker häng är snyggt? Hur kommer det sig att du inte kan förstå att någon annan tycker det är snyggt.

Vad är skrämmande här?

Det finns så många människor som har bestämt sig för att något är så fel, att dom inte ens kan förstå längre. Dom kan inte ens sätta sig in i någon annans värld och ens försöka förstå varför någon tycker som den gör.

Det förstår inte jag...

Det finns mera till det när vi säger att någon ligger på plus eller om någon ligger på minus. Vi säger detta för att dra enkla slutsatser vart vi har varandra rent relationsmässigt.

Varför inte utveckla det?

Alltså att se varje förhållande du har med någon som ett emotionellt bankkonto. Ett konto som du hela tiden måste göra små insättningar på för att ligga på ett plus. Sen gäller det att ta reda på vad som är en insättning för just den här personen.

Om personen inte är social, inte gillar att prata kanske bara erbjudandet av ett tuggummi är en form av insättning.

Den gyllene regeln:

Behandla andra så som du själv vi vill bli behandlad.

Nja...jag gillar den här bättre:

Behandla andra så som dom själv vill bli behandlade.

Detta kräver givetvis en viss sorts social intelligens för att kunna ta reda på vad som är en insättning eller inte. Men detta paradigm är ganska logiskt och bra tycker jag.

Hur behandlar människor dig när du ligger på plus? Dom har mera överseende när du gör ett misstag, dom ställer sig genast på din sida när andra människor talar om dig i din frånvaro och du får säkerligen små insättningar tillbaka.

Hur tänker du när människor frågar dig om tjänster? Du ställer genast frågan till dig själv:

- Vill jag hjälpa han/hon med detta? Vad har han/hon gjort för mig?

Kanske inte så bryskt och hårt, men poängen är att om du inte gjort en enda insättning hur ska du då kunna göra ett uttag?

Idén har jag fått ifrån boken "The Seven Habits Of Highly Effective People".

Jag är så trött. Jag vill vara glad men tanken och utförandet av 4 knäpptysta timmar på en brygga är psykologisk tortyr...

Varför ska jag sitta där när det inte finns några båtar? Regler är regler men jag gör ju ingenting. Vill inte, vill inte...

Ok, dags att gå upp.

Jag får se det som mental träning. Typ meditation.

Dolly sa detta till mig efter att jag frågade om man skrattar med eller åt mig på min humorblogg:

Well, så länge man inte skrattar åt nån på ett dåligt sätt så innebär det ju att man skrattar med personen.

Personlighetsutveckling måste vara kortfattad ibland för att göra en stor inverkan på ditt egna tänkande.  Ditt Paradigm. Alltså skriver jag mig kortfattad och låter erat sinne fundera ut era egna svar baserat på lite ny matnyttig information.

- Hur väl känner du dig själv?
- Hur gör du för att finna dig själv?

Detta är vanliga frågor du kan få och svåra att besvara. Jag tycker hela konceptet med den här ordföljden är luddig helt enkelt. Hitta sig själv? Gör man någonsin det?

Nej jag vill inte använda dom här orden utan har kommit fram till dessa ord istället.

- Hur medveten är du om dina bra och dåliga personliga egenskaper?

Alla har ganska klart för sig själv vad du tycker är en bra eller dålig egenskap. Alla har ganska bra hum om man nu sätter sig ner och funderar, på vilka bra eller dåliga egenskaper du har eller inte har. Här är då nyckeln till frågan "finna sig själv?".

Gör en mental lista över dina bra och dåliga egenskaper:

* Skryter du?
* Har du lätt för att ta kontakt med människor?
* Kan du lösa andras personliga problem?
* Är du en medlare?
* Snackar du mycket skit om någon?

Gör en enkel och snabb mental lista och sen i framtiden tänk så här. Jag vill framhäva mina bra egenskaper och dämpa mina dåliga. Här kommer också en teori om att kunna vinna äkta respekt hos andra människor.

Om du står och pratar med människor i ett rum och sedan ertappar dig själv att du pratar egocentriskt och skrytsamt. I ditt huvud kanske du också tänker 'Fan, nu gjorde jag ju det igen!' och sedan inte gör något. Poängen här är nu genom att poängtera ut din dåliga egenskap för alla i din närhet dämpar du också den.

- Ursäkta mig, nu står jag här och skryter. Detta är en egenskap jag själv inte värdesätter och jag ber om ursäkt för mitt beteende. Vi börjar om istället!

På ytan kanske inte effekten blir så stor men på alla i din närhets insida är skillnaden som natt och dag. Här har vi en person som står och skryter och är lite jobbig. Alla ser denna dåliga egenskap och tänker:

Varför kan ingen bara säga till honom att sluta skryta så mycket! Det skulle han behöva höra!

Helt plötsligt poängterar personen ifråga det själv. Han är medveten om sin dåliga egenskap och vill försöka ändra på sig själv. Wow! Detta är att vinna äkta respekt hos andra.

Sen en bra egenskap.

Öva på dom såklart! Hitta dina bra egenskaper och framhäv dom när situation tillåter. Människor har sagt att du ska hitta det du är bra på och köra med det! Det vedertagna sättet med ett sådant påstående är att du börjar fundera på saker som om du är bra på fotboll, ett instrument eller att laga mat.

Varför inte hitta en bra personlig egenskap och öva på den?

Jag fick ett svar på min kommentar:

och nej, jag kankse läser tunga böcker i ämnet som du, i stället spenderar jag min vardag så, lever mitt liv och lär mig av mina livserfarenheter, och det är DESSA som jag reflekterar HÄR!

Hade en kompis som engång sa "nej jag behöver inte läsa utomlands, jag pluggar religon och kultur" det är ungefär samma dumma sak som du uttalar här!
Mitt råd: sluta läs, lev!

Hehe, jag drar ett streck över det. Jag respekterar det skrivna ordet och spenderar vinter i Australien och Nya Zeeland istället...