Den här dialogen utspelade sig i mitt huvud här om dagen. Det var två varelser som jag döpte till Käpp och Lövblåsaren och dom är små fantasivarelser som gillar att ba shoot the shit with their holes in their faces inuti mitt huvud.

 

- Ett skepp kommer lastat. Säger Käpp och svävar runt i Martins frontallob.

 

- Med vadå? Svarar Lövblåsaren som ligger i en hängmatta och börjar packa tobak i sin pipa.

- Två stycken som har superkraften till och med stålmannen saknar. Säger Käpp samtidigt som han drar i båda benen med sina armar och gör en liten loop för skojs skull.

 

- Vilken då? Svarar Lövblåsaren och suger på sin nytända pipa och svingar lite med hängmattan.

 

- Biff fixar kraften såklart. Säger Käpp.

 

- Va? Lövblåsaren fattar ba nada.

 

- Tedde och Martin såklart. Dom fixade biffen igen. Käpp the fantasy man flippar på sin keps han just trollade fram ur Martins fantasi.

 

- Jag fattar inte. Lövblåsaren krystar med munnen och rynkar på pannan.

 

- Dessa två grabbar bevisade att dom kunde fixa biffen igen och det betyder, enligt Vatikanens egna regler, att dom snart kommer bli helgonförklarade inom den ädla konsten att fixa biffar. Och förutom superkraften biff fixar kraften så har dom bevisat att det går att inte att bara leva i La Zona, det går att vara La Zona personifierad om man verkligen vill.

 

Dom båda fantasivarelserna försvinner ur Martins fantasi och Tedde flippar med fingrarna framför mitt ansikte.

 

- Öh Martin, sover du? Knäpper med fingrar.

 

- La Zona. Svarar jag reflexmässigt och känner av min nya biff fixar superkraft som till och med stålmannen saknar. Vi fixade biffen med våra nya biff fixar krafter.

 

- Det gjorde vi verkligen. Nu går vi och äter.

 

- Mmm, äter… Mitt tredje favorit ord förutom La Zona och biff fixar kraften som egentligen borde vara ett helt eget ord. Biffixarkraften, det är grejer det.

Nu är det officiellt att jag och Tedde blivit proffs på att fundera ut hur nya drömliknande situationer kan bli verklighet på höga nivåer. Jag tar det hela från början.

 

Sippar på mitt te i mitt nya hus vi hyr här i Panama och vickar lite nöjt med huvudet, knäcker fingrarna och tänker på hur min mor slår mig på fingrarna och säger att jag inte ska göra så, dricker lite till te och är La Zona.

Vi står hemma i Costa Rica och packar våra väskor som inte sett dagens ljus på flera månader. Det enda vi vet är att vi ska till Panama och försöka styra en ny situation men längre än så har inte funderingarna sträckt sig. Vi säger hej då till lite folk som går förbi café Liberal som ligger nere vid hörnet på samma byggnad vi hyr lägenheten i, och bland dom kommer också våran favorit hund Ghetto och får sig några kramar. Orden från våran hyresvärd ekar fortfarande i mitt huvud och jag tycker hon inte kunde uttrycka sig på ett bättre sätt när hon spontant avslutar vår relation med ”I am sure this little town will miss you guys.”

 

Sista festkvällen i Santa Teresa.

 

Våran buss som ska ta oss till Costa Ricas huvudstad San Jose parkerar utanför caféet och när jag står och packar in mina väskor i bussens sidofack, så kommer en främmande man till mig och frågar på spanska om vi ska lämna stället för gott. Jag nickar ja till svar och han konstaterar att då är det slut med eld showerna i Santa Teresa och orden från våran hyresvärd gör sig påminda igen. Vi gjorde ett intryck på den lilla byn på västkusten i Costa Rica med våran eld och att lämna stället nu känns helt rätt. Jag gör den såkallade Tico slapen med snubben och kliver in i bussen. (Uttalas engelskt och är ett slags handslag som universiellt, oavsett ålder, används i Costa Rica.)

 

Huset vi hyrde lägenhet i.

 

Ghetto.

 

Vi anländer 6-7 timmar senare till San Jose och ser fram emot en dag av shopping i huvudstaden innan vi drar vidare. Mitt leende som kändes som en Picasso målning i fejset och kunde inte krossas av något. Jag fullständigt sken av lycka och utövade yes tecknet ”att ha armarna utsträckta åt sidan och låta som ett flygplan genom folkmassorna” tecknet ett tag där. Tyvärr fick sig detta en total tvärvändning då jag föreslog att jag vill trimma mitt hår lite hos en frisör. Detta resulterade sig i att bli mitt andra absolut sämsta beslut, ever. (Mitt första sämsta beslut någonsin var att klippa mig i Indonesien, om någon undrar.) Hon använde den därra saxen som tunnar ut håret för att få till det lite fräsigt, men innan jag vaknar ur min dagdröm jag alltid får hos frissan och lyckas stoppa denna ödesdigra stund, så var det för sent. Hon fick mig att se ut som någon slags psykopat med en DNA defekt som gör att håret spontant tunnar ut sig själv på olika ställen. Jag har numera hatt 24/7. Tips från Martin, klipp aldrig hår aldrig i San Jose.

 

Potentiell "före" bild till min nya frisyr.

Efter.

 

 

Nästa dag hoppar vi på en buss på förmiddagen i San Jose med destination Panama och vägen visar sig gå precis rakt upp i bergen.

 

- Kolla berg Tedde. Pekar.

 

- Ja det har du fan rätt i. Berg… Svarar Tedde och imponeras av utsikten.

Bussfönstret.

 

Det var det enda som sades innan storslagna vyer började bre ut sig och luften blev kyligare för varje meter vi klättrade. Våra sinnen vandrade ut över molnen vi tillslut befann oss i och precis som sådana där fiskstim i havet som rör sig exakt likadant på samma millisekund, så kläckte vi tanken som kom att leda till vart jag sitter och skriver nu. Vi såg mot varandra, nickade och sen smurfade vi iväg med olika meningar som gick lite så här.

 

- Tänk så här va, vi bor uppe i bergen och varje morgon då vi kliver upp så är det ba grönt och djungelbergigt precis så långt ögat når. Det är lite kyligare men det är annorlunda, det bryter mot stranden och det är en helt ny La Zona.

 

- Ja, vi måste bo i bergen ett tag, det kommer bli för varmt nu ändå.

 

One eye...

Djur i bur i ett hemskt litet mini Zoo som var uppställt inne i en marknad i staden David, Panama.

Samma Zoo.

 

Jag börjar frippla i Lonely Planet guiden och ganska så snabbt så fastnar min blick på ett ord i boken. Rafting. Det finns rafting i Panama och glädjeruset som börjar byggas upp inom mig går nu inte att stoppa. Mitt huvud börjar vrida sig mot fönstret där jag ser hur långa floder sträcker ut sig nere i bergens dalar. Jag minns hur jag flög med helikopter upp i Nya Zeelands bergslandskap med en flotte dinglandes undertill. Det var bland dom bästa upplevelserna jag haft och jag minns hur jag då lovade mig själv att en dag lära mig det på allvar. En tsunami drar över hela Japan, Nordafrika fortsätter bombas samtidigt som folket bombar på med nya demonstrationer, de äldsta kristna texterna known to man hittas i en grotta i Jordanien och Martin, likt en atombomb, får ett nytt mål i livet. Jag måste lära mig rafting, jag ska inte bara lära mig rafting, jag ska bli guide och börja resa med en fet jävla rafting kajak världen runt. Ja, det är min nästa fas i livet att bo bredvid en flod och dagarna i enda studsa på vattenbumlingar. Detta ska bli verklighet.

 

Inuti bussen fortsätter vi sväva iväg i drömmarnas land och förklarar för varandra hur den perfekta situationen uppe i bergen skulle kunna se ut. Tre dagar senare sitter vi i en taxi i bergsbyn Boquete och letar lägenheter. I två dagar så kör vi runt i bergen och kollar på lägenhet efter lägenhet men ingenting känns helt rätt för oss båda. Vi går omkring med samma La Zona livs ram med våra stora krav som måste passas in för att vi ska börja betala hyran igen. Efter flera timmar andra dagen så börjar vi förlora hoppet, vi börjar inse att det kanske inte går att fixa La Zona här och den dystra sanningen om att vi kanske måste fortsätta resa igen infinner sig. Men då stannar taxichauffören hos ytterligare ett turistkontor och frågar om dom känner någon, som känner någon, som känner någon som har en syster som har en son vars chef har en kompis, som har en lägenhet han vill hyra ut. Det har inte han inte men han har en syster som har ett hus precis nära centrum bara 50 meter bort från vart vi parkerat. Vi börjar gå mot huset och precis som dom dära fiskarna i havet igen så vänder sig Tedde mot mig samtidigt som jag kikar fram bakom en buske och får se stugan.

 

Ska precis börja fixa biffen.

Minuter innan biffen fixas.

Biffen.

Något inte ens stålmannen klarar av.

 

- Det är fan helt sjukt i huvudet. Är orden jag får ur mig.

Ett hus, nära centrum, med loft och extra sovrum, med en sjukt cool trädgård där kolibris hämtar sin nektar, med utsikt över berg, med Internet, med kök, med varmdusch och det bästa av allt. Det är sjukt billigt. Vi delar på 250 dollar i månaden och vi räknar på en snabb budget och kommer fram till att vi kan leva på 3000 kronor var i månaden här.

 

- Yes, we will take it, here is the first months pay. Tome. (Spanska för att ta skiten från mina händer, jag är nöjd.)

 

Räcker över pengar till våran nya hyresvärd Enrique, plockar fram hängmattan och hänger upp den, lägger mig i hängmattan och ser hur kolibris likt små änglar hovrar runt i trädgården.

Svävar bort i min fantasi.

 

Tedde knäpper med fingrarna framför mitt ansikte.

 

- Öh Martin, sover du? Knäpper med fingrar.

 

- La Zona. Svarar jag reflexmässigt och känner av min nya biff fixar superkraft som till och med stålmannen saknar. Vi fixade biffen med våra nya biff fixar krafter.

 

- Det gjorde vi verkligen. Nu går vi och äter.

 

- Mmm, äter…

 

Mitt tredje favorit ord här världen…