cmj's sjömansblogg

Don Hjort, mannen alla trodde var odödlig. Ja menar, en Don kan ju inte få ont, han är ju Don för fan. Vi ligger till kaj i Frankrike, i denna lilla hamnstaden Lorient. Det är midnatt, jag hade precis suttit och pratat med The Don och sedan gått ut på däck igen. Min avlösare kommer ut och jag ger min avlämning.

Går sedan in för att hänga av mig, blir mött av panik, skräck, går förbi skitmässen och får syn på Don Hjort. Han står halvt lutad över bordet och skriker, det är inte order den här gången. This is pain, pure pain. Vi växlar några snabba ord, kapten säger att situationen kräver en ambulans.

Chiefen stoppar en cigg i munnen på The Don, sliter av en tändsticka och tänder. Telefonen ringer igen. Det är agenten som precis vaknat, han verkar förvirrad. Don Hjort börjar helt plötsligt vråla på franska i telefonen. Efter två långa minuters utskällning i telefonen lägger han på.

I ett enda sugtag får han i sig cigaretten.

Minuterna tickar men ambulansen kommer inte. Don Hjort skriker åt mig att springa upp till hans hytt. Springer upp och sätter mig framför Msn och chattar med någon Janne, en kompis till The Don. Snabbt förklarar jag läget, en ambulans är påväg, ingen vet någonting och vart har kapten lärt sig franska?!  Janne skriver telefonnummer. Ser mig omkring och får se på ett rosa anteckningsblock.  

Samtidigt nere i kontrollrummet blir folk stressade. Varför kommer ingen ambulans?! Nu kliver överstyrman in i bilden. Denne man som seglat längre ute på haven än någon sjöman jag träffat. Denna man har blivit skjuten, han har slagits emot pirater och ensam brottas med tre muggers i Singapore.  

Denne man är gjord av järn helt enkelt. Namn? James. James Jönsson!  

James blir rasande, han börjar förbanna varenda fransman på planeten för att ingenting sker. Slänger sig ut på kajen, springer fram emot kajgubben och börjar vråla på portugisiska av alla språk.

Precis alla i båten vaknar, folk börjar springa ner och se vad som händer. Ingen vågar riktigt närma sig skitmässen, Don Hjorts smärtor ger alla rysningar.

Tillslut kommer ambulansen, vi får hjälpa kaptenen ut på däck. Hans vrål ekar ut över kajen, jag börjar nu bli riktigt orolig. Vad är det här egentligen? Hela jag ryser, det här kan vara allvarligt. Jag Chiefen och kapten kommer fram till ambulansen, frågar ifall någon kan engelska, inte någon av ambulansförarna kan ett ord engelska.

Don Hjort får hjälp in i ambulansen. Jag och chiefen Charles står utanför och undrar varför nu ingenting sker. Ambulansförarna bara står där, den ena pratar i telefon. Den andre chillar vid sidan av. Don Hjort vrålar ut och undrar varför i hela helvetes ingenting sker.

- KÖR ERA JÄVLA FRANSOSER!!

Jag rycker tag i en av dem, kör nu hårt på alla mina internationella skills av teckenspråk. Med händerna i form av en ratt som vevar och växelspaken i femmans läge fattar han vinken. Vad gör han då, jo han ger hela sin version på franska istället för teckenspråk.

Va fan...

Ekvationer snurrar runt i huvudet. Om nu detta är allvarligt vill man inte vara ensam. Jag hänger med. Så i arbetsoverall hoppar jag in i ambulansen och ser Don Hjort djupt i ögonen.

- Okej, Don Hjort. Jag hänger med till sjukhuset. Så är det bara.

Don Hjort biter ihop, han kämpar för att inte svimma av smärtan. Ögonblicket är fyllt av smärta, känslor och panik. Detta tillfälle är så unikt det bara kan bli. Jag vill visa mina känslor med en rörelse för att visa hur allvarligt jag ser på situationen. Jag vill fista helt enkelt.

- Fisten... >>Sträcker fram min knutna näve.>>   

I enorma smärtor men med fullständig koncentration så fistar han med mig. En tår rinner nerför min kind, jag ser The Don in pain, men han kommer fan att klara sig oskadd.

Fortfarande står ambulansen still. Nu blir jag galen, efter den fisten så är ingenting omöjligt. Jag sliter in ena ambulansföraren, kastar min arbetshjälm till Charles och slänger igen dörren.

- GO FÖR FAN! DRIVE AWAY!

I sista sekund kommer jag på att Charles behöver ju lappen jag har på mig. Lappen med Don Hjorts frus nummer på. Men bilen börjar köra iväg.

Jag öppnar dörren i farten och chansar genom att kasta lappen rätt ut. Genom den lilla rutan ser jag hur en singlande rosa lapp falla emot marken. Det är ren slump att Charles upptäcker den, han plockar upp lappen precis innan vi svänger. Han håller den högt och vi ger varandra. The Look.

Skriken ifrån min kapten blir bara värre.

Jag får sitta och hålla fast mannen i den position som gör minst ont. Ambulansen kör nu i ilfart, sirererna tjuter, kurvorna genas, sekunderna tickar som timmar. Vi stannar vid sjukhuset, bakdörren flyger upp och det är helt tomt. Fasen är folket då?

Hjälper min kapten ut ur ambulansen, stapplande tar vi oss framåt emot en dörr. Med en frontkick så flyger dörren upp. I mitt huvud så vill jag nu se fransmännens kända handlingskraft. Jag vill se revolutionens folk, jag vill se folket komma med sprutor från alla håll och kanter!

>>Dörren smälls upp!>>

- KOM IGEN FRANKRIKE! VISA NU VAD NI GÅR FÖR! VIVA LA FRA... Va fan?

Tolv man står och hänger vid receptionen. Varför gör ingen något? Själv får jag sätta Don Hjort på en brits. Jag ser ambulansföraren skicka ett sms. Herregud, va i hela är det här? Varför gör ingen något? Mannen sitter och skriker, snart börjar han la hosta blod!

Och jag som inte kan ett ord Franska.

Kapten undrar varför ingenting händer för. Jag med. Börjar nu fundera på de ord jag faktiskt kan på Franska. Jag tar dessa två och kör hårt helt enkelt. Går fram till receptionen...

- MERDE! >>Slänger näven i bordet.>>
- ...
- SACREBLÖÖÖÖÖÖ!!!!!
- Huh?
- SACREBLÖÖÖÖÖ!!!! Gör nåt era pundhuven!

Då kommer agenten in. En tolk! Yes!

- Am I glad to see you. Do your magic dude.

Men det som sker nu är helt otroligt egentligen. Ett formulär, ett papper, byråkratins underverk skrattar mig i ansiktet. Agenten frågar mig om hans adress, om han är gift, tillslut frågar han mig vad hans farsa heter. Då spricker jag, det här håller inte. Vad krävs det för att något ska hända?

En scen? Jag får fan ställa till en scen, jag går in i pain-in-the-ass mode. Förbereder mig för att göra något dumt.

Då slängs dörrarna upp igen. En man rullas in i rullstol, killen blöder ifrån skallen, hans fingrar är helt brutna. Agenten vänder sig om, det visar sig vara hans kompis.

Situationen är helt sjuk, agentens kompis som sitter och forsar blod ifrån skallen bes också börja fylla i formulär. Jag ser ett papper som ser ut som någon slags försäkring. Då faller poletten ner.

Försäkringar, detta är inte sant.

Agenten byter nu helt fokus till sin vän istället. Jag blir förbryllad, ser mot stackars kapten som bara skriker rätt ut. Mannen svimmar snart, något måste göras. Bakom receptionen finns en svängdörr, där inne finns det mer folk. Folk som kanske kan göra något!

En scen var det ja, jag skiter i allt helt enkelt. Sliter åt mig pappret, fyller i lite uppgifter jag kommer på själv. Namn, adress, hans föräldrar. Totalt oväsentligt, här ska räddas liv. Inte skickas brev.

- Okey, correct. Oui oui, skicka in den där fan nu! >>Smack! Formuläret splattas till framför receptionisten samtidigt som min arm vevar emot The Don.>>

Kvinnan bakom receptionen bara försvinner. Nu flippar jag totalt. Det har nu säkert passerat 10-15 minuter. Jag ser dörren som portalen mot folk som kanske kan hjälpa till, jag går fram till kapten. Väljer att ljuga nu. Bakom dörren måste finnas mer hjälp. Vi måste komma bakom den där dörren helt enkelt!

- Okej captain. Vi ska in där, hon sa det (nödlögn). Där finns det läkare. Lägg dig ner så kör jag in dig bara. Okej?

Kapten lägger sig ner, jag trampar loss bromsen och börjar skicka in honom. Hoppas fan att detta är rätt beslut bara, ingenting händer ju.

- OUT OF MY WAY! HÄR KOMMER OVERALLMANNEN!

Fullständigt bombar upp dörrarna. Det var precis som på TV, en man i röd arbetsoverall skjutsar in kaptenen med guldpommes på axlarna. Bokstäverna Broströms på min rygg visar hur det går till!

- HELP HELP! WE NEED HELP HERE!
- Okey, over here!

Äntligen någon som kan engelska. Skjutsar in kaptenen i ett tomt rum, en kvinnlig läkare rycker tag i min axel. Säkerligen har hon sett hundra sån som jag. Våra blickar möts, jag visar att gör ni inget nu, då vetifan vad som händer.

- We take it from here. Sit outside. >>Pekar mot dörren.>>

De enda orden som yttrades. Hon menade mer allvar än mig, en liten känsla av trygghet infann sig ändå. Sjukhuset var gammalt, slitet men på folkets ansikten ville jag ändå se att kompetens fanns där.

Fyra kvinnor stod inne hos min kapten, mannen får ut några ord på franska, de klämmer och frågar. Jag ser huvuden skakas, de ser förundrade ut. Hoppas de i alla fall misstänker något. Två dropp sätts in. Jag ser allting ifrån ett litet fyrkantigt fönster.

Mannen på britsen vrider och vänder sig, tillslut ser han ut genom fönstret våra blickar möts. Jag försöker återspegla lugn. Det är det enda jag kan göra just nu.

Jag hör ordet morfin, de trycker in dos efter dos.

Ifrån att ha stått lugnt och skönt på däck till paniksituation i sjukhus. För bara någon timme sedan satt vi och skrattade i skitmässen.

Jag kan inte bara stå här, han får inte vara ensam. Jag går in i rummet, nickar till syrrorna att jag står lite längre bort. Jag ser mot kapten, mot Don Hjort. Tänker på hans familj, detta måste gå bra, det finns ingen annan utväg.

Sjuksyrrorna lämnar oss, de verkar nöjda för tillfället. Jag försöker prata med mannen, han bara vrider sig i smärtor.

Då händer det som inte får hända. Kaptens ögon börjar flacka, genast tar jag tag i hans hand och försöker förstå vad som sker.

Viskande ord. Ord som inte får yttras, ord jag inte vill höra.

- Efter all skit jag varit med om. Efter allt detta liv så kommer ens sista stund vara på ett jävla sjukhus i Frankrike...

Det var precis som om någonting sprack i honom. I ryggen. Smärtan spred sig ännu mera. Jag skriker högt på hjälp, trycker in den där röda knappen som alltid finns i sjukhus. Folk springer in. Jag tar tag i hans hand, knyter den hårt.

- Micke du vet att detta inte sker. Du vet att detta inte är din sista stund.

Kvinnorna i rummet börjar prata febrilt på franska. Jag fattar inte ett ord. Jag ser bara hur mannen försvinner, hur hans ögon sakta stängs igen. De säger åt mig att lämna rummet, jag går ut. Står och bara stirrar in i det lilla fyrkantiga fönstret.

Känner hur jag själv luktar diesel. Jag vet att han hörde mig, detta kommer gå bra. Det finns ingen annan utväg. Tiden stannar, jag ser hur folket arbetar vilt med honom. De förbereder för att köra iväg honom. Jag försöker se tecken på liv när han rullar förbi.

En evighet passerar, men tillslut ser jag en säng rullas in i korridoren igen. Han har återfått medvetandet.

Tre olika röntgen bilder togs, i den sista fann dom en gallsten på ca 4 mm. Morgonen därpå ringde jag till hans vän Janne och berättade lite om vad som hänt, (berättade inte om den stora smärtan).

Han blev opererad på ett annat sjukhus i närheten och sex stycken stenar togs ut. Idag är han i Sverige och väntar på nästa operation. De ska ta ut en slang som opererades in i Frankrike. Sedan kommer han tillbaka så fort som möjligt. 

Det var stunder som sätter spår i själen, minnen ingen av oss vill ha. Men allting gick ju bra till slut och jag hoppas jag aldrig får gallsten.

En smärta som var så svår att skåda, och sedan uppleva? Herregud säger jag bara.