Bro Anton stävar lugnt ut ifrån Amsterdams hamn. Klockan 03 inatt så rasslade ankaret ner i ett avslaget nordsjön och grävde sig fast i en dyig botten. Imorse gick jag upp, åt min gröt, tog på mig mina långkalsonger och Broströms röda overall. Utanför hägrade gråa moln och en fortfarande lite mörk tillvaro.

Nu har jag varit ombord ungefär halva tiden. Nu kryper sig desperationskänslorna av att vara fast ombord i en båt fram. En röst inombords viskar "Du är fast Martin. Du är så jävla ägd av den här båten just nu."

Ställer mig med min kopp kaffe och ser ut över havet. En av Maersks tankfartyg har legat här sedan slutet på augusti i väntan på last. Undrar hur länge vi ska ligga här? En av mina skeppskamrater pratar med mig. Jag vänder mig om och ser en liten chilenare som liksom lite studsandes harklar ur sig någonting som betyder att vi ska jobba.

Tar en slurk ur muggen och säger att jag ska bara dricka ur mitt kaffe. Hävdar också att det är min enda lilla njutning i detta gråa nu. Vänder mig tillbaka mot havet. Chilenaren studsar iväg och börjar dra i någon jävla slang där borta. Han ser mot mig trånandes om att jag ska hjälpa till. Bryr mig inte. Vill ha mitt kaffe.

Det värsta med att alkoholen försvunnit från sjön är att alla gamla alkisar börjat jobba som fan för att stilla abstinensen. Inte för att chilenaren har haft problem med det. Det tror jag inte. Han är okej. Det finns andra gamla stötar som nu får oss unga att se skitlata ut ju. Jävla alkisar.

En liten våg skvalpar upp mot sidan. En fiskmås skiter glatt på skorstenen. Jag försöker hitta någon form av känsla som alla dessa poeter och låtskrivare får när dom tänker på havet. Försöker hitta det där inom mig som sa att klart du ska vara till sjöss. Värsta feta arbetsplatsen ju.

Drar in ett djupt andetag med sinnesbilden att med lungorna fyllda av härlig saltig havsbris kommer förändra mitt humör denna morgon. I näsan känner jag allt annat än havsbris. Vi ska göra båten gasfri och på sina ställen har några ventiler redan öppnats och partiklar av alkylate och HCCS sticker i näsan. Det luktar som flytande plast och sminkborttagningsmedel.

Mmm... lovely. Ettusenfyrahundrafyrtiosju stycken hjärnceller mindre. Tack.

Går in för att lämna tillbaka koppen. På vägen in stöter jag på glädjedödaren och livsutsugaren Jorge som genast anammar min lite dystra uppsyn. Hans sett att ta sig igenom tiden till sjöss är att dra energi från andra genom att hitta små punkter som får dig att må sämre.

- M-m-m-mår du piss eller? Trött på skiten eller? Va? Va? Va? Va? Va? --Konstpaus-- Du har tre veckor kvar står det på pappret här. Tre veckor kan kännas som en evighet!!

Bulls eye.

Han är lite som den där tjockisen i Simpsons som ständigt säger "Haha!" till folk. Men ibland är han väldigt bra att ha faktiskt. Han ger mig mycket stand up material. Som Einstein sa. "Nyckeln till genialitet är konsten att dölja dina källor."

Går ut igen. Möts av chilenaren som skäller lite på mig för att jag är lat. Kanske han var alkis i ett tidigare liv ändå. Följer efter honom ut på däck och drar i den där slangen. Kopplar av nuet och fyller hjärnan med minnen och framtidstro.

A time of darkness is upon us!