cmj's sjömansblogg

Denna text är väldigt lång för att vara ett blogg inlägg. I år efter år har jag suttit och skrivit historier med mig själv som fokus. Nu försöker jag skapa något annorlunda.

 

Ni som vill ge krtitk kör hårt, det är därför jag lägger upp det här.

 

 

 

---

 

 

Det är ju knappt att man kan komma fram för att det är så mycket människor överallt. Märkligt att jag inte känner igen ett enda ansikte trots att jag går hit varenda dag.

 

Likt ett myrsamhälle så väntar folket snällt på sin tur vid stopp ljusen. Den lilla röda gubben förvandlas till en grön och med det klassiska klick ljudet för syn skadade i bakgrunden, så börjar ett folkhav korsa gatan. 50 meter fram så ligger fiket Atrapasuenos. Det är lunch timmar och som vanligt väldigt packat med folk.

 

Atrapasuenos. Dröm fångare på spanska. Kanske det är vad jag behöver just nu. En dröm, ett mål. Mannen kliver in på fiket och ser en lång slingrande kö. Eller bara en latte och smörgås och att kön rör sig lite snabbare.

 

Människorna bakom disken är förberedda på att det ska komma mycket folk och kön går snabbare än han tänkt sig. Precis innan han ska få beställa så ringer hans mobil telefon. En Iphone fiskas upp samtidigt som en av kassörskorna kommer fram.

 

• Hejsan, oj ursäkta. Plockar upp telefonen.

• Vad får det lov att vara? Säger kassörskan.

 

Kvinnan bakom disken är runt 25 års åldern med axellångt mörkbrunt hår som sitter ihop satt till en hästsvans, hon har ett grönt förkläde som är fikets egna arbetskläder och perfekt smink som inte egentligen behöver vara där för hon är vacker som hon är. Alla kvinnor bakom disken på fiken i den här stan ser bra ut. Det är nästan ett krav om du ska få jobbet att se lite bättre ut än alla andra. Irriterat medveten över att nästa kund står och pratar i mobil telefonen samtidigt som han ska beställa, så fortsätter hon ändå att göra sitt jobb och ta mannens order.

 

• Ehh ja du, det får bli en brie salami tack. Sätter telefonen mot örat.

• Tjeeeeeenare Johan hur känns det?

• Hej Tobbe, jo det är la som vanligt.

• Som vanligt? Det är ju för fan den största dagen i våra liv idag. Om allt går som det ska så har vi lyckats på riktigt! Money my friend, vi kommer rulla runt i skiten! Woohoo!

• Något mer? Kvinnan bakom disken försöker få kontakt.

• Mmm, jo det har du kanske rätt i. Svarar Johan till telefonen.

• Men för fan Johan ryck upp dig. Vart är du nu? Atrapasuenos som vanligt eller? Jag kommer dit så kan vi peppa tillsammans.

• Något mer? Kassörskan märkbart irriterad.

• Nej Tobbe vi kan väl ses på kontoret sen? Tobbe? Tobbe? Hallå? Han har redan lagt på.

• Något mer?

• Vad är det?! Johan ryter nästan till och ångrar sig genast över att han låter ilskan som hans kollega framkallar gå ut över någon oskyldig.

• Ska du ha något mer? Säger kassörskan.

• Ja ursäkta mig. En latte också tack.

• Okej det blir 85 kronor.

• Varsågod. Räcker över pengar.

• Vi kommer ut med det strax, du kan sätta dig ner så länge. Som rinnande vatten försvinner effekten av Johans humör på kassörskan samtidigt som hon hälsar nästa kund.

• Okej, tack tack.

 

Det är mycket rörelse i fiket när Johan försöker se ett ledigt bord men snart ser han hur några människor precis ska lämna hans favoritplats. Han skyndar sig dit för att knipa den. Dom lämnar kvar en fruktansvärd massa gamla brödkanter och kaffekoppar efter sig. Trots att dom ser hur Johan står och väntar för att sätta sig på samma plats, så går dom utan att se sig om. Han skjuter undan skräpet på bordet, sjunker ner i en fåtölj med en suck, gnuggar sig mot tinningen och sluter sina ögon.

Varje bord har stora vinröda fåtöljer runt omkring sig och ovanpå så vilar en stor centimeter tjock glasskiva. Under glasskivan så finns olika illustrationer av små indian tipi tält och ska föreställa någon slags tidig kolonial tid i Amerika. Färgen som går genom fiket är mörka nyanser av rött, blått, grått på grund av hela fiket ligger i ett hörn av en byggnad och att dagsljuset skiner genom de flera stora fönsterna, så tänker man inte på de mörka färgerna. Men under kvällstid så kan stället bli riktigt mysigt. En stor dröm fångare hänger i taket och fiket har generöst med växter överallt som har som funktion att skymma vissa platser mer än andra.

 

• Är den här stolen ledig?

• Va?

• Skulle jag få kunna låna den här stolen?

 

En kvinna i 45 års åldern, med tajt mörkblå kjol och knästrumpor ner mot ett par matchande klack skor, står med ena handen på fåtöljen mitt emot Johan. Han öppnar sina ögon och fångar hennes lätt stressade ansikte. Hon är där med tre andra affärskvinnor och alla letar febrilt efter att få tag i något att sitta på.

 

• Nej då ta den du.

• Tack så mycket! Vänder sig om. Här tjejer jag hittade en stol så det är lugnt.

 

De andra kvinnorna hyllar sin kollega.

 

Det är precis som i en djungel det här. Stadsdjungel. Vill man ha något i den här stan så måste man genast ta det, för annars kommer någon framför och kniper det mitt framför näsan på dig. En stol, ett jobb, en affärside. Jag känner till djungelns regler nästan lite för väl. Kommer du på en bra ide före alla andra i den här världen då har du lyckats. Det är precis vad jag och Tobbe gjort. Just jävlar Tobbe kommer ju hit så jag behöver egentligen den där stolen.

 

En ung tjej svarar i sin mobiltelefon vid bordet bredvid. Hon skrattar högt samtidigt som hon berättar om sin dag. Flera armband, stora färgglada öronhängen och stilen på hennes kläder avslöjar ett ungt rebelliskt sinne. Hon dricker på en latte och justerar på en lila gul handväska som ligger under hennes stol. En man i 30 års åldern sitter i en mörk kostym och ser funderande, nästan gränsande till apatiskt mot henne. Han ser bra ut. Kemtvättade kläder, ny frisyr, god parfym och en klocka som är lika mycket till att visas upp som att visa tiden. Han ser buissness ut skulle den unga tjejen skulle uttrycka det.

 

Undrar om 10 år ifall hon kommer ha samma 30 års kris som jag? Hoppas inte det. Hoppas hon väljer att följa sina drömmar oavsett pris, att våga riskera allt för att vinna sann lycka. Att våga. Tänk om jag någon gång skulle kunna våga lite i livet?

 

En servitris kommer ut med beställningen och plockar bort skräpet från hans bord. Den unga tjejen reagerar över Johans undrade blick och ursäktar sig till telefonen att någon kanske vill henne något.

 

• Ursäkta men ville du något eller?

 

Efter ett kort ögonblick för länge, så reagerar till slut Johan och vänder lugnt tillbaka sin blick mot sin kopp. Det är bara en sån som Johan som kan lyckas med att få en sådan situation att inte kännas obehaglig. Utan att göra sig till, utan att skämmas så vänder han bara bort sitt ansikte, fortsätter med sitt liv och så var det inget mer med det. Johan har alltid varit den trygga individen i skolan och bland vänner. Aldrig har han skrytigt, aldrig hävdar han sig och sällan känner man sig obekväm runt omkring honom. En kille i hans kaliber borde inte hålla sig singel länge men trots att han egentligen inte behöver anstränga sig för att få tjejer intresserade, så har det bara blivit några få tre månaders förhållanden i hans liv.

Tjejen ber ytterligare en gång om ursäkt till sin mobil telefon och fortsätter prata samtidigt som hon sneglar mot honom en gång till. Kostym, god parfym och vilken klocka. Killen är ju ett kap. Hon ångrar sitt lätt barska uttalande och vänder sig istället lite mot honom. Hon vill fånga hans uppmärksamhet igen men när hon upptäcker att han inte är intresserad av att se mot henne, så fokuserar hon på att prata och vänder tillbaka sina ben. Johan ser ner mot sin kopp, kisar lätt med ögonen och rynkar ner pannan mot näsan. Det ser ut som att han är totalt fokuserad på att dricka sin latte i exakt rätt mängd vid precis rätt tidpunkt. Han lyfter reflexmässigt på sin kopp och smörgås så att servitrisen kan torka av glasskivan. Hon tackar honom och försvinner bort in bakom kassan tillsammans med allt skräp. Johan lutar armbågen mot glasskivan och sätter sin hand mot pannan. En långsam suck drar fram tankarna.

 

Vakna halv sju, duscha, klä på mig äta frukost och ta mig till swedbanks huvud kontor. Vända papper, vända papper, vända papper. Till gymmet, hem, duscha, laga lite käk eller äta ute, kanske sätta på bruden mot kvällen och så börjar det strax om igen. Det är vad jag gör. Det är mitt liv.

 

Varje dag går han hit till Atrapasuenos för att äta sin lunchsmörgås. Varje dag i snart 8 år har han gjort det här och nu när stressen från stadens djungel sakta blandas i hans blod, när pressen av att ständigt prestera är ett faktum så kommer tankarna om tvivel fram. Människor runtomkring honom i livet har upptäckt hans depression men ingen tycker egentligen synd om honom. De närmaste runtomkring honom har också sett en ung glad individ gå från barndom till vuxendom och få precis allt i livet. Precis allting har gått Johans väg och idag ska han få en befordran och bli chef över ett dotterbolag till swedbank. Han ska bli aktiemäklare och om dotterbolaget går som det är tänkt, då kommer Johan säkert bli rik. Alla försöker peppa honom och säger hur avundsjuka dom är på att han så ung lyckats komma så långt.

 

Jag gick den vanliga vägen, den rätta vägen. Sitta på ett traktor flak efter gymnasiet och rakt in på högskolan till mamma och pappas förtjusning. Ekonomi linjen. Ekonom. Folk är så fruktansvärt imponerade av mig. Varför då? För att jag kan ha kostym till vardags? För att jag har pengar? Vart tar åren vägen egentligen? Det var precis som att jag var femton sen poff tjugofem och poff grattis du är nu trettiotvå och vi undrar när vi kan säga grattis, nu är du farsa. Tänk om en kamera blixtrar till när jag går utanför den där dörren, sen så ger någon mig ett trettio år gammalt framkallat kort på mig då jag var trettiotvå och hade exakt samma tankar nu som då. Skulle jag bli förvånad?

När vi alla var kids så var livet så mycket enklare. Inga krav, ingen tävling om vem som äger mest, inga ärenden, inga papper, inga pengar. Precis. Inga pengar... Alla hade vi roligt ända tills man va tvungen att köpa egna saker, ända till man var tvungen att lista ut ett sätt att tjäna pengar och fundera på vilket jobb man ska ha. Snacka om att skjuta sönder all humor och all kreativitet med ammunition om begreppet "pengar" mot barns huvuden. Har du mycket pengar så kommer du ha så mycket prylar att du omöjligt kan vara ledsen! Så äre i världen vettu! Det är vad alla mina kollegor utstrålar. Mera pengar är nyckeln till framgång. Nyckeln till sann lycka. Man kan väl säga som så att jag blev det som man drömde om som liten. Jag blev en massa jävla pengar helt enkelt. Dom måste ha skjutit mig bakifrån för jag minns inte hur jag tänkt på vägen hit.

Jag orkar inte ens vara med de andra vid kafferasterna på kontoret längre utan sätter mig här istället. På Atrapasuenos. En god latte har dom men 35 spänn? Det känns ganska overkligt att det ska kosta så mycket för lite kaffe ändå. Tankarna smyger på mig igen och det känns som ett gift sprider sig i kroppen. Hjälp mig. Hjälp mig någon. Snälla ge mig styrkan att ta mig härifrån för jag orkar inte längre, jag ser inte någon poäng med att leva så här. Vad är målet med livet när man går den riktning jag nu går? Vad är det man ska göra med livet egentligen? Tjäna ännu mer pengar? Köpa ännu mer saker? Hur jävla snabb ska en dator behöva bli innan man bara köper en och är nöjd med den? Om människan kommer finnas i evighet, kommer då folk fortsätta köpa nästa modell dator och nästa modell skrivare till tidens ände? Är systemet vi har idag det system människan kommer leva efter i 1000 år till?

Egentligen borde jag väl skaffa barn nu om mitt liv verkligen ska gå efter den mall min familj subtilt lägger fram. Fan jag vågar ju inte ens berätta för mina föräldrar att jag haft en tjej i fyra månader nu. Min far har redan börjat planera hur trädgården ska se ut då när hans barnbarn kommer leka där. Min mor skryter för sina väninnor hur många flickor som ringer mig hela tiden och hur jag snart träffar den rätte. Dom pressar mig inte direkt men indirekt ser jag precis hur dom tänker och jag kan inte klandra dom. Givetvis vill man att sitt enda barn ska lyckas här i världen. Dom pushar mig på det sätt som dom själva lyckats.

 

Den unga tjejen stoppar ner sin mobil telefon och reser sig upp och börjar göra sig redo att gå ut genom dörren. Hon ser mot Johan och lyckas fånga hans blick. Hon ler, Johan ser. Han nickar lite till svar innan hon går förbi honom för att ytterligare bekräfta situationen tidigare. Det klingar till i dörren och hon möts av någon på väg ut. En ung man i 27 års åldern kliver in och har med sig en back packer ryggsäck full med olika små tygflaggor på. Kort blont rufsigt hår, runt 1,75 lång, lätt hängiga jeans, en cool T-shirt med alla slags färger och en sliten brun höstjacka ovanpå. På hans handled finns ett makramé armband och runt halsen hänger flera olika glasbitar och stenar som utstrålar främmande kultur. Killens leende talar för sig själv. Vagabond med stora bokstäver. Platsen som precis blivit ledig från den unga tjejen ockuperas strax av resenären och Johan ser nyfiket på hans ryggsäck då den slängs ner bredvid stolen. En hatt beklädd med tre olika fjädrar, en gul, en röd och en blå hänger med ett litet snöre vid sidan på ryggsäcken. Ett par vandringskängor hänger på andra sidan och rep från en hängmatta sticker ut från något som ser ut som ett lock på hela väskan. Innan Vagabonden går fram till disken så faller han pustande ner i den vinröda fåtöljen och skrattar lite för sig själv. Han ser ut att vara den lyckligaste skit Johan någonsin sett. Inte ens en hundvalp kan utstråla så mycket livsglädje som den här Vagabonden. Johan börjar se ifall han kan känna igen några av flaggorna på hans ryggsäck.

 

Brasilien, Grekland, England, Australien, USA... Herregud jag känner knappt igen en femtedel av flaggorna. Har han verkligen varit i alla dessa länder? Undrar vart han ska härnäst? Kanske jag ska fråga honom?

 

Vagabonden ser mot honom med ett leende och Johan vänder bort sin blick för att ta en tugga på smörgåsen.

 

Vad gjorde jag nu? Jag har väl aldrig varit rätt för att prata med folk? Jag känner mig lite i en annan värld med de kläder jag har på mig dock. Vi måste se ut som dom totala motsatserna här nu. Det skulle man ha ett kort på egentligen. Det kanske jag skulle kunna rama in och ha på min gravsten med ett citatet att "jag kanske inte hade alla pengar i världen, men jag blev i alla fall inte som han" och så en pil på mig. Det klingar till i dörren igen och Johans kollega Tobias kliver in. En lögn lika välgjord som om Tobbe själv skulle smidit den.

 

Tobbe var den populära fotbolls killen när vi alla var kids. Lika kaxig på plan som utanför, först med att förlora oskulden, först med att tjuvröka och först med att prova kokain. Runt 1,78 lång, fem år äldre än Johan, långt kritvitt tunt hår som han försöker hålla i ett backslick så gått det går, läskigt blå ögon, relativt muskulös och en skrämmande naturlig förmåga att kunna ljuga sanning i ansiktet på vem som helst för att få det han vill ha. Detta enormt självsäkra beteende har fått honom dit han är idag. Han saknar också totalt empati och har inga svårigheter alls att investera i bolag som till exempel Blackwater. Ett företag som tillhandahåller med legosoldater i Irak och kända för att göra det ingen annan vill göra, även om det betyder att döda civilila. Om det går att göra vinst så ska man göra vinst, det är hans filosofi.

Johan och Tobbe växte upp i två olika förorter men gick ungefär samma linje i livet. Efter högskolan jobbade Tobias utomlands tillsammans med banker i Estland. Han gjorde stora vinster som han tog med sig hem och blev sedan head hunted av Swedbank.

Johan som precis gått ut högskolan med högsta betyg fick genast en anställning av samma arbetsgivare och troligen strategiskt kontorsplacerad bredvid Tobias. Snabbt så såg Tobbe den talang Johan besitter om att förstå hur aktiemarknaden fungerar. Tobbe blev såklart extremt populär på kontoret och blev snabbt kompis med alla möjliga slags chefer och har kontakter över hela stan. Johan har kunskapen och Tobias kontakterna. Tillsammans är dom två perfekta för att överleva då djungelns lag råder där man antingen äter eller blir bli uppäten. Johan vet det också allt för väl och därför har han låtit honom in på livet lite för mycket. Något han nu ångrar varje dag.

Tobias står mitt inne i fiket och ser ut över folket. Johan gömmer sig bakom en växt som liknar en stor ormbunke och vill bara försvinna.

 

Se mig inte, se mig inte, se mig inte. Kan du bara inte tro att jag gått tillbaka till kontoret istället?

 

Tobbe tar upp sin mobil telefon och börjar slå ett nummer. Johans telefon börjar vibrera och exakt när han plockar upp den så upptäcker Tobbe honom och börjar göra sin väg genom vimlet. Hans kritstrecks blåa kostym får människor att reagera lite och det syns att han älskar uppmärksamheten.

 

• Sitter du här i hörnet helt ensam och inte ser när en kollega kliver in va? Ringde precis till dig för att se om du gått tillbaka till kontoret. Hur är läget gamle vän?

 

Jag vill dö.

 

• Bara bra. Själv?

 

När Tobias passerar Vagabonden så rycker det i hans ansikte. När han måste kliva förbi ryggsäcken så himlar han med ögonen mot Johan i hopp om att få samma reaktion.

 

• Meh! Inte ens en stol har du paxat åt mig? Vad är det här för stil? Ursäkta men jag tar den här. Lugnt va?

 

Tobias rycker bort fåtöljen som Vagabondens ryggsäck lutar sig mot och den faller ner på golvet.

 

• Oj, din ryggsäck ramlade visst ner här. Herregud har du verkligen varit i alla dessa länder?

 

Vagabonden ser upp mot Tobbe och med ett hopplöst ansikte så höjer han lätt sina ögonbryn och synar honom från topp till tå. Han är så långt från imponerad man kan bli av denna kostymklädda figur och anstränger sig inte ens till att svara med ord, utan nickar bara bekräftande till frågan.

 

• Herregud det där är Laos flagga va? Där håller ju kineserna på att bygga inte bara en utan tre feta jävla dammar just nu så att kineserna kan få lite extra kräm. Det är det bästa med Laos. Bara en massa trötta gamla munkar utan någon som helst handlings kraft. Det är bara att börja fördämma och börja tjäna pengar. Där har vi allt dragit in lite stålar Johan. Eller hur?

 

Herregud så pinsam han är. Skryter om hur mycket pengar vi tjänar, boxa mig inte på armen som om vi vore vänner. Boxas. Fy fan vad jag hatar dig.

 

• Läste någonstans att en Laotisk munk satte fan eld på sig själv där i protest mot något humanitärt dravel. Perfekt ju! Självmord som protest! Det borde araberna ta lärdom av så hade vi bara behövt städa upp lik istället för att muta nya regeringar. Men nu är det slut på placerandet kompis. Nu är det dags att någon gång i månaden skriva en påhittad analys och låta folk placera genom oss istället. Nu kan vi börja ta sikte på lyxyachter, bilar, brudar va fan jag ska nog köpa en egen ö i Karibien. Dom är inte så dyra faktiskt. Sätter armarna bakom huvudet och slappnar av på ett sätt bara Tobbe kan. Genom att ta så mycket plats som möjligt.

• Riktigt så är det ju inte Tobbe. Om några år kanske vi kan börja dra in sådana pengar men det kommer kräva mycket arbete tills dess.

• Och det är ju det du är så bra på Johan. Om det krävs gröna fingrar för att plantera en trädgård så har du fan guldögon som kan syna aktiemarknaden som du gör. Jag fixar kunder så fixar du det praktiska. Det där har vi ju redan gått igenom. Koncentrera dig på mötet nu istället.

 

Precis Tobias det är jag som gör allt arbete och det är jag som kommer fortsätta göra allt arbete. Jag hatar dig inte för du är ett egoistiska svin som går över lik för att tjäna pengar. Jag hatar dig för att jag är beroende av dig för att kunna fortsätta ha ett jobb. Jag hatar att du lyckats lägga upp en lina kokain till exakt rätt person vid rätt tid på dygnet och lyckats bli kompis med varenda bankchef i stan. Men värst av allt så hatar jag mig själv för att jag låtit mig hamna i den här jävla sitsen. Jag hatar mig för att om vi inte går tillsammans till mötet om en halvtimme och blir befordrade, så kommer du hitta någon annan att ta min plats. Någon som kanske inte är lika bra som jag, men någon som inte kommer klaga, någon som verkligen vill ha det här jobbet, sen kommer du ordna så att jag aldrig mer får ett jobb i den här stan. Jag kommer bli svartlistad. Jag kommer bli arbetslös. Egentligen vill jag ju bara sluta den här skiten men vad ska jag göra då? Jag har ingen lust att börja om på någon annan karriär och så måste jag betala av alla de lån jag tagit på lägenhet, bil, studier... Det här är därför jag inte kan röra mig. Jag är fast här. Den bank jag jobbar för har lånat mig så mycket pengar att jag nu är fast här.

 

Vagabonden suckar högt och ställer sig upp för att gå och beställa något. Han fångar Johans ögon och utan att egentligen göra ett dömande ansiktsuttryck mot honom, så känner han sig ändå skyldig på något vis. Han känner sig som om att det skulle vara något slags brott att umgås med den människan mitt emot. Tobias lutar sig fram över glasskivan och Johan ser att hans pupiller vidgat sig så att iris knappt syns längre. Kokain. Han är hög som ett hus.

 

• Fy fan vilken loser va? Det är såna jävla latmaskar som reser runt sådär som våra skattepengar går till. Om dom inte fastnar i en LSD psykos eller dör något slags hemmagjort bungyjump i i Amazonas djungeln, så kommer dom sedan hem och är så fucking arbetslösa det bara går att bli. Va? Nej dom fyller verkligen ingen funktion i världen. Det är tjänstefolk som vi som lyfter vårat land till den ekonomiska kraft vi har idag. Tobbe lutar sig tillbaka igen.

• Jag tror inte jag håller med dig där. Han har säkert levt mer liv än både du och jag tillsammans.

• För i helvete Johan kan du sluta prata om resor och äventyr någon gång? Du har varit så här för länge nu och du måste börja skärpa till dig om vi ska lyckas i livet. Killen där har inga pengar, fattar du det? Han är säkert hemlös och driver runt i världen och tigger sig fram genom att knyta några slags armband, eller så jonglerar med eld i ett gatuhörn i Mexiko city. Skulle du vilja göra det eller?

 

Resa runt i världen och leva på det man drar in för dagen. Inga lån, inga amorteringar, inga kvartalsrapporter, inget bankkonto inte mycket pengar men en fruktansvärt massa fritid att göra vad jag vill. Att öva på någonting som jag faktiskt tycker är roligt. Sen hem och jobba ihop lite mer pengar för att sedan dra iväg på nya äventyr. Tänk om jag började resa när jag fick mitt så kallade "startkapital" av farsan och inte satsade på skola och slaveri under banklån? Undrar hur mina föräldrar skulle reagerat? Vem fan bryr sig egentligen? Vill mina föräldrar inte att jag ska vara lycklig? Han där är lycklig. Killen sitter ju och småskrattar för precis ingenting. Det skulle jag vilja ha.

 

• Kanske.

• Kanske?! Vill du resa som en sådan där fattiglapp eller? Få malaria, bli rånad, och skita i ett hål i marken så fort du du måste på toa? Det är ju för fan inget liv. Vad är det med dig Johan? Vi ska ju bli befordrade idag har du glömt det? Jag hoppas verkligen inte du går och tänker på att resa iväg eller nåt för det är ju nu i början i nyckel perioden vi måste kämpa som mest. Förresten så snackade jag med lite potentiella kapitalplacerare till dotterbolaget idag och dom vill ut och se stan ikväll. Ska du med eller? Det kan vara bra för dig. Jag har dragit i lite kontakter och snövit kommer komma att hälsa på också, om du förstår vad jag menar. Då glömmer du nog bort drömmar om att bli fattig och bögvåldtagen bakom en container i Venezuela.

• Nej tack Tobias. Jag måste hem tidigt idag.

• Jaha, skyll dig själv då. Fan har dom några goda kakor här eller?

 

Tobias ställer sig upp och hamnar bakom Vagabonden i kön. När dom kommer fram till disken så blir resenären lite chockad över priset på en kopp kaffe och kliar sig i huvudet. Tobias suckar så högt att han nästan tappar andan och kan inte hålla tyst.

 

• Öj kompis. Du kanske skulle prova att ställa dig bakom disken och jobba lite så kanske du skulle ha råd med en kopp.

 

Johan ser det hela och vill bjuda honom på en kopp kaffe men bara tanken av att gå fram känns obehaglig. Han känner sig så svensk och blyg man bara kan vara nu. Det är ju sjuka priser på det här stället och han har säkert råd med en kopp, men det är väl bara att han vet vad kaffe faktiskt kostar på lite olika platser i världen. Till skillnad från Tobias. Vagabonden svarar han inte och plockar tillslut fram pengar och köper sig tillslut en kaffe. När han sätter sig igen vid bordet bredvid Johan så pratar han för första gången sen han kommit in.

 

• Ursäkta mig men vet du vad klockan är?

• Ja då den är, nu ska vi se. Rycker fram armen. 12:45.

• Tack. Schysst klocka.

• Tack! Jag köpte den för några dagar sen bara. En 10 år gammal Brightling faktiskt. Dom blir mer värda för varje år som går. Visar upp den igen mot Vagabonden som nu rycker tillbaka och ser förvånande ut mot Johan.

• Jaha...

 

Varför sa jag det? Jag som aldrig brukar skryta gjorde det nu precis. Och varför har jag egentligen den här klockan? Den här killen skulle säkert kunna leva ett äventyr i flera månader för priset av den här klockan. Varför sa jag inte bara tack och fortsatte mitt liv som jag brukar? Varför frågar jag inte han någonting istället? Det är ju han som har historierna. Mitt liv går ju förklaras med endast tre ord. Befordrad deprimerad ekonom.

 

• Ska du iväg någonstans eller? Frågar Johan och spricker nästan av nyfikenhet men lyckas hålla sig lugn.

• Mmm, jag ska till Panama idag faktiskt.

 

Vagabonden spricker upp i det mest ärligt lyckliga leende Johan sett. Det är den totala motsatsen till vad han känner förgör honom bit för bit varje dag. Leenden som inte betyder något. Det finns inte en gnutta av missgynnsam het, inte en uns av falskhet bara ren och skär glädje över att få resa iväg i det okända.

 

• Oj okej, vet du vad du ska göra där eller reser du på måfå?

• Jag var där för ett år sedan och lärde mig rafting så att jag skulle kunna arbeta med det. Nu ska jag tillbaka för att arbeta en säsong som guide. Det står en stuga tom åt mig uppe i bergen av Panama som jag ska hyra. Där ska jag leka som ett barn igen och få utlopp för all min kreativitet. Ett leende större än det tidigare smittar av sig på Johan som inte kan annat än avundas.

 

Genast så ser Johan hur det här skulle kunna vara han själv som sitter där och skrattar. Han minns då han gick ut ur gymnasiet. Han ser det val han gjorde vid den ålder han hade minst aning om livet. Det val som kom att leda honom hit till den dag då målet av alla de år av arbete blir verklighet. Till då han klättrar ytterligare ett steg i karriären. Till idag. Till nu. Att sitta här ska vara själva orgasmen för varje börshaj. Känslan som Johan har nu kommer vara den exakta känslan då nästa gång en dörr av möjligheter öppnar sig. Ångest, avsky och längtan till det okända.

 

• Jaha, shit va coolt det låter? Hur länge sk... Innan Johan hinner fortsätta fråga så kommer Tobias tillbaka.

• Så du har ett jobb? Grattis för fan för det trodde jag inte sådana som du visste vad det var. Hörde du det Johan? Killen kanske inte är ett hopplöst soc fall ändå. Vad sa du att du skulle jobba med?

 

Att man måste skämmas för varje litet andetag denna människa tar. Det finns verkligen inte någonting som Tobbe skulle kunna ta till sig från denna individ. En person som fyllt sitt liv med livets visdom istället för universitetets logik. Det finns saker att lära sig här. Jag är dock inte denna persons motsats som jag trodde förut, Tobias är. Tobias och Vagabonden fastnar med att stirra mot varandra. Det ser precis ut som att Yin och Yang står och ser varandra djupt i ögonen och båda vet alltför väl att den andra existerar. Tobias står fortfarande upp och lutar sig en aning framåt och föreställer ondskan själv i världen, medan en färgglad person sitter med handen på sin ryggsäck, lugnt tillbakalutad mot fåtöljen. Det är som att samma sida på två magneter kommit precis så nära dom kan innan fysikens lagar snart skjuter dom från varandra. Vilken situation, vilket kort. Tänker Johan och försöker memorera det så gott det går. Det är just endast tanken att de båda existerar som räcker för att dom båda ska avsky varandra. Deras vägar i livet har format deras sinnen till att ytterst hata varandra mer än döden själv. Om jag tände en tändsticka just nu skulle nog rummet explodera för all ilska som utsöndras av detta möte.

Vagabonden fortsätter ge Tobias den kalla handen och svarar han inte. Johan ser hur Tobias blir mer och mer irriterad och försöker få honom att lugna ner sig.

 

• Han ska till Panama och jobba som rafting guide. Det låter fan hur coolt som helst. Eller hur?

• Ehh, guppa omkring i någon slags förgiftad malaria ränna? Nej tack. Stirrar stumt mot Vagabonden och sätter sig ner. Om ni två är klara om att diskutera vägen mot soc, så kanske vi kan ta och prata genom vad vi ska säga på mötet lite här. Vi får ju inte göra bort oss helt i alla fall.

 

Tobias börjar snacka strategier om argumentationstekniker och Vagabonden sätter in två hörlurar i öronen och plockar fram en bok. Under tiden Tobbe pratar på så försvinner Johan bort i sina tankar.

 

Att Tobbe aldrig kan hålla käft om pengar. Varför skulle han komma hit för och prata någon slags strategi inför mötet? Vi har ju pratat om det här mötet i tre månader nu. Vi kommer bli befordrade och jag kommer få jobba 24/7 för att få skiten att lyckas, sen så kanske vi kommer ha så mycket pengar vi kan drömma om. Om några år i alla fall. Vad är jag då? Trettiosju och pappa till två? När ska jag ut på äventyr då? När mitt största misstag flyttar hemifrån och lämnar mig gammal för att dö ensam på ett ålderdomshem så som farfar gjorde? Man kanske kan skicka runt mitt lik till olika delar av världen och knäppa några kort på det? Kanske starta en blogg också. Likkistans kulinariska väg till att bli Vagabond. Suckar. Hur många gånger har du tänkte så här nu Johan? Tretusenfyrahundrafyrtiosju? Inse att du aldrig kommer våga åka härifrån. Du kanske någon gång får turen att lyssna på någon som gjort allt det där du vill göra och så får du vara nöjd med det. Du kommer aldrig våga släppa precis allt och leva det liv som vi alla i början på våra liv får känna på. En kravlös tillvaro där du precis hela tiden gör det du vill göra, inte det någon annan säger att du måste göra. Snälla Tobbe nu håller du käft innan jag bryter käken på dig.

 

Vagabonden plockar ur sina hörlurar och lägger ner sin bok i en mindre ryggsäck han bär på magen. Den stora väskan ser så mycket lättare ut än vad den säkert faktiskt är då han slänger upp den på ryggen. Tobias reagerar inte ens utan låter hans mun mala på likt en kött kvarn. Johan försöker hitta en lucka i Tobbes förbannade tjat så att han kan önska Vagabonden lycka till utan att det låter märkligt.

 

Herregud vad svensk jag är nu igen. Säg bara lycka till väl? Skit i att Tobbe kommer kalla dig bögjävel resten av ditt liv. Du kan väl åtminstone göra denna sista fria handling innan du går upp till det kontoret och skriver under ett kontrakt med din själ?

 

Johan böjer sig fram och lyckas nudda Vagabondens arm då han precis ska gå iväg.

 

• Förlåt mig men lycka till i Panama! Tummen upp!

• Tack ska du ha. Lycka till med livet själv. Det lär du behöva. Ser rakt mot den psykopat som sitter mitt emot mig.

 

Tobias tystnar för första gången på 10 minuter och stirrar mot Vagabonden. Kokainet som sakta spädes ut i hans blod får ådror att svälla mer än vanligt och aktiverar hans svettkörtlar så att huden börjar läcka vätska. Håret svajar till och några lockar oljigt backslick lägger sig i pannan.

 

Framför mig sitter den vidrigaste människa jag någonsin kommer att få se.

 

Inga ord växlas för det finns knappt någon handling som kan beskriva det hat Tobias har inom sig.

Ett hat han ständigt försöker få Johan att inse är den enda rätta vägen. Likt en amerikansk pastor så predikar han dagligen om vad som är rätt eller fel i världen. Vad man ska tycka och inte tycka. Han är fascism i ett nötskal. Han är en av dom som till slut kommer sitta med och styra den ekonomiska världen som vi lever i idag. Vagabonden vänder ryggen åt oss och likt ett levande collage så tar han sina sista steg ut från det här landet. Snart sitter han på det plan som kommer ta han till den frihet han vet fortfarande finns kvar på denna dödsdömda planet. Ett hus uppe i bergen i Panama. Tobbe kan inte sitta tyst utan ställer sig upp och börjar gorma.

 

• Alltså vilket litet jävla hor barn! Hörde du vad han sa? Nej fy fan för människor som honom. Arbetslösa idioter som den där gör mig illamående. Pekar och gapar så mycket att lite saliv spottas ut från munnen och ner på den sista biten av Johans smörgås. Människor som bara suger pengar ut ur det system jag håller på att bygga upp borde fan inte få leva. Om vi hade bott under en annan tidsera hade jag gjort allt i min makt för att göra han till slav. Hör du det? I en annan tid skulle du vara en slav som lever på smutsen från undersidan av mina skor!

 

Det familjära ljudet från dörrklockorna klingar till och dörren till fiket smälls igen.

 

Jaha, då kan jag aldrig mer visa mig på Atrapasuenos utan att behöva skämmas som en hund. Alla hörde det där och såg hur jag bara stod här som stans jävla byfåne. Tack för den också Tobias. Är det inte hög tid att vi tar oss upp till kontoret för att skära upp mitt huvud och låta alla ta varsin sked, så ni sen kan gröpa ur den sista bit mänsklighet som finns kvar inom mig innan jag förvandlas till en Tobbe 2?

 

Johan reser sig upp från fåtöljen och får syn på en liten bit papper på golvet. Han böjer sig ner och plockar upp den och upptäcker att det är en flygbiljett till Panama.

 

• Oj han har glömt sin flygbiljett till Panama!

• Va? Är det sant? Jag får se det där. Tobbe rycker till sig pappret. JA! Det här är verkligen den bästa dagen av mitt liv just nu! Haha, nu måste han köpa en biljett och den kommer säkert kosta skiten ur honom.

• Jag springer efter honom för att se om han fortfarande är kvar. Tobbe rycker tag i Johans arm.

• Va sa du sa du? Ska du springa efter och hjälpa en fattig wannabe hippie?

• Ja, va fan killen ska ju till sitt paradis. Han är säkert precis utanför dörren bara, vi kan väl mötas där ute sen?

• Va fan har du blivit kär i snubben eller? Är du bög nu också? Vad i helvete håller på att hända med dig? Ska vi inte ta och börja skänka till välgörenhet och bli socialister medan vi ändå håller på? Jag börjar tröttna lite på dig här Johan, du måste skärpa till dig snart. Johan rycker sig loss från greppet och börjar skynda sig mot dörren. Du måste börja se vilka som är dina riktiga vänner i den här stan. Hör du det?

 

Tobias brummar suckande och börjar sakta följa efter. Johan ser i fönstrets reflektion hur ett yngre par sätter sig på platserna de nyss hade. Dom sopar under det bråte som lämnades kvar och Johan känner hur deras irriterade blick bränner bak i nacken. Det klingar till. Dörren stängs. Sorlet från människor byts ut till ljudet från trafik. Utanför så börjar han titta runtomkring och låter blicken söka efter en färg klick i denna gråa människomassa.

 

Det går ju knappt se någonting bland alla dessa människor. Hur kan han ha försvunnit så snabbt? Där! Där är han!

 

• Vänta! Hej du! Panama snubben!

 

En Vagabond går mot en hållplats där han ska ta bussen till flygplatsen. Han är på väg ut i världen ytterligare en gång. En man i mörk kostym springer längs med gatan och folk undrar varför en person med denna prisklass på kläder över huvud taget måste springa. Två olika världar möts på gatan. En back packer och en börshaj. Båda två befinner sig i en period i livet då de står inför en förändring.

 

• Hej igen. Pustar ut.

• Tjena igen.

• Du alltså förlåt för min vän där inne. Jag vet inte vad som flög i honom.

• Du det är lugnt. Jag känner till hans typ och jag sa det där sista med flit, så det är väl egentligen mitt fel.

• Men alltså jag måste säga att jag är jävligt avis på att du ska till Panama ändå. Jag önskar att jag kunde haka på. Vilket äventyr det låter som.

• Vad är det som stoppar dig? Häng med väl. Hur mycket pengar har du på kontot just nu?

• En halv miljon. Orden ramlar ut ur munnen nästan lite för snabbt men med en ton som är så ärlig att det inte låter som skryt.

 

Mycket mer om jag säljer precis allt jag äger också. En siffra jag tittat på flera gånger och sagt att nu skiter jag fan i det här, nu drar jag. Men som vanligt så ringer klockan nästa dag igen och jag tar mig till mitt kontor. Jag hoppas verkligen att jag någon dag förstår varför jag fortsätter göra det.

 

• Haha, skämtar du? Va fan då kan du leva fint i 10 år minst dit jag ska. Kan garantera att brudarna i Panama är tio gånger snyggare och roligare än här. Haka på väl. Var lite spontan.

 

Håret reser sig på Johans armar. Det kittlar till i nervsystemet för trots att han haft tanken så många gånger, så känns det inte i närheten så verkligt som nu när frågan ställs från någon som ständigt gör det.

 

Killen menar det verkligen. Det måste vara så här han lever hela tiden, att ständigt fatta livsavgörande beslut. Varje dag kan innehålla något som du vet kommer ändra din riktning i livet med radikala proportioner. Vilken tanke egentligen. Vi delar en taxi och jag köper en enkelbiljett till Panama City och säljer allt här hemma via mäklare och firmor. Det skulle vara sista gången jag ser Tobbe, Atrapasuenos, ett kontorslandskap och kanske sista gången jag känner avsky för det jag utbildat mig till. Sista gången jag klär på mig kostym för ett möte och kanske sista gången jag använder en mobil telefon till och med. Vilken känsla det skulle vara.

 

• Vad det allt du ville säga eller? Lycka till? Vagabonden spricker upp i ett fantastiskt leende igen. Tack isåfall. Verkligen.

• Nej du tappade den här också. Det är din biljett till Panama.

• Oj jäklar du. Shit tack så mycket.

• Det är lugnt.

• Vad heter du förresten?

• Johan. Och du?

• Martin. Trevligt att träffas. Sträcker fram en vänlig hand. Det kommer komma en buss snart som går till flygplatsen. Skulle du med eller?

 

Tobias står och väntar i riktning mot kontoret och ser lika vilsen ut som en ny köpt fisk i ett akvarium. Johan ser mot honom och verklighetens slägga bankar till honom i huvudet så att allting blir en enda en suddig massa. Tankar om vilka konsekvenser detta beslut faktiskt kommer ha lägger sig som en tjock rökridå framför ögonen. En buss stannar borta vid ett röd ljus. Det röd ljus som Johans står vid varje dag, samma röd ljus som tar en evighet att skifta färg.

 

• Du en annan sak. Jag lyssnade in på ganska mycket av vad din vän sa där inne på fiket. Du vet det där om dotterbolaget till swedbank och eran framtid som aktiemäklare.

• Va? Vad menar du? Johan minns ingenting av vad Tobias sagt där inne. Det är ofta samma smörja ändå så varför koncentrera sig?

• Du och din vän ska iväg på ett möte nu va?

• Hur vet du det? Johan försöker koppla ihop sina tankar och väger upp beslutet om han faktiskt ska kliva på bussen. Likt en kall höstvind som sveper om benen så kommer han på sig själv hur befängd denna idé är. Han kan inte lämna det han byggt upp. Han är ju faktiskt delaktig i det här. Alla skulle verkligen hata honom.

 

Vem är det nu som tänker åt mig? Mitt jobb eller mig själv? Vem vill att jag ska åka och vem vill att jag ska stanna? Varför ska jag stanna egentligen?

 

• Hallå hur mår du egentligen? Du ser lite varm ut? Vagabonden böjer sig fram för att fånga Johans blickfång.

• Vad menar du? Tar sig för pannan och känner hur svetten börjar krypa fram ur porerna.

• Okej, ta några djupa andetag. Du får ju ingen luft. Vagabonden pausar för att ge Johan lite andrum. Du behöver inte hänga med mig till Panama. Det ska vara ditt eget val att resa iväg, inget desperat försök att komma ur en situation.

• Okej? Eller, vad ehh, vad menar du?

 

Oj vad skönt att han tog det där beslutet åt mig. Haha, tänk om jag skulle klivit på bussen och missat min befordring? Hur skulle det se ut egentligen?

 

• Din kompis eller vad man nu ska kalla det från fiket. Din vän tror jag berättade precis allt om hur ni ska gå till väga i livet för att skapa de enorma rikedomar han drömmer om. Jag tvivlar inte på att ni kommer lyckas. Inte för en sekund.

 

Vad säger han nu? Vad sa egentligen Tobbe där inne på fiket? Sa han något intelligent för första gången i sitt liv då jag drömde mig bort?

 

• Okej? Jo vi har fått ett erbjudande från Swedbank man inte riktigt kan tacka nej till.

• Och jag tycker inte du ska tacka nej till det faktiskt.

 

Du tycker inte jag ska tacka nej till att hjälpa multinationella företag att fortsätta göra vinst på precis allt i världen? Du tycker inte jag ska mata världen med ännu mera gift så att människor fortsätter leva i slaveri och misär?

 

• Jag vet att jag kanske är lite direkt personlig här men du verkar vara schysst faktiskt. Om du vill så säger jag vad jag tycker om dig och din så kallade vän där borta. Sen måste jag ta bussen.

 

Vem är det här? Vem tror han att han är? Johan din idiot. Killen har levt dubbelt så mycket mer liv än jag och Tobbe ihop. Det är ju dina egna ord så givetvis har han något att säga om mig. Sluta vara egocentrisk och lyssna nu för du kanske kan lära dig något. Hans ord är inte heller min lag men hans åsikt kan vara intressant.

 

• Okej. Vad vill du säga?

• Du jobbar säkert 8-5 och känner att dagarna smetar ihop sig och du undrar vart tiden tar vägen. Du känner att det du gör inte har någon egentlig mening och att du skulle vilja resa bort och leka resten av ditt liv.

• Ehh... Johan får inte fram ett enda ljud. Ingen har någonsin sagt något liknande till honom.

 

Vad ska jag säga. Han har ju rätt.

 

• Jag har träffat på din typ lika ofta som du sett eller hört om min. I hela mitt liv har jag sett ner på din typ, jag har föraktat dig för vad du tänker på och strävar efter men i samma veva, så är jag kanske inte mycket bättre själv. Jag spottar på människans felaktigheter men gör inte speciellt mycket för att förändra något. Jag observerar mest. Men idag jag insåg något där inne då din kompis förklarade hur era liv kommer att se ut.

• Okej...

• Jag har sett dessa dammar som Kina håller på att bygga i Laos. Jag har suttit och ätit på en restaurang i Kambodja då en mor som fått båda sina ben bort sprängda av en landmina, krypa fram till mig med två barn och fråga om resterna på min tallrik. Jag har träffat amerikaner som blivit satta i personlig konkurs för att dom var med om en olycka och var tvungna att opereras utan en sjukförsäkring. Jag har köpt mat åt hemlösa barn, jag har...

• Tack tack det räcker nu. Johan avbryter för han ser att han svävar iväg lite. Han ser att Vagabonden också ändå är en människa som kan sväva iväg i olika tal som kan kanske inte leder någon vart.

 

Va fan sluta nu innan jag börjar gråta väl. Jag vet om det här, jag hjälper till att skapa det här med mina spekulationer och uträkningar. Jag räknar på det sen gör Tobbe transaktionen. Själv klarar jag inte av att se det gå i lås. Jag klarar inte av att träffa människorna som vet precis vad dom gör och gör det ändå.

 

• Okej förlåt, du vet säkert om skiten som sker på denna värld på ett sätt som jag aldrig kommer få se.

• Mmm typ...

 

Dom båda männen blir tysta en stund och ser på varandra. Dom känner en samhörighet trots deras enormt skilda världar och det underlättar för att fortsätta denna korta diskussion. Vagabonden bryter tystnaden då han ser hur folkhavet vid stopp ljuset börjar avta i mängd och bussen snart kommer fram.

 

• Jag hatar den där personen du var med idag. Vagabonden ser bort mot Tobbe som höjer oförstående armarna mot oss.

• Jag med.

• Mmm, jag misstänkte det. Alla hatar den där individen egentligen men anledningen varför han ändå känner folk, är väl att han kan gå över lik för att få pengar och pengar, det kan skapa mycket. Jag tror inte på själva begreppet pengar som det enda sättet människan kan leva på, men sån är världen idag och vi tvingas anpassa oss efter den.

• Mmm...

• Om ni gör det jag tror ni kommer lyckas med. Då kommer hans val i livet vara orsaken till att fruktansvärt många människor förlorar sina hem, att människor tvingas arbeta under slaviska förhållanden och ibland kommer hans val gå hand i hand med att folk dör.

 

Igen så har han rätt. Han sätter mina tankar i ord. Vilken märklig känsla att lyssna på ett flöde av ord som lika gärna kunde spelas upp inuti mitt huvud.

 

Vagabonden börjar göra sig redo att kliva på bussen. Det är säkert fler människor som ska både av och på bussen så han stressar inte iväg diskussionen. En egenskap Johan känner igen sig hos. Det är bättre att ta en paus i en diskussion och fortsätta den lugnt lite senare, eller bara avsluta den innan ord som kan misstolkas kommer ut.

 

• Jag tror vi lever i ett paradigm skifte just nu. Jag har träffat många människor som tänker precis som du. Det är som att folk tycker det räcker lite nu, att det börjar gå till en sån överdrift att alla börjar känna obehag. Men trots att fler och fler tänker att denna till synes osläckbara törst efter konsumtion är resultatet av att depression är våran idag största folksjukdom, så kommer sådana som din vän där borta alltid finnas. Sådana som sitter på en position där makt och pengar finns i överflöd och när också det börjar bli tråkigt att tjäna mer pengar. Så börjar dom maniskt bara fortsätta roffa åt sig ännu mer bara för att det är det enda dom vet. Men det är där du kommer in i bilden Johan.

 

Du tror jag kommer bli som Tobbe och du vill stoppa mig genom att försöka få mig att börja resa?

 

• Jag tror inte du någonsin kommer bli som din vän. Fortsätter Vagabonden och ser på Johan att han träffade rätt. Jag tror också att jag lika lätt kunde blivit det du är idag om jag inte satte mig på ett flygplan det första jag gjorde efter gymnasiet. Men skit samma om vad som kanske skulle hända om man gjorde det eller det. Det är inget vi kan förändra så det finns ingen mening att ödsla tankekraft på det.

 

Något jag spenderar flera timmar om dagen på. Suck. Varför får han det att låta så lätt för? Jag hatar mitt förflutna och jag ångrar det varje dag.

 

• Det jag önskar mest när jag ser eller hör om orättvisor i världen är att jag kunde få vara med i diskussionen som ledde till det resultatet. Att jag bara kunde få ifrågasätta lite så att folk tänkte om en gång till, så att den lilla gnutta empati som ändå finns hos alla människor, knep åt om hjärtat på dom tillräckligt mycket, så att ingen fortsatte investera i en damm som kommer att strypa en källa av vatten som hundratusentals människor livnär sig på. Bussen kommer fram till stationen och folk börjar kliva ut. Vagabonden lyfter upp sin ryggsäck och börjar avsluta sitt lilla tal. Du Johan kan dock göra det där. Om du är så duktig som din vän säger att du är, då kommer människorna som idag befordrar dig, också vilja ha med dig ända till slutet. Du kan vara den motpol till din vän där borta som gärna skulle spränga människor i bitar och se på samtidigt om det bara innebar större vinst. Det är vad jag tyckte jag såg i dig idag. Att det faktiskt finns människor i toppen där besluten fattas som har empati, som har moraliska värderingar som gynnar andra, som ser att vissa saker är fel och ser att man måste inte ha maximal profit på exakt varenda kvartalsrapport. Ni är inte alla egocentriska svin som jag ständigt tänkt. Det jag hoppas bara är att såna som du vågar stå på sig ibland.

 

Vagabonden sträcker fram sin hand för att skaka adjö till Johan som vill fortsätta prata. Han törstar efter ord som dessa. Ord som bekräftar att han inte är en idiot, ord som berättigar den väg han ändå tagit i livet. Han vill få honom att stanna men vet att han kan inte fråga honom det.

 

Jag kan inte ha en barnvakt åt mig varenda gång jag behöver hjälp att fatta ett beslut.

 

Dom båda skakar hand och Vagabonden börjar gå mot en liten kö som bildats vid bussdörren för att folk ska betala. Han vänder sig om en sista gång.

 

• Det kommer alltid finnas människor som din vän som bara vill ha och ha och ha, men jag tror idag att det finns fler människor som du i den position du sitter i. Prata med dina kollegor. Var ärlig och försök förändra lite. Fler känner som du, det vet jag. Jag kommer aldrig kunna sitta där du sitter och faktiskt kunna påverka dom människor jag vill påverka. Jag kan inte förändra mycket i världen. Jag vet mest hur man leker i livet. Du däremot kan.

 

Du förändrade just mer än vad du tror.

 

• Lycka till igen Martin.

• Lycka till själv! Sen när du bokstavligen talat spyr på skiten så kom till Boquete i Panama så ska jag visa dig att man fortfarande kan leka som du gjorde när bara var ett barn. Fråga efter den galna svensken bara så hittar du mig. Sabe donde esta el sueco loco? Då hittar du mig säkert och så kan vi bestiga en vulkan ihop eller nåt.

• Du det kanske jag gör faktiskt. Jag har en rätt fin semester att plocka ut.

• Då syns vi igen någon gång. Ha det fint! Bussdörren går igen och den gladaste skiten i världen går obekymrat mot en tom plats.

 

Johan står kvar en stund och ser bort mot bussen allt eftersom den slingrar sig genom trafiken på väg bort mot flygplatsen. Han vänder sig om och ser bort mot Tobias som säkert är helt galen vid där laget. Han ser mot Atrapasuenos. Dröm fångare på spanska. En dröm, ett mål. Det har jag nu.

Fortsättningen på:  Hur Don Hjort kom för att hjälpa till med manöverns manöver. Lingonsylt del 4.

 

 

Legenden Lasse ställer sig framför hela besättning och Fadde går tyst in i bygget. Ingen vågar prata med Fadde och låter han bara gå trots att Lasse begärt en audiens.

 

- Har någon en radio på sig?

- Här Lasse, ta min! –Mörten ivrig som få-

 

Lasse trycker in knappen och ropar upp på bryggan.

 

- Don Hjort, är du med på radion?

- Ja det är jag. Jag har satt kurs mot Maersk båten som ni ser där borta på styrbord sidan.

- Bra, jag informerar besättningen om hur vi ska göra det här.

- Men herregud ska vi redan kidnappa en dansk kapten?

- Givetvis, ni har exakt – Lasse the man kollar på sin klocka- 3 timmar kvar innan ni alla går in i en slags psykos som bristen av lingonsylt kan ge.

- Va?! Psykovadå?

- Ja, först börjar ni tugga fragda och tappar balansen titt som tätt, och när era ansikten fastnar i ett lika fult leende som Peter Jihde brukar få, så har ni ungefär 10 minuter kvar.

- 10 minuter till vadå?!

- Tills ni dör. –Allvarlig blick-

 

Allas ögon spärras upp och Mörten svimmar. Fotogen hjälper honom på fötter igen och chiefen Smats pruttar till med läpparna.

 

- Chiefen vill höra hur det ska gå till.

 

Lasse börjar förklara och alla nickar med men ser samtidigt lite bekymrade ut över vissa detaljer. Uppe på bryggan gör sig Don Hjort redo och ropar på radion att Lingonberry ska komma upp.

 

Styrmannen fick sitt alias Lingonberry så fort han sa att han jobbat som securitas vakt iland.

 

- Lingonberry!

- Ja Don Hjort.

- Öppnar du väskan där borta?

 

Lingonberry plockar fram väskan där Don Hjort har sina specialgrejer han hade senast han behövde göra en liknande manöver.

 

Till inlägget då The Don driftade unde Öresundsbron.

 

 

- Ray Bans! –Lingon räcker över ett par solglasögon- Gloves! -The Don får ett par svarta läderhandskar han smakfullt trär på sina händer- Tack så mycket. Nu kan du öppna skåpet där borta.

 

Lingonberry öppnar ett skåp vid bryggvingen och hittar en gammal vinylspelare.

 

- Vinylspelare?

- That´s right boy. –Säger The Don och blåser bort dammmet från en gammal all time classics by Mozart vinylskiva.- Sätt på den här.

 

Bro Anton börjar närma sig Mearsk båten och eftersom den är påväg mot ankarplatsen kan vi enkelt lägga oss i samma fart alldeles bredvid den. Oroliga filipiner börjar springa fram och tillbaka på deras däck och den danska kaptenen går ut på bryggvingen.

 

- Här Lingon. Ta över spakarna ett tag. –Säger The Don och går ut på styrbords bryggvinge-

 

Nere på vårat däck står vi framför bygget för att se vad som händer. Lasse pekar upp mot bryggvingen och säger att där är målet, där är kaptenen vi ska kidnappa. Don Hjort rycker av sig sina Ray Bans och fångar den danske skepparens blick.

 

En stare down påbörjas men avbryts ganska snabbt av den danske kaptenen.

 

- Han går in igen! –Ropar någon ur vår besättning- Kanske han blev rädd?!

 

Han blev inte rädd utan han gick in för att hämta någonting och när han kommer ut på bryggvingen igen så höjer han sin hand för att visa det.

 

- Vad är det för något?

- Solen är så stark jag ser inte. Vänta nu. –Lugnet före då Mörten flippar infinner sig- LINGONSYLT!!! DOM HAR LINGONSYLT OMBORD?!

 

Nu börjar folk förstå allvaret och dom som tvivlade på Lasses plan innan, skiter nu i allt och säger att dom gör vad som helst för att få tag i den där lingonsylten. Mörten ställer sig vid relingen och sträcker sig maniskt med näsan och försöker lukta.

 

Då slänger den danske skepparen ner burken i havet.

 

- NNNNNNEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJJJ!!!!

Mörten vänder sig mot hela besättningen och skriker.

 

- DÖD ÅT DANSKEN!!! –Armen rakt upp!-

 

Lasse ropar upp på bryggan.

 

- Bra Don Hjort. Det var som vi misstänkte, nu gör vi det här.

 

Inget svar kommer men alla vet att nu sker det. Bro Anton börjar sakta gira åt babord och man hör hur ett soloparti spelas uppe på bryggan från Mozarts slinka pianofingrar. Uppe på bryggan står Lingonberry och försöker memorera exakt på vilka sekunder Don Hjort touchar till spakar och reglage.

 

Vi kommer ganska långt ut åt babord innan vi sätts in i driftingläge. Vi börjar drifta så att vi har vår akter pekandes mot deras babordslåring. Besättningen får order att bemanna alla skumkanoner som finns och att starta alla brandpumpar vi har ombord.

 

Chiefen Smats pruttar jättefort med läpparna och springer ner i kontrollrummet.

 

Matroserna beväpnar sig med ringnycklar och kedjor som vapen och ställer sig på kobryggan. Styrmännen ställer sig vid babords reling med alla nödraketer vi har och läser instruktioner febrilt, för som vanligt när man ska använda saker som ska rädda liv ombord, vet ingen hur det fungerar.

 

På Maersk båten börjar filipinerna göra samma sak när dom ser vad som håller på att ske.

 

Uppe på bryggan rapporterar Lingon hur de går samtidigt som Don Hjort sakta tänder en cigarett.

 

- Okej Lingon. Let´s do this. –Glöden från Dons cigarett brinner till-

 

Lingonberry ropar ut till alla på radion att vara beredda. Don Hjorts läderbeklädda händer flippar till ett styrreglage och båten girar babord så att aktern på vårat fartyget börjar glida så att den ligger rakt emot deras akter.

 

Don Hjort trycker in knappen på radion.

 

- Lasse.

- Ja.

- Är du beredd?

- Ja, fortsätt lägga oss akter mot akter.

 

Propellerskum yr överallt och kaptenen på Maersk båten springer ut på bryggvingen igen för att se vad som händer. Bro Anton kommer tillslut i position och Don Hjort lägger sig på signalhornet för att distrahera filipinerna som tittar föröver mot tutan.

 

TUUUUUUUT!!!

 

- SLÄPP FRITT FALL BÅTEN!! –Ja, salivet sprutar åt precis alla håll tänkbara från Lassiminators mun-

 

Vår fritt fall båt lossnar från sitt läge och dunkar ner på Maersk båtens poopdäck. En filipin mosas fullständigt och uppe på våran båt ser man hur Lasse skrattar högt när man hör hur det börjar brumma inifrån livbåten.

 

Bro Anton fortsätter gira upp åt babord och planen är att komma långskepps babord mot babord.

 

- STARTA –saliv- SKUMKANONERNA!!! –Lasse i in the zone!-

Lasse börjar toklubba föröver på kobryggan och beordrar alla att spruta och skjuta så mycket skum och raketer det bara går.

 

Filipinerna har dock ett annat ess i ärmen som nu visar sig. Dom har kopplat slangar från manifoldrarna och börjar spruta bensin mot våran båt.

 

- HELVETE OCKSÅ!!! Skjuter dom en nödraket på oss är vi körda! –Lasse trycker in knappen på radion och skriker precis allt vad han har- GO FADDE GO GO GO!

 

Fadde Darwich sparkar upp dörren på livbåten och hoppar ut. Killen har en bensindriven motor fäst på ryggen och håller i ett monster till rosthammare i händerna. Hans långa svarta hår fladdrar under en speciallackad svart arbetshjälm som har ett stort vitt F ovanpå sig. Under skyddsvisiret finns blicken som får vilken dödlig människa som helst att grimaschera i skräck.

 

Fadde höjer sin tvåhandsfattade rostknackare och sätter sen mot relingen för att demonstrera dess styrka.

 

RITSCH! Säger det bara och bitar av metall faller i vattnet.

 

Alla filippinarna börjar skjuta sina nödraketer mot Fadde istället för oss och den danske kaptenen ser det ödesdigra misstaget. Han börjar beordra dom att skjuta mot vårat bensinfyllda däck istället.

 

Det kvittar vad någon säger ombord i Mearsk båten nu för vrålet från Faddes dödsmaskin överröstar allt.

 

- DIIIIIIIIIE MOTHERFUCKERS! GAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAHH!!! –Fadde goes berserk-

 

- SKUM SKUM SKUM!!

 

Skriker Lasse ombord våran båt och folk börjar fylla vårat däck med skum och ösa bensin överbord med hjälp av vattentrycket.

 

- SKJUT NÖDRAKTERNA DÅ ERA SEPPON?! –Alla på kobryggan glor mot styrmännen-

 

Styrmännen står fortfarande med instruktionslappar och någon ligger på däck och skriker ”man down, man down” för han har skjutit sig själv i benet.

 

- Jaha, lika värdelösa som vanligt när dom kommer ut på däck. –Suckar matroserna och följer efter Lasse mot backen-

Uppe på bryggan flippar Lingonberry för han vet minsann hur man skjuter nödraketer.

 

- Don Hjort, du klarar väl dig själv här uppe nu va?

- Ja, spring ner och hjälp dina kollegor.

 

Lingon lubbar ner och sliter åt sig en nödraket och siktar mot en filipin som precis ska attackera Fadde.

 

POFF!!

 

Raketen träffar en filipin rätt i tinningen.

 

SMACK!!

- BULLSEYE! –Ett supernöjt lingon!-

 

Fadde ser över mot vårat däck och nickar mot Lingon och sätter sin rostmaskin mot den däckade filipinen.

 

- För i… Killen är seriöst hjärndöd. –Säger alla styrmännen i kör-

- JA SADE JU DET?!! –Skriker jag samtidigt som vi hör motorvrål, filipinvrål och ben krossas av Faddes rostknackare-

 

Ombord i Maersk båten börjar det krylla av filipiner och Fadde mosar sönder en efter en. Men det verkligen öser ut filipiner från alla håll och kanter och den danske skepparen skrattar för nu ser det ut att Fadde blir överbemannad.

 

Don Hjort gasar på. Vi ligger babord mot babord och precis när våran nos sticker tillräckligt långt framför deras läggs girar vi lätt ännu mer åt babord och får orden.

 

- LÄGG AV BABORDS ANKARE!

- JA KAPTEN! –Svarar jag och släpper helt på bromsen och hör hur vårat ankare landar på deras däck.-

POFF!!!

Don Hjort slår full back och vi bromsar ankarspelet.

 

Ankarkättingen sträcks upp och fartygen sitter fast i varandra. Lasse vänder sig mot mig och dom andra matroserna.

 

- Okej gubbar, då är det våran tur. Det är så mycket filipiner att vi aldrig kommer att kunna döda dom allihop, men det finns ett sätt att få filipiner att ge up och det är att avväpna eller döda deras ledare. Så vi får hoppas att så fort vi får tag i deras kapten så ger alla filipiner upp.

 

- Okej. –Säger vi i kör-

- Då kör vi.

 

Lasse ställer sig på relingen och pekar mot Maersk båten och skriker så högt så att Fadde och alla filipiner stannar upp.

 

Det går liksom inte höra vad han säger utan känslan är att Lasse besitter magiska krafter ibland. Maersk skepparen skiter ner sig och försöker backa ifrån oss men ankaret sitter för hårt. Vi hivar istället på ankarkättingen och tar oss närmre.

 

Tillslut är vi så nära att vi kan hoppa från reling till reling.

 

Lasses arm höjs och med hela handen pekar han i riktning mot en armé av filipiner.

 

- AAAAANFAAAALLLL!!

 

Jag, Lasse, de andra matroserna och Fotogen som har stått vid en skumkanon hoppar ombord Maersk båten och en hord av filipiner kommer mot oss. Blod splattas nere på däck där Fadde flippar för fullt och vi börjar banka oss fram mot bryggan.

 

Lasses ögon blir helt röda och förvandlas till, The Lassiminator!!!

 

 

 

Lassiminator dödar en filipin!

 

Slut på del 5.

Detta är en följetångshistoria. Klicka på texten för att komma till del 3:


Hur legenden åter kom till Bro Anton. Lingonsylt del 3.

Detta är del 4 i lingonsylt odyssén. Lasse the man har precis kommit ombord för att hjälpa till i kriget mot Maersks ovilja att skicka ut lingonsylt.

 

Jag springer in och sätter på kaffet. Lasse sliter åt sig fem Singoalla paket och följer tätt därefter. Vi packar in oss i skitmässen och följer Lasses alla rörelser likt hyenor som cirklar sitt byte.

 

Han pressar ihop en perfekt rund liten snusboll och pressar upp den under läppen. Sen knäcker upp Singoalla paketet och lägger fyra stycken kakor i koppen och häller på kaffe tillsammans med lite mjölk.

 

– Okej. –Lasse bryter tystnaden, klappar bort överblivet snus från händerna, pillar upp en kaka ur kaffet och slänger in den i käften.— Ni vill alltså ha lite lingonsylt på eran beställningslista?

– Åh lingon, mmm… --Matros Mörten ryser av skälvningar av bara ordet lingon.--

 

Lasse pillar upp ytterligare en kaka och mosar resten med fingret och sveper sin kopp.

 

– Martin skulle du vara snäll? –Viftar med koppen.--

– Självklart!! –Häller upp en ny kopp—

– Eller nja, ge mig hela kannan istället.

 

Lasse får hela kannan kaffe och dimper ner resten av det öppna Singoalla paketet i den.

 

– Okej… --Dricker ur kannan— Är det någon som vet om danskar ens gillar lingonsylt?

 

Det blir helt tyst.

 

– Då får vi ju börja med att ta reda på det.

– Hur då Lasse?! –Säger kapten ivrigt—

– Genom att kidnappa en dansk kapten.

 

Alla ser på varandra och undrar om dom verkligen hörde rätt. Ska vi kidnappa en kapten?

 

Chiefen som står längre bak pruttar lite spontant med munnen.

 

- –Pruttljud.–

– Smats undrar hur vi ska göra det här? –Säger Fotogen.--

– Det ska ni snart få se men som det ser ut just nu så klarar vi det inte. Det krävs nämligen en speciell sorts avlad sjöman för att det här ska fungera.

– Vem behöver du Lasse? Just say the name så fixar vi fram han.

– Han går under alias Fadde Darwich.

– Åh nej. – Säger jag och folket kräver en förklaring varför mitt ansikte faller ner i mina handflator.--

 

Fadde Darwich, 26, är ett smeknamn på en matros som innehar ett spotless record med att kolla leg på folk vid landgången. Första dagen ombord så slog han världsrekord på 100 meter kobrygga tillsammans med en kroppstackling så en ambulans kom och hämtade en surveyor.

 

Han har långt svart stripigt hår som fladdrar precis överallt under arbetshjälmen och en pervers fascination för gamla splatterfilmer. En gång försökte han få mig att göra en trailer till en splatterfilm som skulle heta ”The Rusthammer!”.

 

Konceptet var att en matros på ett fartyg skulle bli mobbad sen splatterdöda alla med en rosthammare och så skulle det hyras in polska horor för att göra porrfilm på bryggan som avslut.

 

Detta är tragiskt sant och killen kollade faktiskt upp vad kvinnorna gick på för att bli påsatta av en snubbe som samtidigt skulle knacka med en rosthammare.

 

1200 euro per kvinna.

 

– Alltså Lasse är du säker på att Fadde måste komma hit? Killen är seriöst hjärndöd.

– Martin vi behöver Fadde för det här men lugn bara för hans uppgift blir inte långvarig ombord.

- Det hoppas jag verkligen.

– Kapten? –Lasse söker ögonkontakt.--

– Ja?

– Vi är väl utanför South Hampton nu ungefär va?

– Ja, jag kan kol…

 

Kapten blir helt skräckslagen för framför honom står nämligen alla tre styrmännen.

 

- Vad i! VEM FAN KÖR BÅTEN?!

- Meh. Köra båt? Lingonsylt är ju fett mycket viktigare! --Hävdar alla tre styrmännen samtidigt.--

 

Men kapten ba lubba järnet innan sista ordet var sagt och strax därefter ringer det i mässens telefon. En orolig kapten säger att vi snart är utanför South Hampton.

 

– Bra, då kommer snart den enda personen som kan utföra den manöver det krävs för att kidnappa en dansk kapten.

– Vem då Lasse?! Snälla säg vem!! –Mörten blir helt till sig och börjar rycka i Lasses skjortärm.–

Tyfonen utomhus börjar tjuta för fullt och det betyder att någonting är i vägen för fartyget, så alla springer ut på däck igen för att se vad som händer.

 

En bogserbåt som släpar omkring på en pråm är i vägen. Ovanpå pråmen så står det en häst och man kan också urskilja en kroppsfigur som håller i en lans ovanpå hästen. Vi girar lite åt styrbord och precis när man kan se vem som står på hästen så stegrar den och personen sliter ut ett svärd som skimrar starkt i solskenet.

 

Det är givetvis kapten Don Hjort som alltid drömt om att få komma till ett slagfält ridandes på en häst. Nu när det är förklarat krig mot dansken så såg han genast chansen, men problemet var ju då att slagfältet var öppet hav.

 

– KISS DA RING BIATCH!!! –Vrålar Don Hjort och viftar för fullt med svärdet samtidigt som Bro Anton kommer närmre.

Med sig har han Fadde som står bakom hästen iklädd lång svart rock och bredvid sig står en stor svart väska.

 

Vi slänger ut en lotslejdare till dom men Don Hjort ställer sig bara på hästens rygg och kliver ombord. Fadde får klättra och när han står på däck så har han någon slags psykotisk stare down med hela besättningen.

 

Alla fattar genast varför man inte vill ha han ombord. Killen är labil.

 

- Ingen tid att förlora nu! –Don Hjort pratar så snabbt han bara kan.– Ta mitt svärd och min lans Martin! – Kastar en lilarandig lans och ett gammalt vikingsvärd mot mig.– Jag har blivit informerad via sms av Lasse vad som måste göras. Jag tar mig upp på bryggan och sätter kurs mot närmsta ankarplats.

– Bra Don Hjort! –Mörten peppar!-

– Tack så mycket. Kiss the ring. –Håller fram sin ring.—

– Va?

– Fan va trög du ska vara då. Kiss the ring så jag kan gå upp på bryggan.

 

Alla glor på Mörten och undrar varför han tvekar.

 

- Du tror väl för fan inte att när jag äntligen lyckas rida till en krigsplats, som till råga på allt ligger till havs, att ingen ska kissa på the ring innan kriget fortsätter?

- Ehh, ehh, nja..

- Öööhh, öhh, gillar du lingonsylt eller? –Håller fram ringen—

 

Mörten går ner på knä och kysser ringen samtidigt som vi andra fnissar lite och chiefen småpruttar stötvis med läpparna.

 

Don Hjort entrar bryggan, knäcker fingrarna och ba skriker SHOW TIME allt vad han har och fingrar lite på en spak.

 

Slut på del 4.

 

Fortsättning följer...

En fortsättning på detta inlägg.

 

Matros Mörten är den första att reagera på bristen av kloka matvaror som Kalles kaviar och lingonsylt.

 

- Herregud vad händer med honom?!

 

Mörten slänger sig på durken och vrider sig av smärtor och gnuggar febrilt mot tinningen. Alla vänder sig mot sjukhusstyrman Nikolai.

 

- Nå?

- Vadå?!

- Meh, du är ju sjukhuset ombord, gör nåt då!

- Jo just det! Mörten hur mår du?

- Han skriker av smärtor Nikolai. Hur i helvete tror du han mår?

- Jo det klart, ehh ehh, HEIMLICH HEIMLICH! –Skriker styrmannen-

 

Genast kastar sig Nikolai över honom och börjar pumpa. Jag som nästan börjar bli van vid dessa scenarion misstänker något annat och springer upp i hytten. Där har jag gömt en liten burk lingonsylt och ett paket kaffe ifall katastrofer som dessa skulle förekomma.

 

När jag kommer tillbaka in i mässen råder häftig debatt för Nikolai har lagt Mörten framåtlutande på en stol och fört armarna åt olika håll på honom och hävdar att det är framstupa sidoläge. Alla andra misstänker att det ska se annorlunda ut men Nikolai skriker nu att han har sjukhusveto på såna därra saker.

 

Jag går fram till Mörten som fastnat i något slags apatiskt tillstånd men när jag knäpper med fingrarna framför ögonen på hon så rycker han till. Jag viftar med lite lingonsylt under näsan på honom och genast flyger sjömannen upp som en katt på attack och bröstar sig mot Nikolai.

 

- HEIMLICH?! HEIMLICH! Är du helt jävla dum i huvudet eller? –Mörten knyter näven redo att flyga på honom men hejdar sig när han ser att Niko svarar.-

- Du, för några sekunder sen låg du döende och jag försökte i alla fall rädda dig. Alla andra bara glodde på. Hellre heimlich än ingenting! –Svarar Niko och trycker bort honom med ena pekfingret.-

 

Chiefen Smats gör ett svagt men distinkt pruttljud med läpparna.

 

- Svagt distinkt pruttljud-

- Vi måste koncentrera oss på lingonen. –Fotogen översätter per automatik nu.-

- Ja precis, men vart är kapten?

 

Kaptenen hade nämligen försvunnit bort under allt tumult och tagit sig en funderare. Det gör kaptener ibland när det gäller fartygets säkerhet och detta kan ske på olika vis. Don Hjort tillexempel bjuder in folk i hans hytt och tvingar dom kyssa hans ring för att få igång hjärnkontoret lite. Andra brukar bygga små slott av kuddar och filtar och sätta sig i mitten med anteckningsblock.

 

Det kan verkligen vara helt olika saker men resultatet brukar ändå fixa biffen.

 

Kapten kommer in i rummet och det blir tyst. Man kan se hur han tryckt ansiktet mot en kudde en stund.

 

- Det är ingen liten uppgift vi står framför. –Gnuggar hakan.-- Huvudproblemet ligger i att lingonsylt inte finns med på beställningslistan och när jag boxade till min Nalle Puh kudde som jag själv haft med mig för mina funderare. –Kapten blir tyst i någon sekund.- Hehe, riktigt mysig kudde den där. Vill ni känna förresten?

 

Karln tappar fokus och springer upp till sin hytt för att hämta sin Nalle Puh kudde.

 

- Här känn!

 

Kudden skickas runt och alla håller med om att den är väldigt mjuk och fluffig.

 

- Mmm, och rosa, vad ehh, vad manligt… -Kommenterar en matros.-

- Haha, jag fick den av mamma när jag var sju år gammal!

 

Kapten flippar totalt och jiddrar barndomsminnen och den enda som vågar säga något är chiefen. Smats går sakta fram och pruttar lätt i örat på honom tillsammans med en bestämd blick. Kapten återfår skärpan.

 

- Ehem, ursäkta mig. –Ser sig runt på sin besättning och får syn på Nalle Puh kudden.- ÖJ! Ge hit den där! –Rycker åt sig kudden och håller den vid sin sida.- Tjuv.

- Men du gav den ju till mig. – Svarar jag.-

- Nehej!

- Ehh, jo…

- NEJ SÄGER JAG!!! –salivsprut- Jävla tjuv är vad du är.

- Berätta om din funderare nu kapten.

- Just det! Jo jag har kommit på att vi behöver hjälp helt enkelt och det finns inte många personer som har tillräcklig pondus för att lösa problem av dessa magnituder, så därför kommer det mönstra på lite extra folk i dagarna.

- Vilka då?

- Ja, den första ska vara här vilken sekund som helst nu.

 

Ett helikopterljud börjar närma sig Bro Anton och alla springer ut för att se vad som händer. Själv kan jag knappt tro mina ögon och en svag känsla av hopp börjar spira djupt inom mig. En man hänger och dinglar från en vajer under helikoptern och när jag tillslut ser vem det är så säger jag högt att nu kommer det hända grejer minsann!

 

Men innan mannen kommer fram helt så ba swooschar en annan helikopter fram bakom bygget och under den så hänger det en hel lastpall med Singoalla kakor som släpps ner på däck.

 

Det skulle kunna vara taget ur vilken actionfilm som helst. Bro Anton seglar ute på havet och framför henne står solen lika majestätisk som vanligt och en man firas ner mot däck. Hela besättningen är samlad för att se vem som skickats ut som förstärkning på order av kapten.

 

Med munnen full av Singoalla kakor så hör jag en gammal välkänd röst börja prata. Man skulle kunna tro att det skulle låta mumligt med en mun full med kakor, men inte idag, inte nu för det här är inte vilken man som helst.

Med titlar som superfikaren, Lassiminator, Lasse The Man and the guy who hates the fucking brown eye Singoalla cookies så är det verkligen ingen utmaning att vråla på skånska med lite smulor i käften.

 

Oh yeah baby…

 

- SÄTT PÅ KAFFE MARTIN!! DET BLIR FIKA PÅ DEN HÄR NÄR JAG ÄR OMBORD!! SER DU KVALITEN PÅ KAUGORNA? INGET BRUNÖGESKIT HÄR INTE!!

 

Mörten närmar sig kakorna och genast sliter Lasse fram sin gamla skylt under skjortan och kastar den allt vad han har på han.

 

POFF!!

Mörten lyfter upp skylten och ser texten ”Rör du, så dör du.”

 

Lasse landar på däck, kopplar loss sig från vajern och vinkar mot helikoptern som börjar flyga bort. Han går fram till Mörten och rycker åt sig sin skylt och ger han en skarp blick med höjda ögonbryn.

 

- Du är tillbaka Lasse!! –Säger jag och blir lite ivrig-

- Japp, jag hörde att ni behövde hjälp. –Nickar mot kapten.- Fick dra i lite kontakter för att komma hit på så kort notice.

- Och det var väl inga problem för dig Lasse?

- Höhö, den sista biten här var inga problem. Däremot meck att övertyga flygvärdinnorna ombord en Boeing 747 att låta mig hoppa fallskärm på 10 000 meters höjd. Jag var nämligen påväg till Karibien där jag skulle jaga vithaj, för hand såklart, -Ser sig runt och får imponerande blickar- och sen bygga en egen båt som fyra vithajar skulle dra mig hem i. Så skulle ni ha ringt om fem dagar hade jag varit mitt ute på Atlanten, det skulle bli svårare att ta sig ifrån.

- Samma gamla Lasse med sina projekt!

- A ja, till viktigare punkter, lingonsylt!

- JAAAA!!! –Skriker alla i kör.-

- Men först måste du hissa den här flaggan Martin, annars blir det inget gjort.

 

Lasse räcker över en flagga som har det här motivet.

 

 

Lasse the man is back in business!!

 

- Bra! Nu tar vi kaffe!

 

Alla springer in och börjar fika och väntar spänt på hur vi nu ska gå tillväga för att få Maersk att köpa lingonsylt åt oss.

 

Fortsättning följer…

 

Som nyligen vald facklig representant för Broströms inom SEKO-sjöfolk, blev jag tillslut kallad till årsmöte. När jag väntar på bussen i Göteborg påväg mot Varbegs kurort i Varberg, så slår det mig att alla givetvis är seglande sjöfolk, runt 100 stycken.

Hmm...

Två dagars möten tillsammans med 100 sjömän, intressant, det kan ju faktiskt gå precis hur som helst.

Genast kliver "Top Dog Kenny Reinhold" fram och presenterar sig, och redan nu lyfter jag på ett ögonbryn. Killen är skåning, det hade jag ingen aning om.

Vet inte varför, men killarna har samma aura på någe vis.

 

Sjömän är i särklass den yrkesgrupp som hatar sitt jobb mest, ombord, och älskar det mer än något annat i världen, iland. Någonting som bevisades gång på gång under dessa dagar, för hela tiden snackades det hjärtligt om gamla båtar, skrönor och fulla kollegor. Hade man ingen sjöfartsanknytning under dessa dagar, ja då var man la inte mer än vatten värd.

 

Det gick så långt att när Kenny presenterar den inhyrda ordföranden, så först stirrar hela rummet stumt på honom, granskande, skrämmande ja nästan klär av killen med sina blickar. Så fort herr ordförande fick ordet, förklarade han att han minsann seglat lite i alla fall, och lyckades komma upp till 36 månader och erhöll då titeln befaren sjöman.

 

Det surras i rummet och underförstått så blir han "godkänd" för stunden att liksom hänga med oss supercoola sjömän.

 

- Ja okej, då förklarar jag mötet... ÖPPNAT! --Klubban bankar till på en liten träbit--

 

Applåder följt av en hand som räcks upp bak i rummet.

 

- JA! Kaffe på den då! --Sjömännen börjar surra och positivta nickningar följs av kommentaren--

 

Kenny ställer sig genast upp, det var liksom väntat att kommentaren skulle släppas.

 

- NEJ FÖR I HELVETE!! Vi är här för att ha möte och snacka fackliga frågor, inte att slå förra årets rekord på några jävla kafferaster!

- Men, ehh ombord tar man alltid en kaffe när man arbetat hårt.

- Vi har ju inte gjort något. --Kenny, rappare än få--

- Ehem, den där "befarna sjömannen" bankade faktiskt lite med hammaren där. KAFFE PÅ DEN ALLIHOPA!!!

 

Alla ställer sig upp och börjar gå ut ur rummet igen och kaffe surplas som aldrig förr, sjömansskrönorna blir bara värre och värre och efter 15 min så kommer alla in, sätter sig och kollar på Kenny som bara skakar på huvudet.

 

- Ja, har ni fikar klart nu?

- Japp! Då kan vi börja.

- Okej, vi tänkte börja med att dela ut årets kulturella pris och i år går det ti...

- JA! Kaffe på den då!

- FÖR I HELVETE!!! NEJ, INGET KAFFE! Nu kulturpris.

 

Då priset delas ut glider killar med kameror runt i rummet, allting dokumenteras in i minsta detalj. Allting ska ju givetvis hamna i tidningen sjömannen.

 

 

Pris.

 

Måste nog säga att Jonas Forslind hade mest känsla med kameran.

 

 

 

Största highlighten var då Jonas ser en, som han föklarade efteråt, "jävla rutinerat proffsig handsving tillsammans med ett fett argument, typ så här", svischar upp och ner lite med handen framför mig.

- VÄNTA!!! Håll kvar armen där. --Jonas slungar sig ut ur sin plats med kameran i högsta hugg-- Vifta till sådär med armen igen, såg jävla proffsigt ut--
- Vadå, så här? --Någon jag inte vet namnet på börjar röra på armen och ler för glatta livet, det kanske hamnar i Sjömannen ju!--

Ett jävla smattrade går igång hos Jonas och hela rummet avbryts för ljudet.

- Hehe! Sådär ja! 359 bilder på 7 sekunder, väl värda pengar den här kameran! --Kysser linsen och går tillbaka till sin plats--

Sen måste jag säga att det var lite omständigt varje gång ordföranden ville ha igenom ett gemensamt beslut av församlingen. Personligen har jag aldrig varit med på möten som dessa, så SEKOs sätt kanske är standard, vad vet jag...

- Ja, okej hörde alla förslaget om rätten till Singoalla kakor ombord?
- JA!!! --Alla ryter till i lokalen--
- Kan vi gå vidare och besluta om att Singoalla kakor skall vara obligatoriskt ombord?
- JA!!!
- Har någon något att invända mot förslaget om att Singoalla kakor skall vara obligatoriskt ombord?
- NEJ!!!
- Ja. --Någon missade att man skulle säga nej--
- Vem var det som sa ja, då frågan ifall någon hade något att invända mot alla Singoalla kakor skall vara obligatoriskt ombord?

Alla pekar mot en stackars sjöman längst bak i rummet.

- Alltså... jag trodde vi skulle säga ja.
- Okej, killen ser ut att skämmas över sitt misstag. Kan någon vara snäll att plocka fram skämskudden?

Skämskudden. En kudde som emellanåt plockades fram då någon sa något fel, och alla tyckte det var lite pinsamt å dennes vägnar.

- Varsågod. --En gul skämskudde räcks över till sjömannen som rodnar värre än en liten skolflicka--
- Tack... --För den mot ansiktet--

- Ja, tillbaka till ämnet, har någon något att invän...
- Ja, jag har en grej. --Jag räcker upp handen och känner att jag måste lägga fram denna detalj en gång för alla--
- Martin, kan du gå till podiumet och förklara din synpunkt?

Väl framme vid podiumet så ser jag allvarligt ut mot skaran sjömän, harklar mig lite och öppnar munnen.

- Det är ingen stor grej, det är bara att jag vill förbjuda Danish Butter Cookies. Dom borde vara olagliga, ja menar, tänk att vara ombord och endast ha äckliga Danish Butter Cookies ombord? Det har faktiskt hänt mig...
- Åh herregud. -- En av sjömännen kan inte hålla tillbaka skräcken i faktumet att jag fått stå ut det detta--

Jag går ner och ordföranden börjar om med hela proceduren och efter en kvart hör man.

- Då beslutar vi att förslaget om att föbjuda Danish Butter Cookies och göra Singoalla kakor obligatoriska ombord.
- JA!!!
- KAFFE PÅ DEN!!!
- NEJ FÖR I HELV... --Kenny är för sen, alla försvann ut på mindre än fyra sekunder--

Vi höll också en liten omröstning för nya medlemmar till styrelsen där jag själv tror på Mikael Lindmark. Han kommer göra ett bra jobb och fortsätt rösta in killen nästa gång, den därra killen tror på sitt fack minst sagt.

Mikael Lindmark.

Andra dagen på mötet är redan en stor klassisker. Vi börjar snacka om den nya kampanjen mot att slopa förslaget om att införa ett SIS i Sverige. I korthet betyder det att om regeringen får igenom förslaget, så kan svenska rederier anställa lågavlönade besättningar som dom vill utan att tillgodose svenska kollektivavtal.

Ännu mera i korthet.

Går SIS igenom så får alla svenska sjömän sparken.

Det goaste förslaget när frågan om hur vi ska lösa PR frågan en aning var ändå:

- Ehh, alltså kan vi inte starta en sån därra Facebook grupp? Själv kan jag inget om datta o så, men det kan la Mikael där? --Pekar--

Och nu i veckorna så dök den upp, SIS är FIS gruppen på Facebook. Alla som har Fejjan och läser tar nu och blir medlemmar.

Kenny går upp till podiumet och börjar förklara om hur kampanjen ska gå till, att vi alla i rummet måste hjälpas åt med denna politiska fråga. Tillslut går killen fram till whiteboard tavlan för att visa vart i Sverige vi ska lägga kraften, vart i Sverige det är sjömanstätt.

En bild över Sverige...

 

Ja, man behöver ju inte vara Picasso för att driva ett fack. Den saken är ju spikad iaf.

 

 

Mycket trevligt att få se hur SEKO-sjöfolks fack ser ut. Möjligen står jag ihop med grabbarna på något torg i sommar och tjötar lite. Dock har jag förklarat att Martin går bara att användas om extremt oseriösa saker skall yttrats, blir det för djupt kommer jag bara stå och vifta med micken åt någon annan.

När jag gick i sjömansskolan trodde jag att sjöfarten bestod av proffs, att alla visste saker och att kaptener var människor man såg upp till.

När jag sen mönstrade på och kom ut i arbetslivet så ja...

Alla är glada amatörer som förvånar sig själva precis hela tiden att måtten stämde, att vi tillslut fram och faktiskt lyckades förtöja båten. Alla står vi och vinkar oförstånde till varandra och undrar va fan vi gör här.

Sen tror man att det är bara är så på den båten man själv är, tills man går en brandkurs iland. Vi ingår ju i någon slags säkerhetsbesättning, där vi själva ska rädda livet på oss när olyckan är framme. Då har man tänkt till här och skickar iväg den arme sjömannen ut på ett brandfält ute i tjotahejti, där man sedan blir inbillad att du faktiskt kan agera rökdykare om det börjar brinna.

Sen finns ju alltid det gamla roliga skämtet:

- Är det du som är förste rökdykare ombord?
- Ja.
- Ja, du vet ju hur man säger, först in dör först, de är du de! HA! --Pekar hårt mot ditt bröst, skrattar till så lite matrester fastnar i pannan på dig, sen torkar man bort hans slem och får höra kommentaren-- ÄTER DU NU IGEN?!

Att sedan för en redare att skicka iväg sina sjömän på brandkurs innehåller andra risker. "Tänk om dom får höra hur bra alla andra sjömän har det i sitt rederi och säger upp sig?! Ve och fasa!"

Låt mig säkert säga på den fronten, ingen risk, alla sjömän i hela världen är precis lika hjärndöda som dom du har ombord på din båt just nu. Det är enda jag såg och fick bekräftat på min brandkurs, är att vi sjömän är ett förlorat folk som inte fattar någonting.

Sen att det absolut inte går att misslyckas med kursen är det bästa med det hela.

- LYSTRING! --Sjömännen slutar busa för någon minut för att lyssna på farbror brandman-- Ja, då ska vi släcka med skum, vi har två olika skum idag, ett lite lättar...
- Skum! Det har vi ombord min båt det.
- Min med!
- Min med!
- Min med!

Egenskapen "bekräfta det vi minsann har ombord våran båt" är en reflex sjömän har medfött tror jag.

En kort briefing följs på vad skum är för något och hur man ska släcka med det. Sen kommer det allra bästa momentet på en brandkurs, vi får såkallat "fria händer" att använda grejerna för att släcka elden. Någonting som bara kan gå på ett enda vis, åt helvete.

 

Ja, här ser vi då Rambo ett och Rambo två med utrustade med lite skum. Förtroendet skjuter i höjden, när man tillslut ser den ena killen sätta munstycket mellan benen och skrika "Vildhavre... AWAY!"

 

 

Okej... scenario fria händer. Det sjömän gör först när det gäller all sorts säkerhet, är att någon självutnämnd ledare börjar ge order, någon blir lite sur och alla har alltid för bråttom.


- JA! JAG TAR BEFÄLET, JAG HETER ACL OCH NI HETER FJOLLORNA FRÅN FÄRJAN!!! --En av sjömännen går genast in i sin roll ombord och börjar ge order--

Känsla i den där armen där...

- Fan snackar du om? Då är du fettot från Kap Horn isåfall.
- Du... --Två steg fram, bestämd arm höjs-- Böghåkan från färjan har svärtat ner sjömännens heder så mycket att ni ALLTID kommer vara fjollorna från färjan.
- Meh va fan... Jävla Håkan... --Någon sparkar lite ledsamt i gruset--
- Ni fixar skum, ni tar det munstycket, ni tar lättskummet, du drar slang och jag ger order! DÅ KÖR VI! ANFAAAAA...

Avbryts genast...

- Vänta lite här nu, vem fan sa att du var ledaren här? Jag är kapten på en färja och där gör vi det lite annorlunda ska jag allt tala om för dig.
- Oj oj oj, killen som tillät böghåkan svärta ner sjömäns heder fick luft.
- DET VA ETT JÄVLA TJAT OM ATT VI FÄRJEFOLK VAR FJOLLOR!! --En matros vädrar sin åsikt-- Vi HAR åtminstone kvinnor på våran båt, vad har ni? Ni är 20 man som bor ihop i flera månader. Och dä ä fan as gay as it gets. --Viftar till med armen i stil med ett "talk to the hand" move--

Det blir genast lite tyst, två läger har byggts upp, en med färjeseglare på ena sidan och uteseglare på andra. Våran brandinstruktör står bara och skakar på huvudet, tydligen händer detta varenda jävla gång på dessa kurser.

- Okej, då tävlar vi. Om fjollorna där borta lyckas släcka före oss coola uteseglare, då kanske vi slutar tracka er för Böghåkan.

Alla nickar instämmande, den eviga kampen mellan färjor och uteseglare är igång. Det är inte snack om att lära sig släcka eld längre och det handlar absolut inte om att samarbeta på något vis.

- Okej, samling här borta. Nu krossar vi dom där jävla asen en gång för alla, det tar 5 år innan vi har nästa brandkurs så se det här likvärdigt ett OS. Ok? --Alla är med på noterna, det börjar dugga lite lätt och man kan se ånga börja bildas från sjömännens andedräkt--

Folket börjar ladda, någon känner lite på brandmunstycket samtidigt som de ser med avsky mot det andra laget. Elden börjar ta sig vid cisternerna, allvaret växer, någon ser upp mot himlen för att känna regndropparna mot sin hud.

 

Stunden har kommit, alla gör sig redo, sekunder passerar som minuter och tillslut hör man båda kaptenerna i vardera lag:

- AAAAAAAAAAAAAAAAAAANNNNFAAAAAAAAAAALLL!!!!! --Ja, salivsprut i kors--



Absolut ingen vet någonting, 12 sjömän går till anfall mot eld och det tar 5 sekunder innan alla vet att om det börjar brinna på våran båt, då hoppar man överbord, inte går till anfall.

Krig.

 

Skum sprutas precis överallt, slangar svischar fram och tillbaka på gruset, någon snubblar på en slang och faller hejdlöst med ansiktet mot marken.

 

- HA! KOLLA FÄRJEBÖGEN HUR HAN RULLAR RUNT I SKUMMET!!! NU TAR VI DOM GUBBAR!! --Vrider sig i smärta och blöder för att vara mer exakt--

Två sjömän lubbar järnet fram till cisternen med det lättare skummet, ögonbryn börjar svedas bort men känslan av att slå färjefolket, gör att något så futtigt som lite smärta knappast kommer hejda framfarten. Kaptenen från ACL flippar fullständigt och börjar skrika "in your face fucking feriefag", går ner på knä och med armarna vilt viftandes åt alla håll skriker han "Ja ja, det är fan bättre än sex att slå er!"

 

Då drar färjekaptenen fram sitt ess ur rockärmen.

 

- TIME OUT! TIME OUT FÖR FAN!!!--Det klassiska T-et formas av två händer med bakomvarande vidöppna mun som skriker orden på ren svengelska.

- Va?

- Du hörde, vi behöver snacka taktik här. En time out per lag är tillåten, så säger HKF´s egna sportregler, det kan ni inte bortse ifrån.

- FAN OCKSÅ!! Du har rätt. JÄVLA SKIT!! Kom hit gubbar, i en ring nu.

 

Alla sjömän släpper sina slangar för att få varsitt pep-talk, bakom oss börjar cisternerna fatta ännu mera eld och våran instruktör bryter in lite lätt.

 

I verkligheten skulle alla varit döda för längesen, men vem bryr sig nu?

 

- Öööhh, ska ni inte släcka elden eller? Det brinner rätt bra n...

- Du... --Båda kapternerna vänder sig om och älgar fram mot instruktören--

- Jag tyckte jag hörde ett jävla gnäll här bortifrån, kan det varit du eller?

- Ehh, ja faktiskt, jag tänkte väl att ni skulle liksom ja, ni vet, släcka elden eller nåt.

- Du gör dig bäst här borta just nu, det här handlar inte om eld längre, det handlar om våran heder. Så om du inte vill bli mylad i skummet så håller du käft. --The blick of steel skymtas från ACL kaptenen, färjekillen försöker också men den blir inte lika hård tyvärr. ACL däremot, den blicken kan döda den.

- Ok ok... Jag låter er hållas. --Håller upp händerna och backar lite--

 

 

I varje lag vädras det pep-talk som skulle kunna få vilken landslagstränares som helst ögon att fuktas. Tydligen stod hela sjöfarten och föll på att vi skulle släcka elden före färjefolket, jag citerar kort:

 

- DOM SKA DÖ!!! Släcker vi inte elden före dom så eldar vi upp jävlarna och rymmer, sen säger vi att vi var först ändå!! OK!! In med händerna i mitten och låt som män... SJÖMÄN!!!

 

Båda lagen ger ut ett alldeles för testosteronfyllt bröl och joggar tillbaka till positionerna igen. Folk har börjat greppa allvaret, slår sig på brösten och ger varandra peppande ord som "kom igen nu" och "bra hållning där".

 

- DÅ KÖR VI IGEN!!!

 

Genast börjar fulspelet.

 

Tacklingar och veck på slangar skymtas genast, skum börjar ösas på varandra och alla fullständigt skiter i elden. Någon börjar pissa i skumtanken och sprayar ner precis allihopa, tillslut tar ACL kaptenen fram en kniv och börjar skära av brandslangar.

 

 

En foul delas ut.

 

Efter tio minuter av någonting som liknar en ful rugbymatch, så fattar jag och ACL kaptenen tag i en skumslang och börjar faktiskt bege oss mot elden.

 

- Kom igen nu Martin, nu gäller det. PÅ LIV ELLER DÖD!!

- PÅ LIV ELLER DÖD!!!

 

Elden har nåt alldeles för stora proportioner men vem bryr sig, vi ger järnet helt enkelt. Feriefagsen ser vårat drag och försöker gör olika glidtacklingar samtidigt som dom byter brandslang. Elden bränner i ansiktet samtidigt som vi höjer vårat munstycke och börjar fylla med skum.

 

 

Vinsten.

 

Det finns någonting som kallas dåliga förlorare, sen finns det personer som vinner med känsla. Gränsen är hårfin.

 

 

Känsla.

 

Elden släcks, uteseglarna vann kampen och segerdansen kan börja.

 

Brandfält för sjöfolk ligger mitt ute i tjotahejti, endast för att sjömän är hjärndöda människor som älskar att ta skitsaker på allvar.

 

Ja, vi rullade runt i gruset som små grisar och gav varandra liggande H5´s.

 

Äg, det var länge sen jag var med om ett sådant härligt äg.

 

 

Detta är en fortsättning på inlägget: Nu har dansken gått för långt.

Ny dag, ny middagstid och alla sjömännen står och kollar på några köttbullar.

- Ingen lingonsylt... --En av sjömännen påpekar det alla tänker på--
- Vi ringer huvudkontoret! Man kan ju inte bara sitta och klaga utan och fråga snällt först.
- Ja, bra idé kapten!

Sjöbusarna tittar på hur kapten slår numret till Mearsks huvudkontor, signalerna går fram:

- Nu svarar någon. Hej? Hallå? Hallå? Det här är kapten på Bro Ant... Hallå?!
- Vilken nonchalans! Dom svarar inte i sin telefon! --Alla sjömännen håller med denna allmänna yttring och fortsätter se på kapten--
- Alltså det är någonting i andra änden här, Mörten lyssna du. --Kapten langar över telefon till närmsta person--
- Mörten här. Hallå? Hallå? Va fan är detta? Smats, lyssna du. --Mörten kastar telefonen till chiefen.--

Smats tar telefonen, lyssnar några sekunder och suger lite med munnen.

- --Sugljud--
- Va sa nu han då? --Mörten samt alla andra sjömän börjar bli förbryllade av scenariot, dom vill ju bara ha lite lingonsylt.--

Fotogen tar tag i situationen och börjar översätta vad chiefen Smats försöker formulera.

- Smats säger att han tror det är danska i andra änden luren.
- Jahaaaaaaaaa, det förklarar ju saken, är det så danska låter? Hade jag ingen aning om. --Säger Mörten och alla börjar nicka lite instämmande men med viss osäkerhet.--

Smats pruttar lätt med munnen.

- --Pruttljud--
- Smats försöker säga att vi vill ha lingonsylt, men dansken verkar arg.
- Få hit den där, jag vill lyssna. --Kapten sliter åt sig telefonen-- Så det är så här danska låter? --Kapten lägger huvudet lite på lut, öppnar munnen, kisar med ögonen och försöker förstå. Men ingenting går in-- Ah, shit vad konstigt det låter... Fotogen, du som är ifrån Glumslöv och praktiskt taget pratar som danskarna, du får försöka.

- DET VA ETT JÄVLA TJAT OM ATT JAG SOM SKÅNING FATTAR DANSKA!!! Börjar bli less på det nu.
- Ja men nu är du den som lärde sig Smats språk bäst av alla, och så sa du nån gång att du såg Danmark ifrån en balkong någon gång. Tror du någon här ombord har sett Danmark från ballen eller?

Fotogen roffar argsint åt sig telefonen och börjar rabbla alla synonymer på lingonsylt han kan.

- Vi vill ha lingonsylt, lingonberrys, krösamos, tuttebär... va fan... puolukkahillo!
- Finska? Hur kan du det på finska? --Kapten förvånas--

- AH MEN FÖR I... HUR JÄVLA SVÅRT SKA DET VARA??! --Mörten flippar och sliter åt sig telefonen. --JAG ÅT RAGGMÖNK AND FLÄSK YESTERDAY WITHOUT LINGON-FUCKING-SYLT. YOU SKULLE BARA VETA HUR MUCH DET KÄNDES I SJÄLEN ATT HA EN SVENSK FLAGG I PRUTTEN, AND NO LINGOS!!!! GIVE OSS THE SYLT OR ELSE!!!! --Klick!--

Hela båten ser på Mörten som vibrerar av ilska över avsaknaden av lingonsylt. Symptonen börjar visa sig på den svenska rasen, om vad som händer när han inte får i sig de mest elementära svenska råvarorna.

- Måste ha en knäckemacka för att lugna ner mig. --Tar en knäckemäcka och öppnar kylskåpet-- Det är en jävla tur att vi har Kalles Kavi... va fan? --Ställer sig upp så bara ögonen syns ovanför kylskåpets dörr-- Kapten... säg att Kalles Kaviar finns på Filibumbas matlista i Manilla.

- Ehh... ja du... glömde koll...
- Så kapten menar att vi inte har någon Kalles Kaviar ombord? --Mörten blev helt plötsligt läskigt lugn på rösten--

Sen kommer det obligatoriska så fort Kalles Kaviar läppjas då svenskar är närvarande. Någon säger att Kalles Kaviar är äckligt, någon säger emot och någon hävdar att båda uttalar det på fel vis. Dessa diskussioner är alltid identiska, tar allt mellan 5-15 minuter innan någon fullständigt toksprutar en hel tub Kalles på ett enda ägg, bara för att visa hur mycket han älskar det.

15 minuter senare...

- OM JAG HADE KALLES KAVIAR NU SÅ SKULLE JAG KUNNA LUGNA NER MIG LITE!!! SKULLE FAN TÄCKA ETT HELT JÄVLA BERG ÖVER ETT ÄGG NU OM JAG KUNDE!!!

Smats avbryter det menlösa samtalet med ett kort och starkt sugljud.

- --SUGLJUD!--

Alla tystnar.

- Fotogen, va sa han?
- Förlåt Smats, va sa du?
- --Suger, pruttar och blåser mot sitt finger--
- Smats säger att vi måste koncentrera oss på ämnet istället. Har någon ett konkret förslag på hur vi ska gå tillväga?
- Ja, hur ska vi kunna få danskarna att fatta hur viktigt det är att vi får i oss lingonsylt ibland?

Alla börjar diskutera hur man skulle kunna gå tillväga. Någon säger att vi försöker ändra på någon jätteviktig checklista, vi fått från danskarna med en punkt som säger, "Lingonsylt till Bro Anton", och så måste dom checka i den för att kunna fortsätta sina liv.

Tyvärr kan vi inte bypassa deras egna dataprogram Idiamin, som vi alla nu använder ombord.

- Tyvärr, har inte koderna för sånt och sen är programmet för gammalt helt enkelt. Maersk har inte uppdaterat sina databanker sen 1849. En del av dom använder kulramar på kontoret faktiskt. --Förklarar kapten--
- Ja men det där är ju ganska otroligt egentligen. Jag har hört att förutom kulramar så har dom bara mulltoaletter och brevduvor för att kommunicera med andra rederier. Märkligt att dom blivit så stora ändå men denna uråldriga teknik? --Säger överstyrman som än så länge varit ganska tyst.--

- ARRRRHHH... --Mörten skriker till och går ner på knä-- Mitt huvud!! DET GÖR SKITONT!!! AAAAARRRGGHHH

Slut på del 2.

Vad är det som händer med Mörten egentligen? Är det abstinensen efter ett berg av Kalles Kaviar, eller har han bara någon form av manlig lingonvecka?

Vad kommer lösningen vara för att få tillbaka lingonsylten egentligen? Kommer dom lyckas?

Besättningen på Bro Anton stävar vidare mot okända mål...

Den senaste veckans händelser har varit svåra att smälta. I skrivande stund sitter jag med melankolisk stråkmusik på högtalarna, och försöker gå igenom denna rad händelser som svetsat oss samman mer än CS turneringarna efter middagen.

Det hela började för fem sex dagar sen, när vi i vanlig ordning gick ner till mässen och skulle äta kockens kåldolmar till middag.

En av sjömännen brummar ur sig att det inte fanns någon lingonsylt, då stelnade kocken bara till, precis som om att han inte vågade svara.

- Öj, kocken?! Det finns ingen lingongsylt här ju?! --Allvarlig blick.--
- Ehh, ehh... nej det gör det inte.
- Vi provianterade nyss ju, ge mig lingonsylten. --Knuten näve!--

En liten våg av irritation sprider sig i matkön över kockens ovilja att ge ett konkret svar.

- Frå... fråga kapten. Han... han får förklara. --Säger kocken och ställer sig längst in i byssan.--

Kapten kommer ner till pöbeln som vägrar plocka i maten förrän lingonsylten står framme.

- Vad står ni och väntar på?
- Ja, det kan man ju undra. --Säger sjöman Mörten och bara pekar på en tom yta.--
- Jaha, ehh... är den slut nu?
- Vadå slut? Jiddrar du om?
- Ja ehh, hehe... ni har väl hört talas om att vi haft lite problem att göra kloka matbeställningar?
- Mmm, och vi har inte lyssnat.

Kapten börjar förklara.

Våran danska ägare Möller Maersk har ett eget system för att beställa mat, och ansvarig Slipsers som roddar med detta ligger stationerat i Filipinerna. Det finns en lista över produkter som vi får beställa, och finns inte dom saker vi vill ha, ja då finns dom inte längre helt plötsligt.

Lingonsylt är en av dom produkter som kuttats ur systemet.

13 sjömän står med tomma tallrikar och fullständigt dumglor på kapten. Det enda man vill är att kasta små M&M godisar in i folks vidöppna munnar som någon slags tävling, men samtidigt förstår man ju allvaret. Danskarna pressar verkligen gränserna nu, lingonsylt är likvärdig en blodtransfusion för den normala svensken.

Ombord en båt där alla små problem blåses upp gånger tvåhundrafyrtiosju är slutet på lingonsylt, för all framtid, likvärdigt att sakta pressa in en bajonett i tinningen.

Kocken hojtar till.

- VÄNTA!!! Jag hittade en burk till här, men det här är verkligen den sista.

Det gjorde inte saken bättre, sjömännen står och stirrar på den röda sylten och vet att efter den, så dör vi. Ingen vet vad dom ska säga, matros Mörten tar lite lingonsylt och duttar ner den på tallriken, alla ser på hur Mörten för sitt finger mot sylten, petar upp lite sylt och håller upp fingret framför hela mässen.

- Detta är bland de sista smakerna av våran sylt, våran heliga goda egna svenska lingonsylt.

Ögon börjar fuktas hos sjömännen samtidigt som dom ser hur fingret sakta förs mot Mörtens mun, hur han sluter sina ögon när fingret slätar sylten på tungan, hur ansiktsuttrycket återspeglar den lite beska lingonsmaken som förhöjer upplevelsen av så många svenska maträtter. Sjömännen ser en handling av 100% liv.

En tår rinner sakta ner för Mörtens mun då han öppnar sin ögon igen och ser mot besättningen.

- Nu jävlar har danskarna gått för långt, nu måste vi agera.

Mörten håller fram sin tallrik i mitten av den lilla ringen som bildats.

- TILLSAMMANS SKA VI FÅ TILLBAKA LINGONSYLTEN!!!!

Hela besättningen sätter tallrikarna mot mitten och brölar.

Ett såkallat manligt dunderbröl som ekar långt ut över nordsjön, brölet som förseglar kampen mot att få tillbaka lingonsylten på Broströms båtar.

Sakta byggs det upp, sakta sätter det sig i sjömännens själar.

- lllliiiiiiiiIIIIIIIIIIIINGONSYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYLT!!!!! --Ja, salivet sprutade så mycket, att de fläckade ner alla tallrikar så dom fick hämta nya då de satte sig ner för att äta.--

Häng med och följ den spännande följetången på historien, då kampen mot matbeställningarna för svenska båtar togs upp. Ni kan ta bort alkoholen och vara skyddade bakom lagar, policys och allmänna regler.

Men tar ni bort lingonsylten för en svensk, då kommer han jaga dig i evighetens evighet. Amen.

Varje sjöman har alltid en liten "glitch" i sitt beteende som gör att du blev sjöman, och att andra människor pratar om dig. Ingen, absolut ingen är normal i huvet här ute.

Ta våran chief (maskinchef) tillexempel. Till att börja med heter han Smats och är ifrån Norrlands djupaste skogar. Heter man Smats, då måste man ha några ess i rockärmen.

Han är är en stenhård norrlänning som har scootrar som hobby, sen sjöman på det gör han till en orubblig klippa ombord. Han är själva essensen av norrland, själva råmaterialet. Jag sträcker mig så pass att han är en äkta viking, så mycket viking att han utvecklat ett eget språk.

Han har tagit det där coola sugljudet norrlänningar har, ett steg vidare. Allt han säger är bara olika sug och blåsljud.

Innan vi fortsätter måste ni förstå hur hård han är. Först och främst har alla, precis alla i maskinrummet tvingat till att lära sig hans "blåsljudsspråk", utan någon slags instruktion har de gått tillbaka till forntida dagar, då man pekar och säger vad det betyder.

I flera månader gick dom där nere, höll upp en skiftnyckel eller pekade på separatorn och frågade vad det betyder.

Motorman Fotogen ombord hade det mycket svårt i början. Länge ville han inte lära sig chiefens språk och gick tjurandes därifrån. Men det var en dag då vi fick en black out på farvatten med mycket trafik, så hade chiefen sett djupt i motormannens själsspeglar, blundat med sina ögon och sakta blåst han i ansiktet. Magiskt...

- Det var något visst med det där blåsljudsspråket. När han blåste mig i ansiktet så håret fladdrade lite runt öronen förstod jag. Det liksom släppte. Vi sprang omkring allihopa och felsökte efter problemet i maskinrummet och bara blåste på varandra. Två blås nej, ett sug ja. Om man formar läpparna så här, och pruttar lite lätt med munnen, då ska man sätta på kaffe.

Jag fick se hur denna symbios av kommunikation fungerade senaste gången vi bunkrade.

 

 

Motorman Fotogen, också en sjöman som inte är att leka med.

 

 

Kolla bara blicken tillsammans med detta odödliga skägg. Ready to kill ju.

 

Bunkring = tanka båten av olika fuels fartyget använder för att hålla sig driftande. Någonting "the grease monkeys" ombord styr med.

Bunkringen gick som vanligt fram mot slutet då de tjeckiska bunkringsmännen claimar att dom gett 4 kubik gasolja, men enligt våra siffror hade vi bara fått emot 3. Det är intressant business detta och inte ovanligt att bunkrings männen kommer ombord skitglada, gör alla till sina kompisar och sen försöker dra fulingar, som gör att dom kan sälja diesel på den gråa marknaden.

Det blev en kamp om viljor, ett prov på styrka av maskinrumsfolket. Fotogen står vid manifoldern (som på bilden) och ropar med radion in att vi ska ha fått allt nu. Olika blåsljud hörs tillbaka i radion.

- Ja okej, dom säger att vi fått 4 iaf.
- "Blåser och suger."
- Okej, jag kan försöka.
- I´m sorry but according to our numbers we need 1 more kubik meter.

Diskussionen går inget vidare men tillslut frågar tjecken ombord vem det är som blåser i radion.

- It´s my chief engineer, he is one hard norrläning that only uses "sucksounds" as communication.

Tjecken rycker lite i ögonbrynen, förstår inte riktigt vad Fotogen just sa och det kommer ett långt sugljud på radion igen.

- The Chief Engineer is on his way out sir, and he is not happy.

En symbios av rysningar går igenom allas kroppar och jag står spänd av förväntan på resultatet. Borta vid bygget hör man hur dörren stängs, en norrlänning slevar fram på catwalken och allas blickar följer Smats varje rörelse. I hans hand har han ett papper med en enorm fyra på, kliver fram till tjecken, ser på Fotogen, ser mot tjecken igen, pekar på fyran och öppnar munnen.

Ett jättekort sugljud ekar mellan rören.

- What? --Tjocka tjecken står förundrad--
- I can translate. --Fotogen svarar-- He says that you should beware that we are now owned by Maersk, and it would be very unwise to do what you are doing now. If you still decide that we only have got 3 cubiks from you and leave, I will shit in your face so hard by sorting out so no other Maersk boat will take bunkers from you again.
- He said all that?
- Yeah, it is very simple but still kind of complicated language.

Nu tar chiefen ett snabbt steg fram mot tjecken, spärrar upp ögonen och gör ett kort pruttljud med munnen. Ja... ett litet salivsprut landade på tjeckens panna.

- What did he say? What did he say? --Tjecken blev lite skrämd och ser mot Fotogen--
- Well, it wasn´t very nice, I can tell you that.

Smats vänder sig om mot Fotogen igen, pruttar, blåser, klappar han på axeln och går därifrån. Boys of the Bunker blir ägda, säger snabbt att vi startar upp igen, pumpar in ytterligare 1,5 kubik gasolja och gör Smats Win of the Day.

Ska se om jag lyckas få något bildbevis på Smats under turnen.

Tydligen ska Bro Anton få ett rent helvete i framtiden inne på europort BP i Rotterdam. Eller för att citera mer korrekt, vilken kaj som helst inne i Rotterdam.

Och ja, ehh... hehe, kanske är lite delaktig i detta öde som väntar oss.

I förmiddags när vi väntar på att lotsen ska komma ombord, upptäcker kajgubbarna att kajens landgång av aluminum har små sprickor i sig. Sprickor som redan var där när vi kom, men givetvis så tror alla att vi ombord är anledningen.

Snark...

Annan båt men liknande landgång.

En bil parkerar lite längre bort, en man med onormalt fluffigt skägg kliver ut och kommer fram till båten. Han plockar fram en digitalkamera och fotar landgången.

Elektroniska apparater på en oljeterminal, inte tillåtet, dock plockar han genast ner den och går ombord.

Nu står jag på kajen och mannen med skägg ombord. Han plockar upp sin digitalkamera igen, tar ett kort och dinglar med den i påslaget läge. Själv lossar jag på "fyllenätet" vi haft under landgången tiden vi varit där. Nu lackar jag lite, ropar in till överstyrman som genast beordrar mig att be mannen stänga av sin kamera.

- Excuse me, turn that camera off and put it away, it´s not allowed do to that here. --Tiden stannar upp, mannen med skägg fångar min blick och har svårt att greppa mina ord.--

- Could you turn your camera off and put it in your pocket? It´s not allowed. --Det jag inte upptäcker, är hur kajgubbarna liksom tar ett slags verbalt skydd för vad komma skall.--

- Hey?! Are you slow or something? Stop dingling your camera, --konstpaus-- like a retard, and put it away.

Lite risky val av ord, skäggot stänger av kameran och med ögon stora som tefat, öppnar munnen.

- I have to report this, you have broken the gangway. I have to take pictures.
- But still, a camera is not allowed.
- I have to.
- What is it you don´t understand? This is a tanker ship and cameras are not allowed.

Nu tycker man att problemet är löst, visst jag var väl en touch spydig och hade ett irriterande leende på läpparna när jag sa till han. Givetvis för att reta han lite, sånt där som är livets fördelar ibland.

Skäggot surnar till som fan, börjar vandra nerför landgången och släpper inte blicken ifrån mig. Nu finns det en röd linje på kajen, en linje som visar att efter den så är det risk för att ramla i vattnet, efter den ska man ha flytväst på sig.

That´s the rules.

Martin is about to brake the rule.

Men inte med en meter direkt då linjen är över två meter ifrån kajkanten, och jag endast sätter ena foten på linjen för att rycka åt mig fyllenätet.

Men ja, Mr Skäggo totalflippar.

Det var inte en liten flipp heller, killen förvandlades till ett dagisbarn och fullständigt salivsprutar ut ett.

- DON´T CROSS THE RED LINE!!!

Det var runt sju man omkring oss, alla fryser till och ser på min fot som är en centimeter över den röda linjen.

Ve och fasa.

- Oh... sorry. --Drar sakta bort foten--

- YOU HAVE TO HAVE A... A... Ehhh... --Mumlar något på holländska--
- Lifejack...
- A LIFEJACKET IF YOU CROSS THE RED LINE!!!!
- Ey ey, calm down man. --Lugn spydig snorunge som börjar kaxa till sig, scenariot börjar eskalera--
- CALM DOWN!!! ARE YOU TELLING ME TO CALM DOWN?! --Ett stenhårt pekfinger riktas mot mig... ooohh, jag darrar--

Nu kvittar det vad saken handlar om, Mr Skäggo vill att jag ska visa han respekt, det är det enda scenariot handlar om. Men ja, alltså, jag har en aning svårt att ta gubbfan på allvar.

- Why are you standing on the gangway? Come down and talk to me if you have anything to say. --Säger jag, vänder mig och och rycker lite i fyllenätet--

Nu släpper det givetvis helt och hållet för gubbfan. Jag ser den röda linjen och var bara tvungen att kliva lite över den, bara lite, jag kunde in....

- NOW YOU ARE CROSSING THE RED LINE AGAIN!!!! DON´T CROSS THE LINE AGAIN, OR ELSE!! --Springer nerför landgången, slungar fram kroppen med skarpa axelryckningar åt höger och vänster. Det enda jag ser är en massa grått fluffigt skägg.--

Jag vänder mig om, sätter händerna i fickorna och inväntar attacken.

- DO YOU KNOW WHO YOU ARE TALKING TO?! --En galen holländare eller...--
- Another human being?

Några svettdroppar rinner nerför hans blodåder på pannan. Kapten, som säkert ser allting från någon ventil ropar på radion.

- Martin, vad är det nu du ställt till mig? --Plockar upp ena händen ur fickan, trycker in sändningsknappen samtidigt som jag spärrar ögonen in i Mr Skäggo, svarar strategiskt på engelska--
- It´s nothing, they are a bit cranky about their gangway, don´t really know what´s the problem. --Pausar, höjer mitt ena ögonbryn-- I can handle this. You just wait for the pilot Captain.

Folk börjar fnittra vilket är någonting som jag älskar och måste spinna på. Skägget kommer så nära nu att bara jag hör vad han säger, jag fick reda på efteråt att han är någonslags superchef givetvis.

- I can make the life of Bro Anton a living hell when you get here. Immigration, paperwork, protests... And all is your fault. Doenst matter which jetty, I will be there...

Herregud tänker jag, vilket tönt.

- Ok sir, I´m sorry, I wont do it again.
- Good.
- I wont cross the red line again. --Ser mig omkring mot det fnissande folket-- This line! --Vänder mig om och pekar-- But I can have my foot here... --Sätter foten jättenära linjen och ser upp mot Mr Skäggo-- If I have my foot here it´s nooooo problem, is it?

Skägget svarar inte längre, ett litet åskmoln byggs upp ovanför honom, ögon färgas svarta och snart spricker ådern på pannan. Kajgubbarna kan knappt hålla sig, detta måste vara det absolut roligaste på länge.

- BUT THE AIR IS FREE!!! SO IF I HOLD THE FOOT ABOVE, IN THE AIR.-- Håller foten ovanför, men på fel sida av linjen, vickar lite-- LIKE THIS! --Sänker rösten, ser iskallt mot fluffo-- It´s ok. Isn´t it? And I do like your beard, sir, it´s as we would call it in Sweden... fluffy.

Kajgubbarna börjar förflytta sig bakom rör och skrattar, men vågar inte visa det för öppet. Mr Skäggo vänder bara på klacken och går därifrån. Axlarna svänger kraftigt från sida till sida, bildörren smälls bestämt igen och hjulen rivstartar lite därirfrån.

Kan verkligen höra hans tankar.

Next time Mr Martin... next time...

Sitter och klappar mig själv på axeln och säger grattis Martin, du är äldre. Den ångest som fylls i min kropp då jag tänker på att jag faktiskt blir äldre, kan jämföras med ett dåligt fyllesamtal eller att man råkar kalla svärmorsan tjock.

Har tagit mig ner till de småländska skogarna och barrikerat mig hos farsan. Ska kolla på film och äta fisk.

Igår var var lite gulligt komiskt ändå då jag frågade min far, om han ville att jag skulle snurra eldpois framför hans församling efter mässan:

- Givetvis min son! Vilket härligt avslut på en mässa!!

Så för första gången på säkert 10 år satt jag på knä i kyrkan och doppa oblater i jesu blod. Mitt i allting så säger pappa prästen att:

- Det finns en extra överraskning med oss ikväll!

Alla blir extra tysta, ser på varandra:

- Min son är här! --Pekar på mig--

Sen vänder sig farsan om och säger att vi ska sjunga nästa psalm. Han glömmer påpeka att jag faktiskt ska göra någonting efter själva mässan, vilket resulterar i att jag får sitta och vara utstirrad av hela församlingen

Om församlingen hade haft en gemensam talan så skulle ordet "och?", ekat ex antal gånger.

På slutet så säger far att nu ska hans son gå och byta om, för att göra eldshowen ute på parkeringsplatsen.

Folkets röster mumlar lite förstående, nickar mot mig liksom "Okej du är inte ett freak som prästen påpekade förut.", och väntar snällt på att jag byter om.

Sen alltså...

Jag eldade inte upp mig själv denna gång, men försöker mig dumdristigt på ett "move" som jag inte övat på ett tag och tänker "Haha, nu ska dom allt få se!". Börjar spinna båda pois med en hand ovanför huvudet, det snöar och är svinkallt, fortsätter ner mot marken för att lägga mig ner och fett spinna på som van...

POOF!!

Båda flammor rätt i fejset.

Fail.

Hela församlingen blir lite förskräckta, jag ställer mig upp, släcker mina pois, får några enstaka applåder och folket ser förskräckt mot mig med tanken, "vilket miffo".

Epic fail...

Jag bad brorsan visa mig lite internethistoria när han var här. Internet är en fascinerande plats med fruktansvärt mycket skit, intryckt på en enorm digital yta.

Själv när jag surfar på nätet rör jag mig endast inom lite dagliga nyheter, bloggen och emailen. Någon gång kanske man vågar på sig att klicka på någon märklig länk på flashback, men mer vågar jag inte.

När min bror sitter bredvid vågar man mer. Han vet lite om vilka saker man inte ska klicka på genom något slags sjätte sinne.

Först visar han mig http://omegle.com/ (Ja, det är säkert att klicka...).

Du slumpas fram på en chatsida, och du börjar chatta med en främling men kan avsluta det när som helst. Genast börjar jag ställa jobbiga filosofiska frågor, samtidigt som jag önskar att man kunde göra snö från kokosmjölk.

Sen sitter vi och skrattar åt meningslösa youtube klipp, som är en favorit hobby för hela världen givetvis. Jag kissade på mig när jag såg det här, fyra gånger.

 

Tillslut snubblar vi över en internetprofil med namnet Boxxy. Det här tycker jag är intressant ändå. Boxxy även känd som The Queen of /b/ är - som jag fick det förklarat - en av de allra första stora internet kändisarna. Hon har bara gjort tre stycken youtube klipp på sig själv, som gick upp i över 1 miljon på en vecka.

 

Det sjuka var att folk faktiskt letade upp henne och filmade in i hennes hem och grejer. Historier som gör att man blir väldigt rädd för vad internet också kan vara.

 

 

"Men vad gjorde henne så känd?", frågar jag brorsan och genast säger han 4chan. En sida som startade den 1 oktober 2003 och det var just sidan med namnet /b/ som gjorde den stor.

 

- /b/, där ska man inte gå in. Det där är internets rövhål helt enkelt. Gå aldrig in där Martin.

 

Inne på /b/ så är alla anonyma och exakt vad som helst kan läggas upp. Det finns inga moraliska gränser över vad det skämtas om och det klassiska exemplet är... pedobear.

 

En liten nallebjörn som våldtar barn helt enkelt.

 

Den där låten och bilderna på en gullig björn skrämmer faktiskt skiten ur mig. Genast vill jag gå in på /b/ bara för att se vad som finns där.

 

- Nej Martin, jag varnar dig. Din dator kommer fan explodera om du går in där. Det, eller så ser du en bild du inte kan få bort ifrån näthinnan. Du är för, vad ska man säga? Du har forfarande en ren själ. Låt den vara obefläckad åtminstone några år till.

 

Brorsan går in i köket och jag sitter ensam med videoklippet om pedobear framför mig. Frestelsen över att gå in på en av internets lika mörkare hörn börjar gripa tag i mig. Det är liksom en röst som börjar viska 4chan, gå in på 4chan...

 

Jag googlar, ser länken och... går in. Det känns som jag öppnar pandoras ask.

 

Genast klickar jag på /b/.

 

Livet börjar gå i slowmotion, jag ser länkar och suddiga bilder på skärmen. Namnet Boxxy är ständigt återkommande och så ser jag en text som säger, "can you here the music?". Musik? Vadå musik? Mycket riktigt, utan att jag klickar på någonting så börjar en låt spelas.

 

Det är låten från pedobear.

 

Jag gör ingenting utan datorn bara får ett eget liv. En text dyker upp framför skärmen "YOU´RE GETTING RAPED BY PEDOBEAR!!!!"

 

- Öj brorsan!! Jag gick in på 4chan och en låt bara började spelas h...

- MEN FÖR I HELVETE MARTIN!! JAG SA JU... HAR DU ALLA VIRUSPROGRAM IGÅNG SAMTIDIGT?! SÄG ATT DU HAR SPYBOT?!!!

- Ööööhh, nae.... nu är alla virusprogram igång.

 

Sen kom en bild... herregud. Jag blir paralyserad, äcklad och rädd för världen. Min jordglob som är så fin, hur kan detta vara möjligt?

 

Brorsan springer genom min lilla hall, sladdar in i vardagsrummet, kastar sig fram emot soffan och ser precis ut som en uggla i ansiktet. Ögonen liksom flackar fram och tillbaka fort som fan, ser mot mig med en försktäckt min:

 

- O FY FAN! MARTIN SE BORT! KOLLA IN MOT VÄGGEN MARTIN!!!!
- Men... varför? --Pekar mot skärmen som ett litet barn--

- JAG SÄGER JU VARENDA JÄVLA DAG ATT VÄRLDEN ÄR SJUK!! DEN ÄR SJUK OCH DÖENDE!!

Jag kryper ihop i fosterställning. Chockad över vad jag just fått uppleva. Brorsan inser allvaret och:

- Ta bort internet, ta bort det. TA BORT INTERNETUPPKOPPLINGEN INN...

 

Det var försent. En gång tidigare har jag sett det här hända, det var inne på ett internetcafé i China Town, Kuala Lumpur. Virusprogrammet gjorde en såkallad superflipp på min dator, som ännu inte fungerar. Den blev bara svart.

Sirener går bokstavligen igång på skärmen. Inget skämt här va? Sirener... det var det sjukaste:

 

- MARTIN, SNAP OUT OF IT!! --Knäpper med fingrar framför ansiktet på mig.-- Vi måste rädda datorn nu!

 

Jag vaknar till liv och brorsan ser på alla mina USB prylar i datorn och upptäcker dongeln:

 

- RYCK DONGELN MARTIN!!! RYCK DONGELN!!!

- Men måste man inte göra en "säker borttagning" av USB anslutningar till en PC?

- VAD I HELVETE SNACKAR DU OM?!!! DETTA GÄLLER DIN DATORS LIV!! RYCK DEN NU ELLER SÅ RYCKER JAG DEN!!!

Swuink!! Dongeln rycks och ja, brorsans mun sprayade mitt ansikte med saliv.

Internet är nu borta ifrån datorn och vi kan andas ut lite. Virusprgrammet flippar fortfarande.

 

- Vad är det som händer?

- Ja du Martin. Se det som en liten armé av hästar som springer runt runt i din dator just nu. Trojanska hästar.

- O fan...

- Jag ringer en polare för att se vad som kan räddas.

 

Brorsan känner en datorexpert som jobbar på HP och i andra änden av luren hör jag genast.

 

- Varför gick ni in på 4chan? Det fattar ni väl?

- Ja, men min bror du vet, han visste inte var det var. Vågar vi sätta in dongeln igen?

 

Efter en kvarts samtal så har polaren mailat över viktiga program till mailen, och om vi är snabba hinner vi sätta in dongeln och ladda hem dom.

 

Det kändes som om dator-Rambo hjäper oss. Jag sitter och ser på hur brorsan försiktigt sätter in dongeln igen, går snabbt in på mailen och laddar hem program.

 

En halv dag fick olika program ligga och rensa datorn.

 

Och aldrig mer ska jag klicka på konstiga länkar. En bild sitter fast på min näthinna och jag vet inte hur den ska försvinna.

Min kära bror har köpt en såkallad humorbibel till mig. En bok med ovärdeliga tips på hur man ska bygga upp sin komik. Tänkte emellanåt dela med mig av något tips från den, tror dock ni här vill se resultatet mer än arbetet.

Ett av tipsen när man känner att man sitter fast, är att ringa någon. Ring någon och anteckna varje gång något skratt kom fram, detta kan vara material.

Jag pratade nyss med min bror.

Värt att notera innan denna historia, är att min bror nyss fått för sig att köpa växter. Typ 40-50 stycken, för ex antal tusenlappar. Det är inget fel med det, inget alls, jag tycker hans lya blev skitfräsch och önskar jag kunde ha växter.

Men.

Jag pratar med min bror i telefonen.

- Alltså vet du hur kallt det är i mitt trapphus eller?
- Jo, när du säger det.
- Ja, och nu för några dagar sedan så hittade jag en fjäril i trapphuset. Jag gillar verkligen fjärilar och tyckte så synd om den.
- Okej...
- Så jag lyckades få den att flyga in i lägenheten. Jag har ju så mycket varmare!!

Här ser jag genast hur historien kommer bli hur bra som helst, och spelar lugnt med på brorsans historia. Vill ju inte börja fnissa i örat på honom. Givetvis går också pennan varm.

- Sen googlade jag genast på vad fjärilar äter och hur dom lever. Jag tänker att vintern är ju lång! Inte ska den behöva vara ute när den haft turen att komma hem till mig.
- Okej... och vad äter den?
- Ingenting! Dom dricker bara!! Så då var problemet att få fjärilen att förstå att jag inte är farlig, och att den ska hitta vattnet jag placerar ut.
- Och... (Börjar fnissa lite, svårt att hålla mig.) Och exakt hur lyckades du göra dig till en vänlig figur, och samtidigt få den att dricka?

Min bror, konspirationsteoretikern, tar en liten tesked vatten och lägger det som en pöl på golvet. "Bara en tesked?" Frågar jag. "En tesked är ju för i helvete tre gånger fjärilens fullständiga kroppsmassa!" Hävdar brorsan och kan backa upp det med en matematisk formel. Sedan... (Måste bara fnissa lite...) Sedan... (Det var fan skill att inte börja gapskratta i telefonen här.)

Sedan gömmer sig min bror bakom två av hans största växter, tills fjärilen hittat pölen och surplat i sig lite.

 

Historien fortsätter.

- Sen nästa dag så fanns det ytterligare en fjäril i trapphuset!!

Ja, detta är en sann historia. Själv sitter jag i telefonen och tackar gud för denna historia, min bror lurar givetvis in fjäril nummer två in till sig. Tror också en granne måste gått förbi honom.

- Så... herregud. Så nu har du alltså två fjärilar som flyger omkring hemma hos dig?
- Ja, precis och jag googlade varför dom inte sitter på mina växter. Tydligen gillar inte fjärilar alla växter utan bara vissa.

Nu sitter vi en stund och pratar om beteendet dessa fjärilar hade hemma hos honom. Efter fyra dagar flög den första fjärilen ut igen. "Han hade blivit stark nog att ta hand om sig själv." Säger min bror med gråten i halsen.

- Vad heter dom?
- Sorbis och Flimmer.
- Okej, bra namn där faktiskt. Vem var det som flög ut igen då?
- Sorbis.
- Okej.

Sorbis och Flimmer har alltså levt hemma hos min bror, i harmoni med hans växter och matlagande. Emellanåt så lägger han ut små pölar av vatten på golvet som Sorbis och Flimmer broderligt delar. Allteftersom min bror berättar, låter det som om han faktiskt ser världen som en vacker plats. Att dessa vackra varelser faktiskt kan samexistera, med denna homo sapiens som han själv är.

En liten uppenbarelse.

Men.

- Ja, alltså Flimmer är ju fortfarande kvar här. Ska se vart han är.
- Ok...
- FLIMMER?! FLIMMER VART ÄR DU?!

Min bror har förvandlats till Peter Pan och letar efter his little pink fairy.

- FLIMMER?! FLIMMER FÖR FAN, SLUTA KIVAS NU DIN LILLE RACKARE!!

Sekunderna tickar och tillslut hittar min bror Flimmer.

- Där är du ju Flimmer. Flimmer... (Min bror blir knäpptyst.) Flimmer, hallå? Haha, han rör sig inte just nu. Kanske sover? Busig där...

Men Flimmer sover inte. Historien har ett tragiskt slut, för Flimmer hade tydligen flugit under skrivbordet och under kontorsstolen. Där är det mörkt men också väldigt farligt, för brorsan gillar att snabbt swooscha fram och tillbaka med hjulen på sin stol.

Brorsan har kört över Flimmers ena vinge utan att han märkt något.

Flimmer is dead.

Min bror lägger ifrån sig telefonen, och jag hör hur han med gråten i halsen plockar upp Flimmer i sin famn. Det är få gånger jag hört han så exalterad över någonting, och nu kallade han också sina fjärilar för husdjur. I fyra dagar varade denna glädje i min brors hjärta, men i en evighet kommer kärleken till den förlorade Flimmer finnas kvar i hans själ.

Flimmer har nu blivit min brors skyddande ängel. För alltid kommer den sitta på hans axel och vaka över hans varje val och tanke.

Flimmer your the only one that showed my brother how beautiful and fragile this world is.

Thank you.

R.I.P

Fredagen den 21 augusti 2009 går fan till en klar historiefavorit. Jag är i Göteborg och hänger med Nils min resekompis i Asien och gammal go vän. Uppdraget är att jag ska köra två stand up gigs. Ett på klubben bajsnödigt sen på Chalmers sjöfartsektion. Sen tar ödet över.

Själv har jag tokladdat inför stand up gigsen i två dagar så att jag ska få fram det så som det har övats in. Men innan man kan lämna lägenheten så bara måste Nils ta ett "snabbad".

- Men alltså jag bara måste bada en snabbis först.
- Va?! Bada?
- Ja! Det är så jävla gött!
- Nils... vi måste dra nu. Vi hinner inte.
- Det tar bara två sekunder! --Springer in i badrummet och börjar fylla det med vatten--

Klockan 11.05 avgår HSC Gotlandia 2 enligt tidtabellen ifrån Nynäshamn med slutdestination Visby. Det är tät dimma och runtikring klockan 11.17 så krockar dom med M/S Gotland.


Med hjälp av inspelningar från båda bryggorna och intervjuer kan haverikommissionen fastställa en klar bild över vad som hände ombord M/S Gotland precis innan krocken.

Pågrund av dimman så står matrosen och handstyr båten medans en sommarvikarerande andrestyrman berättar vilken kurs som ska hållas. Överstyrman finns också med på bryggan samt en styrmanselev. Matrosen har över 128 års erfarenhet i bolaget och citat, "Har fan kört in där sen 1870 talet!." slutcitat, visar att han kan fan sina grejer.

Varför kaptenen inte ännu är på bryggan framkommer inte riktigt men om man lyssnar på de inspelade rösterna från bryggan, så misstänker man att andrestyrmannen kan ha glömt bort att ringa honom lite tidigare.

- Okej, då ska vi hålla kursen tvåhu...
- INGEN FÖRBANNADE JÄVLA VIKARIE SÄGER ÅT MIG VILKEN JÄVLA KURS DET ÄR!!! SÅ!!! DEN HÄR KURSEN ÄR DET!!!
- Oookej... ja den går väl också.
- HUR LÄNGE HAR DU VARIT TILL SJÖSS?!
- Ehh... ehh, 2 år.
- TVÅ... herregud. HAR DU HAFT NÅGON KÖNSSJUKDOM ÄN DÅ?!
- Va?! Ehh... nej.
- DÅ ÄR DU INGEN RIKTIG SJÖMAN!!! DU ÄR EN SLUSK!!!!

I intervjuer med andrestyrman så säger han att citat "Salivsprutet ifrån matrosens mun störde mitt arbete." slutcitat.

Överstyrman säger inte speciellt mycket. Däremot hör man ett slurpande ljud på den aktra delen av bryggan. Han äter kakor och dricker upp allt kaffe. Han är tjock. Det är en tjock överstyrman som äter upp alla kakorna och dricker upp allt kaffe.

Varför han inte höjer rösten är pågrund av hans tjockhet och att munnen är full med kakor. Överstyrman har 147 års erfarenhet i bolaget.

Nu kommer strax kaptenen in på bryggan. Varför man vet det så långt innan är pågrund av hans ursprungliga härkomst Skåne. Flera intervjuer har sagt citat "Mannen pratar fan värre skånska efter ha bott på Gotland i över 300 år!" slutcitat.

Kapten har 348 års erfarenhet i bolaget och citat "Jag är fan bäst va? Den bästa kaptenen i bolaget sitter här va?." slutcitat. Vi har även hört att han inte bara är bäst i bolaget. Han är också den enda sjömannen i sjöfartshistorien som kan stå på bryggvingen. I full storm. Utan att ett enda hårstrå rubbas.

Dörren smälls upp och Kapten Skåne pratar i mobiltelefon:

- JAAAAA (på skånska nu va?) AAAAAAAAAAAAA du vet ju att det var jaug sum körde hem denna beåten ifrån Kina va? Visste du det eller? Visste du det?! NU VET DU DET IALLAFALL!!!! GAAAAAAAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA!!!! JAG ÄR FAN FLAGGSKEPPARE!!! FATTAR DU DET VA?! PUCKO!!!

Klick!

Utan att någon frågar någonting.

- Det var polacken som håller på och bygga om köket.
- ... --Ingen svarar.--
- Ja han undrade vad jag gjorde så jag ringde upp han här nyss och berättade det att det var ju faktiskt jag som körde hem båten från Kina va?
- ... --Fortfarande inget svar.--
- Jag är fan kapten 2,0. Va?! Fattar ni eller?! KAPTEN 2,0!!! GAAAAAAAAAAAAAAAAHAHAHAHA(går till kaffebryggaren) Va enda i.. Vem fan har glömt ladda kaffet?!

Här följs en långdragen förklaring till varför kaffekokaren är den viktigaste maskinen ombord. Ingen annan än kapten säger någonting på bryggan. Mitt i all skånska hör man citat "Va dimmigt det är?" slutcitat och det är som vi förstått den enda observationen som gjordes ut mot havet. Vi vet ännu inte vem som gjorde observationen. Detta var klockan 10.55.

Nu går kapten fram till mikrofonen för att  citat "Tjöta lite på snackapraten!" slutcitat. Intervjuer med passagerare lyder att ingen riktigt fatta vad som sags i mikrofonerna pågrund av en märklig dialekt, dåliga skämt och ett frenetiskt knappande på en mobiltelefon. Det visade sig att kapten fick ett sms samtidigt som han tjöta i snackapraten.

Detta sms ska senare visa sig vara kritiskt. Kapten Skåne svarar på detta sms utan att meddela någonting till de övriga på bryggan.

Fem minuter innan HSC Gotlandia dyker upp ur tomma intet kan följande nautiska diskussion höras.

- Vad fan är det som luktar? --Kapten sniffar sig omkring--
- DET ÄR DEN DÄR ANDRESTYRMAN!! HAN ÄR INTE BARA SLUSKIG. HAN ÄR SLEMMIG OCKSÅ! --Matrosen har ett rykte att verkligen kunna förgylla vardagen med sina kommentarer--

Kapten sniffar på andrestyrman.

- Är det du som luktar slusk?
- Ehh, ehh, va nej? Alltså.
- Vem är det som luktar slusk här inne egentligen?! Och varför enda in i helvete har ingen satt på den kaffekokaren än?! Det är ju den viktigaste maskin... --Mobilsignalen "Girls just wanna have fun" går igång JAAAA(Skånska!)AAAAAAAAAAAA, KAPTEN 2,0 HÄR!!!

Nu ropar HSC Gotlandia upp M/S Gotland på radion.

- Är det M/S Gotland som är framför oss eller?

Man hör hur en tjock person med munnnen full av kakor börjar göra några slags sprutljud ifrån sig på styrbords bryggvinge. Andrestyrman sa i sin intervju, citat "Han ba sprutade kakor över hela jävla ventilen. Det såg så konstigt ut så alla bara stod och glodde på hans kaksprut."

Kapten som står och pratar om att han ska byta däck på bilen ropar tillbaka till HSC Gotlandia.

- Öj, minior, flytta på er. Jag har kört ifrån Kina med den här va? Jag har fan flyttat tillräckligt på mig. Höhö. Tja.

Klick!

Nu ser också andrestyrman HSC Gotlandia rakt framför dom och föreslår till alla att man ska gira styrbord. Matrosen skall ha svarat citat "Ingen jävla slusk ska komma och vara slemmig mot mig. Skaffa en könssjukdom och väx upp." slutcitat.

Det är sekunder innan krocken och eleven på bryggan är den enda som inser allvaret i det hela.

"Överstyrman stod och sprutade kakor på ventilen, kapten stod i mobiltelefon och berättade för sin morsa om vilka fälgar han ska köpa till bilen, matrosen började skrika om syfilis och kondylom och andrestyrman började gråta. Va fan skulle jag gjort?"

Därför ska styrmanseleven ha lubbat järnet mot matrosen som citat "Jag ba bodycrosscheckade aset. Mannen hade inte en chans." slutcitat och girat hårt styrbord. Kapten vänder sig nu om och ser en matros ligga på däck och citat "Elevjäveln försökte ha ihjäl oss allihopa?! Han gjorde ett mordförsök på rorsman och styrde rakt emot HSC Gotlandia." slutcitat.

Den sista kommentarerna som kan registreras innan krocken är:

"Vad fan sysslar du med elevjävel?"

"Nej, inte kaffekannan, snälla kapten, inte kaffekannan."

"HELA VÄGEN FRÅN FUCKING KINA!!! FATTAR DU DET?!"

Sen ett kras.

"Slusk."

Sen någon slags tjockis som kaksmulmumlade fram.

"Jävla oflyt hela tiden..."

Och så sagga dom ner HSC Gotlandia 2.


Av de som var skadade som fördes till sjukhus var bland annat styrmanseleven efter ha fått en kanna kaffe rätt i fejset av kapten.

Är snart uppe i 3,5 halvt år som hemlös nu. Hmm... Måste nog ta tag i det där snart. Är rätt intressant att bo hemma hos andra hela tiden dock. Du lär känna dina vänner och familj på ett helt annat sätt. För tillfället sitter jag och lyssnar på min biologistuderande vegan polare som spelar lite internetpoker.

Låter ungefär som:

- DET VAR VÄL SJÄLVASTE FAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA... eller vänta. Yesss, jag vann. --Vevar lite med handen och ser mot mig och hoppas på att få en nick tillbaka.--

Bredvid sig har sin mobiltelefon och ett återkommande larm. Detta är för när han ska gå runt i lägenheten och spraya vatten på sina bonsaiträd. Har skrivit en annan gång om hans bonsaiprojekt HÄR.

Då hade han bara ett bonsaiträd och det lever fortfarande. Idag har han tre och brukar sitta och meditera på bordet i vardagsrummet med sin växter runt sig. Feng Shui och Buddhism tillsammans på någe vis kanske?

- Det är så jävla najs att kunna få ett liv att få denna form. Kolla va? Se hur levande dom är? --Extas--
- Mmm, jo dom är ju... fina.
- Fina!!! Är det det bästa ordet du kan få fram? Vet du hur svårt det här varit eller? This is excellence in its purest form! --Gör "delikatess" tecknet med en pussande mun mot sina fingrar.--

Han berättar hur han numera har en liten ledande roll på sina bonsaiträdforum där han delar med sig av erfarenheter om att ha bonsai in sweden. Sen berättar han om den gången hans sprayflaska kom bort:

- Min lägenhet har fan små troll i sig som gömmer saker! Det är helt sjukt ibland! --Det är sjukt. Har två gånger tappat bort mina jeans här.-- Gick i fem fucking dagar och sprutade vatten på växterna med munnen.
- Va?
- Ja det måste vara som en dimma med vatten vettu. Värsta.

Detta kanske låter lite konstigt men för mig låter det precis som en sån sak som faktiskt skett. Inte svårt att föreställa mig han stå med total fokus och lite lätt blåsspruta vatten på sina växter. Prata lite med dom, ta en klunk vatten, spruta lite till. Total fokus.

Har fått lite respekt för hans skills nu faktiskt. Det ringer i hans mobil sen går han omkring och sprutar samt putsar lite på bladen. En form av kärlek nästan.

- Men vad är det här? --Pekar på någonting i hans träd--
- Mmm förstår du. --Går ner på knä framför växten.-- Det är små koppartrådar som gör så att jag kan forma växten precis som jag vill.
- Oj, det låter avancerat.
- Det är avancerat Martin. --Blir tyst en stund och bara stirrar på sin växt--

Satt en gång framför hans växt och försökte hitta samma kälek. Ville förstå vad det är som är så magiskt med denna lilla växt. Polarn var ute i köket och styrde upp lite käk. Själv ville jag bara stirra så som min vän gjort. Stirrade och stirrade. Ville röra växten. Vad är kärlek utan beröring?

Sträcker sakta fram mina fingrar och smeker ett av bladen. Mmm, den är så vacker så hypnotiserande. Smeker och smeker på det lilla bladet. Drar sakta mina fingrar neråt längs med stammen och så sker det. En av koppartrådarna flipprade upp sig. En gren flyttade sig.

Mina ögon blev som tefat. Min mun öppnade sig och hela mitt ansikte såg ut som en fågeholk.

Panik.

Vi har varit vänner i över 12 år. Denna vänskap skulle nu testas. Inne i köket stannar precis allt arbete upp. Det är som någon slags telepati som utvecklats växter och min vän emellan. Jag vänder mig om och där står han. Knäpptyst med en kniv i handen. Jag sitter på knä framför växten och ser så skyldig ut som man bara kan bli.

Vet inte hur många gånger jag varit nära döden hittills. Jag summerar alla dessa händelser ner till denna stund.

- Vad gjorde du?
- ... --Är stum av skräck--
- Martin...
- Ja.
- Vad har du gjort?
- Ehh... ehh alltså.
- ... --The blick of death--
- Förlåt.

Min vän går fram och ser på sitt lilla bonsaiträd. Höjer sin kniv. Jag säger ingenting, jag är beredd att dö, jag har sett hur mycket hans växt betyder för honom.

- Döda mig. Du får det.

SWOSCH!!

En liten gren från trädet faller ner på golvet. Grenen som lossnade från koppartråden. Han går tillbaka till köket. Vi äter middagen utan att säga någonting. Jag har aldrig varit i närheten av hans träd sen dess.

Måste nog ta och skaffa en egen plats att bo i snart.

Har givetvis hälsat på familjens konspirationsteoretiker (min bror) ett par gånger nu i maj. Älskar att komma in i hans lägenhet och se den beryktade bokhyllan av hat. Jag kallar den hathyllan brorsan kallar den nyttig information. Det är en bokhylla som har böcker om precis allt man kan betvivla i världen.

Plockar upp en random bok.

- Ny bok eller?
- Mmm, trodde du tyskarna var värst under kriget. Då hade du fel. Japan var värst. --Brorsans ögon kryper ihop och ser misstänksamt omkring sig. Kanske någon lyssnar. Vem vet?--
- En bok om att hata Japan alltså?
- Precis. --Nöjd--

En chattruta dyker upp på datorn. Det är brorsans polare Mattias och genast ser jag konstiga krumelurer i chattrutan.

- Okej? Kör ni en Tolkien och har kommit på ett eget språk eller?
- Han måste bara få igång krypteringsprogrammet.
- Ehh, va?
- Ipredlagen vettu. Jävla Sverige börjar ju bli som USA. --Ögonen kryper ihop igen. Ordet USA är nämnt.--

Varje gång USA nämns så suger brorsan in lite extra debattluft och dom obligatoriska orden "VISSTE DU ATT!" följt av en helt sjuk sak om USA vädras eller som nu, ipredlagen.

- Så nu måste ni kryptera allt ni chattar om?
- Ja.

Läser på skärmen.

- "Jag har problem att hitta subtitles till nya Terminator filmen." Shit brorsan, Mattias lever verkligen farligt här. Tänk om ipredlagen hittar er!
- Käften Martin det är en principsak. Fucking Svenska FBI ska inte komma åt mina filmer. --Svarar på meddelandet.--
- Men alltså. Är det inte mer misstänksamt att hitta krypterad text som förs över via internet än vanlig? Tänker på FRA här. Tror du inte dom kollar detta innan Berits mail till Börje om att mjölken är slut?

Brorsan blir helt tyst. Skriver något till Mattias igen som svarar att vi måste rösta i EU valet.

- Nej för texten är ju krypterad. Osynlig.
- Men det är väl ju just det dom kollar efter?
- ... --Brorsan stirrar blankt på skärmen.--
- Eller?

Brorsan skriver till Mattias "Min bror har kommit på nåt. Helt jävla otroligt. Trodde inte den människans intellekt sträckte sig längre än ett par psykedeliska ögon." Och så förvandlas allt till krumelurer.

- Ja, det är ju så man måste tänka ju.
- Alltså Martin där sa du något. Jag ger den poängen till dig. Kan vi låta detta bara glida förbi nu?
- Vadå? Bara för att the two geniuses kom på det eller?
- Precis Martin, du sa det själv. Vill du ha lite mat?

Brorsan lagar alltid mat men det också väldigt svårt för han att göra det. "Inne i affärer finns ju bara gift" är det stående argumentet. Senast vi var inne så frågade jag om han kunde hitta något gift inom fem meters radie. Killen sträckte bara ut handen och fick tag i ett random objekt. En lätt creme fraiche.

- Men creme fraiche är väl inte farligt! --Brorsans ögon blir stora som tefat och ser på sin stackars bror som bara äter gift hela tiden.--
- Inte?! --Han plockar också fram en vanlig creme fraiche.-- Creme fraiche kan vi hålla med om att det är en mjölkprodukt. Eller hur?
- Ja bror! --Älskar när brorsan kommer igång rejält.--

- Lätt creme fraiche... åtta ingredienser. Vanlig creme fraiche... --konstpaus-- två. --Stirrar på mig igen så som om poängen redan är gjord. Testar brorsan lite genom att säga--
- Och?
- ...

Det skulle jag inte gjort. Brorsan vänder genast huvudet mot ingredienserna. Hans puls går upp en aning. Det kan inte vara hälsosamt att veta så här mycket!

- Sorry brorsan, jag tror di...
- FRUKTKÄRNMJÖL!!! EN AV INGREDIENSERNA ÄR FRUKTKÄRNMJÖL!!! DET ÄR JU FÖR I HELVETE EN MJÖLKPRODUKT! VEM FAN VILL ÄTA MJÖÖÖÖÖÖÖ-saliv-ÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖL NÄR MAN SKA ANVÄNDA MJÖLK!!

Hela affären blir tyst och fokus riktas mot kyldisken. Brorsan står och frustar med en creme fraiche rätt i fejset på mig. Det ser ut som om domedagen redan är här och att den utlösande faktorn är... lätt creme fraiche.

- Okej brorsan. Jag tror dig.
- ... --Andas djupt.--
- Ska vi ta den vanliga creme fraichen då?
- Ja. --Slänger ner den i korgen.--

Senare så kommer jag på att brorsan brukade aldrig äta mjölk över huvud taget förut. Det var en konspiration förra året.

- Men du åt ju inte mjölk förut?
- ...
- Varför har du börjat nu?
- Jag ehh... jag gillar stuvade makaroner för mycket.
- Okej jo. Det är ju gott.

Fortsättning på inlägget: Bungy Comedy Here I Come!

Firmafesten spårade ut fullständigt. Helt plötsligt skuttade Agneta upp på bordet och skrek att "nu jävlar ska vi va värre än Färjan på TV!" och föreslog en ladyboy tävling. Alla männen flippade totalt och började genast klä ut sig med allt dom hittade. Fantasin flödade fritt. Någon slet åt sig en krukväxt och rev av alla blad som hår en annan slet ner en gardin och hade som kjol.

Sebbe Boren hejade på som ba fan. Han började skriva skyltar alla skulle ha runt halsen samtidigt som han började härma repliker ifrån Torsk på Tallin. Den enda repliken som kom fram var Mr Kuuk. Han satt under ett bord, skrev tavlor och skrek "kuk kuk, vem fan heter Mr kuk?"

Alla ville vara värst helt enkelt.


Fan vad jag älskar internet ibland. En liten tokig firmafest som anordnades av inga mindre än... BROSTRÖMS!!

Fikarummet 08.00. Kontoret i Göteborg.

- Morrn.
- Morrn.
- Kaffe någon?
- Ja tack.

Kaffe hälls upp. Ingen vill säga någonting kritiskt. Stämningen är lite som precis innan Tjernobyl sprängs. Tillslut kommer en av de personalansvarige in. Den vinnande ladyboyen. Nummer 4.

- Morrn.
- Morrn.
- Kaffe?
- Tack.

Kaffe hälls upp.

- Sååååååå... vilket jävla väder va?! --Börje bryter isen med lite klassiskt snack--
- Ja shit! Det liksom regnar lite från sidan. Fina droppar.
- Värsta.
- Värsta feta!
- Eller... feita! Hörde ordet på TV igår. Lite klatschigt.

Det blir tyst igen. Alla ser på varandra lite skämsigt. Det slurpas kaffe och tillslut kommer signalen av ett sms in. Börje fipplar lite snyggt upp mobilen ifrån fickan med det tillhörande mobilsnöret.

- Ahh, ett såkallat MMS! Ett videoklipp ifrån ett okänt nummer. Vad intressant!

Börje klickar på play.

- Då ska vi se! Någon mer som vill tit...

Låten av ABBA går igång. Ögonen spärras genast upp. Folk fullständigt kastar sig in till fikarummet.

- VAD ENDA IN I HELVETE!!!
- FAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAN!!!! --Nummer 6 går ner på knä och mumlar någonting om att hans liv är slut.--

Folk skriker, gråter och ser på varandra som om domedagen kommit. Sebbe Boren kommer in till kontoret och gnuggar bort sömnen ifrån ögonen. Han går in i fikarummet helt oförstående och möts av 15 pers som stirrar på en tyst mobiltelefon. Allas ögon lyfts upp mot Sebbe.

- Någon filmade firmafesten.
- Haha, den var bra Börje. --Häller upp lite kaffe-- Det vet vi ju alla om någon skulle gjort det är ju våra liv slut.
- JAG VEEEEET! --Nummer 6 ligger i ett hörn.--
- Det är sant Sebbe. Kolla här.

Låten av ABBA går igång igen. Sebbe tappar kaffekoppen i marken och står helt paralyserad och ser på telefonen. Fågelholkslooken är total. Låten tystnar igen. Sebbe står fortfarande kvar med lite kaffefläckar på gylfen och handen utsträckt som om han fortfarande höll i koppen.

- Vad ska vi göra Sebbe? Du är the Boss and we are the followers. Minns du när du sa det på senaste mötet?
- Ehh, ehh... numret. Vems är numret?
- Ingen aning.

Hela kontoret springer till närmsta dator och skriver in numret på Eniro. En ruta dyker upp. Martin Johansson.

- Men vänta lite nu. Martin... Det kan väl inte vara?

Sebbe Boren ställer sig upp. Knäpptyst går han in till sitt kontor, öppnar inboxen på mailen och hittar.

Tjena kontoret, bloggmartin här!

Antar att ni fått ett gött litet MMS vid det här laget. Så tokigt det kan bli ibland men himlans söta ni blev! Tänkte bara fråga lite om den här schemalösningen för mig till hösten igen? Tänkte att ni kan väl bara börja pumpa in lönen som vanligt och så skiter vi i att jag drar till sjöss. Är väl en lösning?

PS: Sitter här med bloggen och har musen över en knapp som det står publicera på.

PPS: Äg.

Klockan är 08.43. Kontoret Broströms i Göteborg sitter helt knäpptysta och stirrar mot dörren där The Boss nyss gick in. Ett vrål börjas bygga upp. Ett vrål som innehåller bara ett litet ord och det ekar ut över hela Göteborg värre än stadsirenen själv. Ordet som vrålas är fan. Fast jättelänge med stora bokstäver, fet stil, 43 stycken utropstecken efter sig och ett salivsprut på 3 meter.

För en helg så hade kontoret Broströms en liiiiiiten gnutta makt över cmj.blogg.se. Sebbe Boren sitter på knä framför sin 2x4 meter stora tavla på sig själv. Det  står I AM THE BOSS över hela skiten och så pekar han mot den som ser på tavlan.


Sebbe mumlar för sig själv att han skulle beordrat sepuko direkt. Det eller mutat honom att stanna kvar i Asien. Nu är han tillbaka och är fortfarande anställd inom Broströms. Vad ska han göra? Vad ska han skriva tillbaka?

Det blinkar till lite på skärmen. Ytterligare ett mail har kommit. Det är från Martin igen.

Tja igen!

Jag kan dra till sjöss som vanligt. Har några sketcher jag vill få klart och så kan det nog vara bra för mig ändå. Härligt att få vara tillbaka Broströms!

Just det. Jag publicerade filmklippet på bloggen nyss. Kunde inte hålla mig. För roligt helt enkelt!

Stora kramar ifrån Martin!

Sebbe går ut ifrån kontoret mumlandes om att han måste rensa skallen lite. Han kommer inte långt innan ja...

Eller nåt. Jag har kommit med i alla fall.

Först tänker jag bara gå ner på knä här hemma hos pappa präst. Ska bara skrika lite.

(Martin springer nu omkring i mjukisbyxor och skriker allt vad han har för att har ett datum för stand up. Pappa präst som sover gillar inte sin sons beteende men är förstående och lägger en kudde över huvudet.)

Det var punkt ett i min planering. Nu kommer punkt två.

Min jävla titel som sjöman.

Har mailat kära Broströms och frågat om det finns lösningar på scheman så jag kommer vara hemma till hösten. Jag måste vara hemma på precis alla datumen.

I mailet så beskrev jag mig som Broströms slav som de kunde disponera precis hur som helst. Kan verkligen se hur dom på kontoret sitter lite och myser nu. Fan då.

Inne på kontoret Broströms. Ett mail dimper ner som en bomb i inboxen och skickas genast runt till hela kontoret. Sebbe "the boss" Boren fullständigt sparkar upp dörren ut till alla små cubicles.

- JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA--springer igenom rummet--AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA--kastar sig neråt och fortsätter i en powerslide--AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA--efter 10 meter powerslide ställer han sig upp--AAAAAAAAAAAAAAAA--Tystnar och gör liksom ett yestecken ifrån höften med fistande händer i en svingande rörelse uppåt. Ser ungerfär ut som om han skulle nita två dvärgar rätt i fejset-- POFF POFF!

- Shit är det verkligen ifrån bloggmartin det här?

Sebbe är fullständigt sprutsvettig. Det skiter han i för nu har han äntligen fått en liten gnutta makt över den där bloggen som haft sån hypnotiserande kraft.

- Ja --flämtar-- ja, jag har dubbel, trippel, frippel och ehh... ehh. Fan heter det?
- Frupp...
- FRUPPEL kollat det. Tack där Börje. Bra passning. --Torkar av pannan.--
- Oj oj oj, han kallar sig faktiskt för slav. Vad ska du göra med han?
- A asså. Funderade på sepuko ett tag men det känns lite väl.
- Sepuwhat?
- Samuraiskt självmord. Tänkte att aset kan la sticka en kniv i sig men det kan ju vara att ta i.
- Ehh... ja.
- Men han få vänta på svar ett tag. Först måste vi ju fira! Eller hur?!
- JA! --Festpinglan Agneta höjer rösten-- FIRMAFEST!!!

Kontoret Broströms har firmafest precis hela tiden. Studentkravaller är ingenting emot detta rederis firmafester. Senaste gången hörde jag att Börje slitit av Agnetas strumbyxor, satt dom på huvudet och skrikit att han fövandlat hela skiten till maskerad. Han förvandlades till en mygga tydligen. Sen försökte Börje flyga och klättrade upp på scenen och gjorde en stagedive mot två personer.

Bakifrån.

Sirenen ifrån en ambulans stoppade inte festen direkt.

- FIRMAFEST! FIRMAFEST! FIRMAFEST! --Hela kontoret lyfter till nya nivåer. Det är dags för firmafest.--

Ska bli intressant och se vad som händer på nästa firmafest...

Den sista delen om katastrofen ombord. Om när kaffet tog slut.

The Broström Family Brand Websense Sailors! Del 1
Nu sker det som absolut inte får ske. Del 2
En efter en kollapsar nu sjömännen. Del 3

Kättingen börjar rassla till, ett moln av rost blossar upp där jag står. Gissar att ungefär fem schackel har kommit ner. Drar åt bromsen och hoppas på det bästa.

Motormannen nere i maskin har hört allting på radion och lyckats stänga av huvudmaskinen. Kättingen sträcks snabbt upp, båten börjar vrida på sig med en otrolig kraft, håller mig i och ser ankarkättingen sträcka upp sig framför oss.

Vi börjar sakta ner, ankaret draggar, land närmar sig. Det finns ingenting mer jag kan göra, vi får förlita oss på ödet.

Hela båten börjar sakta in. Ankaret har fått fäste, vi klarade det, vi lyckades rädda båten...

Ser mig omkring på landskapet, stolt ropar jag upp på radion att vi ligger till ankars, vi har inte gått på grund. Får inget svar, läget börjar bli riktigt allvarligt. Hur ska vi kunna få hit kaffe i tid?

JJ ropar på mig att komma dit. Hans kaffe är nu också slut och krafterna börjar sina. Men JJ har ytterligare ett ess i rockärmen, han räcker mig en lapp. Det är ett långt nummer på.

- Martin... Efter att ha sett mina skeppskamrater explodera 1997 så svor jag mig att det ska aldrig ske igen. Men jag är för svag för att kunna göra någonting. Ta det här... ring det här numret. Det är... >>JJ hostar till, krafterna är snart slut.>>

Hjälper upp honom så han sitter mera bekvämt.

- Vad är detta JJ? Vart går numret?
- Gevalia...
- Va?
- Geva... >>JJ suckar in och svimmar.>>
- JJ!!! James!!! Vakna James!! >>Försöker skaka liv i honom utan resultat.>>

Det här händer inte. Har JJ lämnat oss? Har han lämnat denna värld? Ser ner på en liten smutsig papperslapp. Ser på dessa siffror och tänker högt att det är vår sista chans.

Jag måste lämna JJ där han är. Springer in för att hitta en telefon. Börjar slå in siffrorna på satellittelefonen... signalerna går fram.

Behöver inte förklara lång tid innan en röst säger:

- Det är redan påväg. Du kan vara lugn, håll ut.

Klick!

Går omkring i båten som nu är helt spöklik. Det ligger sjömän utslagna överallt. Tillslut hör jag någonting komma emot oss...