Nils och Martin i Asien upprör!!

Ja, jag kan inget annat än bara le, för Nils har hittat ett reseforum där dom diskuterar våra reseklipp. Diggar att folk fullständigt kastar hat, samt säger att vi borde ju gjort mera, när vi också gjorde det...

Nils inlägg angående forumet.

Tråden till forumet.

Garvade som fan åt det svarta i kommentaren:

Är bloggarna lika "intressanta" som videon?

Förstår att kidsen har det skoj, men hur kul är det att glo på? Balla typer i solbrillor finns det nog av i Sverige, kan de inte visa något från det Laos som inte är Skara-sommarland?
Det Laos jag inte vet något om eftersom att svenska backpackers (Som är för "äventyrliga" för Thailand) kommer hem och berättar om att åka bildäck och gunga...


cred: Ulrik (soffgrupp)


Nils och Martin i Asien upprör!!

Ja, jag kan inget annat än bara le, för Nils har hittat ett reseforum där dom diskuterar våra reseklipp. Diggar att folk fullständigt kastar hat, samt säger att vi borde ju gjort mera, när vi också gjorde det...

Nils inlägg angående forumet.

Tråden till forumet.

Garvade som fan åt det svarta i kommentaren:

Är bloggarna lika "intressanta" som videon?

Förstår att kidsen har det skoj, men hur kul är det att glo på? Balla typer i solbrillor finns det nog av i Sverige, kan de inte visa något från det Laos som inte är Skara-sommarland?
Det Laos jag inte vet något om eftersom att svenska backpackers (Som är för "äventyrliga" för Thailand) kommer hem och berättar om att åka bildäck och gunga...


cred: Ulrik (soffgrupp)


Jo du skrev nåt om det va?

Att ha bloggat på resan känns lite sådär nu när en träffar family and friends. Många av dom har läst och följt denna blogg emellanåt och det dödar min glädje till att berätta historier lite. Själv gillar jag inte när folk upprepar saker som man redan hört eller vet. Det finns bara kanske två eller tre bra längre historier som jag inte skrivit in här, som jag fortfarande kan berätta fullt ut live.

Vet i fan om att ha en blogg är så roligt längre då. Dödar ju mina stories för fän!

Video är fortfarande roligt dock så mera video ska det bli.

Fire Poi, the swan

Kommit ner till farsan och köpte genast lampolja för att visa alla kunskaper man fått på resan.

- Nu jävlar farsan! Ta med kameran ut här så ska du allt få något att fota!

Och givetvis gick allt åt helvete direkt.



Lyckades få till ett slags "swan move" genom att snurra in skiten emellan benen upp bak på ryggen och sen rätt ner i marken dårå. Farsan stod helt mållös över denna ofattbara teknik!

- Wow Martin... du ehh, snurrade i alla fall några varv. >>En stackars far som inte vet vad han ska säga riktigt...>>

Jag skrek FAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAN  allt vad jag orkar framför pappa präst och börjar slunga runt livsfarliga eldklot i luften igen. Pappa fråga om man kanske ska ha en vattenslang stand by eller nåt.

- Nej pappa. Sånt är för amatörer. Ta nästa kort nu bara!


Svingar dom nu skitnära ansiktet och skriker febrilt åt farsan att knäppa värsta jävla kortet! Men ja. Två as till små eldklott flyger rätt i bena sen någon slags halvmåne bildas framör mig.

Vet i fan va det här är heller. Kallar det då för free style. Japp, det här är freestyle!

Freestyle... eller nåt.




Den här gillar jag. Lite för lång slutartid bara.



Här är standarden dock... suck.

Kulturchock i Sverige. Skrämmande.

Det snackas om kulturchock då man landar i Asien eller lite annorlunda men populära länder som Indien, Mongoliet, Kina, Turkmenistan, Yemen och Uruguay. Det är alla dom nya intrycken som att folk har stråhatt eller bestämt sig för att äta endast ris hela jävla livet TROTS att det finns potatis och köpa på marknaden. Lite chock sånt där.

Har gått och funderat på om det skulle vara lite kulturchockerande då planet störtar ner i Sverige igen. Det finns ju vissa uddigheter men också likheter som jag glömt bort men blev hemskt påminnen om:

# Bagagebandet. Alla har bestämt sig för att stå så nära bagagebandet som möjligt. Detta verkar vara universiell idioti och det finns endast ett fåtal människor som fattat tekniken, "stå en bit ifrån och gå fram när du faktiskt ser ditt bagage". Istället för det skitjobbiga anusbeteendet "knuffas med alla andra och riskera att du faller ner på bagagebandet och hänger med ut genom det svarta hålet med flaps".

Kulturchock 2,2 av 5. Chockerande att Svenskar inte skaffat intellekt nog att hantera en så banal sak som bagagebandet. Men inte kulturchock för att så här är det i hela världen.

# Mobiltelefon. Jag köpte en mobiltelefon i Malaysia då jag visste hur mitt land var om man inte har en sån där jävel. Givetvis slutar skiten fungera så fort man landar på svensk mark. Elektronik har ju bestämt sig för att spontahulka mig rätt i ansiktet tusen och åter tusen gånger på resan. Varför ska det vara annorlunda hemma för?

Knäpper på telefonen. Ingenting händer, konfys konfys tänker jag och försöker lösa problemet på plats. Ett beteende man fått på resan. Överallt i världen kan man faktiskt fråga folk om hjälp och folk kastar sig gladeligen in och hjälper till. Till skillnad från Sverige dårå. Kulturchocken var på en skala av 4 då jag frågar en person om hjälp:

- Hej, jag har precis rest runt i Asien i 6 månader. Blev våldtagen två gånger, rånad fem och fick en släng av Salmonella ett tag. Livet var också minst sagt lite småkämpigt då jag blev drabbad av Denghifeber och trodde mitt sista andetag var kommet. Nu är det så att jag skulle vilja göra ett litet telefonsamtal till min kära lilla mor så hon kan komma och hämta mig här hemma i Sverige. Det hade ju varit trevligt men jag har ingen mobiltelefon. Skulle jag kunna få låna din lite snabbt?

Och vad händer? En medelålders man och en Aftonbladet med rubriken "Daniel Westling vill inte festa ihop med Kungen för kungen har tydligen finnar på rumpan" tar ner sin tidning och "fågelholks-looken" är total:

- Jag är upptagen.

Tog upp min pistol, sköt sönder knäskålarna på han och gick vidare.

Det är fan läskigt att inte ha mobiltelefon i Sverige. Som att gå runt i en grå dimma bland folk där precis ALLA har en men vägrar låna ut. Jävla Sverige tänker jag och faktiskt hittar en telefonkiosk. Fick ringa ett gammalt hederligt "collect call" och kära lilla mor kom och hämtade mig.

Kulturchock på full skala här va? Hur svårt ska det vara att låta någon annan hålla en mobiltelefon?  5 helt enkelt. Eller vänta nu. 5,1. Spräcker skalan ba.

Kommer återkomma med denna lååååååånga lista av olika kulturchocker i Sverige. Det är skrämmande faktiskt.


Då jag välte i en cykeltaxi i Makassar. Extreme sports!!


Godaste fisken i Indonesien!

На закате дня
В Макассар
Harbourside Bugis Community, Makasar

Dags o flyga hem!

Försökte skaka liv i min gamla mobiltelefon igår. Den är död såklart. Alla mina telefonnummer är därför borta. Fick köpa en ny. Har kvar samma nummer som förut dock.

SÅ KAN ALLA SOM HAR MITT NUMMER SKICKA DET I ETT MAIL
TILL MIG?!

[email protected]

Inte via sms. Då kommer det komma tvåtusen sms som jag inte kan hålla reda på. Dom som inte har mitt nummer och vill skicka lite sms kan givetvis göra det. Det kan ju va roligt... om man är full eller nåt.

073 646 05 86

Planen är nu att försöka börja bygga upp ett bra kontaktnät inom Sveriges stand up scen. Sen börja leta efter så många scener som möjligt där jag kan börja öva på att dra lite skämt. Det är övning, övning och åter övning. Kommer säkert krascha tusen gånger men det måste man ju.

Har redan sagt mina farväl till Asien. Det blev på den sista stranden, Pangandaran.


It sure was a laugh...

En guide till det engelska köket.

Jag Joel och Nils gick och åt lunch ihop med ett gäng engelsmän på Kuta Bali en gång. Det hade ryktats om att det fanns någonting som kallades Corny Pastries.

 

- YES!! IT´S TRUE! JUST LIKE THE ONES IN CORNWALL!!! --Lika upphetsad som en när en fjortis äntligen vågade köpa sina första egna kondomer.--

- Blimey. Well then there is nothing else to then to transfer ourselves towards the restaurant area.

 

På fjolligast möjliga accent tar vi oss dit.

 

Sarah flippar totalt och börjar jiddra om hur hon saknat att få äta en proper pastrie och att jag ba måste taste this wonderful dish. Vi tre svenskar blev också lite upphetsade och försökte hänga med i diskussionen.

 

Joel liksom dippade in med huvudet fram och tillbaka ibland, Nils försökte lägga en kommentar som typ ”shit va roligt” och jag la upp handen och väntade på en klatsch. Ingen av oss fick respons. Det här var en brittisk grej. Ingenting som vi av den tydligen lägre kasten kunde förstå sig på.

 

Vi slår oss ner vid bordet. Själv var jag skitbakis och ville inte ha en pastrie:

 

 


Okej jag väljer ändå att ladda upp den. Ser så sliskig ut. Och bakis...

 

 

- Naw, I think I´m gonna have an omelett or some...

- I´m sorry? –En brittisk accent dyker in—

- I´m dying from a hang over.

- So? –Helt knäpptyst runt bordet. Britternas blickar skrämmer mig. Ser mot Joel och Nils som också sitter och stirrar lite smått förskräckta.

- Ehh, ehh… Fan grabbar rädda mig då?

- Why are you talking in swedish and why don´t you want a Corny Pastrie? --Nils flippar upp en servett i luften och nickar lite emot mig.Fångar den och med sitt saliv har han ristat in ordet allergisk. Teamwork på högre nivåer.--

- ALLERGIC!!! Im allergic to ehh, ehh. –Flickar med blicken på bordet. Ja!—HP sauce! And you can´t eat food without HP sauce right?

 

 

http://learning.channel4.com/support/productsupport/tvrom/designandtechnology/image_gallery/graphic_products/images/large_images_19.jpg

 

HP sås är som britternas lingonsylt och ska spridas rikligt över precis allting. Jäkla snabbtänkt Nils där.

 

- No, your right, it´s not food without HP sauce. –Britterna sitter lite smått förvirrade och verkar ha något slags tyst klassråd. Precis som om dom kollar på varandra med blicken ”how the fuck can you be allergic to such a lovely sauce?”.—

- You can taste some my pastrie... without HP sauce. –Sarah dyker in med en liten sorgsen röst. Hon tycker synd om mig för att jag inte kan äta HP sås. Vilket livsöde!—

 

Servitören närmar sig bordet och genast börjar britterna vräka ur sig olika konstiga engelska begrepp. Nils och Joel var först ut med att beställa en pastrie. Alla skulle ha en pastrie förutom jag då. Blev lite kusligt tyst igen då min omelett dök in i beställningen. Jag var visst den felande länken idag.

 

Någon annan i restaurangen får en pastrie. Genast ställer sig en av våra britter upp och inspekterar, ger tummen upp och inväntar det ljudliga smakbeskedet. Mmmmmm, hörs från andra sidan rummet:

 

- Did you hear that guys? It´s a proper one!

 

Vi tre svenskar ser inte riktigt vad dom har och måste istället snällt vänta. En tjugo minuter passerar och britterna kan verkligen inte sluta tjöta om sin jävla pastrie. Vi svenskar som helt uteslutits från diskussionen om olika pastriememorys sitter och pratar lite hemmaproblem istället.

 

 


Bla bla bla, pastrie in London, pastrie in Paris, pastrie in Australia...

Tydligen var det fruktansvärt viktigt att poängtera precis hur engelskt det här är. Någon hade hört att en australiensare hade gjort ett claim på pastrien genom att säga att den kommer därifån. Detta är tydligen värre än att säga att HP sås är äckligt. En av britterna lyfte upp vattenflaskan och viftade argsint i luften och sa att pastrie är so fucking english och punkt slut. Alla nickade lugnt med och vi fick ytterligare en uppmaning att aldrig lyssna på en aussies rubbish talk.

Undrar om krig kan startas pågrund av mat? Tror nog det.

 

 

Sen kom det. Lukten av den beryktade pastrien glider fram tillsammans med en leende servitris:

 

- Okej, nu ska vi se va fan det är.

- Men... är detta verkligen engelskt?

 

Samtidigt som britterna florerar med klassiska engelska fraser som:

 

- Ahhhh, lovely.

- Super!

- Smashing dish here.

- Would you look at that! What a sight for a little english boy like me.

- Blimey!

 

 



- Ser ju ut som nån slags pirog? --Joel petar lite med gaffeln--
- Kommer inte dom ifrån typ Italien eller nåt? --Nils tänker efter--
- Vetifan. Hur smakar den?
- Mmm, ska se.
- Asså kolla på dom där va? Munorgasm efter munorgasm tydligen. Kom igen nu. Smaka lite. --Jag blir otålig och råkar sen göra det som verkar ganska självklart att inte göra här. En liten groda flyger ut ur munnen.-- Isn´t this something from Italy?

Alla besticks läggs ner:

- I helvete Martin?! Vill du dö eller?! --Nils ser mot mig förskräckt.--

Vänder mig mot Sarah som är min närmsta engelska allierade. Hon greppar gaffeln i något slags huggrepp och ser mot mig som "vill du dö eller?". Börjar stirra lite sporadiskt omkring mig igen och baksmällan känns mera än någonsin. Ser mot utgången men den är blockerad av engelsmännen. Kanske ba hoppa över busken och springa för livet?

Som någon slags välsignelse från ovan så finner sig en verbal lösning mot mig:

- Ehh ehh, fuck. No no!! I was thinking of something else. Like ehh, ravioli! Yes! RAVIOLI!!! THAT´S FROM ITALY!!!! Not Corny Pastrie of course. GIve me some of that! --Sliter åt mig Sarahs gaffel och trycker in så jävla mycket pirog jag bara kan!--

Det värsta här är ju bara att det smakade fullständigt skit. Sitter med munnen full av någon engelsk slabbig sörja i käften och fem mordlystna britter råstirrar emot mig. Måste se glad ut, måste se ut som om jag äter GB´s gräddglass!

- Mmmmmmm... --mycket tveksamt läte kvids fram--
- För i helvete Martin! Svälj och le för kung och fosterland! --Nils börjar forcera in pastrie i en rasande takt för att jämna ut situationen.-- Joel, ät för fan. Säg att det är det godaste du någonsin ätit!

Men Nils och Joel tycker också det är skitäckligt. Alla tre sitter nu med munnarna fulla av brun sörja. Joel klarar inte av att svälja det och det börjar sippra ut lite mat i mungipan på han. Jag lyckas tillslut svälja.

- Yeah, defintely the famous english kitchen! To bad I didn´t have any HP sauce. --Suger febrilt på min juice för att ta bort smaken.-- Am I not right guys?

Nils och Joel har fortfarande inte sväljt. Britterna sitter bara och stirrar på oss som om det vore något slags gammalt tyskt gestapo förhör. Joel pallar inte längre och ställer sig upp, försöker mumla någonting om dålig mage och diarre, läcker ut lite mat till och springer mot toaletten. Alla kan höra hostande kväljande ljud kommer från toan. Nils tar steget och sväljer:

- Good huh!!!! --Säger jag och dönickar mot honom.--
- Yeah... and I have so much more... mmm.

Britterna verkar acceptera situationen. Joel kommer tillbaka och säger att han kan knappt vänta tills han får äta upp resten. Själv är jag så nöjd att jag är allergisk mot HP sås va? Alla äter upp sin pirog, förutom Joel och Nils då. Dom beställde in tre juice till och varvade juice och pastrie samtidigt som dom vräkte ur sig samma njutning som alla britter, lämnade kvar halva, och sa att "i Sverige gör man alltid så för att hedra mat". Lämnar snabbt stället och springer mot sitt hotell.

http://fs.blackplanet.com/e5a5a67aa049553e9f6fab85d6b6d9491096d91f/437x

Äntligen...

Gick och köpte en dator idag. Känner hur mina fingertoppar gnistrar av kreativitet. Äntligen, äntligen så kan jag börja skapa. Nu är tiden då allt gick åt helvete över. Nu ska det jag äger hålla i evighetens evighet.

Visst har det varit roligt att resa, helt klart. Men vad jag också längtat efter att få flippra med små videos och texter. Det är många gånger sann lycka för mig.

Let the work begin!!!

Taggad.

Mmm, minnen minnen. Vad dom kan slunga en tillbaka. Hade nästan glömt bort lilla Vang Vieng ett tag. Nils taggade mig på facebook och genast kryper ett leende fram.


Inte ska det va lätt inte.

Datorn fungerar inte. Känslan om att vi alla är små marionettdockor på jorden infaller och att författaren till denna pjäs bestämt sig för att ta sönder alla mina elektroniska saker.

Fan va svårt det ska vara att göra lite videoklipp och underhålla en blogg. Det enda som krävs är la en dator och en videokamera? Ska kontakta försäkringsbolag och HP och se vad som kan göras ekonomiskt. Känns dock lite smått förtvivlande. Precis allt jag tog med mig gick sönder eller försvann.

Ska aldrig mer ha en HP i alla fall. Varken adaptern eller datorn klarade sig ens ett år. Vilket skit.

Har mailat med Aftonbladet och när jag kommer till Stockholm vill dom att jag kommer förbi och berättar mina historier första hand. Har lovat att ska göra klart dessa reseklipp så att det blir som en liten följetång. Ska bli lika coolt att få gå in hos Aftonbladet igen.

Har mailat brorsan och ska se om jag kan låna pengar till en ny dator i Kuala Lumpur. Vill inte se en HP i min ägo längre. Måste ha en dator i alla fall. Måste slutföra detta nu. Har alldeles för många timmar bra råmaterial på lager.

Har kommit till Jakarta som är världens näststörsta stad tror jag. Tycker den inte alls är så dålig som ja hört på ryktesvägar, skulle lätt kunnat stanna någon dag till.

Så är det. Hoppas jag får tag i en ny dator i Kuala Lumpur. Saknat att kunna blogga ordentligt men ibland känns det ganska hopplöst faktiskt...

Ja... det funkar inte att dra in lite bilder från andras bloggar till min nu. Vill man se bilder på Jakarta så klicka här.


Bloggpaus tills datorn hostar igång.

Det håller inte helt enkelt. Vill att det ska finnas ett underhållningsvärde i varje inlägg. Anledningen är endast den att precis all min elektronik jag haft på resan antingen blivit stulen, borttappad eller rätt och slätt saggat ihop. Varje gång det entras internetcafe i Asien så känner jag direkt lukten av dåliga keyboards och trasiga USB-portar.

Såna dära keyboards där man ba måste fysiskt våld för att göra mellanslag. Ni vet. Dom där man får lust att gå runt hörnet och spontanhulka lite. Bara lite...

Trasiga USB-portar. Dö. Dö och brinn in helvetet.

Att sen försöka ge sig på en rolig resesklidring. Nej. Jag vill inte slösa bort bra historier genom att slött släpa över ett finger på knapparna. Kanske också banka lite med pannan. Sådär som alla någon gång gjort när saker inte fungerat som dom vill.

öhgkhgsklghaöskglhöahösghcvncx,bmgkberg - Poesi som förvandlas till huvudvärk?

Historien ska få växa fram och slipas till lite här och där för att bli extra underhållande. Minns gamla goa dar då flera timmar spenderades på att hitta små roliga nyanser här och var. Det är vad jag vill ha här. Jag vill ha en egen dator helt enkelt.

Det är bloggpaus tills min dator fungerar igen. Tänker inte ödsla min tid på internetcafeer längre.

Snart dags att åka hem. Har mycket som ska göras och vill ha all kraft och energi till det. Har många saker i huvudet som ska in här och många saker som kanske kommer bädda för en intressant framtid.

Här finns över 1247 inlägg och många av dom har fler timmar än jag vill erkänna bakom sig. Det finns att läsa här inne om lusten faller på.

Förslag på hur inläggen på cmj.blogg.se ska se ut.

En nära döden upplevelse.
Då jag... fan då. Ja, jag kysste en ladyboy.
Boka flygbiljetter hos Kilroy Travels. (Inlägget som gav mig en Ipod och biobiljetter faktiskt...)
Gammal going då jag drev med Lasse ombord i båten. Mycket rolig.

Klicka på vilken månad som helst och bläddra runt lite. Kolla gärna in fler videoklipp också. Mycket energi där. Det finns för alla smaker. Det är vad jag vill tro i alla fall.

Tills vidare! Kram på er. Kommer tebax med full kraft snart igen.

Såg det största Buddhistiska templet idag förresten. Googles arkiv hägrar vilt. Borobudor heter det. Mäktigt.

http://z.hubpages.com/u/54441_f520.jpg

http://balihoteltours.files.wordpress.com/2007/10/borobudur-temple01.jpg

http://icos-ncopp.com/home/borobudur3.jpg

http://images.travelpod.com/users/izzie/southeastasia04.1090972860.p7270120.jpg

Runt, runt, runt på alla dessa bussar.

Vi kliver av bussen i ett av dom där ställena man refererar till "in the middle of nowhere". En hord av människor svärmar runt oss och börjar babbla, rycka och skrika till alla andra att turister har kommit till stan! Det är bullshit efter bullshit som vädras ifrån folket. Som vanligt är det bara att slå blindöra mot allt och alla, slita ifrån ryggsäcken från någon indonesier som bara "ska hjälpa till lite" (i utbyte mot pengar såklart).

Ännu en gång så är det 12 timmars resa bakom oss. Taxi, buss, färja och ytterligare en buss. Vi började ifrån Kuta Bali och det började med att vi frågade en biljettförsäljare vad det skulle kosta att åka till Solo på Java:

- 340 000 rupie!!
- Okey, thats just bullshit. And you know it.
- No no no n...
- How would you get to Solo? As a local.

Killen svalde sina ord och kved fram att det finns faktiskt en busstation i Denpasar som ligger en liten bit ifrån Kuta Bali. Information som känns helt omöjlig att få fram ifrån folket där. Vi bestämde oss för att åka just som the locals skulle göra. Skillnaden blev stor på kostnaden och arbetet.

Vad less jag börjar bli på folk som tror sig veta någonting. Indonesien är tyvärr det värsta folket hittills då det gäller bullshit. Om man ska försöka få fram någonting vettigt så är det att fråga 10 pers sen dra någon slags medellinje mellan historierna. Vilken buss? Vad är priset? Går den hela vägen? 10 pers. 10 svar.

En gång försökte folket i bussen lura av oss den så vi kunde bli lurade på pengar nere vid perongen. En local slet tag i oss och sade att vi bara skulle sitta kvar. Jäkla tur att någon som kunde engelska just då satt bakom oss.

Vi lyckas genom lokalbussar komma fram till ett ställe (Surabaya) då vi måste hitta ett hotell. Hittar en hotellskylt och börjar vandra emot den. En indonesier springer fram och tror sig börja leda oss mot hotellet. Också en sak man ska se upp för. Får du folk som leder dig mot ett hotell, då vill den ha provision för han säger att det är han som förde oss dit. Alltså blir rummet dyrare.

En trång liten gränd, några människor sitter och spelar kort i ett hörn. Dom har klädnypor fästa i ansiktet, inte en aning om varför. Några hundar börjar skälla på oss när vi kliver fram till en reception. Stället är inte så skabbigt som jag trodde det skulle vara. Det var bara ett annat problem. Vi var en man och en kvinna. Därför fick vi inte sova i samma rum. Det fick vi bara inte.

Muslimer, åh muslimer. Varför krånglar ni till det så här?!

Klockan är närmar sig 11. Svettiga, trötta och redo att slita fram en kniv och slajsa upp folk som bara vill snacka skit.

Vi hittar ett annat hotell. Ett ganska skabbigt ett. Dom slänger fram ett pris som är detsamma för lyxhotell på Kuta Bali. Dom tror att vi vita folk betalar precis vad som helst ibland. 15-20 US dollar för ett rum utan dusch och toalett?

Känslan av att komma till ställen där inga turister existerar kryper sig fram. Det börjar regna ute. Vi måste hitta ett rum snart. Varför tror dom att 20 US dollar är rimligt? Är det ett rykte som Bali lyckas sprida över hela Indonesien att vi backpackers betalar vad som helst?

Vi hittar ytterligare ett hotell. Samma pris. Kartellvarning på hela gatan alltså. Det här rummet var lite bättre. Det hade någon slags dusch i alla fall. Efter en halvtimmes hasslande fick vi ner det till cirka 4-5 dollar. Ren princip. Tänker inte ge för mycket till idioter.

Slänger in väskorna på rummet, duschar och Sarah slocknar på sängen. Själv är jag hungrig och går ut på gatan i jakt på mat. Hittar ett litet hak som lyckas slänga ihop en nasi goreng. Tre indonesier sitter och råglor på mig medans jag äter. Vitt skinn är något dom inte sett verkar det som. Jaja, dom får la glo då...

Nästa morgon är det dags igen. Bullshit, bullshit, bullshit.

En liten del på hur arbetet för att resa runt billigt i Indonesien. När jag äntligen får tag på en kortläsare så lägger jag upp lite bilder på hur miljön i bussen är. Vill man resa snorbilligt så är det ju andra pris man betalar. Själv gör jag gärna så här ibland för erfarenheterna är så mycket bättre än att ta direktbussar överallt.

Priset blev 110 000 var istället för 340 000.

Bilderna på Solo kommer från Googles härliga arkiv!!!

http://www.shajasa.com.my/travel/images/indonesia_solo_surakarta.jpghttp://www.shajasa.com.my/travel/images/indonesia_solo_street.jpghttp://images.travelpod.com/users/bastin79/longtrip_2007.1203948300.7-candi-ceto.jpghttp://lh3.ggpht.com/BusinessSolo/SHTWPUftLNI/AAAAAAAAAQc/Ae1xGZAV-xM/s400/1%20001.jpg

Man ihjälslagen på Kuta Bali.

Japp, dagen innan vi var på Bounty och festade så blev en kille ihjälslagen där av sex locals. Alla hade hört ett rykte om detta som ingen riktigt ville tro på. Kommer aldrig åka tillbaka till Kuta Bali igen. Ambulansen ville ha 3 mijloner rupie för att komma och hämta honom. Det hade inte hans flickvän för tillfället. Därför dog han senare på hotellrummet.

Dessa snikna jävlar på Kuta Bali. Up fucking yours. Ni får aldrig mer mina pengar.

Hittade en sida som bättre beskriver det hela.

bounty-disco-bali

Nu jävlar grabbar!!

Utgång igår. Andra kvällen i rad faktiskt. Kände ett tag att det började bli fest i kroppen igen. Tog en dusch, drog på mig en ren T-shirt med inställningen att fasen vad kul det skulle bli. Hade Ipoden på shuffle. Någonting jag aldrig mer ska ha...

Precis innan det är dags att lämna rummet så går någon slags "det är dags att börja skära sig i handleden" låt igång. Nån hawaian börjar bröla ut somewhere over the rainbow. Blev så deprimerad va? Här skulle man ha roligt och så kommer det någon skitlåt man har på bussen hemma i något slags trist regnigt Sverige. Rakbladen låg liksom bredvid speakersen och bara väntade.

Tragglade oss ut ändå. Hoppades på att Nils skulle styra upp läget helt enkelt. Och ja... det första som kommer ur Nils mun när vi satt oss ner, och jag citerar:

- Okej. Nu är planen så här va? --hyperaktiv och överpositiv-- Nu ska vi ba bli jävligt fulla så kommer allt ordna sig.

Nils gick och snackade om att han hade vääääärsta förfest stället på g.

- The green box ba!! Its a really nice place!!!!

Nils gick all out igårkväll. Jag försökta hänga på men det var svårt. Tills zero dök upp då. Ni vet att man ibland träffar ju lite skumma människor på sin resa. Den här killen tog priset hittills.



En wrestler från Texas. Detta är nu helt seriöst, killen var fullt allvarligt och lite bakom flötet. Hans namn?

- Zero...
- Zero, youre in the group foto man!


Alla har i uppgift att göra en ful grimasch men inget kan ju överträffa en... wrestler.

Nu flippar zero och börjar skrika lite slumpmässiga ljud. Vi säger åt han att göra sin "war" pose.

Sliter av sig sin T-shirt såklart. Texas style...

Vilken kväll. Nils lyckades bli fullare än full och hans vän Joel ramlade av scenen inne på dansgolvet så han nästan bröt foten. Allt var i sin ordning. Zero avslutade kvällen med en wrestlingsmatch med mig på dansgolvet. Tyvärr fanns inga kameror på plats. Det var ett hastigt grepptag och några "air" moves tydligen. Simulerade armbågningar helt enkelt...


Kan lugnt säga att jag vill aldrig mer se han. Vilket retard.

Nej...

Mitt hopp i Indonesiens datorer är nu helt borta. Eller ja, det där var snällt sagt. Jag hatar er helt enkelt. Sitter nu och hatar med blicken mot datorn framför mig. Jättemycket.

Den stora väntan...

Ett videoklipp håller på att laddas upp. Tänk om detta kan vara möjligt?! Tänk om det faktiskt kan gå!

Sagan som nyss börjat eller tar den snart slut?

Sitter och ska komma på något att skriva på bloggen. Vill skriva roliga historier om resans äventyr. Hur fan orkar man det inne på ett dött internetcafe? Denna miljö är ju perfekt för att fullständigt banka skiten ur allt som kan beskrivas som kreativitet!

Synergi and flow can fuck themselves in here. En trästol som ger permanenta skador på stjärtbenet är dagens sanning i Kuta Bali. Träsmak tror jag det heter. Ass... pain.

Ser att statistiken på bloggen gått åt helvete också. Gör väl inget att jag svär då...

Har nyss läst ut Sofies värld. En filosofilektion beskrivs den som. Flickan i boken som får lektionen är 15 bast. Fick boken av Nils med och jag citerar:

- Asså den är jävligt tung den här. En massa tankar och sånt här inne börjar flyga omkring. --Duttar lite mot tinningen--

Själv började jag också få lite livsexistenisella ångest funderingar ett tag. Sen fattade jag att det är en filosofilektion för just den åldern flickan är. 15 bast. Är mitt sinne lika moget som för den 15 åring detta var menat för? Minns hur morsan faktiskt gav mig den här boken när jag var 15 också. Givetvis slängde jag den i det där bokbålet jag hade då jag förlorade oskulden.

Jag hade ju just kommit på hur man fick brudar. Inte fan behövde jag läsa!? På med nationalencypledin som är värd flera tusen!!!!

- DÖD ÅT KUNSKAP!!!! LÄNGE LEVER JAG HELLRE DUM ÄN SMART OCH INTE EHH, LEVER,... fan då... BRUDAR, BRUDAR BRUDAR!!!

En handling som resulterade i ett dagens mycket hektiskt läsande och törstande efter lite mera amatörkunskap. Erfarenhet blandat med kunskap är lika med visdom. Man vill väl va vis när man är gammal? Fast ibland känns det som de totalt okunniga lever livet bättre än någon på denna jord. Att läsa på resan verkar optimalt i alla fall.

Varför nu detta inlägg?

Snart dags för hemkomst. Det har börjat sjunka in att min lilla fantasivärld på andra sidan jorden snart ska ersättas av... hmm. Ytterligare en fantasivärld. Fast på en båt. Blev det personligt nu? Kanske inte för det är ett dilemma vi alla känner igen oss i. Snart ska det börja planeras på vad som ska hända hemma i Sverige.

Vad ska jag göra med detta liv jag lever? Vart tog all tid jag skulle fundera på resan vägen?

Själv säger jag som jag sa senast det var dags att åka hem.

Fast nu mera också på scen.

Måste skriva detta gång på gång för att det verkligen ska hända.

Denna blogg kommer som vanligt explodera när hemkomsten och påmönstringen är ett faktum. Den 1 maj är jag i Sverige och runt den 1 juni ombord Bro Anton igen. Har sett en o annan kommentar och mail om att det ses fram emot då fantasin ombord i en båt tar över.


Detta är alltså ett träd. Ett träd med både diabetes och diarre. Sen gick det det och fick Hepatit på det. Bummer.


Jag tycker synd om dig.

Balis enda naturliga råvara. Sarongen.

Ja då var man på Bali. 2007 så drog ön in 7,1 billion dollars på turismen. I östra Indonesien så fylls gatorna med affärer som säljer saker som passar en fiskare, snickare och killen som känner för att måla om huset kanske.

Här finns restauranger, gallerier, träsniderier och saronger. Köpte en tavla igår tillexempel. Glömde ta kort på skiten innan den blev förpackad bara. Bild på en jättesköldpadda på en jättestor canvasduk.

Glömde jag säga att det finns taxichaufförer här också:

- Fuckin hate them...

Meningen som ekar runtom i gatorna.

Klagar inte för mycket. Hittills har det varit najs.


Innan jag köpt ytterligare en minneskortläsare till SD kortet på digikameran så blir det gamla pics. Uppe i fyra stycken kortläsare nu. Fattar inte det där.

Såg en apa bli våldtagen...

Resan ledde vidare mot Sabah som är den norra delen av Borneo. Det är lite av en tragisk plätt på jorden faktiskt. Trodde att vi skulle mötas av djupa djungler och vilda djur men fick första parkett till arenan där människans behov efter fett kom före miljö.

Palmolja heter det, and shitloads of it. Malaysia är världens näststörsta leverantör efter Indonesien och nästa gång du lyfter upp en matvara, typ vilken som helst, kolla i ingredienserna och leta upp en liten sak som jämnar hela länder med marken.


Timme efter timme efter timme och så långt ögat kunde nå så... palmolja, palmolja, palmolja, fontänspy, palmolja, palmolja, palmojla...

Kolla i kommentarerna efter mer info om detta träd. Det finns en konspirationsteoretiker som läser denna blogg som jag med all säkerhet på två sek hittar all the bad facts om palmolja. Jag vill istället rikta fokus mot någonting annat. När nu Malaysia bestämt sig för att offra hela Sabah och odla olja så försvinner ju regnskogen. Och i denna regnskog bor någonting som människor världen över älskar och bedårar.

Orangutangen. Apan som är så lik homo sapiens att det är skrämmande. Den är söt, människolik och utrotningshotad. Vi åkte till ett litet orphanage på östra Sabah där människor gör allt för att rädda detta djur. Faktum är att man är tvungen att betala stora summor för att ens få arbeta som volontär här. Man blir rörd över att höra detta enorma engagemang när man kliver in i deras informationshus. Folk adopterar apor från höger och vänster. Precis alla pengar man slösar går till apans bästa.

Man kunde också få se apan äta bananer. Live.Det ni. Nästan som att gå in på ett dagis och kasta runt lite godis. Survival of the fittest går till nya nivåer.



Synd bara att det här var också med på stället. Hard core är väl lite fel uttryck. Tyvärr.

Alla stod lite otåligt och väntade på apan. Ingen hade några förväntningar alls. Vi kanske inte ens skulle få se den. "Se där, nu kommer den!" utropades och sannerligen så kom apan. Skogens man.



Kolla va? Värsta... Vilken syn, vilken herre! Synd bara att apan började våldta en annan apa på plattformen. Det mumlades att det är ju endast naturligt men känslan var obehaglig just för att vi kunde läsa av känslorna i honans fejs. Han tog sin tid också. Klocka killen på över 30 min och fyra olika positioner. Stabilt men utan kådis. Tre av fem sockerrör.



Ja... och sonen tittar på. Vad härligt. Vilken idyll.

Lägger in bilden alla vill se istället.


Så ska det se ut! Glada och lite knäppa, inte våldtäktsbenägna...

Vill nu ta upp det jag tycker är ännu mera intressant i det hela. Regnskogen försvinner på Borneo och hela jävla världen rycker in som en biträdande moder Theresa till våldtäktsapan. Det jag upptäcke är att det finns faktiskt fler djur som håller på att dö ut pga palmoljan. En annan monkey som också trånar efter lite löv. Nämligen the Probiscus monkey.

Någon som hört talas om den? Ingen? Kanske inte så konstigt för det finns bara en enda anledning till varför vi fullständigt skiter i den. Den är ful helt enkelt.


Ful, ful, ful, ful, ful är det enda jag tänker på.

Hur fungerar evolutionen egentligen? Finns det en gud? Det är frågor jag måste ställa då jag ser en stor penis i ansiktet på detta ehh, djur? Och faktum är att detta lilla eiffeltorn också representerar könsmogenhet för kraken. Hittar vi några orphanage för detta djur? Ser vi människor resa jorden runt för att frivilligt sopa undan avföring efter detta missfoster?

Nej. Vem vill se detta fula djur varje dag? Den känns lika onödig som myggor.

Jag frågade faktiskt en volontär som hjälpte orangutanger om hon skulle kunna hålla i en sån här:

- Ehh, I dont think so.
- Is it because it has a penis in its face?
- What?
- You can say it. Its ugly. Mankind just gonna let it die because its nicknamed cockface.
- Its not what I said.
- But its what you thought...
- ... -- volontären ser tyst ner mot marken. Hon tycker den är för ful helt enkelt.--

Själv tycker jag den är ful som stryk och skulle lätt mobba den ifall jag var orangutang. Hade jag själv vaknat upp med en penis i ansiktet. Ja... herregud. Vilken mardröm. Jag hade låtit andra mobba mig.

Kommentarer jag skulle droppat ifall jag var orangutang i samma djungel som cockface:

"Går det för dig när du nyser?"

Apan pillar sig på näsan.

"Du där går gränsen... onanera offentligt. Get a room, geez."

"När du får stånd, står båda två?"

"Alltså... ehh hehe, vet inte hur jag ska säga det här men. Du har en snopp i ansiktet."

"Hur har du sex egentligen? Jag ba glor och glor men fattar inte."

Har i alla fall kastat lite ljus på detta, "djur". Det är säkert inte sista gången jag gör det heller. Ska mobba den här så länge jag lever. Och nej. Jag kan inte gå över gränsen, den är bara för ful. Cockface. Hehe...

Har ju annars den mest kompletta synonymlistan på smeknamnet till detta. Klicka här.

DÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖ!!!!!!

Fan va less jag blir på skitdatorer nu. Sitter och vibrerar och fullständigt knäcker tangentbordet på mitten snart.

Ja ni gissade rätt. Allt jag nyss skrivit ba försvann. Vill inte tänka mer på exakt hur. Ska gå och sänka killen som säger sig ha jättebra datorer nu.

Ska skriva DÖD ÅT TENGIL över bröstet på han sen trycka in bläckpennan i näsan.


Saknar min dator...

Tidigare inlägg
RSS 2.0
Kilroy Travels Calmare Honung Reseklipp från Asien!