Kan inte hantera internet

Har saknat den gamle goa bloggen. Tyvärr har jag stora problem att hantera internet. Det spårar alltid ur...

Oljehamnens mentalitet

En svinkall vintermorgon mitten av december djupt innanför grindarna i göteborgs oljehamn. Portlåset trycks in och du kan enkelt se vilka fyra siffror som använts sedan något som känns som tidernas begynnelse. Fettet från tusentals kanske miljontals tryckningar har pressats in på knapparna så att man nästan kan gissa sig till koden för att komma in till denna sletna "mäss" som dom så käckt kallar den. Det är ju rätt nära sjön iallafall så dom känner sig nog berättigade att kalla den så. Eller så finns det så många avdankade gamla sjömän som gått iland som bara inte kan sluta använda olika sjöfartstryck så att det bara måste heta mässen. 
 
Dörren smälls igen bakom mig det kalla islandskapet byts ut mot ett obehagligt onaturligt vitt sken från ett lysrör. Det surrande ljudet från elen som tänder gasen där inne i glasröret gör sig bekant. En droppande kran hörs och har sällskap med några halvätna tvålar.
 
Jag har gått iland sedan länge. Oktober november 2010 var sista gången jag såg Bro Anton försvinna bakom några cisterner i vid Hamburgs varv. Taxin svishade sig fram till flygplatsen. Jag landade i Sverige och köpte snabbt en biljett ut i världen. En resa som kom att förändra mitt liv totalt. Nu är jag tillbaka i Sverige. I Göteborg. Med nya mål och nya kapitel att skriva.
 
Jag går vant in till mässen, tar en kopp, sätter den i kaffemaskinen och trycker på en stor kopp kaffe. Det surrar till. Klockan är 04:45 och jag är påväg ut till en kaj för att koppla en slang och sitta av ett 12 timmars pass. Mentaliteten i oljehamnen är precis vad man kan tro sig den vara. Någon enstaka gång kan man få en ljusglimt till samtal men mest så ja...
 
Dörren smälls igen. In kliver en man i 40 års åldern. Han ser fortfarande rätt ung ut. Kör en gammal sportbil är renrakad och pratar ofta om Thailand eller om varför jag inte borde få en fast anställning på detta jobb. Folket hälsar på varandra. Mannen, vi kan kalla han för Tom. Tom Slusk. Tom sjunker ner på en stol med koppen i handen.
 
- Att man kan låta en arier göra sånt här va?
 
Det skrattas lite. Folk vaknar till en stund för att höra vad som komma skall. Det brukar ofta vara snabba korta diskussioner med mycket gliringar, bryska ord och verkligen extremt icke politiskt korrekt inne i mässen. Man sitter bara där för en kopp kaffe för att sen sätta sig ensam ute på någon kaj. Det är en kultur att få till något skratt eller höra något skvaller inne i mässen.
 
- Va? Va? Eller hur?! (Tom ser sig runt och upptäcker han att fått lite uppmärksamhet.) Att utsätta en VIT man att gå ner och skita ner sig för att koppla en jävla oljeslang! Va? Helt jävla absurt ju!
 
Det surplas nu fritt på kaffet och ingen säger något. Något harkel kanske men inte mycket mer men man kan känna att folk är lite roade. Det är tidigt på morgonen och ingen orkar väl mer än bara låta orden passera tinningarna. Jag sitter halvt vänd mot Tom och har mina ögonbryn en aning upphöjda och fångar Toms blick.
 
 - Eller hur Martin? 
- Jaa du Tom... (blir avbruten)
- Kan vi inte alla bara gå ihop med lite stålar och förslava några fler Filipiner för att göra den här skiten åt oss? Sen håvar vi in stålarna istället och tittar på medan dom sliter ut sig. Dom där jävla små guling aporna kan ju bo i några tält här i hamnen. Den där bortglömda oljegropen är väl lika bra som vilken plats som helst!
 
Tom stirrar nu mig rätt in i ögonen för att se om jag reagerar lite.
 
- Jag tillhör ju den ARISKA rasen och det borde vara olagligt att utsätt mig för sånt här. Att samhället inte kan rätta sig lite efter hur man faktiskt vill leva lite för en gång skull. Fan säger jag bara.
 
Tom sänker sitt kaffe och smäller ner koppen på bordet. Nöjd med sig själv att kanske retat upp någon. Jag ställer mig upp. Vill säga något och gör ett försök.
 
- Synd bara att vi alla är lika mycket slavar här.
- Ha! Vad menar du?!
 
- Först värt att nämna är att det sägs att det aldrig funnits så många slavar på jorden som nu. Men också på gammal sydstats epok i förenta staterna så avskaffades slaveriet av ren lathet. Vissa säger att trots att du hade människor som utförde bomullsplockning tillexempel så var det för jobbigt att ha husrum, mat och kläder åt dessa människor.
Därav föddes tanken av att om man ger människor en lön istället och låter dom själva förse sig med mat, husrum och kläder. Men att man kontrollerar tillgången och pris på denna inventarie till den gräns att man måste samtidigt utföra ett lönearbete för att kunna ens existera. Sedan inför man "utbildning" till folket där det sista man lär ut är den kunskap du behöver för att faktiskt kunna existera. Att veta hur man odlar, klär sig och vikten av god sömn tillexempel.
Du och jag Tom klarar oss inte utan att behöva jobba idag. Vi kan mycket men inte tillräckligt för att förse oss med de mest basala saker för att bara hålla oss vid liv. En mindre vet vi hur vi fungerar och samexisterar i grupp utan att hamna i konflikt.
Vi är alla slavar åt ett system som skapats åt oss men sedan fortsatt formats av oss och nu upprätthålls av våra jämlikar. Det är inget mått av hälsa att vara bra anpassad till ett redan sjukt samhälle. Ju mera du försöker passa in i dom ramar du har runtomkring dig och tror på den propaganda som göds ut i ditt personligt skräddarsydda sociala medieflöde. Ju sjukare blir du. Och innerst inne vet du om att något är jävligt fel. Du dock bara följer med i ditt flöde likt metspöflöte på vattenytan i väntan på att det nappar. 
 
Tom bara stirrar på mig. Det var nog den längsta monologen han varit med om sedan Full Metal Jacket filmen han såg för femtielfte gången i lördags. Det är dags att gå ut till kajen. Folk tar på sig hjälmar och tvättar sina kaffekoppar. Ute väntar en isande kyla som långsamt kryper sin in innamför skinnet på dig och kyler ner kroppen inifrån och ut.
 
Hur fan gör man för att detta ska få ett slut?
 
 
 
 
 

RSS 2.0
Kilroy Travels Calmare Honung Reseklipp från Asien!