Påväg och förlängd.
Kapten ropade på radion, han ville att jag skulle komma in idag och prata allvar. Han räckte mig en kopp kaffe, tände en cigg inne i skitmässen och blev seriös.
- Du har två alternativ nu. Du har ingen avlösare förrän den 18 eller 28 maj. Vilket blir det? Suggar på ciggen.
Jag vill hem, jag vill ha pengar. Vad skulle jag välja?
- Hur lång tid har jag på mig att tänka? Tar av mig hjälmen och slurpar på kaffet, det var för varmt ännu.
- Ehh, kafferasten är slut om tio min. Fimpar.
- Hmm, okej. Jag kör la på, vi tar den 28 maj. Slätar av håret och sätter huvudet på lut. Bara sjömän som kan göra på rätt sätt här.
Kapten slängde upp mobilen, ringde personalfördelaren på kontoret, hon satt och åt en bulle också. Lade på.
- Japp, klart. Sträcker fram näven.
En handskakning och nu endast tre veckor kvar ombord. Eller nåt... Det blev 'yes-tecknet' yatzyfisten och ut på däck igen.
Brejjan, ena sidan najs. Andra sidan katastroffult.
Jag känner igen mig i din kapten. Jag gillar inte beslut som tar tid- och jag kan även föra samma inre dialog med mig själv "Nej, nu måste jag bestämma mig. Ja-a, jag tror jag flyttar till Grekland!".
När jag låg inlagd bokade jag på en permission en flygbiljett till Korfu i tro om att jag seriöst skulle gå i landsflykt dagen efter och ägna resten av mitt liv åt olivplockning och aldrig mera yppa ett endaste ord på svenska språket. Så var tanken från början. Grekiska skulle jag lära mig per automatik och det skulle bara kännas skönt för mig att slippa Sverige. Kan du tänka dig va? Jodå, jag köpte biljetten, men gick tillbaka till sjukhuset dagen efter. Tyst och stum och med en känsla av "Jaha, vad var det där bra för då?"
Jag har även förmåga att verbalt ta andra människor på orden ibland. Ja som det där med att din kapten ville ha svar direkt- jag hade också reagerat så- bestämt mig direkt. Mitt ironiska sinne, i den verbala världen, är något retarderat. Men bitterhet och ondsint men kärleksfull post-dementi kan jag bistå med! :D
