cmj's sjömansblogg

An ascent of the mountain is not to be taken lightly. It’s like spending eight hours climbing a staircase, in gradually thinning air (altitude sickness can strike as low as 3000m or even lower for some people), followed by an equally taxing descent.

 

Ger här ett exempel till er alla som tänkt resa utan att läsa guideböcker. Så här står det i ett avsnitt om det där berget Mount Kinabalu. Nu i efterhand så önskar jag att jag inte bara läst det. Jag önskar också innerligt att, om jag läst det, också skulle tagit det på allvar.

 

Vissa människor snackar om äventyr på höga höjder. Vi läser historier om olika frost bites där människor blev tvungna att kapa tår och ibland också hela lemmar pga ha försökt klättra höga berg.

 

Här är historien om en ung man som när han bestämt sig för att göra något. Då ska han också fan göra det. Även om han är sjuk och inte tränat regelbundet de senaste månaderna. Det kanske inte innehåller frost bites och kapade tår. Dock är det ett klockrent exempel av att the power of the mind ibland är lite dumt att gå på.

 

Om man hade haft en snäll trevlig, ärlig reseguide med mick i fronten av en turistbuss så skulle rösten gått ungefär så här:

 

- Good morning ladies and gentlemen I hope you slept well tonight because that’s something you can forget the nest 48 hours or so. Today were gonna take you from sealevel up to about 1800 meters. Then at say four to five o clock were gonne be at 3300 meters. Tomorrow at 2 pm we are gonna do the thing you’ve all been waiting for!! With no clothes and no acclimatizing were gonna go up to 4095 meters!!

 

 

 

 

Dagen innan jag skulle bestiga berget orkade jag inte ens gå till Indonesiska ambassaden för att hämta upp mitt pass. Låg i sängen i hög feber och hallucinerade mig tillbaka på jobbet, till sjöss. Tar Martin detta varningstecken på allvar? Nej han börjar istället köra på någon slags amatörvariant av att -the power of the mind is more powerful than the body- skit.

 

På något vis fungerade det också. Resultatet blev en nerknarkad Martin som bestämt ska upp för dett jävla berg.  Med sig har han en stackars Sarah som vandrar bakom redo att ta emot en avsvimmad person.

 

 

 

 

Första etappen brukade ta cirka tre till fyra timmar. Efter 5 och en halv timme ser man mig tragglandes sakta sakta uppför dom sista trappstegen. Hade med mig en vandringspinne som jag lade hela min kroppstyngd på och använde effektivt delar av hela kroppen för att ta mig upp.

 

Vid ungefär 3300 meter serverades det middag. Buffe. Alla sitter och pratar om hur jobbigt det var och hur mycket dom ser fram emot att ta sig mot toppen imorgon. Vad gör nu Martin, den sociala unga herren från Sverige? Sitter han och glatt pratar på som vanligt? Nej… Martin sitter ensam vid ett bord i hörnet. På sin tallrik har han två små skopor kokt kallt ris. Huvudet nickar till emellanåt. Febern gör sig påmind genom små svettpärlor som sakta rinner ner på pannan.

 

Minns inte mycket från middagen faktiskt. Minns att jag försökte plocka fram mina små gula kinespiller och svalde dom. Kan svagt också känna den lätt salta smaken ifrån mitt svett. Minns att jag tillslut la mig ner på en säng och Sarah frågade mig hur jag mådde.

 

The power of the mind sa att jag mådde ganska bra trots allt. Sen svimmade jag.

 

Klockan 2 på morgonen ringer väckarklockorna. Dags att gå upp och dags för att uppleva några timmar av ren tortyr. Sitter nu i efterhand och kan inte förstå hur jag ens lyckades klä på mig. Sarah hoppades på att jag skulle ge upp och gå och lägga mig igen.

 

 

 

 

The power of the mind tog istället överhanden och jag står ute i bäckmörkret med en liten ficklampa i handen. Ser upp emot den stjärnklara himlen och börjar klättra. Sarah hade berättat om hur jävla envis den där idioten är och många människor frågade mig hur jag faktiskt mådde.

 

Jag svarade alla att jag skulle upp för berget och inget kunde stoppa mig.

 

Guiden sa att vi skulle försöka klättra så sakta som möjligt pga den tunna luften. Det var cirka 2,5 kilometer upp till toppen. Ungefär 800 meter rakt upp. Att andas gick knappt. Fick stanna var femte meter för att inte svimma av syrebrist. Varje gång vi stannade så frågade jag mig själv vad fan jag sysslade med egentligen.

 

 

 

 

Men the power of the mind övertygade mig om att kroppen ska upp.

 

Sen kom repen. Det är rep fästa vid det brantaste plasterna så att man enklare ska kunna ta sig upp. Det var ren bergsklättring ett tag. Någonting som the power of the mind inte riktigt planerat. Fick stanna och hämta andan några minuter och idiotiskt nog repetera orden igen.

 

The power of the mind Martin. Du kan inte ge upp. Du ger inte upp.

 

 

 

 

Klockan var 4.15. Minns det extra tydligt för det var nu som verkligheten slog till. Jag står på ett berg, det är 3800 möh, jag har endast en fleecetröja, mössa, vantar och T-shirt. I vinden var det ner mot noll grader varmt. Ser upp mot toppen. Kan faktiskt se toppen. Frågan är kan jag ta mig till toppen? Min ficklampa börjar krångla. Det är glapp. Vinden suger tag i mig igen och påminner om kalla nätter till sjöss. Hör en svag röst bakom mig i vinden. Det är Sarah som fått nog:

 

- MARTIN FOR FUCK SAKE!!! YOU WILL DIE IF YOU GO UP TO THE TOP!!!

- No… No no Sarah… It’s okey. I have the power of the mind you know.

- THE POWER OF FUCKING WHAT?!

- The mind Sarah… >>Duttar med pekfingret emot tinningen>> My mind can do it.

- Martin please listen to me? You are sick. This is not a safe environment. If you faint no one can save you. This is dangerous.

- No no Sarah. I’m fine. >>Ser upp mot toppen igen>> The power of the mind… >>Duttar>> I actually want to do this. >>Tar två steg och stannar upp>>

- SEE!! YOU CAN’T WALK!!!

- Yes I can. >>Envis>>

- Then walk…

 

Får sakta fram mitt mörkerseende och ser ut ovanför molnen. Stjärnorna lyser upp tillräckligt mycket för att kunna urskilja små detaljer i berget. Gå var det ja. Det är sånt man måste kunna för att ta sig till toppen av berg. Hmm… Kom igen kroppen. The mind can do it you know.

 

- Martin… you can’t walk upwards anymore. Please let’s go down to the shelter.

 

Grejen var att det var redan en aning försent. Hela jag darrade som ett asplöv av både utmattning och feber. Vi försökte hitta en spricka i berget som gav oss lite vindskydd. Ligger i en spricka på ett berg som kallas the widowmaker. Får erfara en liten bit av vad moder jord kan langa fram mot oss människor som tror sig kunna ervörva henne. Det är en kyla svår att beskriva. Kroppen krampar ihop på ett fruktansvärt obehagligt sätt och det enda man önskar är att solen ska komma upp. 

 

 

 

 

 

 

 

 

Solen skulle inte komma upp på ett bra tag. Det fanns inget annat o göra än att försöka ta sig ner. Det var omöjligt att fortsätta. Våran guide kommer fram till oss:

 

- You should not continue. Go down to the shelter.

 

Sakta sakta tar vi oss ner mot ett litet hus. Såg det där huset lite som en förlust. Var tvungen att gå förbi folk som frågade varför vi inte gick hela vägen upp. Fast ja… väl inne i huset så svimmade jag direkt.

 

 

 

 

Två timmar senare skakar Sarah liv i mig. Dags att gå ner… Det är en historia jag tar någon annan gång.

 

Om ni åker till Borneo och får för er att bestiga Mount Kinabalu. Snälla gör inte som jag. Tvivlar ni en aning så fullständigt skit i det. Det är absolut inte värt det.