Att vara konferencier för första gången.

Det jag väl medvetet inte berättade för The Dancesings, var att jag stått på en scen endast 4 gånger tidigare. Givetvis ville jag verka så mycket mera erfaren än så. Den första föreställningen gick sämst för mig, då det material jag hade, var inte alls anpassat efter den publiken som kom.

Många i min släkt var där också, däribland min största kritiker, brorsan.

I pausen stod han med armarna i kors, spände ögonen i mig med besviken röst, och jag citerar:

- Du... vi behöver verkligen diskutera ditt material. Det här var värdelöst. -- Slutcitat --

Sen var det bara att fortsätta andra akten med samma leende på läpparna!!

Det var riktigt bra att min bror kom, för jag satt sen halva natten och skrev om alla mina fusklappar. Lördagens två föreställningar låg då i en hel annan division. Tack brorsan för din kritik.

Min kommentar dock på den första föreställningens snack ifrån mig är, att om konferencieren bara är lugn och trygg i sig själv, så skäms inte folk lika mycket för din skull. Det är när personen på scenen börjar tycka det är pinsamt, som det verkligen också blir pinsamt. I andra akten började jag skämta mera, men en del skämt var kanske lite grova var någons kommentar. Dock fick jag väldigt mycket beröm ändå.

Att vara nervös, är som tur var är inte min grej. Det är så skönt att slippa det.

Förutom stand up och små ljudlekar körde jag också neonpois på scen. Och efter jag gjort det så var det så mycket enklare att skämta med folket. Dom såg på mig med blicken, "Okej, det där kan i alla fall jag inte göra bättre än du.", och så hängde alla med på ett helt annat sätt.

För mig är det så intressant att kunna tänka tillbaka på så fruktansvärt många olika 5 minuters rutiner under helgen. Om jag skulle försöka få in alla dessa 5 minutare på stand up klubbar, så skulle det ta ett år innan jag har samma scentid som idag.

Jag bjuder här på en av "ljudvågorna" jag gjorde. Tycker att den förstörs inte genom att visas på internet. Den här kan man göra fler gånger på en scen, det är lika roligt varje gång.

Sluta är godis och ploppa med mig!!!


Kommentarer
Postat av: sage

Känner mig som en dagisunge... vafan var det där...

2009-11-02 @ 01:08:21
Postat av: Martin

Sage, läs inlägget innan du känner dig som en dagisunge.



High School Musical är en Disney produktion och då kommer inte direkt backslick brat från Stureplan och tittar.



Jag fick skriva om allting på kvällen och det här är på lördagen klockan 13. 70% av publiken var under 8 år. Försök själv att roa ett gäng 180 st 6 åringar utan att dom kastar glass på dig.



Det är fan svårare än att roa 235 st 25-35 åringar.



Lyssna på applåderna, hur publiken genast hänger med på vad jag gör och observera scennärvaron.



Tanken var väl att jag ville skryta med det lite.

2009-11-02 @ 09:13:35
URL: http://cmj.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0
Kilroy Travels Calmare Honung Reseklipp från Asien!