En olycka sker så lätt när man leker.

Precis när jag började känna mig lite trygg i min roll som rafting guide så hände det. Jag tappade fokus och kom för långt till vänster i en forsränning och på en sekund så förvandlades dagen från roligt äventyr till en kamp mellan liv eller död. Det är exakt samma scenario som då jag själv höll på att dö och det gör ont i mig för med koncentration så hade detta undvikits. Vi hade inte en chans. Vi välte direkt.

 

Jag lägger upp videon med det hela för att jag vill dela med mig till er som följt denna blogg så länge. Det kan vara ett sätt för mig att bearbeta detta också.

 

När jag känner att nu har jag gjort det jag sagt att jag aldrig skulle göra så försöker jag få över folket på den vänstra sidan i båten. Jag hoppas på att vi kan rida ut vågen men som ni ser så välter vi fruktansvärt fort trots 7 personers tyngd. Min erfarenhet säger att jag håller tag i båten tills jag är borta från vågen och det är något jag sagt till folk i min säkerhetsgenomgång men givetvis är det svårt att minnas allt. Efteråt så sa folk att många höll kvar i rep men valde att släppa taget just för att dom var under båten och det kändes fel. Alla fattade sen varför man nästan aldrig ska släppa båten i rafting.

 

Det farliga med denna plats är att ett enormt hål har gröpts ur inuti denna vägg och jag själv fastnade en gång i detta hål och höll på att stryka med. Precis när vi välte så känner jag en arm längs med min och efteråt förstod jag att det var Natalies. Jag försökte greppa den men hon sögs in i klippväggen.

 

När hon försvann bort från mig så sa något inom mig att nu kommer jag få ett liv på mitt samvete. Hon är nu inuti denna vägg. Jag klättrar snabbt upp på båten och börjar räkna människor och då hör jag skriket från en pojkvän. Ett skrik jag har svårt att höra igen när jag ser på videon. Ett skrik som nog aldrig riktigt kommer försvinna från mitt minne. Det går nog inte förstå hur det känns att först själv kämpa sig till ytan och sen se rakt i ansiktet på en guide som inte kan peka ut din älskade i vattnet.

Skräck byggs upp inom mig samtidigt som vi alla inser att en person saknas och faktumet att vi hjälplöst flyter neråt floden. Jag kämpar mot känslan att inte bli apatiskt. Det är märkligt för jag ser på alla som flyter och tänker att alla ni är ju okej så varför ska jag skynda mig? Det är Natalie som är döende och jag kan inte vara där för att rädda henne så varför göra något? Det tar sekunder längre än vad det borde gjort att flippa tillbaka båten och börja rädda folk. Detta vilket jag efteråt också hatar mig själv för. Jag skulle handlat snabbare. Jag kunde gjort mer. Jag kanske kunde varit på andra sidan floden snabbare om jag bara rört på mig.

 

Tini den andra guiden ropar efter mig och jag pekar mot väggen och han vet lika väl som jag vart hon är. Hon var först under vatten en hel minut sen mirakulöst kom hon upp men då tryckte floden upp henne mot väggen och där satt hon fast. Tini kunde inte nå henne med sitt rep och vid ett tillfälle lyckades hon hålla sig uppe ur vattnet genom en sten som pekade ut ur väggen. Den lossnade givetvis och hon försvann under vatten igen men hon hade i alla fall fått ny luft. Hon var under i flera sekunder innan Tini åter kunde se hennes huvud och höra hur hon börjar skrika för sitt liv. Hon kom upp, försökte greppa om vad som helst vid väggen sen försvann hon under i några sekunder igen för att upprepa proceduren i flera minuter. Upp, andas, försöka greppa, se hur ett rep inte når fram och sen sugas ner under vatten igen. Inget någon av parterna vill uppleva.

 

Nu paddlar jag och två till mot den sida om floden där Tini är, den sida som det går att göra något från. Det var som att paddla i klister. Likt en mardröm där man försöker springa men kommer ingenvart så använder vi alla våra krafter och blir snabbt trötta. Nu tänker jag på ett sätt att rädda henne om jag nu bara kan kommer till andra sidan. Det är att ta ett rep, knyta fast det runt min midja och sen kasta mig själv i floden längre upp för att sedan komma mot henne och ta tag i henne. Detta är förstås livsfarligt med tanke på platsen men det skiter jag i. Jag dör hellre genom detta försök än att leva med vetskapen att jag kunde gjort mer. Utmattad av paddlingen så springer jag allt jag kan för att komma närmre. Givetvis ramlar jag och stukar till foten. Adrenalin kom igen nu. Ge mig de extra krafter jag behöver. Fan vad långt ner vi kommit, jag är trött, hon är död. Fan fan fan!! Ta i nu Martin!! Tillslut ropar folk åt mig och jag ser en tumme upp. Tack. Tack för att hon lever. Tack tack tack säger jag till mig själv och sätter mig för att vila. Floden valde att spotta ut henne och Tini hade kastat sig i sin båt och ensam paddlat efter henne.

 

Det som var svårt var att inte ha en aning om hur situationen var och om hon kunde få någon luft över huvud taget. Tillsammans allt som allt var hon under vatten och fast mot klippväggen i totalt 4 minuter. Det är min gissning. Det är enormt lång tid.

 

Jag trodde jag skulle få träffa en gråtandes kvinna. En kvinna som visste att hon var nära döden och med en ilska mot mig som hade satt henne där. Istället fick jag en kram och ett leende. Hennes ben och armar var helt upprivna och hon hämtade fortfarande andan när jag tackar henne för att hon lever. Skämtsamt påpekar jag hennes fråga som hon ställde under lunch rasten.

 

  • Remember when you asked me of which scenario that has been my worst?

  • Yeah.

  • Well, this is it...

 

Givetvis var guiden Tini förbannad på mig. Jag hade tappat fokus helt enkelt och jag vill ta på mig så mycket skuld jag kan. Folket klappade mig på min axel och sa att jag gjorde så mycket jag kunde och grabbarna i båten var väldigt imponerade över hur jag orkade springa så fort efter den intensiva paddling vi gjorde.

 

Senare på kvällen träffade jag alla från min båt igen och vi tog några öl ihop. Jag kramade om Natalie och tog i hand med Glen, hennes pojkvän, som log och tackade för resan. Jag ville vara ärlig med henne och sa det jag gått och tänkt på under dagen.

 

  • Natalie. I have met a lot of people that think they are though but I see they are not. I have met a lot of people that is very though and they have proved it over and over. You Natalie. You are one of the thoughest I have ever met and I don´t think you know it. What you did today and to come out of it smiling. Well you are a truly though woman and I hope that today you realized it.

 

Hon blev tårögd och tackade mig och jag frågade om jag kunde få ett kort tillsammans med henne.

 

8 augusti 2011. Jag hade precis kommit från en tupplur och därför ett mosigt ansikte med fluffigt hår.

 

Ingen vet riktigt hur man handlar i situationer där sekunder kan vara avgörande för liv och jag vet att i framtiden kommer jag vara mer redo. Jag frågade senare Tini om han fortfarande var förbannad på mig och han berättade något han inte sagt tidigare. För 4 år sedan hade han en lärling lik mig. Han var 20 år gammal och han tappade tillslut respekten för denna plats och tog sig en dag till floden för att paddla kajak. Ensam. Han dog. Tini känner skuld för detta och säger att jag får aldrig tappa respekt för floden. Därför blir han extra irriterad när han tycker jag kunde undvikit faror.

 

"Ska du arbeta i en flod måste du alltid veta om riskerna och aldrig chansa om ens det minsta om du känner att denna rutt är fel eller tänker att idag måste jag ta en ny linje." Sen sa han att när allt går bra ska du se det som en erfarenhet mer, ta lärdom, sen glömma och bara fortsätta. Och fortsätta vill jag. Sakerna jag lärt mig här under denna tid i Panama. Om floden, om människor, om livet. Det är vad jag letat efter så länge.

 

Jag insåg också att Tini har ganska mycket bagage från denna flod vilket jag misstänkt. När han ser mig välta en båt så ser han mycket mer än bara en vält båt och människor i vatten.

 

Uppe i det vänstra hörnet är det reella tidsförloppet. En vissling hörs på slutet och det är Tini som är i sin båt och visslar för att få Natalies uppmärksamhet efter att floden spottade ut henne.

 

 

 


Kommentarer
Postat av: Hrm.

Är det inte lite intressant att nästan ingen av dina läsare kommenterar på dina otroligt seriösa inlägg?



'though' betyder inte tuff, 'tough' är stavningen du letar efter. Vanligt misstag. 'though' betyder 'fastän' eller 'emellertid'.



Jag var livrädd för det där jävla hålet efter du berättade om och om igen att du och andra nästan har dött i det. Bra inlägg :)

2011-08-14 @ 10:13:15
Postat av: Martin

Tough såklart. Får ändra det. Och ja, jag måste sluta vara seriös helt enkelt.

2011-08-14 @ 23:25:10
URL: http://cmj.blogg.se/
Postat av: EDL

Det är ju naturligtvis väldigt svårt att komma med något efter ett sådant här inlägg, men jag håller med "Hrm", jag har suttit och klurat på vilka formuleringar man skall komma med eller vad man skall säga.

I det här fallet är det inte särskilt viktigt kan jag känna, mer än att man bara plitar ner någon rad för att visa att man finns.

Visst fick Natalie några sår på kroppen rent fysiskt, men det är de såren som inte syns, de mentala som är tuffast, och de kan komma långt efteråt när hon inser vad som hade kunnat hända.

Märkte du om hon tog det hårt eller om det verkade som hon vore stabil? Men visst har hon bara pojkvännen hon får prata med så klarar dem nog av det!

Jag ser fram emot att höra om dina nya planer, har detta skyndat på dina tankar på annat?

2011-08-15 @ 11:39:24
Postat av: Nina

gör verkligen ont i hjärtat när jag läser och ser detta, har själv åka rafting några gånger, ramlat i några gånger men inte så här illa. Men starkt jobbat Martin, även om du känner att du kunde göra mer så gjorde du någonting. även om de tog nån sek extra så satte du fart.

tack för att du delar med dig.

Ta hand om dig

2011-08-17 @ 19:28:35
Postat av: AMEERA - tävling pågår!

Åh herregud va läskigt :(

2011-08-18 @ 16:41:25
URL: http://ameera.nu
Postat av: Martin

Tack för kommentarer. Lite sen med att svara här men givetvis läser jag dom så fort det skrivs.



Detta är inte anledningen till varför jag skyndar på mina planer. Det är dags att dra nu helt enkelt. Det kommer nog bli mer rafting någon annanstans.



Definivt mer eld. =)

2011-08-23 @ 21:11:47
URL: http://cmj.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0
Kilroy Travels Calmare Honung Reseklipp från Asien!