cmj's sjömansblogg

Sista veckan med ett sista allt. Nu vänder jag om min cape och börjar gå mot solnedgången för att möta nya äventyr. Onsdag är min farväl fest på hostel Mamallena med fullblodad eldshow och förhoppningsvis ett ärr med från showen så att jag har något att minnas denna plats med.

Rafting. En passion. Vad jag har växt. Vad jag har lärt mig om livet.

Igår gjorde jag något som jag inte trodde skulle ske innan jag drog härifrån. Jag, helt själv, guidade en ensam båt ner för floden då vattennivån varit bland de högsta sen jag kom hit. Detta var fullständigt livsfarligt såklart och jag visste för väl hur blottade vi var för naturens krafter. Adrenalinkicken från att ha ansvar för 6 liv som aldrig provat denna sport förut var ofattbar. Kraften jag hade i mina muskler var overklig och folk ramlade ut från höger till vänster. Tankarna som gick genom mitt huvud var många. En snubbe föll ut precis innan den absolut värsta forsränningen och i mitt huvud så svor jag högt och gällt men utåt hade jag det lugn jag sökt efter.

Klass 4 rapid. Inget man leker med.

Jag fick tag i han med min paddel och fick ett starkt tag om hans flytväst och då trycks vi in i det största hålet i floden. Det är inte långt från att vi välter och Jamal som han heter sögs djupt under vattenytan men som tur var höll han kvar i en paddel. Mitt grepp om hans flytväst var ingenting för Rio Chiriqui Viejos kraft. Jag tappade greppet. Det var som att fiska. Jag höll i ena änden av paddeln och han andra. Efteråt skrattade vi hur djupt ner han var och i mitt huvud så sa jag att du har tur kompis, du kunde ha dött där, sen skrattade vi igen och fortsatte nerför denna plats som krävt flera liv.

Kanske den sista raftingen för mig i Panama.

Planen är att lämna Boquete på antingen fredag eller lördag och möta upp en Christina i Santa Teresa i Costa Rica. Där ska vi bo på gamla goa Atrapasuenos, den plats jag och Tedde bodde på i december 2010, till den 15 september och sen bär det av mot Mexiko.

Detta är bara början på min resa.

Igår så kom tre tyska snubbar fram till mig som frågade om jag skulle snurra eld på grillfesten. Anledning? Dom kände igen mig från min youtube kanal och frågade om mer engelska klipp. Givetvis började jag fundera mera och ska försöka, som jag alltid säger, satsa på mera video. Fast på engelska. Jag gav folket det dom ville ha. Eld för hela slanten och folket som jag raftat med under dagen var också där.

Kärleken var på plats igår. Kärlek till livet. En snubbe från raftingen under dagen frågade mig hur jag lärt mig snurra eld. Jag har i stort sett lärt mig själv svarade jag. Man börjar bara, precis som med raftingen och förklarade att jag lärt mig det jobbet här också. Jag började bara.

• Dude, what can´t you do?

Tänker i två sekunder.

• I can not die.

Så kändes det igår. Livet är så overkligt just nu. Och jag är på väg mot Mexiko. Vad ska hända där?

En annan sak igår var att jag också kände mig rolig igen. Jag började dra skämt. Jag hade en liten stand up show till tyskars, amerikaners, panamaniers och andra backpackers lycka. Lite full med vadå? Jag kommer börja skriva skämt igen och öva på olika hostels. Det är ju som med allt annat, man gör det bara, sen ordnar det sig av sig självt.

Jag lovar och svär, på heder och samvete, att en dag kommer ni få se mig med ett trådlöst headset med två eldklot runtomkring mig mitt upp i att uppträda med min egna "Swedish dude does stand up fire show." Säkert på en gata men kanske på en teater.

Precis när jag började känna mig lite trygg i min roll som rafting guide så hände det. Jag tappade fokus och kom för långt till vänster i en forsränning och på en sekund så förvandlades dagen från roligt äventyr till en kamp mellan liv eller död. Det är exakt samma scenario som då jag själv höll på att dö och det gör ont i mig för med koncentration så hade detta undvikits. Vi hade inte en chans. Vi välte direkt.

Jag lägger upp videon med det hela för att jag vill dela med mig till er som följt denna blogg så länge. Det kan vara ett sätt för mig att bearbeta detta också.

När jag känner att nu har jag gjort det jag sagt att jag aldrig skulle göra så försöker jag få över folket på den vänstra sidan i båten. Jag hoppas på att vi kan rida ut vågen men som ni ser så välter vi fruktansvärt fort trots 7 personers tyngd. Min erfarenhet säger att jag håller tag i båten tills jag är borta från vågen och det är något jag sagt till folk i min säkerhetsgenomgång men givetvis är det svårt att minnas allt. Efteråt så sa folk att många höll kvar i rep men valde att släppa taget just för att dom var under båten och det kändes fel. Alla fattade sen varför man nästan aldrig ska släppa båten i rafting.

Det farliga med denna plats är att ett enormt hål har gröpts ur inuti denna vägg och jag själv fastnade en gång i detta hål och höll på att stryka med. Precis när vi välte så känner jag en arm längs med min och efteråt förstod jag att det var Natalies. Jag försökte greppa den men hon sögs in i klippväggen.

När hon försvann bort från mig så sa något inom mig att nu kommer jag få ett liv på mitt samvete. Hon är nu inuti denna vägg. Jag klättrar snabbt upp på båten och börjar räkna människor och då hör jag skriket från en pojkvän. Ett skrik jag har svårt att höra igen när jag ser på videon. Ett skrik som nog aldrig riktigt kommer försvinna från mitt minne. Det går nog inte förstå hur det känns att först själv kämpa sig till ytan och sen se rakt i ansiktet på en guide som inte kan peka ut din älskade i vattnet.

Skräck byggs upp inom mig samtidigt som vi alla inser att en person saknas och faktumet att vi hjälplöst flyter neråt floden. Jag kämpar mot känslan att inte bli apatiskt. Det är märkligt för jag ser på alla som flyter och tänker att alla ni är ju okej så varför ska jag skynda mig? Det är Natalie som är döende och jag kan inte vara där för att rädda henne så varför göra något? Det tar sekunder längre än vad det borde gjort att flippa tillbaka båten och börja rädda folk. Detta vilket jag efteråt också hatar mig själv för. Jag skulle handlat snabbare. Jag kunde gjort mer. Jag kanske kunde varit på andra sidan floden snabbare om jag bara rört på mig.

Tini den andra guiden ropar efter mig och jag pekar mot väggen och han vet lika väl som jag vart hon är. Hon var först under vatten en hel minut sen mirakulöst kom hon upp men då tryckte floden upp henne mot väggen och där satt hon fast. Tini kunde inte nå henne med sitt rep och vid ett tillfälle lyckades hon hålla sig uppe ur vattnet genom en sten som pekade ut ur väggen. Den lossnade givetvis och hon försvann under vatten igen men hon hade i alla fall fått ny luft. Hon var under i flera sekunder innan Tini åter kunde se hennes huvud och höra hur hon börjar skrika för sitt liv. Hon kom upp, försökte greppa om vad som helst vid väggen sen försvann hon under i några sekunder igen för att upprepa proceduren i flera minuter. Upp, andas, försöka greppa, se hur ett rep inte når fram och sen sugas ner under vatten igen. Inget någon av parterna vill uppleva.

Nu paddlar jag och två till mot den sida om floden där Tini är, den sida som det går att göra något från. Det var som att paddla i klister. Likt en mardröm där man försöker springa men kommer ingenvart så använder vi alla våra krafter och blir snabbt trötta. Nu tänker jag på ett sätt att rädda henne om jag nu bara kan kommer till andra sidan. Det är att ta ett rep, knyta fast det runt min midja och sen kasta mig själv i floden längre upp för att sedan komma mot henne och ta tag i henne. Detta är förstås livsfarligt med tanke på platsen men det skiter jag i. Jag dör hellre genom detta försök än att leva med vetskapen att jag kunde gjort mer. Utmattad av paddlingen så springer jag allt jag kan för att komma närmre. Givetvis ramlar jag och stukar till foten. Adrenalin kom igen nu. Ge mig de extra krafter jag behöver. Fan vad långt ner vi kommit, jag är trött, hon är död. Fan fan fan!! Ta i nu Martin!! Tillslut ropar folk åt mig och jag ser en tumme upp. Tack. Tack för att hon lever. Tack tack tack säger jag till mig själv och sätter mig för att vila. Floden valde att spotta ut henne och Tini hade kastat sig i sin båt och ensam paddlat efter henne.

Det som var svårt var att inte ha en aning om hur situationen var och om hon kunde få någon luft över huvud taget. Tillsammans allt som allt var hon under vatten och fast mot klippväggen i totalt 4 minuter. Det är min gissning. Det är enormt lång tid.

Jag trodde jag skulle få träffa en gråtandes kvinna. En kvinna som visste att hon var nära döden och med en ilska mot mig som hade satt henne där. Istället fick jag en kram och ett leende. Hennes ben och armar var helt upprivna och hon hämtade fortfarande andan när jag tackar henne för att hon lever. Skämtsamt påpekar jag hennes fråga som hon ställde under lunch rasten.

• Remember when you asked me of which scenario that has been my worst?

• Yeah.

• Well, this is it...

Givetvis var guiden Tini förbannad på mig. Jag hade tappat fokus helt enkelt och jag vill ta på mig så mycket skuld jag kan. Folket klappade mig på min axel och sa att jag gjorde så mycket jag kunde och grabbarna i båten var väldigt imponerade över hur jag orkade springa så fort efter den intensiva paddling vi gjorde.

Senare på kvällen träffade jag alla från min båt igen och vi tog några öl ihop. Jag kramade om Natalie och tog i hand med Glen, hennes pojkvän, som log och tackade för resan. Jag ville vara ärlig med henne och sa det jag gått och tänkt på under dagen.

• Natalie. I have met a lot of people that think they are though but I see they are not. I have met a lot of people that is very though and they have proved it over and over. You Natalie. You are one of the thoughest I have ever met and I don´t think you know it. What you did today and to come out of it smiling. Well you are a truly though woman and I hope that today you realized it.

Hon blev tårögd och tackade mig och jag frågade om jag kunde få ett kort tillsammans med henne.

8 augusti 2011. Jag hade precis kommit från en tupplur och därför ett mosigt ansikte med fluffigt hår.

Ingen vet riktigt hur man handlar i situationer där sekunder kan vara avgörande för liv och jag vet att i framtiden kommer jag vara mer redo. Jag frågade senare Tini om han fortfarande var förbannad på mig och han berättade något han inte sagt tidigare. För 4 år sedan hade han en lärling lik mig. Han var 20 år gammal och han tappade tillslut respekten för denna plats och tog sig en dag till floden för att paddla kajak. Ensam. Han dog. Tini känner skuld för detta och säger att jag får aldrig tappa respekt för floden. Därför blir han extra irriterad när han tycker jag kunde undvikit faror.

"Ska du arbeta i en flod måste du alltid veta om riskerna och aldrig chansa om ens det minsta om du känner att denna rutt är fel eller tänker att idag måste jag ta en ny linje." Sen sa han att när allt går bra ska du se det som en erfarenhet mer, ta lärdom, sen glömma och bara fortsätta. Och fortsätta vill jag. Sakerna jag lärt mig här under denna tid i Panama. Om floden, om människor, om livet. Det är vad jag letat efter så länge.

Jag insåg också att Tini har ganska mycket bagage från denna flod vilket jag misstänkt. När han ser mig välta en båt så ser han mycket mer än bara en vält båt och människor i vatten.

Uppe i det vänstra hörnet är det reella tidsförloppet. En vissling hörs på slutet och det är Tini som är i sin båt och visslar för att få Natalies uppmärksamhet efter att floden spottade ut henne.

Okej damer och herrar. Jag har gjort som en liten reklamfilm för det företag jag raftar för just nu så därför är det lite längre än vad jag brukar göra. Detta är varför jag befinner mig i en liten sketen bergsby.

Känslan för mig att sitta och klippa ihop det här är odödlig. Jag kom hit för att bli rafting guide och jag börjar nu känna mig säker på hur jag ska hantera båten och rädda folk. Kan verkligen tipsa er som känner att ni skulle vilja ha samma jobb att det är mer än möjligt. Det är bara att börja. Ta dig till ett rafting kontor och betala för så många turer du kan sen tillslut så sitter du där bak och skriker. Det tog en och en halv månad för mig innan dom litade på mig så ha tålamod.

För mig är det ultimata att nu kunna ge den dag äventyr som passar de folk i min båt perfekt. Vill dom ha ordentligt med action så vet jag vägen, vill dom bara ha en guppig båttur så kan jag den med. Folkets skratt är vad jag lever för och jag önskar att ni alla kunde få hänga med minst en gång.

Fire Poi in Panama from kaudu on Vimeo.

Den här byn jag bor i just nu är bland det mer märkligare jag varit på. Jag bor granne med en gammal medicin kvinna som bor ihop med två av hennes söner och en dotter. Runtomkring mig så skäller hundar ständigt och på mornarna väcker en galen tupp mig varje morgon klockan 5 på morgonen.

Jag äter mest på endast två olika ställen som har mat jag nästan gillar och på det ena stället så har dom nog ärligt blivit oroliga om varför jag fortfarande är kvar här. Det är som en enda stor skolmatsal det här stället och man pekar på olika former av mat som gamla tjocka tanter sen slevar upp på en tallrik. Rättning, det är exakt som en skolmatsal. En dag frågade dom mig varför jag fortfarande är här och jag kan inte säga att jag jobbar här för egentligen är det jobbet olagligt på mitt turistvisa. Jag sa att jag gillar eran by och kvinnorna såg ut mot gatan där det spöregnar värre än den värsta midsommarafton i Sverige. Efter den dagen fick jag lokalpriser. Dom tycker väl synd om mig eller nåt som sitter där ensam och slevar i mig ris och bönor tre gånger om dagen.

En kväll när jag var på väg hem efter ha hämtat en tvätt så hör jag en röst i mörkret kalla på mig. "Que tal!" Säger den i form av en dövstum ungefär och min halvt utvecklingsstörda granne kommer fram mot mig. "Habla aleman?" Frågar han vilket betyder om jag pratar tyska eller inte. Nej jag är svensk säger jag och får frågan två gånger till med samma svar. Till slut frågar jag varför han vill veta varför jag pratar tyska eller inte. Han förklarar att inne i sin lilla present affär så har han inte mindre än två stycken tysk-spanska ordlistor och frågar igen om jag pratar tyska. Med min rena tvätt hängandes över axeln så tycker min granne att jag ska följa med honom in i hans affär och jag följer efter för han kanske vill något mer.

Jag tycker mig se rök komma ut från hans affär och undrar om stället brinner eller inte. Väl inne så är stället mycket riktigt helt rökfyllt och tre äldre kvinnor står bakom en disk där dom står och ser ner mot en liten rykandes plåtburk på marken. Jag har inte en aning om vad dom sysslar med för röken var varken färgglad eller hade någon speciell lukt.

Ut ur röken så trycker Que Tal snubben upp sin arm högt ovanför sitt huvud en tysk-spansk ordlista och frågar för den åttonde gången "Habla aleman?!". Jag suckar högt, lägger från mig min tvätt och tar boken från hans hand och snubben lyfter fram den andra boken mot mig och jag tar den också. Kvinnorna har inte sagt ett ord och jag ser mot de båda böckerna och frågar mig tyst. Hur fan ska jag ha nytta av en ordlista på två språk jag inte kan? Hur hjärndöd är den här killen? Jag skakar på huvudet och lämnar över böckerna och får en väldigt besviken blick mot mig. "No gracias amigo. No hablo aleman o mucho espanol." Jag hostar till pågrund av röken och ser mot de tre tysta kvinnorna och lyfter upp min tvätt som nu säkert stinker rök istället för tvättmedel och tackar för mig. Utanför så undrar jag ytterligare en gång varför jag bor här och repeterar ordet rafting om och om igen.

Jag har börjat planera för avfärd från den lilla byn Boquete. Jag blev tillslut rafting guide och vill nu ha nya utmaningar i livet. Jag har några små ideer och kommer nog presentera dom här allt eftersom dom kommer. Om en månad ungefär så kommer jag att packa ihop väskan igen och sätta mig på bussen utan att ha för många långa farväl. Just nu lutar det åt att ta sig till Mexiko för att ha utforska lite mera av Centralamerika medan man ändå är här, sen bär det av mot Sydamerika.

Kanske det blir andra rafting jobb, kanske någon form av eld sysselsättning, kanske jag köper en cykel eller så börjar jag bara att gå genom djungel i hopp mot att hitta en indian stam att bo med.

Endast en gång tidigare har jag varit så trött som i fredags. Den gången så svimmade jag och fick med hjälp av två personer halvt om halvt bäras till en stuga ungefär 500 meter ner. Där det fanns något som liknade en säng och där sov jag i en och en halv timme tills det var dags att klättra ner igen. Detta var på Borneo och toppen av Mount Kinabalu på 4095 möh.

I fredags så hade jag varit ute och guidat en flotte nerför en flod för tredje dagen i rad och fick lördagen ledigt. Jag tog mig därför ner till hostel Mamallena där jag brukar tjöta med folket för att få en liten social dos och kanske en utgång på det hela. Jag kliver in i köket och hittar två brudar från staterna som pratar om att bestiga vulkanen Baru som ligger i närheten. En snubbe vid namn Greg kliver också in och säger att han ska med. Jag vet inte vad som flög i mig riktigt men jag hör mig själv säga att jag ska också med för någon gång måste jag ju klättra upp för den där vulkanen. Det jag tydligen glömt bort är hur jag lovat mig själv att aldrig klättra upp för vulkaner igen. Så efter rafting i tre dagar och efter ha klivit upp klockan 6 den morgonen så står jag klockan midnatt och tittar upp mot ett mörker och börjar gå.

Det var totalt kolsvart och jag förlitade mig på att månen skulle visa min väg. Det gjorde den fram till klockan 04. Den första skylten visar att det var 15 kilometers promenad upp till toppen och att vi gick från ungefär 1100 möh till 3500 möh. Två personer vände när klockan slog 3 ungefär samtidigt som jag och två tjejer sade att vi ska nå toppen till varje pris.

Hela idén med denna hajk är att man ska se solen gå upp på den högsta punkten i Panama och då ska man kunna se båda oceanerna samtidigt vilket är en riktigt cool tanke. Folket hade även med sig systemkameror och jag mina eldgrejer så några eldkort på toppen av en vulkan kändes overkligt odödligt. När klockan slog 04 och det var 6 km kvar till toppen så slog tanken mig varför jag hatar att gå uppåt. Det känns som man suger luft från ett sugrör och man går ungefär 200 meter och väntar i 5-10 minuter för att få tillbaka syre till musklerna.

Min blick började flacka och tjejerna ser på mig och undrar om jag mår bra. Jag har då aldrig varit så trött som då men givetvis sa jag att jag mådde prima. Det var bara att se vad kroppen klarar av helt enkelt. Jag ville pressa på och se vad jag kunde klara av.

När klockan närmade sig 06 så hade jag varit vaken i 24 timmar och konstant gjort fysiska aktiviteter hela dygnet och började för första gången i mitt liv hallucinera av trötthet. Färger och natur smalt samman och jag undrade ibland vart jag var. Varje gång jag satte mig ner så somnade jag och när jag ramlade i backen av att jag somnade så vaknade jag och fortsatte gå. När det var endast 1 km kvar att gå så ramlade jag ihop av mig själv men tog mig upp så fort det gick för att inte oroa tjejerna för mycket. Jag hade då inget minne om hur jag hade tagit mig dit jag var men var lycklig över att solen gick upp så jag kunde se något. Väl vid toppen så såg vi inte ett skit såklart för vi befann oss mitt inne i ett moln.

Vi var alla tre trötta så vi lade oss på marken och med en sovsäck och filt över oss så somnade och 40 minuter passerade på en sekund. Då började det regna. Vi började gå neråt och hittade ett litet hus som vi använde som vind och regnskydd. Där slet jag upp min lampolja och gjorde en liten brasa och våta löv och några pinnar. Efter den 40 minuter power nappen så mådde jag hyfsat bra och snurrade ändå lite eld för att ha gjort det på toppen av en vulkan.

Att sen gå ner dessa 15 kilometer igen var ja vad ska jag säga. Hårt? Tungt? Idiotiskt? Väl nere vid vägen där vi blev hämtade av en bil klockan 12 så var jag en väldigt lycklig man. Vi hade alltså vandrat i stort sett konstant i 12 timmar... Det gick inte riktigt att greppa den tanken. Jag släpptes av vid en restaurang och köpte så mycket mat jag bara orkade och sen däckade hemma och rörde mig inte ur fläcken på 14 timmar. När vaknade så frågade jag mig själv varför jag fick för mig att göra en 30 kilometers hajk uppför en vulkan.

Det kändes rätt coolt dock och funderar på att planera något riktigt dumt i framtiden. Kanske börja lära mig lite överlevnad i skogen och verkligen vandra rakt ut i intet någonstans och se hur länge man kan klara sig? Jag strävar efter att hitta något nytt mål efter att ha klarat av att bli rafting guide. Kanske svaret finns långt ute i en djungel eller någon rysk eller kanadensisk skog någonstans?

Hmm...

Det enda jag orkade filma. Den första delen är precis innan vi däckar i 4o minuter.