Jag sitter och ser ut emot PV-ventilerna ifrån min hytt. Jag väntar på ett skådespel...
Vi har i dagarna just fått en ny överstyrman, han har aldrig varit här ombord förut. Igårkväll kom han fram till mig klockan 23 på kvällen.
- Fan, jag har varit igång sen klockan halv sex imorse.
- 05 30 till 23 00?! Men vem satt på bryggan då, för du var inte där i alla fall?
- De andra två styrmännen går 6 om 6 så jag kan vara på däck.
Alltså, förutom då supertrötta överstyrman. Så har vi de andra två styrmännen som jobbat sex timmar var, den ena av dem gick av vid 04. Då kommer man till sängs, 04 20? Sen blev han purrad igen klockan 07 30. Härligt va? Vi ska bara göra en monsterförtöjning med slussning och bogserbåt. Allting tog ungefär tre timmar.
Ska vi nu också nämna matrosen som gick och lade sig vid samma tid, ca 04 20. Han var lika pigg som sin styrman när han kom ut på däck.
Förtöjningar är en av de farligaste operationerna vi gör ombord. Folk har endast DÖTT medans de gör det!! Varför inte göra det då med enbart tre timmars sömn i kroppen? Denna gången kunde det också verkligen hänt någonting, jag såg händer som nästan klämdes sönder...
12-4 styrman går då in för att sova i 20-30 min. Men inte innan jag gick in och skrek lite i lastkontrollen för att de inte visste vilka rutiner vi har ombord. Så den fick gå därifrån ett halvt avklarat gräl.
Dessutom är denna styrman också helt ny ombord. Han är heller inte ens svensk, så att se mig som är under honom i hierarkin fullständigt vägra hans order och sedan gå direkt till högre instanser, på svenska. Kan inte vara roligt med så lite sömn i kroppen.
Jag vet inte heller vilka kulturkrockar vi just gick in i heller. Jag vet inte hur det fungerar där han kommer ifrån, har ingen info om det. Rumäninen är landet ifråga.
Sedan så ska vi bara börja lossa. Jag läste en gång att 90% av alla olyckor som sker under operationer till kaj sker när det är lossas. Och sedan har vi bara den andra faktorn som är i stort sätt med i alla olyckor. Trötthet.
Så varför låter vi inte den nya supertrötta, och säkert irriterade, 12-4 styrmannen. Som nu går på sin vakt, starta lossningen tillsammans med den nya, också väldigt trötta, överstyrmannen. Jag tänkte då gå in och klara upp grälet, men situationen var minst sagt koncentrerad, så jag lät bli.
Jag ifrågasätter det vi gör, detta är absolut inte första gången det här sker till sjöss. Heller inte här ombord, vi har fastnat i dödens triangel, vilket innebär att det är endast en tidsfråga till nästa gång. Sen även om de säger att de orkar, jag ser att ni är trötta. Det är lätt att övertyga sig själv i stunden, men sen också fullständigt däcka i kojen och komma på hur trött man faktiskt är.
Rederier snackar om att vara ledande på deras grej. Varför inte säga nej till trötthet? Det hade varit revolutionerande idag, folk hade vallfärdat till det rederiet. Vi har fått utskick här ombord där det står att vi ska få extra styrmän när vi vet att det kommer bli mycket jobb.
Men ja, typ nu. Är det mycket. Vart är den där nya styrmannen? Det argumentet försvann väl då lika fort som det kom. Eller?
Och vem ska man klaga hos? Facket? Facket som en gång ljög mig rätt i örat på telefon, och som jag vi tre olika tillfällen skickat väldigt enkla frågor till via mail.
Utan svar.
Detta är ett annat inlägg kära Seko Sjöfolk. Jag är med er, det är jag. Men ni har svikit mig fyra ggr redan. Hoppas på svar nästa gång jag frågar om någonting.
Att jobba till sjöss skulle kunna vara så mycket bättre, och det hade inte ens behöva vara dyrt. Jag kan fortsätta, jag kommer fortsätta skriva så här. Sen kan jag säga en annan sak, under tiden som jag skrivit på denna blogg har jag vid flera tillfällen fått höra.
- Martin, tänk om du faktiskt skrev om sanningen om vad som händer ombord? Då jävlar hade det blivit liv i luckan.
Och precis efter detta sagts, då skrikskrattar alla i rummet. Folk blir helt röda i ansiktet, någon sätter kaffet i halsen och behöver en heimlich manöver för att kunna klara av skrattanfallet. Jag står tyst och tänker.
- Ja, det är ju sant faktiskt...
Så just nu så sitter jag och ser ut över tankdäck, på PV-ventilerna, jag ser en mycket trött matros nicka till, föreställer mig scenen nere i lastkontrollrummet. Jag väntar på att kunna få säga.
- Haha, kolla! Det där har jag sett någon annanstans. Hmm, vart var det nu? Jag vet! En gejser på Nya Zeeland! Vilket fantastiskt skådespel!
I just love the smell of diesel in the morning...