Min ehh, blogg... Hej igen. Det är väl när något som idag skedde en människa som har blogg borde skriva något. Det kan fungera lite som terapi istället det här.

Min älskade rafting och alla de historier som följer med visade idag det ansikte jag lite gått och väntat på. Det finns många faror i denna sport och när dom blir verklighet så känner jag redan att dom verkligen sätter sina spår. Första gången jag lurade döden var på ett tankfartyg då jag svettades ensam nere i en nysteamad tank och höll på att svimma av vätskebrist, den andra på toppen av Mount Kinabalu då jag igen svimmar av utmattning på grund av feber och idioti. Sen lekte jag med vågor i Costa Rica och strömmarna höll på att skriva mitt sista kapitel och så idag som nog är den mest skrämmande situationen.

I en av det sista partierna så går floden jag är i i en 90 graders vinkel och med åren har vattnet gröpt ur ett stort hål i bergsväggen. Detta hål går att se när vattnet är lågt och då utgör det ingen fara, men alla guider har pekat mot denna del och sagt att här måste man verkligen akta sig om någon månad. Detta är en av dessa månader. Det gäller att hålla till höger och försöka komma bort så fort som möjligt helt enkelt. Idag skedde förutom detta också alla andra situationer som kan ske i en flod. En kvinna fastnar under flotten i säkert 5 sekunder, en man ramlar i och katapulteras under flotten långt bortåt var bara två av de flera saker som fick adrenalinet att flöda lite extra. Alla situationer löstes på ett riktigt effektivt sätt tills vi då kommer till det sista partiet och jag minns nu hur vi båda lite nonchalant börjar ta oss nerför för partiet utan att hålla tillräckligt åt höger. Vi kommer tvärs in mot bergsväggen och på grund av hålet som är urgröpt där så ställer sig flotten genast upp mot väggen och vattnet gör att vi snabbt välter. Det gick skrämmande fort och jag sugs direkt in i detta hål i bergsväggen. Jag ryser lite när jag skriver nu för allt försvann så fort och verkligheten blev bara svart. Kolsvart. Flotten flyter nerför floden tillsammans med resten av folket men jag dyker aldrig upp till ytan. Guiden Tini sa efteråt att han var väldigt rädd för det som faktiskt skedde. Jag satt fast under vattnet.

Inuti detta hål i väggen så snurrar vattnet runt med en fruktansvärd kraft och jag försöker till en början simma men det är omöjligt. Jag vet inte vad som är upp eller ner och jag känner bara hur jag slösar kraft. Min tanke när flotten vält runt var att nu måste du vara lugn men det gick snabbt över till panik för jag visste precis vart jag befann mig. Jag börjar sprattla och försöker känna efter vad som helst som kan vara till hjälp men kroppen snurrar bara okontrollerat runt. Då kom tanken jag var rädd för, tanken som idag satt saker på sin spets. Jag slutar göra motstånd och försöker se något men det snurrar fortfarande bara runt. Ingen kan rädda mig i denna plats nu. Det finns absolut ingenting jag kan göra än att vänta.

Då dyker den mening upp som fortfarande sitter kvar inom mig. Det här är alltså stunden då jag dör säger jag till mig själv. Det var mer än märkligt för några sekunder innan skrattade jag, nu rullar jag bara runt och vet att jag kommer dö. Det jag läst i min lilla rafting bok är att man ska försöka krypa ihop till en boll och hoppas att vattnet skjuter bort dig. Dock hade jag inte mycket hopp om detta för att jag befann mig inuti ett hål i berget och denna teori gäller mera i öppnare delar av floden. Jag visste att jag skulle dö oavsett vad jag gjorde helt enkelt och började panikartat acceptera mitt öde. Nu sitter jag ändå här och skriver och jag vet inte hur det gick till men vattnet skiftade tillslut från becksvart till lite ljusare. Det där måste vara vattenytan, det här är ytan, snart kan jag andas igen. Jag andas. Jag lever.

Mitt huvud dyker upp och flotten är långt borta. Tini och det andra sitter bara och väntar på att jag ska komma upp och han skriker att jag ska simma åt höger. Jag hör honom och försöker simma men kroppen gör inte som jag säger åt den. Jag har inte mycket kraft kvar men med hjälp av flytkraften från min flytväst lyckas jag förflytta mig åt höger och komma tillbaka till båten. Väl inuti igen så knäpper jag upp flytvästen och sätter mig i mitten av flotten och försöker känna om jag har några skador. Tini ser skräckslaget mot mig och jag nickar bara ja till svar och säger att jag var inuti berget. A lucky man my friend. You are a lucky man hör jag och jag får några bestämda klappar på min axel.

Nu sitter jag och försöker bestämma mig om jag verkligen ska fortsätta med det här. Ska upp till Costa Rica för att förnya mitt visum och chilla på en strand en stund. Vill snurra lite eld och skingra tankarna.