Känner verkligen av raftingen i kroppen nu. Mycket träningsvärk efter att paddla dagarna i ända. Det har verkligen blivit min värld att lära mig denna Chiriqui Viejo utan och innantill. Nu har det också blivit en massa mer vatten så jag får inte guida själv längre förrän jag kan köra som första båt i vattnet och visa varenda linje i hela floden. Linjerna känns lite som hur livets väg har brett ut sig och har återigen ett återkommande mönster. En sak i taget och då fullt ut utan att stoppa för något eller någon.

Rafting har mycket likheter mot navigationen där jag känner mig som en lots som måste kunna precis varenda sten, djup och riktmärke. Det var något jag aldrig fattat intresse för tills då mitt liv hängde på saken. Lite så känns det för nu börjar vattnet verkligen forsa på och stundtals känns det läskigt om man skulle ramla i. Så nu sitter jag där med en paddel i handen och memorerar varenda sten och exakt hur man ska ta sig genom rapidsen "get out if you can" och "no name". Det är dom som jag har svårast för just nu och kräver mera precision och mer handfasta girar för att inte välta hela skiten. Idag tillexempel orkade jag inte hålla emot och började åka baklänges in i "get out if you can", den rapid jag skrivit om en flipp en gång. En svag stackars liten kines ramlade i vattnet och pulsen höjdes en aning då han flyger rakt in i en sten och skjuts mot oss igen. Det gick bra allting. Mitt äventyr har blivit vardag och drömmen en verklighet.

Idag tog några av kineserna några bilder. Det visar det lugnare stunderna under raftingen. Första bilderna är på den supersöta lilla 5 månaders boxern vi är hundvakt åt. Perri heter han och här sitter jag klockan 06:30 och påväg till raftingen men först ville han kela lite.

Säkerhetsgenomgång med min lärare Tini.

Lunch i floden och kinesen nere till vänster var han som ramlade i.