Denna text är väldigt lång för att vara ett blogg inlägg. I år efter år har jag suttit och skrivit historier med mig själv som fokus. Nu försöker jag skapa något annorlunda.

Ni som vill ge krtitk kör hårt, det är därför jag lägger upp det här.

Det är ju knappt att man kan komma fram för att det är så mycket människor överallt. Märkligt att jag inte känner igen ett enda ansikte trots att jag går hit varenda dag.

Likt ett myrsamhälle så väntar folket snällt på sin tur vid stopp ljusen. Den lilla röda gubben förvandlas till en grön och med det klassiska klick ljudet för syn skadade i bakgrunden, så börjar ett folkhav korsa gatan. 50 meter fram så ligger fiket Atrapasuenos. Det är lunch timmar och som vanligt väldigt packat med folk.

Atrapasuenos. Dröm fångare på spanska. Kanske det är vad jag behöver just nu. En dröm, ett mål. Mannen kliver in på fiket och ser en lång slingrande kö. Eller bara en latte och smörgås och att kön rör sig lite snabbare.

Människorna bakom disken är förberedda på att det ska komma mycket folk och kön går snabbare än han tänkt sig. Precis innan han ska få beställa så ringer hans mobil telefon. En Iphone fiskas upp samtidigt som en av kassörskorna kommer fram.

• Hejsan, oj ursäkta. Plockar upp telefonen.

• Vad får det lov att vara? Säger kassörskan.

Kvinnan bakom disken är runt 25 års åldern med axellångt mörkbrunt hår som sitter ihop satt till en hästsvans, hon har ett grönt förkläde som är fikets egna arbetskläder och perfekt smink som inte egentligen behöver vara där för hon är vacker som hon är. Alla kvinnor bakom disken på fiken i den här stan ser bra ut. Det är nästan ett krav om du ska få jobbet att se lite bättre ut än alla andra. Irriterat medveten över att nästa kund står och pratar i mobil telefonen samtidigt som han ska beställa, så fortsätter hon ändå att göra sitt jobb och ta mannens order.

• Ehh ja du, det får bli en brie salami tack. Sätter telefonen mot örat.

• Tjeeeeeenare Johan hur känns det?

• Hej Tobbe, jo det är la som vanligt.

• Som vanligt? Det är ju för fan den största dagen i våra liv idag. Om allt går som det ska så har vi lyckats på riktigt! Money my friend, vi kommer rulla runt i skiten! Woohoo!

• Något mer? Kvinnan bakom disken försöker få kontakt.

• Mmm, jo det har du kanske rätt i. Svarar Johan till telefonen.

• Men för fan Johan ryck upp dig. Vart är du nu? Atrapasuenos som vanligt eller? Jag kommer dit så kan vi peppa tillsammans.

• Något mer? Kassörskan märkbart irriterad.

• Nej Tobbe vi kan väl ses på kontoret sen? Tobbe? Tobbe? Hallå? Han har redan lagt på.

• Något mer?

• Vad är det?! Johan ryter nästan till och ångrar sig genast över att han låter ilskan som hans kollega framkallar gå ut över någon oskyldig.

• Ska du ha något mer? Säger kassörskan.

• Ja ursäkta mig. En latte också tack.

• Okej det blir 85 kronor.

• Varsågod. Räcker över pengar.

• Vi kommer ut med det strax, du kan sätta dig ner så länge. Som rinnande vatten försvinner effekten av Johans humör på kassörskan samtidigt som hon hälsar nästa kund.

• Okej, tack tack.

Det är mycket rörelse i fiket när Johan försöker se ett ledigt bord men snart ser han hur några människor precis ska lämna hans favoritplats. Han skyndar sig dit för att knipa den. Dom lämnar kvar en fruktansvärd massa gamla brödkanter och kaffekoppar efter sig. Trots att dom ser hur Johan står och väntar för att sätta sig på samma plats, så går dom utan att se sig om. Han skjuter undan skräpet på bordet, sjunker ner i en fåtölj med en suck, gnuggar sig mot tinningen och sluter sina ögon.

Varje bord har stora vinröda fåtöljer runt omkring sig och ovanpå så vilar en stor centimeter tjock glasskiva. Under glasskivan så finns olika illustrationer av små indian tipi tält och ska föreställa någon slags tidig kolonial tid i Amerika. Färgen som går genom fiket är mörka nyanser av rött, blått, grått på grund av hela fiket ligger i ett hörn av en byggnad och att dagsljuset skiner genom de flera stora fönsterna, så tänker man inte på de mörka färgerna. Men under kvällstid så kan stället bli riktigt mysigt. En stor dröm fångare hänger i taket och fiket har generöst med växter överallt som har som funktion att skymma vissa platser mer än andra.

• Är den här stolen ledig?

• Va?

• Skulle jag få kunna låna den här stolen?

En kvinna i 45 års åldern, med tajt mörkblå kjol och knästrumpor ner mot ett par matchande klack skor, står med ena handen på fåtöljen mitt emot Johan. Han öppnar sina ögon och fångar hennes lätt stressade ansikte. Hon är där med tre andra affärskvinnor och alla letar febrilt efter att få tag i något att sitta på.

• Nej då ta den du.

• Tack så mycket! Vänder sig om. Här tjejer jag hittade en stol så det är lugnt.

De andra kvinnorna hyllar sin kollega.

Det är precis som i en djungel det här. Stadsdjungel. Vill man ha något i den här stan så måste man genast ta det, för annars kommer någon framför och kniper det mitt framför näsan på dig. En stol, ett jobb, en affärside. Jag känner till djungelns regler nästan lite för väl. Kommer du på en bra ide före alla andra i den här världen då har du lyckats. Det är precis vad jag och Tobbe gjort. Just jävlar Tobbe kommer ju hit så jag behöver egentligen den där stolen.

En ung tjej svarar i sin mobiltelefon vid bordet bredvid. Hon skrattar högt samtidigt som hon berättar om sin dag. Flera armband, stora färgglada öronhängen och stilen på hennes kläder avslöjar ett ungt rebelliskt sinne. Hon dricker på en latte och justerar på en lila gul handväska som ligger under hennes stol. En man i 30 års åldern sitter i en mörk kostym och ser funderande, nästan gränsande till apatiskt mot henne. Han ser bra ut. Kemtvättade kläder, ny frisyr, god parfym och en klocka som är lika mycket till att visas upp som att visa tiden. Han ser buissness ut skulle den unga tjejen skulle uttrycka det.

Undrar om 10 år ifall hon kommer ha samma 30 års kris som jag? Hoppas inte det. Hoppas hon väljer att följa sina drömmar oavsett pris, att våga riskera allt för att vinna sann lycka. Att våga. Tänk om jag någon gång skulle kunna våga lite i livet?

En servitris kommer ut med beställningen och plockar bort skräpet från hans bord. Den unga tjejen reagerar över Johans undrade blick och ursäktar sig till telefonen att någon kanske vill henne något.

• Ursäkta men ville du något eller?

Efter ett kort ögonblick för länge, så reagerar till slut Johan och vänder lugnt tillbaka sin blick mot sin kopp. Det är bara en sån som Johan som kan lyckas med att få en sådan situation att inte kännas obehaglig. Utan att göra sig till, utan att skämmas så vänder han bara bort sitt ansikte, fortsätter med sitt liv och så var det inget mer med det. Johan har alltid varit den trygga individen i skolan och bland vänner. Aldrig har han skrytigt, aldrig hävdar han sig och sällan känner man sig obekväm runt omkring honom. En kille i hans kaliber borde inte hålla sig singel länge men trots att han egentligen inte behöver anstränga sig för att få tjejer intresserade, så har det bara blivit några få tre månaders förhållanden i hans liv.

Tjejen ber ytterligare en gång om ursäkt till sin mobil telefon och fortsätter prata samtidigt som hon sneglar mot honom en gång till. Kostym, god parfym och vilken klocka. Killen är ju ett kap. Hon ångrar sitt lätt barska uttalande och vänder sig istället lite mot honom. Hon vill fånga hans uppmärksamhet igen men när hon upptäcker att han inte är intresserad av att se mot henne, så fokuserar hon på att prata och vänder tillbaka sina ben. Johan ser ner mot sin kopp, kisar lätt med ögonen och rynkar ner pannan mot näsan. Det ser ut som att han är totalt fokuserad på att dricka sin latte i exakt rätt mängd vid precis rätt tidpunkt. Han lyfter reflexmässigt på sin kopp och smörgås så att servitrisen kan torka av glasskivan. Hon tackar honom och försvinner bort in bakom kassan tillsammans med allt skräp. Johan lutar armbågen mot glasskivan och sätter sin hand mot pannan. En långsam suck drar fram tankarna.

Vakna halv sju, duscha, klä på mig äta frukost och ta mig till swedbanks huvud kontor. Vända papper, vända papper, vända papper. Till gymmet, hem, duscha, laga lite käk eller äta ute, kanske sätta på bruden mot kvällen och så börjar det strax om igen. Det är vad jag gör. Det är mitt liv.

Varje dag går han hit till Atrapasuenos för att äta sin lunchsmörgås. Varje dag i snart 8 år har han gjort det här och nu när stressen från stadens djungel sakta blandas i hans blod, när pressen av att ständigt prestera är ett faktum så kommer tankarna om tvivel fram. Människor runtomkring honom i livet har upptäckt hans depression men ingen tycker egentligen synd om honom. De närmaste runtomkring honom har också sett en ung glad individ gå från barndom till vuxendom och få precis allt i livet. Precis allting har gått Johans väg och idag ska han få en befordran och bli chef över ett dotterbolag till swedbank. Han ska bli aktiemäklare och om dotterbolaget går som det är tänkt, då kommer Johan säkert bli rik. Alla försöker peppa honom och säger hur avundsjuka dom är på att han så ung lyckats komma så långt.

Jag gick den vanliga vägen, den rätta vägen. Sitta på ett traktor flak efter gymnasiet och rakt in på högskolan till mamma och pappas förtjusning. Ekonomi linjen. Ekonom. Folk är så fruktansvärt imponerade av mig. Varför då? För att jag kan ha kostym till vardags? För att jag har pengar? Vart tar åren vägen egentligen? Det var precis som att jag var femton sen poff tjugofem och poff grattis du är nu trettiotvå och vi undrar när vi kan säga grattis, nu är du farsa. Tänk om en kamera blixtrar till när jag går utanför den där dörren, sen så ger någon mig ett trettio år gammalt framkallat kort på mig då jag var trettiotvå och hade exakt samma tankar nu som då. Skulle jag bli förvånad?

När vi alla var kids så var livet så mycket enklare. Inga krav, ingen tävling om vem som äger mest, inga ärenden, inga papper, inga pengar. Precis. Inga pengar... Alla hade vi roligt ända tills man va tvungen att köpa egna saker, ända till man var tvungen att lista ut ett sätt att tjäna pengar och fundera på vilket jobb man ska ha. Snacka om att skjuta sönder all humor och all kreativitet med ammunition om begreppet "pengar" mot barns huvuden. Har du mycket pengar så kommer du ha så mycket prylar att du omöjligt kan vara ledsen! Så äre i världen vettu! Det är vad alla mina kollegor utstrålar. Mera pengar är nyckeln till framgång. Nyckeln till sann lycka. Man kan väl säga som så att jag blev det som man drömde om som liten. Jag blev en massa jävla pengar helt enkelt. Dom måste ha skjutit mig bakifrån för jag minns inte hur jag tänkt på vägen hit.

Jag orkar inte ens vara med de andra vid kafferasterna på kontoret längre utan sätter mig här istället. På Atrapasuenos. En god latte har dom men 35 spänn? Det känns ganska overkligt att det ska kosta så mycket för lite kaffe ändå. Tankarna smyger på mig igen och det känns som ett gift sprider sig i kroppen. Hjälp mig. Hjälp mig någon. Snälla ge mig styrkan att ta mig härifrån för jag orkar inte längre, jag ser inte någon poäng med att leva så här. Vad är målet med livet när man går den riktning jag nu går? Vad är det man ska göra med livet egentligen? Tjäna ännu mer pengar? Köpa ännu mer saker? Hur jävla snabb ska en dator behöva bli innan man bara köper en och är nöjd med den? Om människan kommer finnas i evighet, kommer då folk fortsätta köpa nästa modell dator och nästa modell skrivare till tidens ände? Är systemet vi har idag det system människan kommer leva efter i 1000 år till?

Egentligen borde jag väl skaffa barn nu om mitt liv verkligen ska gå efter den mall min familj subtilt lägger fram. Fan jag vågar ju inte ens berätta för mina föräldrar att jag haft en tjej i fyra månader nu. Min far har redan börjat planera hur trädgården ska se ut då när hans barnbarn kommer leka där. Min mor skryter för sina väninnor hur många flickor som ringer mig hela tiden och hur jag snart träffar den rätte. Dom pressar mig inte direkt men indirekt ser jag precis hur dom tänker och jag kan inte klandra dom. Givetvis vill man att sitt enda barn ska lyckas här i världen. Dom pushar mig på det sätt som dom själva lyckats.

Den unga tjejen stoppar ner sin mobil telefon och reser sig upp och börjar göra sig redo att gå ut genom dörren. Hon ser mot Johan och lyckas fånga hans blick. Hon ler, Johan ser. Han nickar lite till svar innan hon går förbi honom för att ytterligare bekräfta situationen tidigare. Det klingar till i dörren och hon möts av någon på väg ut. En ung man i 27 års åldern kliver in och har med sig en back packer ryggsäck full med olika små tygflaggor på. Kort blont rufsigt hår, runt 1,75 lång, lätt hängiga jeans, en cool T-shirt med alla slags färger och en sliten brun höstjacka ovanpå. På hans handled finns ett makramé armband och runt halsen hänger flera olika glasbitar och stenar som utstrålar främmande kultur. Killens leende talar för sig själv. Vagabond med stora bokstäver. Platsen som precis blivit ledig från den unga tjejen ockuperas strax av resenären och Johan ser nyfiket på hans ryggsäck då den slängs ner bredvid stolen. En hatt beklädd med tre olika fjädrar, en gul, en röd och en blå hänger med ett litet snöre vid sidan på ryggsäcken. Ett par vandringskängor hänger på andra sidan och rep från en hängmatta sticker ut från något som ser ut som ett lock på hela väskan. Innan Vagabonden går fram till disken så faller han pustande ner i den vinröda fåtöljen och skrattar lite för sig själv. Han ser ut att vara den lyckligaste skit Johan någonsin sett. Inte ens en hundvalp kan utstråla så mycket livsglädje som den här Vagabonden. Johan börjar se ifall han kan känna igen några av flaggorna på hans ryggsäck.

Brasilien, Grekland, England, Australien, USA... Herregud jag känner knappt igen en femtedel av flaggorna. Har han verkligen varit i alla dessa länder? Undrar vart han ska härnäst? Kanske jag ska fråga honom?

Vagabonden ser mot honom med ett leende och Johan vänder bort sin blick för att ta en tugga på smörgåsen.

Vad gjorde jag nu? Jag har väl aldrig varit rätt för att prata med folk? Jag känner mig lite i en annan värld med de kläder jag har på mig dock. Vi måste se ut som dom totala motsatserna här nu. Det skulle man ha ett kort på egentligen. Det kanske jag skulle kunna rama in och ha på min gravsten med ett citatet att "jag kanske inte hade alla pengar i världen, men jag blev i alla fall inte som han" och så en pil på mig. Det klingar till i dörren igen och Johans kollega Tobias kliver in. En lögn lika välgjord som om Tobbe själv skulle smidit den.

Tobbe var den populära fotbolls killen när vi alla var kids. Lika kaxig på plan som utanför, först med att förlora oskulden, först med att tjuvröka och först med att prova kokain. Runt 1,78 lång, fem år äldre än Johan, långt kritvitt tunt hår som han försöker hålla i ett backslick så gått det går, läskigt blå ögon, relativt muskulös och en skrämmande naturlig förmåga att kunna ljuga sanning i ansiktet på vem som helst för att få det han vill ha. Detta enormt självsäkra beteende har fått honom dit han är idag. Han saknar också totalt empati och har inga svårigheter alls att investera i bolag som till exempel Blackwater. Ett företag som tillhandahåller med legosoldater i Irak och kända för att göra det ingen annan vill göra, även om det betyder att döda civilila. Om det går att göra vinst så ska man göra vinst, det är hans filosofi.

Johan och Tobbe växte upp i två olika förorter men gick ungefär samma linje i livet. Efter högskolan jobbade Tobias utomlands tillsammans med banker i Estland. Han gjorde stora vinster som han tog med sig hem och blev sedan head hunted av Swedbank.

Johan som precis gått ut högskolan med högsta betyg fick genast en anställning av samma arbetsgivare och troligen strategiskt kontorsplacerad bredvid Tobias. Snabbt så såg Tobbe den talang Johan besitter om att förstå hur aktiemarknaden fungerar. Tobbe blev såklart extremt populär på kontoret och blev snabbt kompis med alla möjliga slags chefer och har kontakter över hela stan. Johan har kunskapen och Tobias kontakterna. Tillsammans är dom två perfekta för att överleva då djungelns lag råder där man antingen äter eller blir bli uppäten. Johan vet det också allt för väl och därför har han låtit honom in på livet lite för mycket. Något han nu ångrar varje dag.

Tobias står mitt inne i fiket och ser ut över folket. Johan gömmer sig bakom en växt som liknar en stor ormbunke och vill bara försvinna.

Se mig inte, se mig inte, se mig inte. Kan du bara inte tro att jag gått tillbaka till kontoret istället?

Tobbe tar upp sin mobil telefon och börjar slå ett nummer. Johans telefon börjar vibrera och exakt när han plockar upp den så upptäcker Tobbe honom och börjar göra sin väg genom vimlet. Hans kritstrecks blåa kostym får människor att reagera lite och det syns att han älskar uppmärksamheten.

• Sitter du här i hörnet helt ensam och inte ser när en kollega kliver in va? Ringde precis till dig för att se om du gått tillbaka till kontoret. Hur är läget gamle vän?

Jag vill dö.

• Bara bra. Själv?

När Tobias passerar Vagabonden så rycker det i hans ansikte. När han måste kliva förbi ryggsäcken så himlar han med ögonen mot Johan i hopp om att få samma reaktion.

• Meh! Inte ens en stol har du paxat åt mig? Vad är det här för stil? Ursäkta men jag tar den här. Lugnt va?

Tobias rycker bort fåtöljen som Vagabondens ryggsäck lutar sig mot och den faller ner på golvet.

• Oj, din ryggsäck ramlade visst ner här. Herregud har du verkligen varit i alla dessa länder?

Vagabonden ser upp mot Tobbe och med ett hopplöst ansikte så höjer han lätt sina ögonbryn och synar honom från topp till tå. Han är så långt från imponerad man kan bli av denna kostymklädda figur och anstränger sig inte ens till att svara med ord, utan nickar bara bekräftande till frågan.

• Herregud det där är Laos flagga va? Där håller ju kineserna på att bygga inte bara en utan tre feta jävla dammar just nu så att kineserna kan få lite extra kräm. Det är det bästa med Laos. Bara en massa trötta gamla munkar utan någon som helst handlings kraft. Det är bara att börja fördämma och börja tjäna pengar. Där har vi allt dragit in lite stålar Johan. Eller hur?

Herregud så pinsam han är. Skryter om hur mycket pengar vi tjänar, boxa mig inte på armen som om vi vore vänner. Boxas. Fy fan vad jag hatar dig.

• Läste någonstans att en Laotisk munk satte fan eld på sig själv där i protest mot något humanitärt dravel. Perfekt ju! Självmord som protest! Det borde araberna ta lärdom av så hade vi bara behövt städa upp lik istället för att muta nya regeringar. Men nu är det slut på placerandet kompis. Nu är det dags att någon gång i månaden skriva en påhittad analys och låta folk placera genom oss istället. Nu kan vi börja ta sikte på lyxyachter, bilar, brudar va fan jag ska nog köpa en egen ö i Karibien. Dom är inte så dyra faktiskt. Sätter armarna bakom huvudet och slappnar av på ett sätt bara Tobbe kan. Genom att ta så mycket plats som möjligt.

• Riktigt så är det ju inte Tobbe. Om några år kanske vi kan börja dra in sådana pengar men det kommer kräva mycket arbete tills dess.

• Och det är ju det du är så bra på Johan. Om det krävs gröna fingrar för att plantera en trädgård så har du fan guldögon som kan syna aktiemarknaden som du gör. Jag fixar kunder så fixar du det praktiska. Det där har vi ju redan gått igenom. Koncentrera dig på mötet nu istället.

Precis Tobias det är jag som gör allt arbete och det är jag som kommer fortsätta göra allt arbete. Jag hatar dig inte för du är ett egoistiska svin som går över lik för att tjäna pengar. Jag hatar dig för att jag är beroende av dig för att kunna fortsätta ha ett jobb. Jag hatar att du lyckats lägga upp en lina kokain till exakt rätt person vid rätt tid på dygnet och lyckats bli kompis med varenda bankchef i stan. Men värst av allt så hatar jag mig själv för att jag låtit mig hamna i den här jävla sitsen. Jag hatar mig för att om vi inte går tillsammans till mötet om en halvtimme och blir befordrade, så kommer du hitta någon annan att ta min plats. Någon som kanske inte är lika bra som jag, men någon som inte kommer klaga, någon som verkligen vill ha det här jobbet, sen kommer du ordna så att jag aldrig mer får ett jobb i den här stan. Jag kommer bli svartlistad. Jag kommer bli arbetslös. Egentligen vill jag ju bara sluta den här skiten men vad ska jag göra då? Jag har ingen lust att börja om på någon annan karriär och så måste jag betala av alla de lån jag tagit på lägenhet, bil, studier... Det här är därför jag inte kan röra mig. Jag är fast här. Den bank jag jobbar för har lånat mig så mycket pengar att jag nu är fast här.

Vagabonden suckar högt och ställer sig upp för att gå och beställa något. Han fångar Johans ögon och utan att egentligen göra ett dömande ansiktsuttryck mot honom, så känner han sig ändå skyldig på något vis. Han känner sig som om att det skulle vara något slags brott att umgås med den människan mitt emot. Tobias lutar sig fram över glasskivan och Johan ser att hans pupiller vidgat sig så att iris knappt syns längre. Kokain. Han är hög som ett hus.

• Fy fan vilken loser va? Det är såna jävla latmaskar som reser runt sådär som våra skattepengar går till. Om dom inte fastnar i en LSD psykos eller dör något slags hemmagjort bungyjump i i Amazonas djungeln, så kommer dom sedan hem och är så fucking arbetslösa det bara går att bli. Va? Nej dom fyller verkligen ingen funktion i världen. Det är tjänstefolk som vi som lyfter vårat land till den ekonomiska kraft vi har idag. Tobbe lutar sig tillbaka igen.

• Jag tror inte jag håller med dig där. Han har säkert levt mer liv än både du och jag tillsammans.

• För i helvete Johan kan du sluta prata om resor och äventyr någon gång? Du har varit så här för länge nu och du måste börja skärpa till dig om vi ska lyckas i livet. Killen där har inga pengar, fattar du det? Han är säkert hemlös och driver runt i världen och tigger sig fram genom att knyta några slags armband, eller så jonglerar med eld i ett gatuhörn i Mexiko city. Skulle du vilja göra det eller?

Resa runt i världen och leva på det man drar in för dagen. Inga lån, inga amorteringar, inga kvartalsrapporter, inget bankkonto inte mycket pengar men en fruktansvärt massa fritid att göra vad jag vill. Att öva på någonting som jag faktiskt tycker är roligt. Sen hem och jobba ihop lite mer pengar för att sedan dra iväg på nya äventyr. Tänk om jag började resa när jag fick mitt så kallade "startkapital" av farsan och inte satsade på skola och slaveri under banklån? Undrar hur mina föräldrar skulle reagerat? Vem fan bryr sig egentligen? Vill mina föräldrar inte att jag ska vara lycklig? Han där är lycklig. Killen sitter ju och småskrattar för precis ingenting. Det skulle jag vilja ha.

• Kanske.

• Kanske?! Vill du resa som en sådan där fattiglapp eller? Få malaria, bli rånad, och skita i ett hål i marken så fort du du måste på toa? Det är ju för fan inget liv. Vad är det med dig Johan? Vi ska ju bli befordrade idag har du glömt det? Jag hoppas verkligen inte du går och tänker på att resa iväg eller nåt för det är ju nu i början i nyckel perioden vi måste kämpa som mest. Förresten så snackade jag med lite potentiella kapitalplacerare till dotterbolaget idag och dom vill ut och se stan ikväll. Ska du med eller? Det kan vara bra för dig. Jag har dragit i lite kontakter och snövit kommer komma att hälsa på också, om du förstår vad jag menar. Då glömmer du nog bort drömmar om att bli fattig och bögvåldtagen bakom en container i Venezuela.

• Nej tack Tobias. Jag måste hem tidigt idag.

• Jaha, skyll dig själv då. Fan har dom några goda kakor här eller?

Tobias ställer sig upp och hamnar bakom Vagabonden i kön. När dom kommer fram till disken så blir resenären lite chockad över priset på en kopp kaffe och kliar sig i huvudet. Tobias suckar så högt att han nästan tappar andan och kan inte hålla tyst.

• Öj kompis. Du kanske skulle prova att ställa dig bakom disken och jobba lite så kanske du skulle ha råd med en kopp.

Johan ser det hela och vill bjuda honom på en kopp kaffe men bara tanken av att gå fram känns obehaglig. Han känner sig så svensk och blyg man bara kan vara nu. Det är ju sjuka priser på det här stället och han har säkert råd med en kopp, men det är väl bara att han vet vad kaffe faktiskt kostar på lite olika platser i världen. Till skillnad från Tobias. Vagabonden svarar han inte och plockar tillslut fram pengar och köper sig tillslut en kaffe. När han sätter sig igen vid bordet bredvid Johan så pratar han för första gången sen han kommit in.

• Ursäkta mig men vet du vad klockan är?

• Ja då den är, nu ska vi se. Rycker fram armen. 12:45.

• Tack. Schysst klocka.

• Tack! Jag köpte den för några dagar sen bara. En 10 år gammal Brightling faktiskt. Dom blir mer värda för varje år som går. Visar upp den igen mot Vagabonden som nu rycker tillbaka och ser förvånande ut mot Johan.

• Jaha...

Varför sa jag det? Jag som aldrig brukar skryta gjorde det nu precis. Och varför har jag egentligen den här klockan? Den här killen skulle säkert kunna leva ett äventyr i flera månader för priset av den här klockan. Varför sa jag inte bara tack och fortsatte mitt liv som jag brukar? Varför frågar jag inte han någonting istället? Det är ju han som har historierna. Mitt liv går ju förklaras med endast tre ord. Befordrad deprimerad ekonom.

• Ska du iväg någonstans eller? Frågar Johan och spricker nästan av nyfikenhet men lyckas hålla sig lugn.

• Mmm, jag ska till Panama idag faktiskt.

Vagabonden spricker upp i det mest ärligt lyckliga leende Johan sett. Det är den totala motsatsen till vad han känner förgör honom bit för bit varje dag. Leenden som inte betyder något. Det finns inte en gnutta av missgynnsam het, inte en uns av falskhet bara ren och skär glädje över att få resa iväg i det okända.

• Oj okej, vet du vad du ska göra där eller reser du på måfå?

• Jag var där för ett år sedan och lärde mig rafting så att jag skulle kunna arbeta med det. Nu ska jag tillbaka för att arbeta en säsong som guide. Det står en stuga tom åt mig uppe i bergen av Panama som jag ska hyra. Där ska jag leka som ett barn igen och få utlopp för all min kreativitet. Ett leende större än det tidigare smittar av sig på Johan som inte kan annat än avundas.

Genast så ser Johan hur det här skulle kunna vara han själv som sitter där och skrattar. Han minns då han gick ut ur gymnasiet. Han ser det val han gjorde vid den ålder han hade minst aning om livet. Det val som kom att leda honom hit till den dag då målet av alla de år av arbete blir verklighet. Till då han klättrar ytterligare ett steg i karriären. Till idag. Till nu. Att sitta här ska vara själva orgasmen för varje börshaj. Känslan som Johan har nu kommer vara den exakta känslan då nästa gång en dörr av möjligheter öppnar sig. Ångest, avsky och längtan till det okända.

• Jaha, shit va coolt det låter? Hur länge sk... Innan Johan hinner fortsätta fråga så kommer Tobias tillbaka.

• Så du har ett jobb? Grattis för fan för det trodde jag inte sådana som du visste vad det var. Hörde du det Johan? Killen kanske inte är ett hopplöst soc fall ändå. Vad sa du att du skulle jobba med?

Att man måste skämmas för varje litet andetag denna människa tar. Det finns verkligen inte någonting som Tobbe skulle kunna ta till sig från denna individ. En person som fyllt sitt liv med livets visdom istället för universitetets logik. Det finns saker att lära sig här. Jag är dock inte denna persons motsats som jag trodde förut, Tobias är. Tobias och Vagabonden fastnar med att stirra mot varandra. Det ser precis ut som att Yin och Yang står och ser varandra djupt i ögonen och båda vet alltför väl att den andra existerar. Tobias står fortfarande upp och lutar sig en aning framåt och föreställer ondskan själv i världen, medan en färgglad person sitter med handen på sin ryggsäck, lugnt tillbakalutad mot fåtöljen. Det är som att samma sida på två magneter kommit precis så nära dom kan innan fysikens lagar snart skjuter dom från varandra. Vilken situation, vilket kort. Tänker Johan och försöker memorera det så gott det går. Det är just endast tanken att de båda existerar som räcker för att dom båda ska avsky varandra. Deras vägar i livet har format deras sinnen till att ytterst hata varandra mer än döden själv. Om jag tände en tändsticka just nu skulle nog rummet explodera för all ilska som utsöndras av detta möte.

Vagabonden fortsätter ge Tobias den kalla handen och svarar han inte. Johan ser hur Tobias blir mer och mer irriterad och försöker få honom att lugna ner sig.

• Han ska till Panama och jobba som rafting guide. Det låter fan hur coolt som helst. Eller hur?

• Ehh, guppa omkring i någon slags förgiftad malaria ränna? Nej tack. Stirrar stumt mot Vagabonden och sätter sig ner. Om ni två är klara om att diskutera vägen mot soc, så kanske vi kan ta och prata genom vad vi ska säga på mötet lite här. Vi får ju inte göra bort oss helt i alla fall.

Tobias börjar snacka strategier om argumentationstekniker och Vagabonden sätter in två hörlurar i öronen och plockar fram en bok. Under tiden Tobbe pratar på så försvinner Johan bort i sina tankar.

Att Tobbe aldrig kan hålla käft om pengar. Varför skulle han komma hit för och prata någon slags strategi inför mötet? Vi har ju pratat om det här mötet i tre månader nu. Vi kommer bli befordrade och jag kommer få jobba 24/7 för att få skiten att lyckas, sen så kanske vi kommer ha så mycket pengar vi kan drömma om. Om några år i alla fall. Vad är jag då? Trettiosju och pappa till två? När ska jag ut på äventyr då? När mitt största misstag flyttar hemifrån och lämnar mig gammal för att dö ensam på ett ålderdomshem så som farfar gjorde? Man kanske kan skicka runt mitt lik till olika delar av världen och knäppa några kort på det? Kanske starta en blogg också. Likkistans kulinariska väg till att bli Vagabond. Suckar. Hur många gånger har du tänkte så här nu Johan? Tretusenfyrahundrafyrtiosju? Inse att du aldrig kommer våga åka härifrån. Du kanske någon gång får turen att lyssna på någon som gjort allt det där du vill göra och så får du vara nöjd med det. Du kommer aldrig våga släppa precis allt och leva det liv som vi alla i början på våra liv får känna på. En kravlös tillvaro där du precis hela tiden gör det du vill göra, inte det någon annan säger att du måste göra. Snälla Tobbe nu håller du käft innan jag bryter käken på dig.

Vagabonden plockar ur sina hörlurar och lägger ner sin bok i en mindre ryggsäck han bär på magen. Den stora väskan ser så mycket lättare ut än vad den säkert faktiskt är då han slänger upp den på ryggen. Tobias reagerar inte ens utan låter hans mun mala på likt en kött kvarn. Johan försöker hitta en lucka i Tobbes förbannade tjat så att han kan önska Vagabonden lycka till utan att det låter märkligt.

Herregud vad svensk jag är nu igen. Säg bara lycka till väl? Skit i att Tobbe kommer kalla dig bögjävel resten av ditt liv. Du kan väl åtminstone göra denna sista fria handling innan du går upp till det kontoret och skriver under ett kontrakt med din själ?

Johan böjer sig fram och lyckas nudda Vagabondens arm då han precis ska gå iväg.

• Förlåt mig men lycka till i Panama! Tummen upp!

• Tack ska du ha. Lycka till med livet själv. Det lär du behöva. Ser rakt mot den psykopat som sitter mitt emot mig.

Tobias tystnar för första gången på 10 minuter och stirrar mot Vagabonden. Kokainet som sakta spädes ut i hans blod får ådror att svälla mer än vanligt och aktiverar hans svettkörtlar så att huden börjar läcka vätska. Håret svajar till och några lockar oljigt backslick lägger sig i pannan.

Framför mig sitter den vidrigaste människa jag någonsin kommer att få se.

Inga ord växlas för det finns knappt någon handling som kan beskriva det hat Tobias har inom sig.

Ett hat han ständigt försöker få Johan att inse är den enda rätta vägen. Likt en amerikansk pastor så predikar han dagligen om vad som är rätt eller fel i världen. Vad man ska tycka och inte tycka. Han är fascism i ett nötskal. Han är en av dom som till slut kommer sitta med och styra den ekonomiska världen som vi lever i idag. Vagabonden vänder ryggen åt oss och likt ett levande collage så tar han sina sista steg ut från det här landet. Snart sitter han på det plan som kommer ta han till den frihet han vet fortfarande finns kvar på denna dödsdömda planet. Ett hus uppe i bergen i Panama. Tobbe kan inte sitta tyst utan ställer sig upp och börjar gorma.

• Alltså vilket litet jävla hor barn! Hörde du vad han sa? Nej fy fan för människor som honom. Arbetslösa idioter som den där gör mig illamående. Pekar och gapar så mycket att lite saliv spottas ut från munnen och ner på den sista biten av Johans smörgås. Människor som bara suger pengar ut ur det system jag håller på att bygga upp borde fan inte få leva. Om vi hade bott under en annan tidsera hade jag gjort allt i min makt för att göra han till slav. Hör du det? I en annan tid skulle du vara en slav som lever på smutsen från undersidan av mina skor!

Det familjära ljudet från dörrklockorna klingar till och dörren till fiket smälls igen.

Jaha, då kan jag aldrig mer visa mig på Atrapasuenos utan att behöva skämmas som en hund. Alla hörde det där och såg hur jag bara stod här som stans jävla byfåne. Tack för den också Tobias. Är det inte hög tid att vi tar oss upp till kontoret för att skära upp mitt huvud och låta alla ta varsin sked, så ni sen kan gröpa ur den sista bit mänsklighet som finns kvar inom mig innan jag förvandlas till en Tobbe 2?

Johan reser sig upp från fåtöljen och får syn på en liten bit papper på golvet. Han böjer sig ner och plockar upp den och upptäcker att det är en flygbiljett till Panama.

• Oj han har glömt sin flygbiljett till Panama!

• Va? Är det sant? Jag får se det där. Tobbe rycker till sig pappret. JA! Det här är verkligen den bästa dagen av mitt liv just nu! Haha, nu måste han köpa en biljett och den kommer säkert kosta skiten ur honom.

• Jag springer efter honom för att se om han fortfarande är kvar. Tobbe rycker tag i Johans arm.

• Va sa du sa du? Ska du springa efter och hjälpa en fattig wannabe hippie?

• Ja, va fan killen ska ju till sitt paradis. Han är säkert precis utanför dörren bara, vi kan väl mötas där ute sen?

• Va fan har du blivit kär i snubben eller? Är du bög nu också? Vad i helvete håller på att hända med dig? Ska vi inte ta och börja skänka till välgörenhet och bli socialister medan vi ändå håller på? Jag börjar tröttna lite på dig här Johan, du måste skärpa till dig snart. Johan rycker sig loss från greppet och börjar skynda sig mot dörren. Du måste börja se vilka som är dina riktiga vänner i den här stan. Hör du det?

Tobias brummar suckande och börjar sakta följa efter. Johan ser i fönstrets reflektion hur ett yngre par sätter sig på platserna de nyss hade. Dom sopar under det bråte som lämnades kvar och Johan känner hur deras irriterade blick bränner bak i nacken. Det klingar till. Dörren stängs. Sorlet från människor byts ut till ljudet från trafik. Utanför så börjar han titta runtomkring och låter blicken söka efter en färg klick i denna gråa människomassa.

Det går ju knappt se någonting bland alla dessa människor. Hur kan han ha försvunnit så snabbt? Där! Där är han!

• Vänta! Hej du! Panama snubben!

En Vagabond går mot en hållplats där han ska ta bussen till flygplatsen. Han är på väg ut i världen ytterligare en gång. En man i mörk kostym springer längs med gatan och folk undrar varför en person med denna prisklass på kläder över huvud taget måste springa. Två olika världar möts på gatan. En back packer och en börshaj. Båda två befinner sig i en period i livet då de står inför en förändring.

• Hej igen. Pustar ut.

• Tjena igen.

• Du alltså förlåt för min vän där inne. Jag vet inte vad som flög i honom.

• Du det är lugnt. Jag känner till hans typ och jag sa det där sista med flit, så det är väl egentligen mitt fel.

• Men alltså jag måste säga att jag är jävligt avis på att du ska till Panama ändå. Jag önskar att jag kunde haka på. Vilket äventyr det låter som.

• Vad är det som stoppar dig? Häng med väl. Hur mycket pengar har du på kontot just nu?

• En halv miljon. Orden ramlar ut ur munnen nästan lite för snabbt men med en ton som är så ärlig att det inte låter som skryt.

Mycket mer om jag säljer precis allt jag äger också. En siffra jag tittat på flera gånger och sagt att nu skiter jag fan i det här, nu drar jag. Men som vanligt så ringer klockan nästa dag igen och jag tar mig till mitt kontor. Jag hoppas verkligen att jag någon dag förstår varför jag fortsätter göra det.

• Haha, skämtar du? Va fan då kan du leva fint i 10 år minst dit jag ska. Kan garantera att brudarna i Panama är tio gånger snyggare och roligare än här. Haka på väl. Var lite spontan.

Håret reser sig på Johans armar. Det kittlar till i nervsystemet för trots att han haft tanken så många gånger, så känns det inte i närheten så verkligt som nu när frågan ställs från någon som ständigt gör det.

Killen menar det verkligen. Det måste vara så här han lever hela tiden, att ständigt fatta livsavgörande beslut. Varje dag kan innehålla något som du vet kommer ändra din riktning i livet med radikala proportioner. Vilken tanke egentligen. Vi delar en taxi och jag köper en enkelbiljett till Panama City och säljer allt här hemma via mäklare och firmor. Det skulle vara sista gången jag ser Tobbe, Atrapasuenos, ett kontorslandskap och kanske sista gången jag känner avsky för det jag utbildat mig till. Sista gången jag klär på mig kostym för ett möte och kanske sista gången jag använder en mobil telefon till och med. Vilken känsla det skulle vara.

• Vad det allt du ville säga eller? Lycka till? Vagabonden spricker upp i ett fantastiskt leende igen. Tack isåfall. Verkligen.

• Nej du tappade den här också. Det är din biljett till Panama.

• Oj jäklar du. Shit tack så mycket.

• Det är lugnt.

• Vad heter du förresten?

• Johan. Och du?

• Martin. Trevligt att träffas. Sträcker fram en vänlig hand. Det kommer komma en buss snart som går till flygplatsen. Skulle du med eller?

Tobias står och väntar i riktning mot kontoret och ser lika vilsen ut som en ny köpt fisk i ett akvarium. Johan ser mot honom och verklighetens slägga bankar till honom i huvudet så att allting blir en enda en suddig massa. Tankar om vilka konsekvenser detta beslut faktiskt kommer ha lägger sig som en tjock rökridå framför ögonen. En buss stannar borta vid ett röd ljus. Det röd ljus som Johans står vid varje dag, samma röd ljus som tar en evighet att skifta färg.

• Du en annan sak. Jag lyssnade in på ganska mycket av vad din vän sa där inne på fiket. Du vet det där om dotterbolaget till swedbank och eran framtid som aktiemäklare.

• Va? Vad menar du? Johan minns ingenting av vad Tobias sagt där inne. Det är ofta samma smörja ändå så varför koncentrera sig?

• Du och din vän ska iväg på ett möte nu va?

• Hur vet du det? Johan försöker koppla ihop sina tankar och väger upp beslutet om han faktiskt ska kliva på bussen. Likt en kall höstvind som sveper om benen så kommer han på sig själv hur befängd denna idé är. Han kan inte lämna det han byggt upp. Han är ju faktiskt delaktig i det här. Alla skulle verkligen hata honom.

Vem är det nu som tänker åt mig? Mitt jobb eller mig själv? Vem vill att jag ska åka och vem vill att jag ska stanna? Varför ska jag stanna egentligen?

• Hallå hur mår du egentligen? Du ser lite varm ut? Vagabonden böjer sig fram för att fånga Johans blickfång.

• Vad menar du? Tar sig för pannan och känner hur svetten börjar krypa fram ur porerna.

• Okej, ta några djupa andetag. Du får ju ingen luft. Vagabonden pausar för att ge Johan lite andrum. Du behöver inte hänga med mig till Panama. Det ska vara ditt eget val att resa iväg, inget desperat försök att komma ur en situation.

• Okej? Eller, vad ehh, vad menar du?

Oj vad skönt att han tog det där beslutet åt mig. Haha, tänk om jag skulle klivit på bussen och missat min befordring? Hur skulle det se ut egentligen?

• Din kompis eller vad man nu ska kalla det från fiket. Din vän tror jag berättade precis allt om hur ni ska gå till väga i livet för att skapa de enorma rikedomar han drömmer om. Jag tvivlar inte på att ni kommer lyckas. Inte för en sekund.

Vad säger han nu? Vad sa egentligen Tobbe där inne på fiket? Sa han något intelligent för första gången i sitt liv då jag drömde mig bort?

• Okej? Jo vi har fått ett erbjudande från Swedbank man inte riktigt kan tacka nej till.

• Och jag tycker inte du ska tacka nej till det faktiskt.

Du tycker inte jag ska tacka nej till att hjälpa multinationella företag att fortsätta göra vinst på precis allt i världen? Du tycker inte jag ska mata världen med ännu mera gift så att människor fortsätter leva i slaveri och misär?

• Jag vet att jag kanske är lite direkt personlig här men du verkar vara schysst faktiskt. Om du vill så säger jag vad jag tycker om dig och din så kallade vän där borta. Sen måste jag ta bussen.

Vem är det här? Vem tror han att han är? Johan din idiot. Killen har levt dubbelt så mycket mer liv än jag och Tobbe ihop. Det är ju dina egna ord så givetvis har han något att säga om mig. Sluta vara egocentrisk och lyssna nu för du kanske kan lära dig något. Hans ord är inte heller min lag men hans åsikt kan vara intressant.

• Okej. Vad vill du säga?

• Du jobbar säkert 8-5 och känner att dagarna smetar ihop sig och du undrar vart tiden tar vägen. Du känner att det du gör inte har någon egentlig mening och att du skulle vilja resa bort och leka resten av ditt liv.

• Ehh... Johan får inte fram ett enda ljud. Ingen har någonsin sagt något liknande till honom.

Vad ska jag säga. Han har ju rätt.

• Jag har träffat på din typ lika ofta som du sett eller hört om min. I hela mitt liv har jag sett ner på din typ, jag har föraktat dig för vad du tänker på och strävar efter men i samma veva, så är jag kanske inte mycket bättre själv. Jag spottar på människans felaktigheter men gör inte speciellt mycket för att förändra något. Jag observerar mest. Men idag jag insåg något där inne då din kompis förklarade hur era liv kommer att se ut.

• Okej...

• Jag har sett dessa dammar som Kina håller på att bygga i Laos. Jag har suttit och ätit på en restaurang i Kambodja då en mor som fått båda sina ben bort sprängda av en landmina, krypa fram till mig med två barn och fråga om resterna på min tallrik. Jag har träffat amerikaner som blivit satta i personlig konkurs för att dom var med om en olycka och var tvungna att opereras utan en sjukförsäkring. Jag har köpt mat åt hemlösa barn, jag har...

• Tack tack det räcker nu. Johan avbryter för han ser att han svävar iväg lite. Han ser att Vagabonden också ändå är en människa som kan sväva iväg i olika tal som kan kanske inte leder någon vart.

Va fan sluta nu innan jag börjar gråta väl. Jag vet om det här, jag hjälper till att skapa det här med mina spekulationer och uträkningar. Jag räknar på det sen gör Tobbe transaktionen. Själv klarar jag inte av att se det gå i lås. Jag klarar inte av att träffa människorna som vet precis vad dom gör och gör det ändå.

• Okej förlåt, du vet säkert om skiten som sker på denna värld på ett sätt som jag aldrig kommer få se.

• Mmm typ...

Dom båda männen blir tysta en stund och ser på varandra. Dom känner en samhörighet trots deras enormt skilda världar och det underlättar för att fortsätta denna korta diskussion. Vagabonden bryter tystnaden då han ser hur folkhavet vid stopp ljuset börjar avta i mängd och bussen snart kommer fram.

• Jag hatar den där personen du var med idag. Vagabonden ser bort mot Tobbe som höjer oförstående armarna mot oss.

• Jag med.

• Mmm, jag misstänkte det. Alla hatar den där individen egentligen men anledningen varför han ändå känner folk, är väl att han kan gå över lik för att få pengar och pengar, det kan skapa mycket. Jag tror inte på själva begreppet pengar som det enda sättet människan kan leva på, men sån är världen idag och vi tvingas anpassa oss efter den.

• Mmm...

• Om ni gör det jag tror ni kommer lyckas med. Då kommer hans val i livet vara orsaken till att fruktansvärt många människor förlorar sina hem, att människor tvingas arbeta under slaviska förhållanden och ibland kommer hans val gå hand i hand med att folk dör.

Igen så har han rätt. Han sätter mina tankar i ord. Vilken märklig känsla att lyssna på ett flöde av ord som lika gärna kunde spelas upp inuti mitt huvud.

Vagabonden börjar göra sig redo att kliva på bussen. Det är säkert fler människor som ska både av och på bussen så han stressar inte iväg diskussionen. En egenskap Johan känner igen sig hos. Det är bättre att ta en paus i en diskussion och fortsätta den lugnt lite senare, eller bara avsluta den innan ord som kan misstolkas kommer ut.

• Jag tror vi lever i ett paradigm skifte just nu. Jag har träffat många människor som tänker precis som du. Det är som att folk tycker det räcker lite nu, att det börjar gå till en sån överdrift att alla börjar känna obehag. Men trots att fler och fler tänker att denna till synes osläckbara törst efter konsumtion är resultatet av att depression är våran idag största folksjukdom, så kommer sådana som din vän där borta alltid finnas. Sådana som sitter på en position där makt och pengar finns i överflöd och när också det börjar bli tråkigt att tjäna mer pengar. Så börjar dom maniskt bara fortsätta roffa åt sig ännu mer bara för att det är det enda dom vet. Men det är där du kommer in i bilden Johan.

Du tror jag kommer bli som Tobbe och du vill stoppa mig genom att försöka få mig att börja resa?

• Jag tror inte du någonsin kommer bli som din vän. Fortsätter Vagabonden och ser på Johan att han träffade rätt. Jag tror också att jag lika lätt kunde blivit det du är idag om jag inte satte mig på ett flygplan det första jag gjorde efter gymnasiet. Men skit samma om vad som kanske skulle hända om man gjorde det eller det. Det är inget vi kan förändra så det finns ingen mening att ödsla tankekraft på det.

Något jag spenderar flera timmar om dagen på. Suck. Varför får han det att låta så lätt för? Jag hatar mitt förflutna och jag ångrar det varje dag.

• Det jag önskar mest när jag ser eller hör om orättvisor i världen är att jag kunde få vara med i diskussionen som ledde till det resultatet. Att jag bara kunde få ifrågasätta lite så att folk tänkte om en gång till, så att den lilla gnutta empati som ändå finns hos alla människor, knep åt om hjärtat på dom tillräckligt mycket, så att ingen fortsatte investera i en damm som kommer att strypa en källa av vatten som hundratusentals människor livnär sig på. Bussen kommer fram till stationen och folk börjar kliva ut. Vagabonden lyfter upp sin ryggsäck och börjar avsluta sitt lilla tal. Du Johan kan dock göra det där. Om du är så duktig som din vän säger att du är, då kommer människorna som idag befordrar dig, också vilja ha med dig ända till slutet. Du kan vara den motpol till din vän där borta som gärna skulle spränga människor i bitar och se på samtidigt om det bara innebar större vinst. Det är vad jag tyckte jag såg i dig idag. Att det faktiskt finns människor i toppen där besluten fattas som har empati, som har moraliska värderingar som gynnar andra, som ser att vissa saker är fel och ser att man måste inte ha maximal profit på exakt varenda kvartalsrapport. Ni är inte alla egocentriska svin som jag ständigt tänkt. Det jag hoppas bara är att såna som du vågar stå på sig ibland.

Vagabonden sträcker fram sin hand för att skaka adjö till Johan som vill fortsätta prata. Han törstar efter ord som dessa. Ord som bekräftar att han inte är en idiot, ord som berättigar den väg han ändå tagit i livet. Han vill få honom att stanna men vet att han kan inte fråga honom det.

Jag kan inte ha en barnvakt åt mig varenda gång jag behöver hjälp att fatta ett beslut.

Dom båda skakar hand och Vagabonden börjar gå mot en liten kö som bildats vid bussdörren för att folk ska betala. Han vänder sig om en sista gång.

• Det kommer alltid finnas människor som din vän som bara vill ha och ha och ha, men jag tror idag att det finns fler människor som du i den position du sitter i. Prata med dina kollegor. Var ärlig och försök förändra lite. Fler känner som du, det vet jag. Jag kommer aldrig kunna sitta där du sitter och faktiskt kunna påverka dom människor jag vill påverka. Jag kan inte förändra mycket i världen. Jag vet mest hur man leker i livet. Du däremot kan.

Du förändrade just mer än vad du tror.

• Lycka till igen Martin.

• Lycka till själv! Sen när du bokstavligen talat spyr på skiten så kom till Boquete i Panama så ska jag visa dig att man fortfarande kan leka som du gjorde när bara var ett barn. Fråga efter den galna svensken bara så hittar du mig. Sabe donde esta el sueco loco? Då hittar du mig säkert och så kan vi bestiga en vulkan ihop eller nåt.

• Du det kanske jag gör faktiskt. Jag har en rätt fin semester att plocka ut.

• Då syns vi igen någon gång. Ha det fint! Bussdörren går igen och den gladaste skiten i världen går obekymrat mot en tom plats.

Johan står kvar en stund och ser bort mot bussen allt eftersom den slingrar sig genom trafiken på väg bort mot flygplatsen. Han vänder sig om och ser bort mot Tobias som säkert är helt galen vid där laget. Han ser mot Atrapasuenos. Dröm fångare på spanska. En dröm, ett mål. Det har jag nu.