Det var ett tag sen.

Inlägget skrevs: 2012-02-04 klockan 22:42:42

Wow. Det var ett tag sen. Vi har landat i södra Mexiko i en väldigt sömnig liten strandby. Vi körde genom nästan hela Californien, stannade på väldigt märkliga platser, sen bila genom hela Mexiko tills vi hittade första fina strandby. Där blev det dead slow ahead. Jag har ännu inte fattat hur långt vi körde.

 

Vi har påbörjat en annan resa som vi vill i framtiden kombinera vårat nyfunna fordon. Varje dag, eller ja, nästan varje dag vaknar vi innan solen går upp. Tar oss genom små sagoinspirerade stigar ner för det lilla berg vi bor på. Vi mediterar en kort stund när solen går upp och vandrar längs med stranden för att hitta perfekta små snäckor och strandglasbitar. Vi vandrar hem igen och förbereder våran meditationshörna med rökelse och små saker vi gillar och funnit på våra tidigare resor. Varje morgon mediterar vi ihop på en yta som egentligen är ett tak på andra små rum. Vi bor uppe i toppen av trädkronor och det finns säkert över 100 olika sorters fåglar runt detta berg. Nästan varje dag så ser vi en ny sorts fågel landa precis framför oss. Vissa ser ut som regnbågen själv är och hälsar på.

 

Vi har båda tidigare rest och upplevt mycket men det är dags att utforska den andra världen. Den spirituella. Jag har varit nyfiken på vad meditation är för något och har nu bara skrapat ytan på detta fantastiska sinnestillstånd man kan hamna i. Christina, min ängel, presenterade detta sinnesredskap för mig och jag är evigt tacksam. Vi har meditationsmusik från Tibet som vi lyssnar på tillsammans och låter dagen handla om vad vi upplevt inombords. Det finns en annan värld än den vi ser till vardags. En liten sagovärld inuti huvudet. Så har det varit många gånger i alla fall. Jag har börjat sprida denna fantasi i barnberättelser och i en meditations dagbok. Små berättelser med färg och visioner som fokus. Förutom det så har vi också börjat skapa. Vi bygger små svamp statyer med snäckorna vi hittar, men tyvärr finns inte så många bra snäckor på den här stranden så det går lite långsamt. Det och så har vi börjat skapa drömfångare som vi smyckar ut med fjädrar runtomkring oss. Vi vill bygga ett litet "spirit house" med denna teknik.

 

Vi fokuserar på att lära oss detta år. Jag har börjat läsa böcker igen och Christina som läst ungefär ettusenfyrahundrafyrtiosju böcker redan langar på tungviktare efter tungviktare. Det och fokus på eld. För två år sen köpte jag en eldstav och har mest haft den som extra resebagage. Christina plockade upp den. Äntligen fick den en ägare. Tillsammans har vi framtida drömmar om att snurra eld på alla jordens heliga hörn.

 

Face har haft lite svårigheter att anpassa sig till stranden. Han är så liten och skör vår lilla son. =) Han fick mask i magen så det fixade vi. Sen om han får för många fästingar så blir han trött också. Vi kollar han varje dag såklart men ibland kommer det en liten flock och här om dagen blev han väldigt trött. Sen är jag lite orolig för han fått något som liknar epilepsi lite. Han stannar upp, fradgar med munnen och vibrerar i kroppen. Har hänt 2 3 ggr sen vi skaffade honom. Tror det händer är när han är för varm. Han har slutat växa också och hamnat på en perfekt liten halvvalp storlek.

 

Sen kommer bloggen. Det känns märkligt att skriva om mig själv på internet igen. Det har varit en vana i så många år och den har gått från någon form av humorblogg till en mer "vanlig" blogg. Den kommer vara kvar men känner att det här var den sista gången jag skrev något för personligt. Jag är generationen då alla hade en blogg helt enkelt och vill nu ta avstånd till det och lägga fokus på den familj vi nu blivit här.

 

Jag kommer emellanåt fortsätta lägga upp berättelser och videos men det går lite långsamt just nu på den fronten.

 

 

Utsikten från vårat första ställe vi bodde på. Kanske flyttar vi tillbaka dit om en månad. Solen går upp över berget och udden på andra sidan är Mexikos södraste punkt.

 

 

 


Fairy Tales

Inlägget skrevs: 2012-01-31 klockan 19:08:56

Har chillat ett tag med bloggen. Hoppas komma tillbaka med lite video om några dagar. Har också läst lite böcker och rekomenderar Siddharta av Herman Hesse och East of Eden av John Steinbeck. Ha det fint!
Våran lilla Welsch Corgi.
Photos from Christina Chandler
http://www.chandlerspins.com/

Köra bil genom Mexiko.

Inlägget skrevs: 2011-11-23 klockan 06:26:32

Vi har börjat köra i Mexiko. Allting går bra och givetvis är skräcken för Mexiko någonting som en amerikansk regering gärna ser mer av. Omöjligt att köpa kartor över Mexiko i USA. Omöjligt att få ett enda positivt svar angående landet från någon. Alla dör här. Alla blir våldtagna. Så sägs det. Verkligheten är ett ett snällt folk i ett vackert land med en obehagligt detaljerad media täckt bild över det våld som sker här. Ett våld som är tiofalt högre i staterna. Poliserna i USA ska vi inte ens nämna. Här kanske dom vill ha en liten muta. I USA vill dom bara skjuta dig. Så känns det.

Vi har lyckats komma till staden Mazatlan men kom vilse i mörkret såklart vilket var läskigt emellanåt. Vi hittade något hotell efter en timme av att köra i cirklar och nästan krockade med en buss. Vi kör på betalvägar genom landet. Den sista vägbiten var dyr, typ 20 dollar men helt tom i timmar. Det känns som att knarkkartellerna här har byggt betalvägar genom hela Mexiko upp till USA och gjort den precis lagom dyr att inga locals åker på den. Sen är det säkert riktigt enkelt att skapa falska kvitton som visar att fruktansvärt många människor använder vägen och voila. Tvättade pengar...

I alla fall så är dessa vägar supersäkra med bevakning överallt och som sagt helt tomma timme efter timme. Det är när man kommer in i städer som det börjar bli läskigt. Vi har kört genom märkliga platser då vissa vägbitar var under ombyggnad och vägen ledde oss genom ett getto såklart. Det var bara att gasa på och hoppas ingen såg hur vita vi är.

Vi ska fortsätta ner mot staten Oaxaca och hitta ett strandparadis där. Sen ska jag slappna av igen. Ser fram emot lägereldar och eldsnurrande inom en snar framtid.

 

Inga bilder än. Orkar inte ikväll. Har kört väldigt mycket gammal bil och att köra vilse tog mina sista krafter.
Godnatt.

Bilar genom California.

Inlägget skrevs: 2011-11-06 klockan 22:00:38

Köpt bil, kört runt, lekt med en massa Face och kom nyss från ett väldigt naket nudistbad i varma källor nära San Francisco. Äventyren rullar på och det är svårt att hitta datortid så jag kan skriva något.

Let the travelling... COMMENCE!!

Inlägget skrevs: 2011-10-16 klockan 05:38:44

Hejsan,

 

Vi har köpt en flygbiljett och hittat en bil... i USA.

 

Okej. Nu behöver vi all lycka vi kan få. Här är hela historien.

 

Vi kan inte köpa en bil här i Mexico. Det går bara inte. Vi var hos olika kontor och vi har fel VISA och vi kan inte byta det. Livet kändes riktigt svårt då vi fick det beskedet, aldrig har jag känt mig så fast i ett land. I dagar har vi forskat på olika, bilar, lägenheter och andra platser att åka till. Ingenting fungerar för oss och huset är fruktansvärt. Vi kan inte sova på grund av en byggarbetsplats bredvid på dagen och högljudda människor under natten. Vi kollade på olika flyg men att flyga till strandparadis med en hund gick inte. Vi tänkte till och med på att flyga till USA, köpa en bil där, sen köra ner till Mexico. I timmar försökte vi hitta ett flygbolag som kunde flyga hundar men utan rabiesvaccin giltigt i 30 dagar så gick det inte att komma in i landet. Alla nummer vi försökte ringa med Skype funkade inte heller så frustrationen bara byggdes på.

Men det var efter beskedet om att vi inte fick köpa en bil som vi fick panik. Varför funkar inget? Tillslut blev jag galen. Hyrbil. Vi hyr en jävla bil och drar bara. Givetvis kunde jag inte hitta ett nummer som fungerade till ett hyrbilskontor så jag hoppade in i en taxi och började köra runt. Vi var desperata och bara ville komma härifrån och sket i vad en hyrbil kostade.

 

Jag kom till ett givetvis stängt kontor med hyrbilar.

 

Men.

 

Bredvid så fanns ett DHL kontor och jag fick en idé. Jag frågade om vi kunde lämna dom en massa grejer där och så postar dom det till det strandparadis om typ 3 veckor. Det gick och det var billigt. Christina var så arg och nervös över hela situationen att hon till och med spydde på toaletten under tiden jag kollar detta. Exakt som när jag missade ett tåg i Australien och var fast i öknen. Allt var skitjobbigt. Jag kommer tillbaka till Christina med en plan. Vi lägger alla prylar hos DHL och hoppar på en buss med hunden och åker till stranden. Vi drar imorgon baby, nu skiter vi i det här! Hon gillade idén och jag försöker ringa bussbolag och jävla Skype funkar inte igen.

 

Inga nummer funkar.

 

Det spöregnar ute, är mörkt och jag skiter i allt och hoppar in i en taxi för att ta mig till busstationen för att fråga om jag kan resa med en hund.

 

I panikartad trafik i ett mörkt enormt Mexico City så försöker jag och en taxi chaufför komma till busstationen. Men givetvis innan vi kommer fram så tror jag att mitt liv är slut. Taxichaffisen börjar köra runt i riktigt farliga områden och jag börjar tänka att kanske blir jag kidnappad nu. Det var sjukt läskigt. Ibland hämtar taxibilar upp folk i fina områden och våldtar dom i farliga. Typ jämt. Jag knöt mina händer och förberedde mig att börja slåss men lyckligtvis behövde jag inte det.

Det tog ungefär en timme att ta oss till busstationen där vi bland annat fastnade i en av det största gatukorsningarna jag sett med poliser som dirigerar trafik överallt. Kaos. Panik. Jag måste ha en bussbiljett, jag måste bort. Fan va det regnar.

 

Väl framme vid busstationen så följer chauffören med mig och vi kommer fram till biljettkassan. Jag kämpar med all min spanska och givetvis så kan jag inte ta med mig en hund inne i bussen. Den måste åka med bagaget. Vi är i ett jävla U-land och jag kan inte ta med mig en hund på en buss. Vad är det här?

Uppgiven åker jag tillbaka till Christina och förklarar att en 17 timmars buss som kostar lika mycket som en flygbiljett, tillåter inga hundar på bussen. Inte ens i en bur. Fan. Att ta hunden i bagageutrymmet kommer inte på tal.

 

Jag behöver också ett nytt pass för att kunna fortsätta resa efter januari månad. Till råga på allt...

 

Sen kom dagen då saker började fungera. Jag tog mig till svenska ambassaden och skaffade ett nytt pass som kommer fram om 3 veckor och kostar endast 1400 sek. Vi hittar exakt den bil vi vill ha, en WV Westfalia. Problemet är bara att bilen befinner sig i Tijuana. Fan igen. Jag hittar ett flygbolag som reser till Tijuana och äntligen så fungerar telefonen till deras kontor och ja, dom reser med hundar. Om vi skaffar ett intyg om att hunden är frisk såklart. Vi bokar två biljetter till Tijuana men precis efter så hittar vi den bil vi verkligen vill ha. I norra Californien. Vi måste bara ha den. Vi måste in i USA vi måste ha ett rabies vaccin som varit giltigt i 30 dagar.

 

Idag var vi hos veterinären och hon säger att vi inte ens kan flyga inom i Mexico utan detta vaccin. Hon vägrar till och med att ge hunden ett vaccin när vi nämner Tijuana. Jag förklarar (läs ljuger) att jag har specialtillstånd för att flyga in med hund till USA, till San Diego. Hon ger Face vaccin och vi får ett intyg att resa till San Diego.

Vi fick ett extra papper med klistermärken som säger att hunden är vaccinerad och som tur är så finns inga datum på det lilla klistermärket. Vi byter klistermärkena till ett annat papper med de originella vaccinerna för hunden och skriver ett nytt datum. Imorgon ska vi scanna in pappret med flygintyget för Face och ändra orden San Diego till Tijuana, sen använda originalet till landgränsen till Staterna som säger San Diego om det blir problem där. Vi har köpt en flygbur och håller tummarna. Alla här som läser håll nu för fan tummarna för att vi får Face med oss på planet på måndag.

 

Vi har overkligt mycket grejer med oss. En hund bur tillexempel. Hmm, det är väldigt mycket grejer. Fråga mig nu inte hur men vi ska resa med 7 väskor, en hund bur, en hund, en madrass, två kuddar och ett överkast. Jag lovar att ta ett foto på flygplatsen.

 

I Tijuana så hoppas vi, men vet inte säkert, att vi kan ta en taxi hela vägen till San Diegos flygplats. Det måste bara gå. I San Diego ska vi hyra en bil och köra i två dagar för att komma till den dröm bil vi vill köpa. Tijuana är lite läskigt också så alla håller tummarna för oss att vi klarar oss bra där med. Det och att hunden kommer över gränsen med våra fina papper. Det är lättare att korsa gränsen via land med hund. Tror vi...

 

Sen måste vi registrera bilen i Staterna. Vi vet ungefär hur vi ska göra det. Annat äventyr.

 

Detta är resultatet efter 10 dagar av forskande, ringande och svärande. Vi sa att så fort saker började faktiskt klicka lite, då kör vi på det och ja, det här är det enda som faktiskt fungerat att forska kring. Absolut ingen annan har svarat på annonser. Inget annat sätt att resa på har fungerat så ja, detta måste bara gå.

 

Här är annonsen för bilen vi ska ha.

 

http://www.thesamba.com/vw/classifieds/detail.php?id=1204359

 

PhotoPhotoPhotoPhotoPhoto

Vi måste bort.

Inlägget skrevs: 2011-10-13 klockan 00:26:00

Mexico City har inte utvecklats till exakt den tanke vi hade från början. Huset vi bor i har en märklig känsla över sig och människorna i rummen lever i sina olika universum. Det är ju egentligen skitsamma så länge man får sova. Det går inte att sova här. Vi har gett upp. Sen har vi också kommit fram till att en stad är inget för oss. Vi måste bort och det snart.

 

Vi håller på att leta efter en begagnad bil här i staden. På något sätt ska vi lyckas köpa en bil och få den laglig. Givetvis har jag inte en enda aning om hur det ska gå till men jag har fått napp på några bilar och under veckan kommer vi nog få se ett par. Vet inte vart vi ska heller för den delen. Det beror på vart vi lyckas hitta ett schysst boende.

 

Drömmen vore att hitta något som känns som hemma. En plats där vi kan stanna en längre period.

 

Sen så givetvis har vi skaffat en liten hund. Lilla Face. Han är nu 5 månader och jag vill verkligen bort från staden och leka med han ute i det fria.

 

Face. The future.

Inlägget skrevs: 2011-09-27 klockan 03:54:15

Första dagarna har blivit avklarade. Stället som vi bor på har varit kaotiskt högljutt och de första fyra dagarna här har vi inte kunnat sova ett dugg. Christina blev sjuk och vi orkade inte göra någonting mer än att fika bort hela dagarna. Mexico City är ju också lite ökänt för kidnappningar och att det säga att det ska vara en farlig plats men ja. Om man befinner sig i lite rikare områden, vilket är väldigt många områden, så känns det väldigt säkert. Så länge man inte är dum nog att ta bussen rätt in i ghettot så klarar man lätt av Mexico City. Eftersom stället vi bor på är så högljutt så har vi börjat leta efter andra ställen och hittade ett idag. Litet men vårat egna och med en egen liten balkong. Den 1 november så flyttar vi nog in där istället.

 

Vi ska börja studera spanska på universitetet Unam här som har fler studenter i sig än någon stad jag tidigare bott i. 300 000 elever. Universitetet är en stad i sig. Vi funderar på att skaffa en hund och göra dokumentärer om gatuartisterna i staden och i framtiden vill vi köpa en bil och köra runt i Mexico. Vi har redan blivit förälskade i en liten hund... I en djuraffär inte långt härifrån finns en stackars valp som bor i en bur. Vi har redan döpt han till Face. Drömmen vore att plugga spanska sen köpa en gammal skräpig bil och köra runt i Mexico med Face. Det var verkligen hjärtskärande att se en liten 4 månaders valp lida i den där buren. Vi fick hålla han och leka och vi blev genast förälskade.

 

Det är det som händer just nu. Sen har Christina också publicerat sina bilder på Internet. Om någon av er här gillar bilderna och vill köpa någon för att stödja oss så går det såklart att fixa fram på något vis. Planen är att hitta ett bra utskrifts ställe och möjligen tjäna lite pengar på det. Om man klickar på fuego där så är det mesta jag. Det går att rulla ihop och posta till Sverige och det går att få dom i alla möjliga storlekar såklart.

 

http://www.chandlerspins.com

 

Maila mig om ni är intresserade av någon bild till cmj744@gmail.com

 

Troligen det ställe vi kommer bo på efter 1 november. Uppe till vänster på terassen där.

 

Face är lite för söt. Kanske en framtida älskling. Face.

Här bor Face just nu. Det är sjukt hemskt att se Face lida så här.

Mot nya mål!!

Inlägget skrevs: 2011-09-11 klockan 06:23:34

Okej, egentligen är det ju så att jag inte gillar stora städer men jag behöver något nytt. Jag vill träffa fler eldspinnare i en kultur där gatuartisteri hör till en riktig genre till skillnad från den känsla jag hade i Sverige många gånger. Det ska vara spontant och adrenalinfyllt. Det ska vara tillsammans med andra talangfulla musiker och artister. Det ska vara på gator och torg där det finns människor som uppskattar det och frågan är såklart. Vart hittar man det här?

 

Foto: Christina Chandler

 

Varför inte börja med att prova en av de största städerna i hela världen? Med över 22 miljoner invånare så lär det finnas sjukt coola människor och olika världar att bemöta. Vi åker den 16 september till Mexiko City och har redan hittat ett boende på craigslist. Det är som Sveriges motsvarighet till blocket.se fast gånger en miljon.

 

Det första som ska ske är intensiv kurser på spanska för den måste verkligen förbättras. Sen kanske vi kommer ta en kurs i att lära ut engelska för att ge ut privatlektioner för att möjligen börja tjäna pengar. Det eller så letar jag upp rafting kontoren och söker jobb där men mest av allt vill jag snurra eld. Vi har planer på att starta ett projekt tillsammans. Christina är fotograf och vill inrikta sig på en genre och tillsammans skulle vi kunna skapa både foton och video på eldscenen där. En tanke är att göra en liten dokumentär av det hela. Något fristående projekt där vägen in till att uppträda ihop med Mexikanerna är i fokus. Låter det inte skithäftigt? Det kittlar i mig när jag tänker på nästa äventyr.

 

Foto: Christina Chandler

 

Jag förutspår hur jag och Christina hänger med på ett fett underground rave med tusentals människor. En liten scen skapas. En ring av eld tänds. Trummor börjar spelas och flera eldartister hoppar in i ringen och flippar fullständigt till publikens vrål. Där vill jag vara. Där vill jag känna hur mitt blod blandas med adrenalin och det enda utloppet för vad som sker inombords är att skrika rakt ut. Jag vill känna hur världen stannar upp och elden rör sig i slow motion runt min kropp. Total fokus. Total kontroll. La Zona en La Vida Loco.

 

Foto: Christina Chandler

 

Men först försvinner jag bort på stranden här. Om dagarna snurrar jag poi, lagar mat eller simmar i en pool. Fullmånen närmar sig och vi är ett gäng människor som ska fira den med eld och egen musik. Det är gamla vänner från vad som känns som en magisk svunnen tid. Jag har inte skrivit så mycket om människorna här på grund av att jag velat hålla det för mig själv. Det är en som att en liten cirkel sluts på denna plats nu. Vi båda behöver ett sista farväl.

 

All fotos: Christina Chandler

 

Det är märkligt men det känns som att jag bröstar upp mig för att möta nästa äventyr. Något säger att jag behöver det.

 

Mmm...

 

Jag längtar efter att få skriva om min första riktigt feta eldshow djupt inne i djungeln av Mexiko City.

 

Every photo in this post is by Christina Chandler.

 

 

Day 3 Corcovado

Inlägget skrevs: 2011-09-05 klockan 19:17:23

Jag befinner mig i Santa Teresa just nu. Det är samma strand i Costa Rica som jag och Tedde bodde på från december till mars och ja, det går rätt långsamt fram om man säger så. Ska flyga till Mexiko City den 16 september och bo där en månad sen vidare in i Tacoland.

Jag lyckades göra klart en dag i djungeln i alla fall.

Mot solnedgången.

Inlägget skrevs: 2011-08-23 klockan 21:52:00

Sista veckan med ett sista allt. Nu vänder jag om min cape och börjar gå mot solnedgången för att möta nya äventyr. Onsdag är min farväl fest på hostel Mamallena med fullblodad eldshow och förhoppningsvis ett ärr med från showen så att jag har något att minnas denna plats med.

 

Rafting. En passion. Vad jag har växt. Vad jag har lärt mig om livet.

 

Igår gjorde jag något som jag inte trodde skulle ske innan jag drog härifrån. Jag, helt själv, guidade en ensam båt ner för floden då vattennivån varit bland de högsta sen jag kom hit. Detta var fullständigt livsfarligt såklart och jag visste för väl hur blottade vi var för naturens krafter. Adrenalinkicken från att ha ansvar för 6 liv som aldrig provat denna sport förut var ofattbar. Kraften jag hade i mina muskler var overklig och folk ramlade ut från höger till vänster. Tankarna som gick genom mitt huvud var många. En snubbe föll ut precis innan den absolut värsta forsränningen och i mitt huvud så svor jag högt och gällt men utåt hade jag det lugn jag sökt efter.

 

Klass 4 rapid. Inget man leker med.

 

Jag fick tag i han med min paddel och fick ett starkt tag om hans flytväst och då trycks vi in i det största hålet i floden. Det är inte långt från att vi välter och Jamal som han heter sögs djupt under vattenytan men som tur var höll han kvar i en paddel. Mitt grepp om hans flytväst var ingenting för Rio Chiriqui Viejos kraft. Jag tappade greppet. Det var som att fiska. Jag höll i ena änden av paddeln och han andra. Efteråt skrattade vi hur djupt ner han var och i mitt huvud så sa jag att du har tur kompis, du kunde ha dött där, sen skrattade vi igen och fortsatte nerför denna plats som krävt flera liv.

 

Kanske den sista raftingen för mig i Panama.

 

Planen är att lämna Boquete på antingen fredag eller lördag och möta upp en Christina i Santa Teresa i Costa Rica. Där ska vi bo på gamla goa Atrapasuenos, den plats jag och Tedde bodde på i december 2010, till den 15 september och sen bär det av mot Mexiko.

 

Detta är bara början på min resa.

 

Igår så kom tre tyska snubbar fram till mig som frågade om jag skulle snurra eld på grillfesten. Anledning? Dom kände igen mig från min youtube kanal och frågade om mer engelska klipp. Givetvis började jag fundera mera och ska försöka, som jag alltid säger, satsa på mera video. Fast på engelska. Jag gav folket det dom ville ha. Eld för hela slanten och folket som jag raftat med under dagen var också där.

 

Kärleken var på plats igår. Kärlek till livet. En snubbe från raftingen under dagen frågade mig hur jag lärt mig snurra eld. Jag har i stort sett lärt mig själv svarade jag. Man börjar bara, precis som med raftingen och förklarade att jag lärt mig det jobbet här också. Jag började bara.

 

  • Dude, what can´t you do?

 

Tänker i två sekunder.

 

  • I can not die.

 

Så kändes det igår. Livet är så overkligt just nu. Och jag är på väg mot Mexiko. Vad ska hända där?

 

En annan sak igår var att jag också kände mig rolig igen. Jag började dra skämt. Jag hade en liten stand up show till tyskars, amerikaners, panamaniers och andra backpackers lycka. Lite full med vadå? Jag kommer börja skriva skämt igen och öva på olika hostels. Det är ju som med allt annat, man gör det bara, sen ordnar det sig av sig självt.

 

Jag lovar och svär, på heder och samvete, att en dag kommer ni få se mig med ett trådlöst headset med två eldklot runtomkring mig mitt upp i att uppträda med min egna "Swedish dude does stand up fire show." Säkert på en gata men kanske på en teater.

Day 2 in Corcovado

Inlägget skrevs: 2011-08-21 klockan 02:06:51

En olycka sker så lätt när man leker.

Inlägget skrevs: 2011-08-11 klockan 21:26:25

Precis när jag började känna mig lite trygg i min roll som rafting guide så hände det. Jag tappade fokus och kom för långt till vänster i en forsränning och på en sekund så förvandlades dagen från roligt äventyr till en kamp mellan liv eller död. Det är exakt samma scenario som då jag själv höll på att dö och det gör ont i mig för med koncentration så hade detta undvikits. Vi hade inte en chans. Vi välte direkt.

 

Jag lägger upp videon med det hela för att jag vill dela med mig till er som följt denna blogg så länge. Det kan vara ett sätt för mig att bearbeta detta också.

 

När jag känner att nu har jag gjort det jag sagt att jag aldrig skulle göra så försöker jag få över folket på den vänstra sidan i båten. Jag hoppas på att vi kan rida ut vågen men som ni ser så välter vi fruktansvärt fort trots 7 personers tyngd. Min erfarenhet säger att jag håller tag i båten tills jag är borta från vågen och det är något jag sagt till folk i min säkerhetsgenomgång men givetvis är det svårt att minnas allt. Efteråt så sa folk att många höll kvar i rep men valde att släppa taget just för att dom var under båten och det kändes fel. Alla fattade sen varför man nästan aldrig ska släppa båten i rafting.

 

Det farliga med denna plats är att ett enormt hål har gröpts ur inuti denna vägg och jag själv fastnade en gång i detta hål och höll på att stryka med. Precis när vi välte så känner jag en arm längs med min och efteråt förstod jag att det var Natalies. Jag försökte greppa den men hon sögs in i klippväggen.

 

När hon försvann bort från mig så sa något inom mig att nu kommer jag få ett liv på mitt samvete. Hon är nu inuti denna vägg. Jag klättrar snabbt upp på båten och börjar räkna människor och då hör jag skriket från en pojkvän. Ett skrik jag har svårt att höra igen när jag ser på videon. Ett skrik som nog aldrig riktigt kommer försvinna från mitt minne. Det går nog inte förstå hur det känns att först själv kämpa sig till ytan och sen se rakt i ansiktet på en guide som inte kan peka ut din älskade i vattnet.

Skräck byggs upp inom mig samtidigt som vi alla inser att en person saknas och faktumet att vi hjälplöst flyter neråt floden. Jag kämpar mot känslan att inte bli apatiskt. Det är märkligt för jag ser på alla som flyter och tänker att alla ni är ju okej så varför ska jag skynda mig? Det är Natalie som är döende och jag kan inte vara där för att rädda henne så varför göra något? Det tar sekunder längre än vad det borde gjort att flippa tillbaka båten och börja rädda folk. Detta vilket jag efteråt också hatar mig själv för. Jag skulle handlat snabbare. Jag kunde gjort mer. Jag kanske kunde varit på andra sidan floden snabbare om jag bara rört på mig.

 

Tini den andra guiden ropar efter mig och jag pekar mot väggen och han vet lika väl som jag vart hon är. Hon var först under vatten en hel minut sen mirakulöst kom hon upp men då tryckte floden upp henne mot väggen och där satt hon fast. Tini kunde inte nå henne med sitt rep och vid ett tillfälle lyckades hon hålla sig uppe ur vattnet genom en sten som pekade ut ur väggen. Den lossnade givetvis och hon försvann under vatten igen men hon hade i alla fall fått ny luft. Hon var under i flera sekunder innan Tini åter kunde se hennes huvud och höra hur hon börjar skrika för sitt liv. Hon kom upp, försökte greppa om vad som helst vid väggen sen försvann hon under i några sekunder igen för att upprepa proceduren i flera minuter. Upp, andas, försöka greppa, se hur ett rep inte når fram och sen sugas ner under vatten igen. Inget någon av parterna vill uppleva.

 

Nu paddlar jag och två till mot den sida om floden där Tini är, den sida som det går att göra något från. Det var som att paddla i klister. Likt en mardröm där man försöker springa men kommer ingenvart så använder vi alla våra krafter och blir snabbt trötta. Nu tänker jag på ett sätt att rädda henne om jag nu bara kan kommer till andra sidan. Det är att ta ett rep, knyta fast det runt min midja och sen kasta mig själv i floden längre upp för att sedan komma mot henne och ta tag i henne. Detta är förstås livsfarligt med tanke på platsen men det skiter jag i. Jag dör hellre genom detta försök än att leva med vetskapen att jag kunde gjort mer. Utmattad av paddlingen så springer jag allt jag kan för att komma närmre. Givetvis ramlar jag och stukar till foten. Adrenalin kom igen nu. Ge mig de extra krafter jag behöver. Fan vad långt ner vi kommit, jag är trött, hon är död. Fan fan fan!! Ta i nu Martin!! Tillslut ropar folk åt mig och jag ser en tumme upp. Tack. Tack för att hon lever. Tack tack tack säger jag till mig själv och sätter mig för att vila. Floden valde att spotta ut henne och Tini hade kastat sig i sin båt och ensam paddlat efter henne.

 

Det som var svårt var att inte ha en aning om hur situationen var och om hon kunde få någon luft över huvud taget. Tillsammans allt som allt var hon under vatten och fast mot klippväggen i totalt 4 minuter. Det är min gissning. Det är enormt lång tid.

 

Jag trodde jag skulle få träffa en gråtandes kvinna. En kvinna som visste att hon var nära döden och med en ilska mot mig som hade satt henne där. Istället fick jag en kram och ett leende. Hennes ben och armar var helt upprivna och hon hämtade fortfarande andan när jag tackar henne för att hon lever. Skämtsamt påpekar jag hennes fråga som hon ställde under lunch rasten.

 

  • Remember when you asked me of which scenario that has been my worst?

  • Yeah.

  • Well, this is it...

 

Givetvis var guiden Tini förbannad på mig. Jag hade tappat fokus helt enkelt och jag vill ta på mig så mycket skuld jag kan. Folket klappade mig på min axel och sa att jag gjorde så mycket jag kunde och grabbarna i båten var väldigt imponerade över hur jag orkade springa så fort efter den intensiva paddling vi gjorde.

 

Senare på kvällen träffade jag alla från min båt igen och vi tog några öl ihop. Jag kramade om Natalie och tog i hand med Glen, hennes pojkvän, som log och tackade för resan. Jag ville vara ärlig med henne och sa det jag gått och tänkt på under dagen.

 

  • Natalie. I have met a lot of people that think they are though but I see they are not. I have met a lot of people that is very though and they have proved it over and over. You Natalie. You are one of the thoughest I have ever met and I don´t think you know it. What you did today and to come out of it smiling. Well you are a truly though woman and I hope that today you realized it.

 

Hon blev tårögd och tackade mig och jag frågade om jag kunde få ett kort tillsammans med henne.

 

8 augusti 2011. Jag hade precis kommit från en tupplur och därför ett mosigt ansikte med fluffigt hår.

 

Ingen vet riktigt hur man handlar i situationer där sekunder kan vara avgörande för liv och jag vet att i framtiden kommer jag vara mer redo. Jag frågade senare Tini om han fortfarande var förbannad på mig och han berättade något han inte sagt tidigare. För 4 år sedan hade han en lärling lik mig. Han var 20 år gammal och han tappade tillslut respekten för denna plats och tog sig en dag till floden för att paddla kajak. Ensam. Han dog. Tini känner skuld för detta och säger att jag får aldrig tappa respekt för floden. Därför blir han extra irriterad när han tycker jag kunde undvikit faror.

 

"Ska du arbeta i en flod måste du alltid veta om riskerna och aldrig chansa om ens det minsta om du känner att denna rutt är fel eller tänker att idag måste jag ta en ny linje." Sen sa han att när allt går bra ska du se det som en erfarenhet mer, ta lärdom, sen glömma och bara fortsätta. Och fortsätta vill jag. Sakerna jag lärt mig här under denna tid i Panama. Om floden, om människor, om livet. Det är vad jag letat efter så länge.

 

Jag insåg också att Tini har ganska mycket bagage från denna flod vilket jag misstänkt. När han ser mig välta en båt så ser han mycket mer än bara en vält båt och människor i vatten.

 

Uppe i det vänstra hörnet är det reella tidsförloppet. En vissling hörs på slutet och det är Tini som är i sin båt och visslar för att få Natalies uppmärksamhet efter att floden spottade ut henne.

 

 

 

Whitewater rafting in Panama

Inlägget skrevs: 2011-08-06 klockan 19:35:25

Okej damer och herrar. Jag har gjort som en liten reklamfilm för det företag jag raftar för just nu så därför är det lite längre än vad jag brukar göra. Detta är varför jag befinner mig i en liten sketen bergsby.

 

Känslan för mig att sitta och klippa ihop det här är odödlig. Jag kom hit för att bli rafting guide och jag börjar nu känna mig säker på hur jag ska hantera båten och rädda folk. Kan verkligen tipsa er som känner att ni skulle vilja ha samma jobb att det är mer än möjligt. Det är bara att börja. Ta dig till ett rafting kontor och betala för så många turer du kan sen tillslut så sitter du där bak och skriker. Det tog en och en halv månad för mig innan dom litade på mig så ha tålamod.

 

För mig är det ultimata att nu kunna ge den dag äventyr som passar de folk i min båt perfekt. Vill dom ha ordentligt med action så vet jag vägen, vill dom bara ha en guppig båttur så kan jag den med. Folkets skratt är vad jag lever för och jag önskar att ni alla kunde få hänga med minst en gång.


-

Fire poi in Panama with Mr cmj.

Inlägget skrevs: 2011-08-04 klockan 22:58:53

Några övningsessions för några månader sen här på en random strand.

Fire Poi in Panama from kaudu on Vimeo.

Weird weird Boquete.

Inlägget skrevs: 2011-08-01 klockan 06:34:37

Den här byn jag bor i just nu är bland det mer märkligare jag varit på. Jag bor granne med en gammal medicin kvinna som bor ihop med två av hennes söner och en dotter. Runtomkring mig så skäller hundar ständigt och på mornarna väcker en galen tupp mig varje morgon klockan 5 på morgonen.

 

Jag äter mest på endast två olika ställen som har mat jag nästan gillar och på det ena stället så har dom nog ärligt blivit oroliga om varför jag fortfarande är kvar här. Det är som en enda stor skolmatsal det här stället och man pekar på olika former av mat som gamla tjocka tanter sen slevar upp på en tallrik. Rättning, det är exakt som en skolmatsal. En dag frågade dom mig varför jag fortfarande är här och jag kan inte säga att jag jobbar här för egentligen är det jobbet olagligt på mitt turistvisa. Jag sa att jag gillar eran by och kvinnorna såg ut mot gatan där det spöregnar värre än den värsta midsommarafton i Sverige. Efter den dagen fick jag lokalpriser. Dom tycker väl synd om mig eller nåt som sitter där ensam och slevar i mig ris och bönor tre gånger om dagen.

 

En kväll när jag var på väg hem efter ha hämtat en tvätt så hör jag en röst i mörkret kalla på mig. "Que tal!" Säger den i form av en dövstum ungefär och min halvt utvecklingsstörda granne kommer fram mot mig. "Habla aleman?" Frågar han vilket betyder om jag pratar tyska eller inte. Nej jag är svensk säger jag och får frågan två gånger till med samma svar. Till slut frågar jag varför han vill veta varför jag pratar tyska eller inte. Han förklarar att inne i sin lilla present affär så har han inte mindre än två stycken tysk-spanska ordlistor och frågar igen om jag pratar tyska. Med min rena tvätt hängandes över axeln så tycker min granne att jag ska följa med honom in i hans affär och jag följer efter för han kanske vill något mer.

Jag tycker mig se rök komma ut från hans affär och undrar om stället brinner eller inte. Väl inne så är stället mycket riktigt helt rökfyllt och tre äldre kvinnor står bakom en disk där dom står och ser ner mot en liten rykandes plåtburk på marken. Jag har inte en aning om vad dom sysslar med för röken var varken färgglad eller hade någon speciell lukt.

Ut ur röken så trycker Que Tal snubben upp sin arm högt ovanför sitt huvud en tysk-spansk ordlista och frågar för den åttonde gången "Habla aleman?!". Jag suckar högt, lägger från mig min tvätt och tar boken från hans hand och snubben lyfter fram den andra boken mot mig och jag tar den också. Kvinnorna har inte sagt ett ord och jag ser mot de båda böckerna och frågar mig tyst. Hur fan ska jag ha nytta av en ordlista på två språk jag inte kan? Hur hjärndöd är den här killen? Jag skakar på huvudet och lämnar över böckerna och får en väldigt besviken blick mot mig. "No gracias amigo. No hablo aleman o mucho espanol." Jag hostar till pågrund av röken och ser mot de tre tysta kvinnorna och lyfter upp min tvätt som nu säkert stinker rök istället för tvättmedel och tackar för mig. Utanför så undrar jag ytterligare en gång varför jag bor här och repeterar ordet rafting om och om igen.

 

Jag har börjat planera för avfärd från den lilla byn Boquete. Jag blev tillslut rafting guide och vill nu ha nya utmaningar i livet. Jag har några små ideer och kommer nog presentera dom här allt eftersom dom kommer. Om en månad ungefär så kommer jag att packa ihop väskan igen och sätta mig på bussen utan att ha för många långa farväl. Just nu lutar det åt att ta sig till Mexiko för att ha utforska lite mera av Centralamerika medan man ändå är här, sen bär det av mot Sydamerika.

Kanske det blir andra rafting jobb, kanske någon form av eld sysselsättning, kanske jag köper en cykel eller så börjar jag bara att gå genom djungel i hopp mot att hitta en indian stam att bo med.

Day 1 in Corcovado national park in Costa Rica

Inlägget skrevs: 2011-07-27 klockan 01:43:45

Försökte få upp ett poi klipp idag också men gissa vad? Youtube tog bort musiken på det såklart. I alla fall så ska jag göra ett klipp för varje dag där inne i djungeln. Shoo!!

Volcan Baru

Inlägget skrevs: 2011-07-24 klockan 02:56:13

Endast en gång tidigare har jag varit så trött som i fredags. Den gången så svimmade jag och fick med hjälp av två personer halvt om halvt bäras till en stuga ungefär 500 meter ner. Där det fanns något som liknade en säng och där sov jag i en och en halv timme tills det var dags att klättra ner igen. Detta var på Borneo och toppen av Mount Kinabalu på 4095 möh.

 

I fredags så hade jag varit ute och guidat en flotte nerför en flod för tredje dagen i rad och fick lördagen ledigt. Jag tog mig därför ner till hostel Mamallena där jag brukar tjöta med folket för att få en liten social dos och kanske en utgång på det hela. Jag kliver in i köket och hittar två brudar från staterna som pratar om att bestiga vulkanen Baru som ligger i närheten. En snubbe vid namn Greg kliver också in och säger att han ska med. Jag vet inte vad som flög i mig riktigt men jag hör mig själv säga att jag ska också med för någon gång måste jag ju klättra upp för den där vulkanen. Det jag tydligen glömt bort är hur jag lovat mig själv att aldrig klättra upp för vulkaner igen. Så efter rafting i tre dagar och efter ha klivit upp klockan 6 den morgonen så står jag klockan midnatt och tittar upp mot ett mörker och börjar gå.

Det var totalt kolsvart och jag förlitade mig på att månen skulle visa min väg. Det gjorde den fram till klockan 04. Den första skylten visar att det var 15 kilometers promenad upp till toppen och att vi gick från ungefär 1100 möh till 3500 möh. Två personer vände när klockan slog 3 ungefär samtidigt som jag och två tjejer sade att vi ska nå toppen till varje pris.

 

Hela idén med denna hajk är att man ska se solen gå upp på den högsta punkten i Panama och då ska man kunna se båda oceanerna samtidigt vilket är en riktigt cool tanke. Folket hade även med sig systemkameror och jag mina eldgrejer så några eldkort på toppen av en vulkan kändes overkligt odödligt. När klockan slog 04 och det var 6 km kvar till toppen så slog tanken mig varför jag hatar att gå uppåt. Det känns som man suger luft från ett sugrör och man går ungefär 200 meter och väntar i 5-10 minuter för att få tillbaka syre till musklerna.

Min blick började flacka och tjejerna ser på mig och undrar om jag mår bra. Jag har då aldrig varit så trött som då men givetvis sa jag att jag mådde prima. Det var bara att se vad kroppen klarar av helt enkelt. Jag ville pressa på och se vad jag kunde klara av.

 

När klockan närmade sig 06 så hade jag varit vaken i 24 timmar och konstant gjort fysiska aktiviteter hela dygnet och började för första gången i mitt liv hallucinera av trötthet. Färger och natur smalt samman och jag undrade ibland vart jag var. Varje gång jag satte mig ner så somnade jag och när jag ramlade i backen av att jag somnade så vaknade jag och fortsatte gå. När det var endast 1 km kvar att gå så ramlade jag ihop av mig själv men tog mig upp så fort det gick för att inte oroa tjejerna för mycket. Jag hade då inget minne om hur jag hade tagit mig dit jag var men var lycklig över att solen gick upp så jag kunde se något. Väl vid toppen så såg vi inte ett skit såklart för vi befann oss mitt inne i ett moln.

Vi var alla tre trötta så vi lade oss på marken och med en sovsäck och filt över oss så somnade och 40 minuter passerade på en sekund. Då började det regna. Vi började gå neråt och hittade ett litet hus som vi använde som vind och regnskydd. Där slet jag upp min lampolja och gjorde en liten brasa och våta löv och några pinnar. Efter den 40 minuter power nappen så mådde jag hyfsat bra och snurrade ändå lite eld för att ha gjort det på toppen av en vulkan.

 

Att sen gå ner dessa 15 kilometer igen var ja vad ska jag säga. Hårt? Tungt? Idiotiskt? Väl nere vid vägen där vi blev hämtade av en bil klockan 12 så var jag en väldigt lycklig man. Vi hade alltså vandrat i stort sett konstant i 12 timmar... Det gick inte riktigt att greppa den tanken. Jag släpptes av vid en restaurang och köpte så mycket mat jag bara orkade och sen däckade hemma och rörde mig inte ur fläcken på 14 timmar. När vaknade så frågade jag mig själv varför jag fick för mig att göra en 30 kilometers hajk uppför en vulkan.

Det kändes rätt coolt dock och funderar på att planera något riktigt dumt i framtiden. Kanske börja lära mig lite överlevnad i skogen och verkligen vandra rakt ut i intet någonstans och se hur länge man kan klara sig? Jag strävar efter att hitta något nytt mål efter att ha klarat av att bli rafting guide. Kanske svaret finns långt ute i en djungel eller någon rysk eller kanadensisk skog någonstans?

 

Hmm...

 

 

 

Det enda jag orkade filma. Den första delen är precis innan vi däckar i 4o minuter.


En trailer för uppkommande serie till djungeläventyret!

Inlägget skrevs: 2011-07-14 klockan 15:11:32

Idag drar jag och brorsan till Bocas del Toro för att festa skiten ur full månen. Det är en ö grupp i norra Panama som tydligen ska va rätt najs. Sen efter det så ska jag färdigställa lite mera video av detta material.
-

Vad gjorde ni idag?

Inlägget skrevs: 2011-07-13 klockan 02:23:45

Jag gjorde bland annat det här.
-
-
Sen stack vi vidare till en flera varma källor och badade. Givetvis fanns en flod i närheten som Nouelle som hade dagsturen vi var med på idag frågade ifall jag ville simma över. Att simma i floder är nästintill omöjligt, livsfarligt men riktigt riktigt adrenalinfyllt så givetvis var jag tvungen att prova. Slog i några ben och började blöda på smalbenet men det var det väl värt. Senare ikväll ska jag ha en eldshow vid en BBQ inne i ett hostel.
-
LIVET ÄR NAJS!!!

Back from the djungle!!

Inlägget skrevs: 2011-07-12 klockan 02:12:54

Har ett enormt arbete att redigera video över dessa fyra helt enormt coola dagar mitt inne i djungeln. Bilder var svårt att ta och jag glömde mest bort kameran när coola saker hände. Video kom jag ihåg dock. Tror det blir en video per dag där faktiskt. Mycket video att leka med nu!!
-
Bilderna är lite sporadiska här och jag har givetvis inte så mycket kort på alla djur vi såg. Känner mig lite hjärndöd efter att inte ha fler bra kort. Harry som hakade på har mer dock och vi kommer med tiden försöka ge varandra mer kort. Ska skriva en bättre historia om allt då jag är lite piggare. Fortfarande rätt slut i kroppen.
-
Här har vi varit.
-
http://en.wikipedia.org/wiki/Corcovado_National_Park
-
Den sista bilden efter den sista hajken. Brorsan var för trött för att haka på denna sista promenad på 36 km i djup djungel så han flög ut ur parken. Det tog 11 timmar och vi gick så fort vi bara kunde de första 6 timmarna i totalt ösregn. Guiden som vi hade med oss var orolig över att floderna skulle vara för stora att korsa och stundtals gick vi i vatten upp till bröstet i floder med krokodiler och ormar. Jag älskade livet lite för mycket den dagen.
En tjurhaj som väntar vid mynningen av en flod för att fånga fisk. Det var totalt 4 stycken tjurhajar där och svårt att få något bra kort. Det var bland det coolaste jag sett dock.
Från vänster så har vi Harry, Vilmar Lopez, Christian och Martin.
Givetvis såg vi alla 4 sorters apor som fanns i parken och jag lyckades bara ta kort på en.
Har inte en aning vad det är för något men vi såg en familj på säkert 30 stycken och var endast 3 meter ifrån.
Startskottet där alla är lyckligt ovetande över den förbannat hårda 8 timmars hajken framför oss.
En Tapir vilket jag heller inte har en aning om vad det är för något. Typ djungelgris. Stor var den och vi satt två meter från den tillslut.

Were going to the djungle baby!!!

Inlägget skrevs: 2011-07-06 klockan 05:28:52

Okej, imorgon gäller det. Brorsan och jag har givetvis köpt allt som behövs för att vara inne i en djungel i Costa Rica i fem dagar vilket består av gula regnkläder och machetes. Machetes är för jävla viktigt här och vi har vässat dom hela dagen.


Ja, vi är redo.

Nils säger ifrån.

Inlägget skrevs: 2011-07-04 klockan 01:51:08

Det har blivit dåligt med uppdateringar säger min goda vän Nils. Jag håller med och ser att en taggning blivit gjort på Facebook. Raftar på som vanligt och har filmat en massa i floden med en ny vattentät kamera så det ska komma videos snart. Tedde har åkt hem till Sverige, brorsan är här, jag har festat och snurrat eld på diverse ställen i Boquete och ska snurra eld imorgon igen. Killen till vänster om mig på bilden satt mitt emot min bror och mig för två dagar sen och förklarar vilken cool nationalpark han ska till på onsdag.

- You can see cats like pumas, cougars and jaguars and the coolest thing is that you can´t cross the rivers on high tide because the sharks come in there!! I just bought a machete and you should by one to and join me!

Brorsan sitter bara och gapar och jag sträcker ut min hand.

- Of course we will follow you.

The tag.

För fjärde gången så står Mr Död vid dörren.

Inlägget skrevs: 2011-06-20 klockan 06:32:38

Min ehh, blogg... Hej igen. Det är väl när något som idag skedde en människa som har blogg borde skriva något. Det kan fungera lite som terapi istället det här.

 

Min älskade rafting och alla de historier som följer med visade idag det ansikte jag lite gått och väntat på. Det finns många faror i denna sport och när dom blir verklighet så känner jag redan att dom verkligen sätter sina spår. Första gången jag lurade döden var på ett tankfartyg då jag svettades ensam nere i en nysteamad tank och höll på att svimma av vätskebrist, den andra på toppen av Mount Kinabalu då jag igen svimmar av utmattning på grund av feber och idioti. Sen lekte jag med vågor i Costa Rica och strömmarna höll på att skriva mitt sista kapitel och så idag som nog är den mest skrämmande situationen.

 

I en av det sista partierna så går floden jag är i i en 90 graders vinkel och med åren har vattnet gröpt ur ett stort hål i bergsväggen. Detta hål går att se när vattnet är lågt och då utgör det ingen fara, men alla guider har pekat mot denna del och sagt att här måste man verkligen akta sig om någon månad. Detta är en av dessa månader. Det gäller att hålla till höger och försöka komma bort så fort som möjligt helt enkelt. Idag skedde förutom detta också alla andra situationer som kan ske i en flod. En kvinna fastnar under flotten i säkert 5 sekunder, en man ramlar i och katapulteras under flotten långt bortåt var bara två av de flera saker som fick adrenalinet att flöda lite extra. Alla situationer löstes på ett riktigt effektivt sätt tills vi då kommer till det sista partiet och jag minns nu hur vi båda lite nonchalant börjar ta oss nerför för partiet utan att hålla tillräckligt åt höger. Vi kommer tvärs in mot bergsväggen och på grund av hålet som är urgröpt där så ställer sig flotten genast upp mot väggen och vattnet gör att vi snabbt välter. Det gick skrämmande fort och jag sugs direkt in i detta hål i bergsväggen. Jag ryser lite när jag skriver nu för allt försvann så fort och verkligheten blev bara svart. Kolsvart. Flotten flyter nerför floden tillsammans med resten av folket men jag dyker aldrig upp till ytan. Guiden Tini sa efteråt att han var väldigt rädd för det som faktiskt skedde. Jag satt fast under vattnet.

 

Inuti detta hål i väggen så snurrar vattnet runt med en fruktansvärd kraft och jag försöker till en början simma men det är omöjligt. Jag vet inte vad som är upp eller ner och jag känner bara hur jag slösar kraft. Min tanke när flotten vält runt var att nu måste du vara lugn men det gick snabbt över till panik för jag visste precis vart jag befann mig. Jag börjar sprattla och försöker känna efter vad som helst som kan vara till hjälp men kroppen snurrar bara okontrollerat runt. Då kom tanken jag var rädd för, tanken som idag satt saker på sin spets. Jag slutar göra motstånd och försöker se något men det snurrar fortfarande bara runt. Ingen kan rädda mig i denna plats nu. Det finns absolut ingenting jag kan göra än att vänta.

Då dyker den mening upp som fortfarande sitter kvar inom mig. Det här är alltså stunden då jag dör säger jag till mig själv. Det var mer än märkligt för några sekunder innan skrattade jag, nu rullar jag bara runt och vet att jag kommer dö. Det jag läst i min lilla rafting bok är att man ska försöka krypa ihop till en boll och hoppas att vattnet skjuter bort dig. Dock hade jag inte mycket hopp om detta för att jag befann mig inuti ett hål i berget och denna teori gäller mera i öppnare delar av floden. Jag visste att jag skulle dö oavsett vad jag gjorde helt enkelt och började panikartat acceptera mitt öde. Nu sitter jag ändå här och skriver och jag vet inte hur det gick till men vattnet skiftade tillslut från becksvart till lite ljusare. Det där måste vara vattenytan, det här är ytan, snart kan jag andas igen. Jag andas. Jag lever.

 

Mitt huvud dyker upp och flotten är långt borta. Tini och det andra sitter bara och väntar på att jag ska komma upp och han skriker att jag ska simma åt höger. Jag hör honom och försöker simma men kroppen gör inte som jag säger åt den. Jag har inte mycket kraft kvar men med hjälp av flytkraften från min flytväst lyckas jag förflytta mig åt höger och komma tillbaka till båten. Väl inuti igen så knäpper jag upp flytvästen och sätter mig i mitten av flotten och försöker känna om jag har några skador. Tini ser skräckslaget mot mig och jag nickar bara ja till svar och säger att jag var inuti berget. A lucky man my friend. You are a lucky man hör jag och jag får några bestämda klappar på min axel.

 

Nu sitter jag och försöker bestämma mig om jag verkligen ska fortsätta med det här. Ska upp till Costa Rica för att förnya mitt visum och chilla på en strand en stund. Vill snurra lite eld och skingra tankarna.

 

När en dröm blir vardag.

Inlägget skrevs: 2011-05-30 klockan 08:00:00

Känner verkligen av raftingen i kroppen nu. Mycket träningsvärk efter att paddla dagarna i ända. Det har verkligen blivit min värld att lära mig denna Chiriqui Viejo utan och innantill. Nu har det också blivit en massa mer vatten så jag får inte guida själv längre förrän jag kan köra som första båt i vattnet och visa varenda linje i hela floden. Linjerna känns lite som hur livets väg har brett ut sig och har återigen ett återkommande mönster. En sak i taget och då fullt ut utan att stoppa för något eller någon.

 

Rafting har mycket likheter mot navigationen där jag känner mig som en lots som måste kunna precis varenda sten, djup och riktmärke. Det var något jag aldrig fattat intresse för tills då mitt liv hängde på saken. Lite så känns det för nu börjar vattnet verkligen forsa på och stundtals känns det läskigt om man skulle ramla i. Så nu sitter jag där med en paddel i handen och memorerar varenda sten och exakt hur man ska ta sig genom rapidsen "get out if you can" och "no name". Det är dom som jag har svårast för just nu och kräver mera precision och mer handfasta girar för att inte välta hela skiten. Idag tillexempel orkade jag inte hålla emot och började åka baklänges in i "get out if you can", den rapid jag skrivit om en flipp en gång. En svag stackars liten kines ramlade i vattnet och pulsen höjdes en aning då han flyger rakt in i en sten och skjuts mot oss igen. Det gick bra allting. Mitt äventyr har blivit vardag och drömmen en verklighet.

 

Idag tog några av kineserna några bilder. Det visar det lugnare stunderna under raftingen. Första bilderna är på den supersöta lilla 5 månaders boxern vi är hundvakt åt. Perri heter han och här sitter jag klockan 06:30 och påväg till raftingen men först ville han kela lite.

 

 

 

Säkerhetsgenomgång med min lärare Tini.

 

 

Lunch i floden och kinesen nere till vänster var han som ramlade i.

Livet är en film.

Inlägget skrevs: 2011-05-22 klockan 21:00:00

Har inte kunnat sluta tänka på rafting sen senast jag flippa skiten. Allting känns som något slags montage av film där en ung man reser till Panama och satsar mot sin dröm. Föreställ er en trailer som bara förstör hela filmen nu. En ung man skymtar över en flod med backpackerryggsäck på sig. Ett citat läppjas där one linern, "I will make it, I will become one", sätter sig fast i närminnet.

Med inspirerande pianospelsmusik i bakgrunden så sitter han och bläddrar intelligent i raftingböcker. Med stål i blicken så studerar han i första hand hur vattnet rör sig i floden med hjälp av träbitar han kastar i och följer efter. Musiken når klimax då han kollar på youtube klipp där flottar kraschar samtidigt som han för anteckningar och har målat upp en egen karta om linjerna han ska styra. Han tränar fysiskt och psykiskt mot att klara av flodens utmaningar och måste snacka sig in hos olika företag för att gå hänga med så billigt som möjligt. Det finns bara ett mål och det är att bli en av dom. En rafter. Inzomning på två bestämda ögon som fejdar ut i takt med musiken till en svart bild.

Det skriks av smärta och stenhård machomusik pumpas på. Det dyker upp bilder där huvudrollen flyger ut ur flotten och måste bita ihop och fortsätta paddla trots att han brutit ett revben. Hur han springer upp för berg i fullt spöregn och kastar sig ner för att göra såkallade skrik sit ups med en kamera rakt i nyllet. Hans flotte blir saboterad och börjar pysa ut luft mitt i en forsränning. Det är skvaller, skitsnack och intriger. Han träffar en vacker flicka och har picknic by the river där han går ner på knä med en liten ask i handen. Den omvälvande scenen där utför hjärt och lungräddning på en turist tills en helikopter hämtar det som senare visade sig vara ett lik lämnar avtryck innan fler actionsångslingor tar fart.

Det flyger paddlar överallt och skriks all forward i slow motion. Hjälmar spräcks och inzomade virvlar av vatten som krossar allt i sin väg flashar förbi. Givetvis avslutas klippet med olika spoilers där man ser en blödande Martin slungas runt i floden. Folk säger åt han att floden är för stark idag och flickan bankar gråtande på hans bröst och ber honom inte göra det. Han väljer att ändå göra det. Innan det svartnar igen så ser man den där hårde river guiden som först inte ville lära Martin något i floden, men sen blev hans bästa vän håller Martin i sitt bröst och försöker höra hans sista ord. Detta är såklart Steven Seagal.



Det är action. Det är spänning. Det är med hjärtat i halsgropen.



One river, one man, one destiny...



Bilden byts till det avgörande ögonblicket som filmtrailers alltid visar så man slipper se filmen. Stevens ansikte skymtas till och flodens obarmhärtiga vrål är överallt runtomkring dom.



- For fuck sake man!! LIVE FOR THE LOVE OF GOD!!! LIVE!! Fuktiga ögon, sorglig musik och en hand som torkar bort smuts i Martins ansikte. The river needs you... Steven lägger på en sorglig och vis men också allvarlig min.


Bilden byts till den unga blodiga mannen.


-  I made it didnt I? Haha, I actually made it. I, I am a rafter.

- One of the best! Steven överspelar lite.

- Hostar. Listen to me. Tell everyone back home that. En tår rinner nerför kinden. Tell everyone that I. Flera tårar börjar komma fram. That I lived a happy life. I am a happy man... Ett sista andetag krystas fram och ögonen börjar sakta slutas.

- NOOOOOOOOOOOOOOOOOOO!! Utzoomning på båda två samtidigt som det börjar regna.

 

Bilden flippar till titeln...

 

The Academy award winner Martin Johansson is....

 

Imorgon gäller det igen.

Inlägget skrevs: 2011-05-20 klockan 06:56:12

Rafting företaget kunde inte hitta en extra guide till morgondagens trip så jag får hoppa in igen. Jag kan inte sova. Det går bara inte. Det är bara för skitcoolt att få göra det här. Overload helt enkelt.
Ett tag tänkte jag på att kanske den här sporten finns i OS. Tänk då att få vara med i rafting OS år 2016? Va? Är inte detta ett mål som borde sättas upp? Att få se Martin vandra runt med OS truppen och se honom skrika i slow motion i någon slags klass 5 forsränning. Det hade la varit fräckt? Detta måste bara ske. Detta måste bli verklighet.

Idag blev jag rafting guide.

Inlägget skrevs: 2011-05-16 klockan 07:49:35

En text jag låg och skrev innan jag somnade igår.

 

Idag var en stor dag. Idag var ytterligare en av dom dagarna då ingenting kändes omöjligt. Det är verkligen sen den första gången jag såg en bild av rafting så tänkte jag att det där skulle passa mig perfekt. Det är något som jag innerligt önskat i så många år. Först ville jag bli sjöman för jag visste att livsstilen skulle passa mig. Denna väg ledde mot ett resande och också ett bloggande. Med bloggandet fick jag idén om att prova stand up men innan jag reste hem från Asien att satsa på det, så började jag snurra eld som hobby. Min hobby kombinerades med stand upen och utvecklades till ett gatuartisteri. Med denna artistform tog jag tillslut med mig min bästa vän till Costa Rica för att uppträda med en gemensam eldshow, i en gemensam drömtillvaro. Denna gemensamma dröm är något som vi diskuterat i flera år ska ske och tillslut stod vi där på stranden och snurrade på varsina eldklot med varsitt leende. Under denna period så kommer Nils och hälsar på och så lyckades vi äntligen med målet att faktiskt lyckas fylla ett rum med ballonger.

 

Om det är en sak jag har lärt mig i livet för att kunna njuta av att nå ett mål i livet så är det ordet nu. Det finns ingenting mer än detta nu som bara du äger och kan förändra. Visst kanske du kan försöka påverka din framtid eller rätta till gamla misstag men aldrig upplever du något annat än nu. Lär dig utnyttja denna magiska kraft. Låt dig emellanåt slukas upp av den och se hur fantastiskt livet är. Idag på floden så lät jag min värld förbli endast det jag ser. Ingenting annat fick plats i huvudet, inga världsproblematiska filosoferingar, inga hemmaproblem eller bekymmer.

 

Klockan halv sex imorse så ringer rafting företaget i byn och frågar om jag kan åka med på en resa som rafting guide. Som rafting guide tänker jag. Som det jag drömt om sen barnsben, som jag önskat ska bli min verklighet i alla dessa år. Vilken dum fråga. Det så mycket nu i luften att jag trädde in i en annan dimension av glädje.

 

Jag sitter i minibussen och minns gårdagen innan hur dom hade problem med att hitta ytterligare en extra guide till dagens eskapad. Som vanligt kastar jag mig på ett detta tillfälle likt en lejonhona över sitt byte och säger att jag kan göra det, men genast sa chefen Pamela nej, att dessa kunder kommer från ett fem stjärnigt hotell och är livrädd för att något ska ske med min båt. Tillexempel säger hon att om båten skulle välta och folk skadade sig så skulle företagets rykte svärtas. Givetvis förstår jag men scenariot jag också hoppades skulle komma infann sig. Det fanns tillslut ingen annan guide att hitta och dom var tvungna att ta in den nya killen. Mig. Dom var ville inte förlora rykte genom att inte ha några guider så dom tog risken i att lita på att jag klarade av detta istället. Idag var alltså mitt eldprov. Framme vid floden så fick jag ha på mig den speciella flytvästen som endast guider har. Jag har tyvärr inget kort på mig då jag står med min flytväst och känner mig som den hårdaste snubben i världen. Nästa gång så kommer jag ta ett. Guiden Tini klappar på mina axlar och säger stolt att jag kommer fixa det här. Att jag kommer få ner 4 personer genom floden idag och att alla kommer ha roligt.

 

  • Focus on taking the easy way, don´t push things. Dagens tips från Tini.

 

Vi kliver i våra flottar och jag ropar all forward och flotten börjar röra sig neråt. Genast upptäcker jag varför denna dag inte bara är skillnad i uppgift men också säkerhetsmässigt. Det har regnat i 4 dagar i rad och nu har vattnet verkligen kommit. Det är den högsta nivån på floden sen jag kom hit och jag förbereder mig mentalt för att använda precis alla krafter jag har i kroppen. Jag måste hålla flotten upprätt och flytande framåt. Jag viskar till mig själv att inte spara på en uns av min styrka idag.

 

  • Stop! Ropar jag och vänder upp flotten så vi bromsar in lite. Okey in this next rapid when I say paddle hard, I mean paddle hard because it is one of the most dangerous rapids today.

 

Mina ord innan vitt skummande vatten börjar byggas upp. Vi har kommit genom ett par rapids och för att nu förbereda alla på vad som kanske kommer ske, så säger jag att vi kanske kan komma att flippa här och säger vilken väg vi ska ta och hur vi ska paddla. Jag har flyttat runt folk i båten så jag fick en lite mindre kvinna i mitten tillsammans med hennes pojkvän, sen en stark holländsk pilot och enorm snubbe från L.A längst fram. Flotten behöver styrka där fram känner jag och speciellt för denna del. Tini åker framför mig och visar linjen man ska ta och jag följer tätt efter. Först till höger, rakt fram och sen till vänster, flyta förbi en stor sten och då ge järnet framåt så man inte hamnar i den värsta delen och då riskera att välta båten. Alla sitter på helspänn och håller paddlarna stand by till då att jag kommer skrika all forward.

 

Överallt omkring oss har vi djungel och vi hör hur fåglar sjunger, syrsor spela och apor vråla högt uppe i träden. Ödlor står på stenarna bredvid och några kossor har tagit sig till kanten för att släcka sin törst. Stora klippformationer reser sig majestätisk längre fram och fungerar som väggar i denna flod vi idag valt att riskera våra liv i. Allting är frodande grönt och moder jord visar sitt allra vackraste ansikte. Vad jag önskar att det funnits en kamera i närheten så jag kunnat se det som nu kommer ske om och om igen. Istället har jag endast min text för att låta mig återuppleva bilden av bland dom häftigast ögonblick i mitt liv.

 

Fokus nu Martin, fokus. Vi passerar stenen och båten börjar guppa. Det börjar guppa rejält och folk håller i sig men är ändå redo att arbeta. Stunden kommer då vi måste paddla.

 

  • ALL FORWARD! Ropar jag och alla vevar med allt vad dom är värda.

 

Vi ligger rakt i sidleds i flodens riktning och jag fortsätter skrika all forward om och om igen för att försöka få folket att verkligen ta i med allt vad dom har. Vi rör oss knappt framåt och stenen jag vet har ett litet stup bakom sig närmar sig allt snabbare. Kommer vi över stenen i sidleds så kommer flotten välta rakt ner i ett virvlande kaotiskt hål vatten skapar med hjälp av stenar ibland. Det är den allra farligaste platsen att ligga i som person. Det är nu ungefär fem meter kvar till stenen och jag konstaterar att vi kommer inte komma förbi den. Helvete säger jag till mig själv och fattar beslutet att gira upp flotten i hopp om att studsa mot stenen och klara oss så istället. Men först måste folk hålla i sig.

 

  • STOP AND GET DOWN, GET DOWN, GET DOWN!!

 

Jag säger åt alla att sätta sig ner i flotten och bara hålla sig i. Det finns inget mer dom kan göra. Själv kilar jag fast högerfoten, lutar bakåt och trycker ner paddeln bakom mig och vrider om med varenda fiber av muskler jag har i kroppen. I mitt huvud upprepar jag meningen att båten ska vändas upp om det så är det sista jag gör. Gira, gira, gira! Min kropp sitter fast i en bakåtlutande position och känner att jag bryter hellre av armarna än slutar försöka gira. Jag börjar skrika allt vad jag har.

 

  • COME THE FUCK ON! TUUUUUURN!!

 

Min person ser säkert smått psykotisk ut men det märks knappt på grund av det naturliga vilda vrål vattnet redan avger och att allas blickar är riktade framåt. Det känns som att jag försöker skopa upp fastfrusen glass med en enorm paddel i vattnet. Vaniljglass. Mina muskler börjar krampa ihop och för första gången på länge börjar jag tvivla på mig själv. Jag undrar vad jag gett mig in på och jag ser bara ett stort berg av vitt skummande vatten närma sig. Det här kan sluta illa. Vad som helst kan ske inom nästkommande minuter. Någon kanske slår ansiktet mot en sten, någon kanske fastnar och bryter ett ben och någon kanske drunknar och dör. Det har hänt förr i denna flod. Ta i då Martin! Slit upp en jävla gir någon gång! Flotten vrider tillslut upp sig och jag kan sluta gira men precis i samma sekund som jag tror att vi kanske klarar oss. Så börjar flotten lyfta och luta åt vänster samtidigt som trycket från vattnet pressar på. Fan, fan, fan och åter fan också tänker jag. Nu välter vi. Kanske vi kan gör ett sista försök och hålla emot?

 

  • HIGH SIDE, HIGH SIDE, HIGH SIDE!!! Börjar jag ropa till folket och ja, det kom saliv ur munnen men situationen var inte så komisk som det brukar vara vid dessa skrik, så det rann mest munvätska ner för mungiporna istället för att spruta rakt fram.

 

I de sista sekunder flotten faktiskt flyter upprätt så kastar vi oss alla i den riktning flotten stiger. Allting börjar flyta i slow motion och jag hinner registrera rädsla i människors ansikten och samtidigt som alla vill göra något, så känner vi ändå att naturens krafter håller på att besegra oss. Ingenting fungerar längre och verkligheten är en enda stor 90 graders vinkel. Jag känner inte bara hur flotten bara flippar i floden, men hur den också vänder upp och ner på hela mitt liv. Hela bilden framför mig är hur jag misslyckas med min dröm och om hur jag kanske överskattat mina förmågor en gång för mycket. Vi hamnar i vattnet.

Jag skjuts framåt under vattenytan och försöker slappna av tills jag kan röra mig igen. Vad är det nu du ställt till med Martin är det jag tänker då strömmarna håller mig under ytan i något som känns som minuter, men i själva verket bara är sekunder. Jag är guiden, dessa människor tog jag under mitt ansvar. Vart är jag, vart är flotten, vart är ytan? Jag öppnar ögonen och ser stundtals ytans silvriga skepnad glittra framför mitt ansikte. Min lek förvandlades plötsligt till enormt allvar. Jag tänker att det var precis det här som inte fick ske men okej, försök lös situationen så gott du kan. Ge nu allt Martin. Ta dig till ytan och börja simma. Go, go, go! Jag börjar känna av vattenskum istället för vattentryck och kippar efter andan.

Efter ytterligare några meter så lugnar vattnet ner sig och jag kan se bakåt. Kaos. Människor viftar med händer och folk i den andra flotten skriker frågande vart alla är och undrar vad dom ska göra. Det är nästan så att mina ögon blir tårfyllda för folket är här i Panama pågrund av ett bröllop. Vi skämtade till och med om att det skulle hända något med folket och bröllopets glädje skulle förstöras. Jag ser hur Tini står ovanpå min flotte. Tini har då alla låg i vattnet alltså hoppat från sin flotte till min och börjar vända den med quicklocks och rep. Han ser att jag kommer upp ur vattnet och pekar mot sin flotte och skriker att jag ska ta den. Jag börjar simma. Herregud vad jag simmar för att komma till flotten och ropar att dom ska paddla mot mig. När den är nära så slungar jag upp mig och känner att jag helt plötsligt fått extrema krafter. Adrenalin. Det sprutar mer adrenalin i mina ådrar än vatten i Vättern.

 

  • OK LET´S SAVE SOM LIVES! ALL FORWARD! Det är inte bara järn i blicken nu utan det flyter brinnande lava från mina ögon då vi siktar in oss uppströms i floden.

 

Jag trycker djupt ner min paddel i vattnet och börjar styra flotten mot två personer som ligger under ytan som jag nyss gjorde. Med ett ordentligt drag så snurrar jag runt flotten och börjar komma bredsides mot människorna. Här känner jag hur det svider till i tummen där trycket från paddeln nyss varit och när jag fokuserar blicken, så ser hur en stor skinnbit har lossnat och hur röda blodsränder rinner över min hand. Utan att tänka mig för biter jag av skinnbiten och koncentrerar mig på att rädda liv istället. Det gör ont, riktigt ont.

Samtidigt som jag kastar mig ner för att dra upp den säkert 100 kilo tunga snubben Mark och skriker att de andra får rycka upp den andra personen, så flippar Tini över min flotte ovanpå sig själv och klättrar i. Mark flyger nästan upp i flotten av mitt ryck och jag känner hur det nu börjar övergå från en känsla av osäkerhet till total och skär njutning. Allt detta äventyr, hur är det möjligt? En mening som dyker upp i huvudet.

Efter att Tini lyckas vända flotten och börjat paddla ensam mot de sista två som ligger i vattnet, så känner alla att vi verkar ha klarat oss oskadda och dagen kommer att räddas. Med fem man i min nya flotte börjar jag styra mot Tini och vill vara nära om han inte lyckas få tag i människorna. Det är nu så att vi börjar närma oss nästa rapid i floden och där vill man verkligen inte guppa runt utan flotte. Tini ser hur han måste sluta paddla och kastar ett rep till folket och håvar in dom på det viset istället. Det är en man och en kvinna i 35 års åldern som tillslut kommer in i Tinis flotte och vi börjar alla paddla åt sidan för att vila. Vi når en strandliknande bit av floden och sätter fast oss ett tag.

 

Tini kommer fram till mig och säger att jag skötte mig helt perfekt, att floden idag är fruktansvärt svårläst och berömde mig för att i sista sekund vända upp flotten istället för att gå rakt över i sidleds. Vi ser bort mot vart man då hade hamnat och båda skakar samtidigt på huvudet. Där vill man verkligen inte ligga. Människor tjoar och skrattar högt och verkar älska att vad som just skedde fick ett sådant äventyrligt resultat. Det var exakt det dom i smyg hoppats på och börjar ge mig ljudliga amerikanska high fives.

 

Dagen fortsätter och vi hamnar i flera små knipor och adrenalinet tar oss gemensamt genom flera olika partier. Vid ett tillfälle kommer en längre sänkning i vattnet och vi fastnar ovanpå en sten. Jag var tvungen att hoppa ut för att trycka på. Med floden som trycker mot mitt bröst och då benen står emot på en vobblig sten så försöker jag lyfta en bit av flotten med 4 personer inuti. Det var tungt men i sinnet så påmindes jag på hur om tanken att inte ha några reservkrafter kvar efter denna dag. Denna helt fantastiska dag. I andras ögon måste det sett riktigt lustigt ut hur jag med ett enormt leende kämpar för att inte tappa fotfäste och glida iväg från flotten, samtidigt som jag stötvis slungar bröstkorgen mot flotten i hopp om att den flyttar sig. Det gick tillslut och vi började närma oss slutet på floden, slutet på dagens äventyr för folket och en känsla av pånyttfödelse för mig.

 

När vi sen står och packar ihop flottar och langar upp dom på pick upen så åker amerikanerna iväg till bröllopet och endast den holländska piloten är kvar. Jag känner att den kontakt vi redan fått på vägen dit gör att jag vågar erkänna min hemlighet. Ingen under dagen har någonsin frågat hur länge jag faktiskt sysslat med rafting och jag har försökt styra undan ämnet då det kanske skulle närma sig. Jag säger till honom att det här var mitt prov under dagen, att det var min första gång som ensam guide och att det verkar som jag lyckats. Jag skrattar. Vi står ju ändå här helt oskadda fortsätter jag. Killen bryter ut i ett leende och klappar mig på axeln. Jag frågar om han kan ta ett kort på tillfället och jag räcker upp mina armar högt upp i luften och sssar lite med munnen. De andra guiderna i det andra företaget skrattar och frågar mig om jag är trött och jag vet att imorgon kommer nog kroppen vara väldigt mör.

 

sssssssssa

 

Idag nådde jag alltså ytterligare ett mål i livet. Jag flyttade upp i bergen och skaffade mig tillräckligt med kunskaper för att kunna ta en flotte ner i en forsränning. Det är ytterligare en gång jag förstår varför jag låter livet vara så ovisst och oplanerat. Det finns absolut ingenting som kan toppa denna känsla. Ingenting.

 

Senare fick jag prata med chefen i telefon och hon hade hört om hur vi flippat men också hur bra allting gått. Hon sa att jag gjort dom en enorm tjänst idag och undrade om jag kunde komma förbi kontoret på måndag så skulle vi prata om framtiden. Nu låter jag bara ovissheten om min närmsta framtid hänga tät i den fuktiga regniga luft som finns här och ska drömma om framtida rafting uppdrag. Om framtida äventyr.

 

Det är med glädjetårar rinnande ner för min kind jag slutar skriva nu. Jag kan fortfarande inte fatta vad som hände idag.

 

All forward.

Rafting in Boquete

Inlägget skrevs: 2011-05-13 klockan 00:32:31

En eller två gånger i veckan så är jag ute i floden och raftar. Varje gång får jag också styra lite så jag sakta men säkert lär mig floden. Här om veckan då jag var ute så gick det lite sådär dock. Guiden Freddy som låter mig få köra emellanåt är nog den mest opedagigiska läraren jag någonsin haft. Det enda betyg jag får är antingen bad or maybe.

 

Kör jag mot en sten för mycket ser han argt på mig och säger åt mig att sluta styra. Sen när jag frågar vad han tyckte så ser han bara mot mig igen och säger.

 

- Bad.

 

Det är det enda betyget jag fick den gången och säger åt mig att koncentrera mig mer till nästa gång. Den här gången tänkte jag att nu jävlar ska Freddy fan få se att jag kan styra. Vänder mig om i flotten.

 

- Öh, puedo manejar por favor? Asdålig spanska och en suktande blick efter styrpaddeln.

 

Min spanska är så pinsamt dåligt efter endast 6 månader här nu men i floden är det lite skit samma. Antingen får jag köra eller inte. Kvittar språk. Freddy ser mot mig, upp mot floden och sen ner på mig igen. Då har jag redan lite för självsäkert redan lagt från mig paddeln och är på väg bak. En djup suck hörs och jag får styra. Givetvis var det ett skitsvårt ställe men jag tycker mig se en linje.

 

- All forward!

 

Antingen skriker man "all forward" "all back" "left forwards right backwards" eller "right forwards left backwards". Sen finns det lite andra kommandon som typ "get down" "high side" och "hold on". Seeeen ska man kunna säga allt skitsnabbt på spanska såklart vilket är hjärnhärdsmälta samtidigt som man ska kolla på stenar. Tekniken är styra lite, skrika forward sen stop efter några paddeltag för att då styra igen. As simple as that...

 

Alla paddlar framåt och vi ökar takten och jag tänker jag precis så man absolut aldrig ska tänka inom rafting, nämligen att aldrig överskatta sina förmågor. En egenskap jag då aldrig utövat tidigare och känner att någon gång måste vara den första. Freddy ser argt på mig och undrar om vi inte ska sluta paddla framåt nu. Det börjar gå lite fort.

 

- ALL FORWARD!!! COME ON, HARDER!!!

 

Fyra personer börjar hysteriskt paddla och mina ögon blir stora som tefat då jag upptäcker hur fet floden är. Adrenalin! ADRENALIN! VILL HAAAAAAA!!!

 

- HARDER HARDER, FASTER!!! MAS FUCKING FUERTE CHICOS!! Ok... STOP!

 

Det som sker här är att båten börjar skuppa lite och jag tycker mig kunna svänga höger, sen skrika forward ännu högre så kommer vi in mellan stenarna. Det är bara att det kommer börja skuppa utta bara f#n inom några sekunder. För att inte överdriva för mycket här nu så ser situationen ut som så att kaos utbryter och vatten forsar in precis överallt. Folk vet inte om dom ska paddla eller krypa ihop och be för sina liv, att försöka hitta höger eller vänster slutar existera och Freddy börjar faktiskt se nervös ut. Det är nu en lärjunge till guide håller en paddel högt ovanför huvudet och skriker allt va han har för han tycker det är bland det coolaste som finns.

När jag tänker tillbaka efteråt så hade jag glömt sätta fast min fot så att jag lättare kan hålla mig kvar i båten, för precis när jag älskar livet lite för mycket, så slungas flottens bakre del så fruktansvärt hårt upp att jag skjuts ut som om flotten vore en katapult 2 meter upp i luften. Folket i flotten håller i för sina bittra liv, ser uppåt, hinner registrera en skrikande gladskit flyga förbi med en paddel i högsta hugg och undrar vad dom gett sig in på.

Jag får precis så mycket adrenalin i kroppen att, om jag dör här och nu, då var det värt det känslan, hinner infinna sig.

 

Om du satt med i båten.

 

Överglad Martin tar kommandot, skriker paddla paddla paddla, kaos utbryter, en massa vatten, en gemensam rädsla för liv och skriket, "Give it to me like a motherfucker!" hörs ljudligt bakifrån följt av ett vrål och skuggan från Independence day i form av människokropp avslutar äventyret.

 

Inuti Martins huvud.

 

JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA, vad det det där? En sten? EN STEN! Inte en sten nu, inte nu, inte nu, inte nu, aj...

 

POFF!!

 

Gurgelljud och en Martin försvinner under en massa forsande vitt vatten. Där guppade jag runt och flotten slits runt okontrollerat innan Freddy lyckas få stopp på sakerna.

 

Givetvis as nöjd så klättrar jag tillbaka i flotten och fortsätter paddla utan att försöka grimasera för mycket av smärtorna. Ser bak mot Freddy och inväntar betyget.


- Bad. Sur min.


Bättre lycka nästa gång.

 

Tänka sig att för 5 år sen så drömde jag om att få syssla med forsränning.

 

Äventyr out.

 

En google bildsökning på hur det kan se ut.

 

 

 

Äventyr i Boquete.

Inlägget skrevs: 2011-05-10 klockan 02:24:05

Det är intressant det här hur när man har enorma mängder fritid i ett främmande land när man vill sysselsätta sig själv. Våra grannar brukar vara bollplank.

 

  • Okey guys, we need to do something that can go under the category "fun and adventure" today. Martin står med armar i kors redor för lite äventyrs förslag.

  • Hmm, okey. Grannen som kallas för Pini gnuggar sig på hakan.

  • Yes, maybe there is a small lake or something that is a bit closer than Caldera. En vän till Pini som jag jämt glömmer namnet på kommer med ett förslag.

 

Caldera sjön ligger 30-35 dollar bort med taxi och det är för dyrt för varje gång man vill ha äventyr.

 

  • La Chancleta! Säger våra latino vänner i kör och börjar babbla på spanska med varandra.

  • La what?

  • La Chancleta is a small lake by a river where you can jump from rocks.

 

Martins ögon blir stora som tefat.

 

  • There, there actually is a place nearby where you can jump from rocks? Jag får rysningar.

  • Yes about 3 meters, maybe more.

  • And how far is this?

  • Not far at all. Maybe 2 dollars. But you have to be aware of snakes there. It´s a lot of vipers in the djungle you have go through to get to the river.

 

Snakes, hoppa from rocks, gå genom en djungel, bada i en sjö, 2 dollar dit. Min mentala äventyrslista spräcktes vid att endast bada i en sjö som ligger ganska nära. Det här är nästintill rough and rugged mode! Genast hoppade vi i en taxi som visste vart det var och han släppte av oss bosktavligen talat vid kanten av en djungel, pekade bara rakt in och sa. Gå åt det hållet så hittar ni floden. Det är nästan så att det gick för mig där och då. Jag springer ut för att hitta en lång pinne jag kan slåss med ormar med, deklarerar högt för mig själv och alla andra två som var med, att jag minsann går först, att jag idag heter Rambo och går under kategorin rough and rugged. Jag gnuggar mig för hakan och föreställer mig ett fett skägg innan vi träder in i djungel.

 

Min fantasi gick totalt lös efter att vi inte hittade stigen som man tydligen skulle gå på och sa, att vi måste nog klättra ner för det här stupet istället för att leta mera efter stigen. Tedde och Veronica höll inte med utan ville hitta stigen. Genast började jag hasa mig neråt och slog med min pinne på allt jag hittade i hopp om att se en fet dödlig orm ligge och lura i ready to kill mode. Efter tio minuters nedstigande med hjälp av artificiella äventyrsljud som låter lite som manliga bröl, men har en touch mer allvar och pustande stön i sig, så kom jag ner till en uttorkad flod. Med små rivsår, jordfläckar överallt och ett grimascherande rough and rugged leende så vandrade Tedde och Veronica lugnt förbi och pekar bortåt mot den stig man tar sig ner för med.

 

Det är inte det rätta sättet man har äventyr på, grymtar jag och skyndar mig så att Rambo går först med sin stick of death. Givetvis gick vi lite mer vilse men bestämde oss för att fortsätta framåt och kommer fram till ytterligare en uttorkad flod. Nu säger jag upphetsat att vi måste klättra längs med den där uttorkade floden för att komma rätt. Givetvis har jag inte en aning vart jag är påväg och börjar vilt skutta ner för våta stenar och stannar upp då jag ser något jag trodde bara fanns i sagor. Det är min totala barndomsdröm. Det är någonting jag velat prova sen jag först fick höra den coolaste superhjälten utan superkrafter alltid gjorde det. En lian. En exakt likadan lian som Tarzan använde när jag var liten. Precis vartenda hårstrå på kroppen reser sig när jag fattar tag i lianen med båda händer och ser en sten två meter bort. Jag kan säkert träffa den om jag hoppar lite, tänker jag och skiter i att det också är 2 meter ner mellan stenarna. Givetvis exakt samma tanke man har som barn då man gör något som kommer göra riktigt ont, istället för att vara riktigt coolt.

 

  • TEDDE TEDDE!!! EN LIAN FÖR FAN!! Viftar med alla lemmar jag har.

  • Vänta lite nu Martin. Säger Tedde lugnt.

  • Nej jag måste prova och det måste vara lika spontant som när Tarzan gjorde det!

 

Tedde och jag har ett gemensamt mål i livet att någon gång göra en fail video som ska få mer än 300.000 hits på failblogs youtube kanal. Jag hade dock kameran och tänkte inte på fail för stunden. Det enda som existerade var att göra en spontan Tarzan sving med en lian till stenen. Tedde ser dock the fail moment precis då jag fattar tag i lianen och börjar spänna vaderna redo att hoppa.

 

  • Fail... FAIL!!! NEJ! DET HÄR ÄR EN FAIL VIDEO!! VÄNTA MARTIN! Tedde gör sitt livs första intensiva salivsprut skrik. NEEEEEEEJ!! Försent.

 

Jag trycker från med vaderna, spänner armarna och hoppas att lianen håller, fötterna lyfter från marken och jag är Tarzan. Jag repeterar. Jag är alltså Tarzan i några sekunder. Min barndomsdröm går i uppfyllelse. Det är lika stort som när jag såg en jättesköldpadda för första gången i Australien eller då vi gjorde den fetaste eldshowen på nyårsafton i CR, ever. Det är större än min stand up debut och kittlar mer än då jag snorklade under en dödsrocka. Dummare än när jag och Nils besteg ett berg ute i öknen på en moppe på Cypern och farligare än att vägra lämna från mig lite fickpengar, då jag blev rånad i Vietnam och började slåss istället. Adrenalinet gör så att det går i slow motion, Tedde sätter sakta sina händer mot ansiktet och jag börjar givetvis vråla allt vad jag har. Det gick. Eller jag nästan i alla fall. Lianen brister lite precis innan landningen så att det ser inte så graciöst ut som när Tarzan gjorde det, men det gick. Jag landade två meter bort på en sten och har så mycket energi i kroppen att jag måste sätta mig på knä med armarna högt ovanför huvudet och fortsätta skrika lite till.

 

  • TARZAN FÖR FAN! I AM TARZAN THE DJUNGLE MAAAA-saliv-AAAAN!

 

 

 

Ingen kommer någonsin förstå hur stort det var för mig.

 

 

Fortsättning följer på den här... =)

 

Spider.

Inlägget skrevs: 2011-05-02 klockan 21:07:26

Först stoppade han ner sin barfota fot och tyckte sig känna något. Sen visar han mig något och säger rakt ut.

 

- Kolla Martin, det ser ut som spindelben. Båda två spanar ner i skon.

 

Sen stoppar han nästan ner handen för att se vad det är men hejdar sig och petar med ett snöre. Då springer spindeln upp på hans hand och Tedde skriker som en tjej, kastar bort allt och jag kommer ut för att se vad som sker.

 

Kan säga att hade detta hänt mig. Då hade jag skrikit som en man men sen svimmat och dött av skräck istället. Hade den bitit mig hade min hjärna genast sagt att jag ska nu dö, även fast den säkert inte är giftig och fått dödsryckningar tills mina andning slutat fungera.

 



Martin, 26, reser runt i världen. Sjöman, vagabond, amatörfilosof, komiker, drömmer om författarskap och strävar efter en kravlös tillvaro som ska räcka livet ut. Har en youtube kanal med över 100 videos på också.


Klicka här för att nå mig via mail!




Aftonbladets mitt klipp