cmj's sjömansblogg

För att roa mig själv i vintermörkret bestämde jag mig igår för att snurra på eld. På med flera tunna lager och fleecetröjan, sen ner till den förfrusna parken. Hittade en tom parkeringsplats och började förbereda mig. Tänder en marschall, rätt sound - krisipigt surround sound - och doppa poisen i en kruka fylld med lampolja.

Stretcha kroppen lite sådär som om jag ska iväg och löpa snart. Ser mig omkring och upptäcker att någon står i fönstren i de närliggande husen, en kvinna som rastar hunden på avstånd och två tjejer som kommer gåendes genom parken på avstånd.

Hehe, nu kommer allt brudarna bli lite imponerade av en cool kille med pois!

Höjer volymen på ipoden, sänker ner mina pois över elden tills det börjar brinna ordentligt, snurrar ihop kedjorna rutinmässigt och laddar mentalt.

Sen ja...

Det första som sker med pois, är att det skvätter givetvis lite brinnande vätska dom första snurren. Därför ska man inte göra några snurrar som är för nära kroppen.

Men givetvis tänkte jag inte så långt, utan skvätter brinnande vätska på mitt bröst och tröjan fattar eld.

Jag börjar brinna.

Med full volym på ipoden hör jag inte hur kvinnan som rastar hunden ropar till mig, vill inte kasta iväg mina pois i snön för då kan jag inte tända på dom mer. Så jag försöker med två eldklot fästa i mina händer, liksom slå bort elden på bröstet.

Det gick inte.

Ena hörluren åker ut ur örat och jag hör kvinnan ropa om jag är okej. Lyckas få ur mig ett "Jo då! Inga problem!" samtidigt som jag febrilt dunkar mig på bröstet.

Lågan växer och jag ser mig omkring. Där! En uppskottad snöhög!!

Småjoggar fram till den uppskottade snöhögen med eld precis överallt och liksom bröstdunkar ner mot den. Efter den tredje bröstdunkningen så lycka jag släcka tröjan och kan lugnt snurra vidare.

Ser mig omkring och nickar åt kvinnan som rastar hunden. Tjejerna som säkert sett allt på avstånd kommer närmre och jag nickar givetvis mot dom också, precis som om sånt där händer ju ibland.