Sista veckan med ett sista allt. Nu vänder jag om min cape och börjar gå mot solnedgången för att möta nya äventyr. Onsdag är min farväl fest på hostel Mamallena med fullblodad eldshow och förhoppningsvis ett ärr med från showen så att jag har något att minnas denna plats med.

Rafting. En passion. Vad jag har växt. Vad jag har lärt mig om livet.

Igår gjorde jag något som jag inte trodde skulle ske innan jag drog härifrån. Jag, helt själv, guidade en ensam båt ner för floden då vattennivån varit bland de högsta sen jag kom hit. Detta var fullständigt livsfarligt såklart och jag visste för väl hur blottade vi var för naturens krafter. Adrenalinkicken från att ha ansvar för 6 liv som aldrig provat denna sport förut var ofattbar. Kraften jag hade i mina muskler var overklig och folk ramlade ut från höger till vänster. Tankarna som gick genom mitt huvud var många. En snubbe föll ut precis innan den absolut värsta forsränningen och i mitt huvud så svor jag högt och gällt men utåt hade jag det lugn jag sökt efter.

Klass 4 rapid. Inget man leker med.

Jag fick tag i han med min paddel och fick ett starkt tag om hans flytväst och då trycks vi in i det största hålet i floden. Det är inte långt från att vi välter och Jamal som han heter sögs djupt under vattenytan men som tur var höll han kvar i en paddel. Mitt grepp om hans flytväst var ingenting för Rio Chiriqui Viejos kraft. Jag tappade greppet. Det var som att fiska. Jag höll i ena änden av paddeln och han andra. Efteråt skrattade vi hur djupt ner han var och i mitt huvud så sa jag att du har tur kompis, du kunde ha dött där, sen skrattade vi igen och fortsatte nerför denna plats som krävt flera liv.

Kanske den sista raftingen för mig i Panama.

Planen är att lämna Boquete på antingen fredag eller lördag och möta upp en Christina i Santa Teresa i Costa Rica. Där ska vi bo på gamla goa Atrapasuenos, den plats jag och Tedde bodde på i december 2010, till den 15 september och sen bär det av mot Mexiko.

Detta är bara början på min resa.

Igår så kom tre tyska snubbar fram till mig som frågade om jag skulle snurra eld på grillfesten. Anledning? Dom kände igen mig från min youtube kanal och frågade om mer engelska klipp. Givetvis började jag fundera mera och ska försöka, som jag alltid säger, satsa på mera video. Fast på engelska. Jag gav folket det dom ville ha. Eld för hela slanten och folket som jag raftat med under dagen var också där.

Kärleken var på plats igår. Kärlek till livet. En snubbe från raftingen under dagen frågade mig hur jag lärt mig snurra eld. Jag har i stort sett lärt mig själv svarade jag. Man börjar bara, precis som med raftingen och förklarade att jag lärt mig det jobbet här också. Jag började bara.

• Dude, what can´t you do?

Tänker i två sekunder.

• I can not die.

Så kändes det igår. Livet är så overkligt just nu. Och jag är på väg mot Mexiko. Vad ska hända där?

En annan sak igår var att jag också kände mig rolig igen. Jag började dra skämt. Jag hade en liten stand up show till tyskars, amerikaners, panamaniers och andra backpackers lycka. Lite full med vadå? Jag kommer börja skriva skämt igen och öva på olika hostels. Det är ju som med allt annat, man gör det bara, sen ordnar det sig av sig självt.

Jag lovar och svär, på heder och samvete, att en dag kommer ni få se mig med ett trådlöst headset med två eldklot runtomkring mig mitt upp i att uppträda med min egna "Swedish dude does stand up fire show." Säkert på en gata men kanske på en teater.