Då var det slut.

Sitter och ser tillbaka på den tiden jag varit till sjöss och att det nu troligtvis är slut. Imorgon kommer det en avlösare och för den sista gången så sätter jag mig i en taxi och ser fartyget försvinna bort mellan cisternerna.

 

Har funderat mycket på den här bloggens vara eller icke vara på det senaste och brottar med idén att folk kanske ändå är intresserade av vad som skrivs här.

 

Så länge det är roligt på något vis.

 

Humorn lyser med sin frånvaro i detta inlägg men den kommer tillbaka. Det gör den alltid.

 

Har legat och lyssnat mycket på Alan Watts som är en av vår tids moderna filosofer för att förbereda mig lite inför en ny period i livet. Har även läst skrifter ifrån den romerska kejsaren Marcus Aurelius i boken The Emperors Handbook.

 

Nu när jobbet försvann tillsammans med mycket annat i livet så tog reslusten överhand och jag köpte en enkel biljett till Costa Rica.

 

Jag vill leva efter enkla principer men framförallt fortsätta sträva efter drömmar.

 

Många gånger känner jag mig så främmande till kulturen vi har i Sverige, samtidigt som den är så djupt rotad, att min lust efter att leva ett enkelt liv hela tiden blockeras av tankar om att leva tryggt.

 

“The mystery of life is not a problem to be solved, but a reality to be experienced.”

 

Aart Van Der Leeuw – Holländsk poet

 

Mer och mer har jag börjat acceptera att alla inte måste leva tills man blir gammal. Att det är så mycket en självklarhet i vårat välfärdssamhälle, att vi hela tiden fokuserar på att bli äldre så resultatet blir att vi ständigt lever i framtiden istället för i nuet.

 

Imorgon har jag bara min familj att komma hem till. Min lägenhet har en flyttfirma redan hämtat och packat in i ett magasin. Egentligen vill jag att det mesta ska slängas bort men någonting säger att några ägodelar måste man väl ändå ha hemma.

 

Den 21 november lyfter planet och med mig har jag min goda vän Tedde. Planen är bland annat att möta upp Nils och resa ihop med honom igen. Vi vill göra fler videoklipp för hela den kreativa processen runtikring det var så roligt att vi bara måste göra om det.

 

Hur länge jag kommer vara borta den här gången vet jag inte.

Maskinhistorien som aldrig tar slut.

När vi gick från Hamburg började maskin att läcka vatten och det kom in i vevhuset. Jag fattar totalt nada om maskiner så min förklaring suger säkert och tänker inte fördjupa mig så mycket.

 

Intresse kontra engagemang ratsion är inte speciellt hög på Martin när det kommer till maskiner.

 

Tydligen har någon O-ring runt fodret gått sönder och givetvis hade vi inga reserver för dom tog alla tyskarna i Hamburg. Så vi riskerade ett maskinhaveri på vägen från Mongstad i Norge till Belfast på grund av en liten gummiring värd en sisådär 200 kronor.

 

När Kapten Schmock på MAN fick reda på detta så skickade han genast två tyskar till oss som gick i parad på kajen skrikandes ”SCHMOCK SCHMOCK SCHMOCK” när dom kom ombord och sprang ner i maskin.

 

Där nere mötte dom sina motståndare i den nyligen påhittade sporten "landskamp i felsökning av huvud maskin" och det är verkligen Tyskland VS Sverige just nu ombord.

 

Dom har skruvat hela dagen och jag fick fotograferingsförbud på grund av den spända stämningen för om Tyskland inte hittar något fel, då ska vi betala, men om Sverige hittar ett fel så betalar Kapten Schmock.

 

Sen att tyskarna kan skitdålig engelska gör det hela super roligt att observera.

 

När jag gick av vakten klockan 16 idag så sprang jag rätt ner i maskin för se själva slutspurten innan middag.

 

Fotogen lackade sekunden jag kommer in och jag ser hur han rycker ett spärrskaft ur tyskens hand för att skruva, då flippa tysken.

 

- NEIN!!! –Smäller till motorman Fotogen på fingrarna.- Ich will! –Pekar på sig själv och skruvar vidare och ser mot Fotogen med en lömsk blick.-

 

- Men för i helvete!! Jag vill osså skruva jö! JÄVLA DEUTSHLAND LEUTE!!!


Tysken stannar upp i sitt skruvade och stirrar så det gör ont på Fotogen och maskinisten skriker genast att Fotogen måste be om ursäkt.

 

- Be om ursäkt innan du dör Fotogen!!!

- NEJ! Han ba ska skruva hela tiden och så är han så FUCKING värdelös på det ju! Se på han! MIFFO!


Nu tog det hus i helskotta för lite saliv från Fotogens mun råkade flyga ut när han röt till med det bryska ordet miffo så hårt.

 

- FÖR FAN FOTOGEN!!! Torka  bort salivet från hans panna!!

 

Men det behövdes inte för när den lilla biten saliv landade på tyskens panna så fräste det bara till och det försvann ut i tomma intet.

 

Nu följde en utskällning från tysken som lätt skulle slå något slags Guinness rekord och alla börjar sakta backa för det ser ut som människan ska explodera när som helst. Sen gick det någon minut och tysken var tvungen att erkänna för sig själv att hjälp behövdes och folk fick närma sig honom igen.

 

Så här har det sett ut hela dagen i maskin.

  • Nedan följer bilder från varvet och det krossade topp locket. Jag har börjat ledsna på ett evigt tjat om att jag hänger ut folk på bloggen så innan gnället försvinner så blir alla anonyma tills vidare.

Jag har lånat en kamera med dessa bilder och ser att om man vill bli accepterad i Bro Antons maskingäng måste man tydligen ha poserat framför en maskin med skit i förgasaren.

Schmock fick igång den.

När vi låg och renoverade maskin i Hamburg så lyckades dom tillslut få igång maskinen. Spänningen låg på topp klockan 03:30 och det fanns tyskar precis överallt och så jag då med near beer och popcorn iförd stövlar med kameran i högsta hugg.

 

 

En miljon tyskar och chiefen som lunkar fram och tillbaka och blir följd av alla tyskars ögon som om han ska upptäcka fusk vid varje hörn.

 

 

Som jag nämnt i tidigare inlägg så heter den stackars arbetsledaren Schmock i efternamn, vilket inte är roligt på tyska, men lite roligt på svenska och han var mest nervös av alla.

 

Maskin gick igång utan problem och då sjönk mycket av underhållningsvärdet men bra var väl ändå det. Däremot när maskinen tystnade igen så blev det fart på tyskarna som påbörjade någons slags segerritual inne i kontrollrummet.

 

Alla började springa fram och tillbaka och det enda man kunde höra var ett eko av:

 

- SCHMOCK, SCHMOCK, SCHMOCK, SCHMOCK, SCHMOCK, SCHMOCK!

 

Jag blev med ryckt och liksom dippade in huvudet och ville också vara med. Lite impulsivt sådär så höjde jag armen och skrek allt var jag hade:

 

- HEIL KAPTEN SCHMOCK!


Alla stannade upp och glodde mot pojken i mjukis byxor och stövlar. Ingen haj fajvade med mig över huvud taget och det verkade som om jag förstörde precis all feststämning. Alla gick därifrån och önskade oss lycka till med resan till Norge.