Däremot åker insatsen ut och ett kras hörs under mig. Istället för att rädda insatsen så räddar jag mig själv.
Jag kommer tillrätta och ser ner mot däcket som nu består av tusen olika små röda glasbitar.
Att byta en lanterna förvandlades snabbt till att börja leta i förråd. Jag ser ut emot havet. Runtikring mig ligger många båtar till ankars. Jag kan enkelt räkna tio stycken. En frisk bris biter tag i mig och båten rullar till lite igen. Drömmandes ser jag bort emot horisonten.
Jag grämer mig inte speciellt över att ha tappat lanternan i däcket. Sånt händer. Men när jag åter igen ser neråt så registrerar jag någonting mera bland alla glasbitar. Det är en liten fågel. Han har säkert börjat flyga söderut och bestämde sig för att göra ett mellanstopp hos oss. En liten flyttfågel.
Jag klättrar ner och går fram till den. Den gör ingenting. Lever den? Jag böjer mig sakta neråt för att se om några livstecken kan registreras. Ingenting. I tron om att den är död plockar jag försiktigt försiktigt upp den. Den ligger stilla i mina kupade händer. Jag för den närmre mitt ansikte för att se detaljerna på denna vackra varelse.
Men. Den rör sig. Jag tycker jag kan se små livstecken. Är det försent? Kan jag rädda den?
Jag sätter mig ner bland glasbitarna och försöker se om den rör sig igen. Den rörde sig lite. Det är jag säker på. Men sen händer ingenting mera. Flera minuter passerar och fågeln gör inga fler livstecken. Den är död. Den tog just sitt sista andetag i min famn.
De röda glasbitarna skimrar till i solljuset. Tänk om det var jag? Tänk om jag var orsaken till att detta liv just nu försvann? Tänk om att genom att jag räddade mitt egna liv, så försvann ett annat?
Är det ett tecken?
Jag ser upp mot himlen och molnen spricker upp rejält för att släppa fram solens starka sken. Det skiner så starkt att jag måste täcka ansiktet med handen för att inte bländas för mycket. Solen. Nyckeln till allt liv på jorden. Denna fågel som ligger i min hand är en produkt av vad solen hjälpt till att utveckla.
En känsla av att jag vill ha ett namn på fågeln sjuder inom mig. I min ensamhet sitter jag med fågeln i min famn och försöker komma på ett namn.
Duplo. Duplo är det ända jag kommer på. Jag säger till fågeln att för mig kommer du alltid att minnas som den lilla fågeln Duplo.
Jag blir berörd över hur våra öden har korsats på det här viset. Jag fylls av sorg för att Duplos liv just kommit till ett slut. Jag vill hedra den på något vis. Men hur? Jag ser ut över tankdäck. Vad kan finnas ombord som kan ge dig det jag anser att du förtjänar?
Ingenting. Det finns ingenting ombord i denna båt som i denna stund kan ge dig någon form av förlåtelse. Denna båt är trots allt orsaken till din död. Hade vi inte legat här hade du säkert klarat dig den sista lilla biten iland.
Du ska vara fri. Du ska få göra det du var skapt för en sista gång. Du skall få göra en sista flygning tillsammans med den plats i mitt hjärta du just förtjänat.
Jag pratar med fågeln och försöker uttrycka min sorg samt förklarar mitt beslut om att den skall få göra en sista flygning. Jag går ner några däck för att hämta kameran och tar några kort. Du skall få en plats på min vägg i mitt nya hem.
Duplos sista resa slutade i min famn.
Sedan går jag fram till relingen och kastar den så högt jag bara kan. Jag står kvar med höjda armar. Med gravallvarlig min ser jag hur denna varelse som är van att flyga högst över alla andra, nu sjunka till havets botten.
Vårat möte varade endast några få minuter. Då du till synes gjorde så lite. Så skall du veta att du ändå skapade så mycket. Inom mig kommer du fortsätta leva till din fulla glans tills det är min tur att få ansluta mig till dit du nu vandrar.
Adjö Duplo. Må du vila i frid.
Sjömannen Martins poesi-blogg fortsätter strax...