cmj's sjömansblogg

Endast en gång tidigare har jag varit så trött som i fredags. Den gången så svimmade jag och fick med hjälp av två personer halvt om halvt bäras till en stuga ungefär 500 meter ner. Där det fanns något som liknade en säng och där sov jag i en och en halv timme tills det var dags att klättra ner igen. Detta var på Borneo och toppen av Mount Kinabalu på 4095 möh.

I fredags så hade jag varit ute och guidat en flotte nerför en flod för tredje dagen i rad och fick lördagen ledigt. Jag tog mig därför ner till hostel Mamallena där jag brukar tjöta med folket för att få en liten social dos och kanske en utgång på det hela. Jag kliver in i köket och hittar två brudar från staterna som pratar om att bestiga vulkanen Baru som ligger i närheten. En snubbe vid namn Greg kliver också in och säger att han ska med. Jag vet inte vad som flög i mig riktigt men jag hör mig själv säga att jag ska också med för någon gång måste jag ju klättra upp för den där vulkanen. Det jag tydligen glömt bort är hur jag lovat mig själv att aldrig klättra upp för vulkaner igen. Så efter rafting i tre dagar och efter ha klivit upp klockan 6 den morgonen så står jag klockan midnatt och tittar upp mot ett mörker och börjar gå.

Det var totalt kolsvart och jag förlitade mig på att månen skulle visa min väg. Det gjorde den fram till klockan 04. Den första skylten visar att det var 15 kilometers promenad upp till toppen och att vi gick från ungefär 1100 möh till 3500 möh. Två personer vände när klockan slog 3 ungefär samtidigt som jag och två tjejer sade att vi ska nå toppen till varje pris.

Hela idén med denna hajk är att man ska se solen gå upp på den högsta punkten i Panama och då ska man kunna se båda oceanerna samtidigt vilket är en riktigt cool tanke. Folket hade även med sig systemkameror och jag mina eldgrejer så några eldkort på toppen av en vulkan kändes overkligt odödligt. När klockan slog 04 och det var 6 km kvar till toppen så slog tanken mig varför jag hatar att gå uppåt. Det känns som man suger luft från ett sugrör och man går ungefär 200 meter och väntar i 5-10 minuter för att få tillbaka syre till musklerna.

Min blick började flacka och tjejerna ser på mig och undrar om jag mår bra. Jag har då aldrig varit så trött som då men givetvis sa jag att jag mådde prima. Det var bara att se vad kroppen klarar av helt enkelt. Jag ville pressa på och se vad jag kunde klara av.

När klockan närmade sig 06 så hade jag varit vaken i 24 timmar och konstant gjort fysiska aktiviteter hela dygnet och började för första gången i mitt liv hallucinera av trötthet. Färger och natur smalt samman och jag undrade ibland vart jag var. Varje gång jag satte mig ner så somnade jag och när jag ramlade i backen av att jag somnade så vaknade jag och fortsatte gå. När det var endast 1 km kvar att gå så ramlade jag ihop av mig själv men tog mig upp så fort det gick för att inte oroa tjejerna för mycket. Jag hade då inget minne om hur jag hade tagit mig dit jag var men var lycklig över att solen gick upp så jag kunde se något. Väl vid toppen så såg vi inte ett skit såklart för vi befann oss mitt inne i ett moln.

Vi var alla tre trötta så vi lade oss på marken och med en sovsäck och filt över oss så somnade och 40 minuter passerade på en sekund. Då började det regna. Vi började gå neråt och hittade ett litet hus som vi använde som vind och regnskydd. Där slet jag upp min lampolja och gjorde en liten brasa och våta löv och några pinnar. Efter den 40 minuter power nappen så mådde jag hyfsat bra och snurrade ändå lite eld för att ha gjort det på toppen av en vulkan.

Att sen gå ner dessa 15 kilometer igen var ja vad ska jag säga. Hårt? Tungt? Idiotiskt? Väl nere vid vägen där vi blev hämtade av en bil klockan 12 så var jag en väldigt lycklig man. Vi hade alltså vandrat i stort sett konstant i 12 timmar... Det gick inte riktigt att greppa den tanken. Jag släpptes av vid en restaurang och köpte så mycket mat jag bara orkade och sen däckade hemma och rörde mig inte ur fläcken på 14 timmar. När vaknade så frågade jag mig själv varför jag fick för mig att göra en 30 kilometers hajk uppför en vulkan.

Det kändes rätt coolt dock och funderar på att planera något riktigt dumt i framtiden. Kanske börja lära mig lite överlevnad i skogen och verkligen vandra rakt ut i intet någonstans och se hur länge man kan klara sig? Jag strävar efter att hitta något nytt mål efter att ha klarat av att bli rafting guide. Kanske svaret finns långt ute i en djungel eller någon rysk eller kanadensisk skog någonstans?

Hmm...

Det enda jag orkade filma. Den första delen är precis innan vi däckar i 4o minuter.