cmj's sjömansblogg

Jag har äntligen börjat på allvar på en av mina drömmar i livet. Varje morgon dyker jag ner i en fantasivärld och när jag blir kokt i huvudet så har jag endast en 2 minuters promenad till paradiset. Hittills har jag kommit 10 kapitel och skrivit ner en handling från start till slut. Givetvis hoppas jag på att kunna få den färdig innan jag lämnar Costa Rica så att det endast består korrekturläsning kvar.

 

Det är en speciell känsla att skapa en ny värld av livsöden och val. Att fatta beslut åt en karaktär för att sedan komma på konsekvenserna och samtidigt försöka hålla pusselbitarna som ska ihop mot slutet redan från början. Jag älskar det.

 

Tyvärr går nu den mesta tiden åt till detta projekt istället för bloggen. Jag arbetar med boken 3-4 timmar per dag sen tar vi privatlektioner i spanska, surfar och spinner poi på stranden. Att inte ha några planer för framtiden och att vara arbetslös är underbart. Jag drömmer om att ha boken färdig till sommaren och då dra ut på ytterligare en stand up slash eldshow turné i Sverige och Europa. Det här måste gå.

 

Chill and out.

 

Nils har överträffat sig själv och lyckats med en mycket svår uppgift, att lyckas göra ett bra festklipp. Jag skrattade så jag grät.

Har äntligen lyckas få ihop något från bland de första showerna vi gjorde här. Har dock klippt bort ljudet när Nils skriker åt folket "HEY PEOPLE! LOOK INTO THE CAMERA!" och springer allt vad han har fram och tillbaka.

Folk tror jag är någon slags självplågare för ärren från eldshowerna vill aldrig försvinna. Jag förklarade för en belgare igår vad ärren var för något och han kallade märkena för sitt rätta namn.

 

- Dude, that´s, oh my god it can´t be! -Jeff lyfter mina armar för att ta en närmare titt.-

- What?! What is it?

- It´s, -konstpaus- it´s the stigmata of poi.

 

The Stigmata!!!!

 

Så fort jag hörde ordet och förstod innebörden så var det som att kyrkklockor började slå och änglar steg ner från himlen och vinkade mot mig. Nu känner jag mig som en helig man varje gång jag tänder på mina poi och när folk frågar mig om ärren svarar jag kort och lugnt.

- I am wearing the stigamata of poi. -Tillsammans med "The Blick of Serial" såklart.-

 

The making of Stigmata!!

Igår så cyklade jag iväg för att träffa våran zigenarkompis här och han frågade om jag ville snurra med honom vid en restaurang senare på kvällen. Lite seg från att redan varit på stranden och snurrat så tackade jag ändå ja, det skulle säkert bli roligt.

 

Själv har jag de senaste dagarna varit en nyttig själ som gillar yoga och surfa tidigt på morgonen. Så det jag helst vill att vi ska snurra så tidigt som möjligt på kvällen så att man hinner med ett yoga pass 9 morgonen därpå. Aldrig har jag dock fått igenom mitt förslag på tid och endast blivit bemött av märkliga blickar. Det var likadant igårkväll. Jag kommer fram vid 22, alla har redan hunnit bli skitfulla och jag står där och frågar om vi kan snurra snart.

 

- But why? The party just started.

- Ehh, yeah well but I want to do yoga in the morning so ehh… -Allas ansikten förvandlas till någon version av utomjordingar där dom har för stora ögon.- Oooor we just sit down and have a couple of drinks. –Glider ner och chillar istället.-

 

Jag såg där hur det sabbar bilden lite av en snubbe som snurrar eld för bittra livet emellanåt. Vi sitter och lyssnar på ett runtresande sweichiskt reggae band och förbereder oss för att snurra. Det var annorlunda igår dock för jag började prata med folket rätt så mycket och det blev mer som ett slags stand-up blandat med eld uppträdande. Folk uppskattade det riktigt mycket och jag vill utveckla det här.

 

Så nu är målet i livet att skaffa högtalare och en trådlös mick och prata igenom några eldshower samtidigt som jag står på torg ute i europa. Det kommer bli hur grymt som helst!!

 

Shoo!!!!

 

 

 

 

 

 

Jag vill komma in i lite video igen och gjorde det här nyss. Varje morgon klockan 6 så väcker en fågel oss genom att knacka på våra fönster. I början var det roligt, nu hatar jag den.

 

Jag har köpt Nils bräda och börjat surfa. Redan efter tre dagar är Tedde trött på mitt ständiga tjat om vågor, tidvatten, hur man dyker genom vågor, hur man paddlar ut mot vågor och tillslut hur man försöker paddla framför en våg och fantisera om hur det hade känts att kunna ställa sig upp.

 

Imorse så kom jag äntligen upp lite tidigare och började smörja in mig med faktor tvåtusenfyrtiosju runt halv åtta hugget, slet åt mig brädan och begav mig mot stranden.

 

Redan där så började något ske som jag inte är van med. Så fort jag kommer ut nickar en annan surfsnubbe åt mig och freezar lite med handen. Jag freezar, kisar med ögonen och nickar tillbaka. Nere på stranden så började jag fokusera på hur jag skulle ligga på brädan för att paddla och mina axlar sänktes och bröstet skjöts framåt samtidigt som jag gick och spanade mot vågorna.

 

Några tjejer skymtas i ögonvrån och när jag vänder mitt huvud så nickar alla mot mig. Utan att tänka på det så freezar jag med handen och nickar tillbaka med ett leende. Ute i vattnet är det är sjukt mycket surfare så jag bestämmer mig för att mjuka upp lite på stranden innan jag beger mig och börjar brottas med vågorna. Då går två andra surfare förbi och hälsar med orden. ”Hey dude.” Jag svarar med ett. ”Dudes.” Och en nickning.

 

Dude? Dom kallade mig för dude? Fortfarande lite ovan med att bli kallad för en dude så börjar jag paddla ut mot vågorna. Det känns som att detta kan vara en sport för mig eftersom jag vanligtvis hatar mina oproportionerligt stora axlar, men känner att dom är väldigt bra att paddla med.

 

Efter att ha paddlat i något som känns en evighet så är jag där vågorna bryts och jag väntar in en chill våg. En våg börjar skymtas, jag börjar plaska för bittra livet och känner hur kroppen lyfts då jag börjar pressa neråt för att hålla mig framför och fart byggs upp. Jag lyckades ställa mig upp i min nya rekordtid 4 sekunder innan jag ramlar av. Supernöjd så dyker jag upp vid ytan igen och jag hör hur en tjej jag hälsat på tidigare säga. ”Nice catch dude. How was it?”

 

Jag svarar med ett awesome och önskar henne lycka till samtidigt som hon paddlar ut. Efter säkert en och en halv timmes paddlande så börjar jag bege mig upp och hemåt. Morgonen har blivit förmiddag och jag, som nu blivit expert på att inte tänka på någonting, kan inte släppa att folk kallar mig för dude. Kanske är det så att jag faktiskt förvandlats till en av dom? Till en dude.

 

Gatuartisten i La Zona har nu blivit en dude. Det här måste fotograferas och känslan memoreras.

 

Jag har aldrig gillat den överskattade dagen nyårsafton men i år fick jag en upplevelse som hamnar högt upp på coola grejer jag gjort i livet. Hela upplevelsen känns som när man lyssnar på en gammal låt man blev lite melankolisk på en gång i livet, men så när man lyssnar på samma låt efter en tid igen då man är lycklig, så tyder man den på ett helt annat sätt.

 

Jag, Tedde, Nils, Danny, Elina och Hanna hade precis ätit middag och jag och Tedde var påväg hem för att byta om och hämta alla eldgrejer. Vi packar väskan och går längs med stranden till festen som aldrig skulle ta slut. Klockan slår tolv på vägen dit och fyrverkerierna börjar lysa upp stranden och minnen från tidig barndom glimmar till i bakhuvudet. En varm känsla sprider sig i kroppen och vi önskar varandra gott nytt år och stannar upp för att se skådespelet.

 

Vi kommer fram till festen och ett man ser endast ett hav av människor blixtra till i fyrverkeriets ljus. Det är hundratals människor och vi är eldshowen som ska underhålla under natten. Vi blir inte längre nervösa för vi har börjat få en stadig rutin efter alla våra små middagsshower.

 

Väl inne så hittar vi gänget igen och en speedad Nils som tycker att vi ska köra igång direkt. Det är verkligen överfullt med folk och vi vet inte riktigt hur vi ska lyckas skapa en scen mitt på dansgolvet, men innan vi ens hinner reagera har Nils doppat sina facklor i lampoljan och börjat skrika på folk. Han ger Elina och Hanna varsin fackla och dom ställer sig i en ring och Nils skriker åt mig att tända på. Jag ser mot Tedde som säger att han värmer upp lite till och hoppar in när mina släcks.  Jag sliter av mig på överkroppen, doppar mina poi i vätskan, och låter en flodvåg av adrenalin fylla mina ådror samtidigt som jag går in med utsträckta armar i mitten av en ring som bildats. Nils går fram och tänder på och jag låter elden sakta byggas upp så att risken för att dom släcks minimeras.

 

Vad som sen händer är endast magiskt för både jag och Tedde har då aldrig gjort en så bra show. Knepet jag försöker använda är att hypnotisera mig själv med elden. Att låta ljuskällan göra mig blind för allt som är runtomkring mig och låta musiken ta över totalt. Adrenalinet som pumpas runt i mig som kommer från ett vrål från säkert 600 personer, gör att allting stannar nästan upp. Saker börjar gå i slow motion och jag ökar takten och ger mig an på mina svåraste trick. Stundtals lyfter jag blicken för att se på publiken och det hela känns helt obehindrat och jag går in för att göra paradtricket. En uberloop där man slår ihop kedjorna och låter dom spinna omlopp varandra och för sedan cirkeln bakom huvudet och går ner på knä.

 

Folk skriker, folk vill kunna göra samma sak och överallt ser jag endast en kärlek till just detta nyår.

 

Då kliver Tedde in på scenen och Nils tänder på hans poi och som någon form av telepati till DJen, så sänks tempot på musiken och Tedde som älskar att göra softa stora långsamma rörelser får exakt det tempo han vill ha. Folk blir som galna och Tedde börjar sakta men säkert också hypnotisera sig själv med flammorna.

 

Om det är något jag älskar att se hos eldartister så är det när kärnan för tankeverksamheten som ska styra hur dansen ska se ut, ligger djupt inom personen. Man kan verkligen känna när La Zona infinner sig och musiken börjar styra rörelserna mer än kroppen och publiken. Vi gör några fler spins och sen tackar för oss och folks kärlek till vårat uppträdande går verkligen inte obemärkt. Själv är jag så uppe i varv att jag måste skrika rakt ut allt vad jag har för att få lite utlopp för vad som just hände. Vi dansar i en timme för att sedan göra om det för vi träffar så mycket folk som missade allting.

 

Det blev en favorit i repris där våra vänner skapar en ring med sina facklor och mitt i allt dyker det upp en kille som håller i två eldstavar. Jag växlar några snabba ord med han och i stundens hetta så tänder han på en stav och flippar han också.

 

Festen tog sen aldrig slut och vi sitter och kollar på hur solen går upp för första gången 2011. Jag ser mina brännmärken efter ha legat på marken och slagit eld mot armar och ben och Nils föreslår ett bad och vi slänger kläderna på stranden. Det är lågvatten och säkert 150 meter av blöt sand innan man når vågorna och det ända jag kan tänka på när jag kastar mig in i första vågen är frihet.

 

Det var lätt det bästa nyåret jag varit med om och tack till er alla som var med och skapade dygnet till vad det blev.