cmj's sjömansblogg

Vaknade klockan kvart i sju på morgonen, klädde på mig och startade campervanen. Jag behövde värme, det är fan inte varmt här på mornarna, ibland är det frost på vindrutorna.

Men var gör det? =)

Körde in till Queenstown, vi sover en bit utanför stan på en liten grusplätt. Billigt (gratis...) och med en utsikt över en dal, helt ok. =) Parkerade i centrum, kollade P-mätaren och det var gratis fram till klockan 9. Tjejerna önskade mig lycka till och somnade om.

Jag klev in på bungycentret.

Jag var fortfarande trött så jag hade inte riktigt börjat fundera på vad jag faktiskt skulle göra idag. Gick fram till check-in disken och gav dom ett bokningsnummer:

- Martin Johnson?
- Typ ja.. eller ja hehe. Yeah, that's me.
- Do'in the Nevis right?
- Yes... Yes I am...äg. Här knyter jag näven lite.

Gick sedan in till Subway och köpte lite frukost, inte för mycket och inte för lite. Precis lagom, ifall jag ba spyr ut hela skiten det första som händer ba. Jalapenos och pickles i 120 kmh rätt i fejset...nja, inte så najs.

In i bussen, guiden idag heter Phil och kommer ifrån USA. Phil skojar det ordentligt direkt ifrån början. Lite klämkäckt så vräker han ur sig att jag hoppas inte att repet går av idag.

Haha...hehe, jävla as. Phil... Din lille spjuver, skoja sådär. Om jag inte satt längst bak i bussen så skulle jag slänga fram handflatan direkt och även lägga till en low five.

Sedan somnade jag direkt, var ju skittidigt, typ klockan 8. Det håller ju inte.

En jävla tur att jag faktiskt slaggade en stund, inte för att jag blev piggare, mer för att jag slapp se själva bungyberget vi åkte upp för.

Bussen stannar till, jag kliver ut, gnuggar mig i ögonen och ja. Herregud, där var det. Ett stup helt enkelt. Jag behövde gå på toa, direkt. Sedan fick vi alla en sele på oss och så vägde dom in oss. Här var dom skitdiskreta iallafall, den som väger mest, hoppar först.

Jag börjar frenetiskt titta mig omkring, bara en massa spinkiga brudar, fan också... Detta håller inte, gick ut bakom bungy huset och fick se den lilla buren som hänger och dinglar mitt i dalen. Nej, jag hoppar fan inte först.

Det kom fram en Irländare och började råstirra på buren. Dom skrev ner våran vikt ovanpå handflatan, jag frågade vad han vägde. Här var jag skitsäker på att han vägde mer än mig.

Och i helvete heller, ett kilo mindre än moi. Detta håller inte, jag behöver gå på toaletten, igen. I ett tappert försök att minska min vikt med tre kilo senare så ville jag väga om mig.

- What?
- Yes, you heard me. I wanna do it again.

Då såg jag en lite halvfet amerikan komma in i huset. Lugna puckar ba, skönt...

Ett par människor hoppade in i en liten mindre bur som tog dom ut till den stora buren. Jag kallade allting för the burers av hell, allting började vrida sig i magen. Pulsen gick upp typ, ehh vad är maxpuls en människa någonsin haft?

A ja, jag toppa det och lite till, började hyperventilera och stirrade på dö burers av hell igen.

Herregud, och jag betalar för det här. Sen kom något som peppade mig lite till att ändå göra det. En man, han var 60 år ung. Den naturliga tävlingsinstinkten satte in, om han gör det och jag inte, så är jag en mes.

En annan av anledningarna till att jag stod där också då är Nils ifrån Kungälv. Nils min vän, du har snackat om detta hopp sedan dagen jag träffat dig. Kan ju inte göra dig besviken kompis, eller ehh, typ as. Jag var ju livrädd.

Sen var det dags för det första hoppet för dagen, en amerikan, det är helt dödstyst i dalen, man hör lite mummel, man ser en liten prick sakta gå ut på en platta.

- Three
- Two
- One

- Jump!

O min skapare i alla fridens namn, jag ser bara en man precis slänga sig hejdlöst ut för dö burers of hell! Nej nej nej nej, fan... Vad gör jag här?

- MARTIN! Come on, It's your turn!

Vänder mig om och ser den lilla buren igen, det var min tur att åka ut...

Att åka ut var riktigt läskigt, vi tittar på ytterligare en person skrika ut sina känslor i 8,5 sekunder nerför stupet. Vi kliver in i den stora buren, alla står med en konstig känsla i maggropen. Det var väldigt många förstagångshoppare idag. Stämningen var glad och en aning spänd.

Jag pratar med en man ifrån Israel, han var skiträdd. Det var första och sista gången sade han, jag förstår exakt vad han menar.

En efter en hoppar folk ner, vi såg på igenom det fönster som också var vårat golv. Jag började bli ännu mera nervös, detta är inte naturligt, en människa ska inte göra så här. Man ska inte hoppa, man ska bara inte...

Isrealkillen var nästa, jag klappade han på axeln, han gick in och fick sin lina fastspänd runt fötterna. Skräcken i hans ögon, stackars man. Jävla idiot...

Plattan man skuttar fram till är inte speciellt stor, Israelen hoppade sakta sakta fram. Stannade med tåspetsarna precis utanför. Här var det dags. Det var också viktigt att man verkligen hoppade ifrån plattan, man fick alltså inte bara luta sig framåt och bara falla. Då kunde man fastna i grejer som hängde under.

Ja... det var ju lätt.

- THREE!
- TWO!
- ONE!

- JUMP!

Inget hände... Han tvekade, han var nu riktigt rädd och mannen bakom grabbade tag i honom. Han skulle ändå fortsätta.

- THREE!
- TWO!
- ONE!

- JUMP!

Och... där försvann han, långt ner i avgrunden. Vrålet var en aningen skräckinjagande. Han kom upp uppochned, helt skräckslagen skrikandes att han ska aldrig mer göra om det.

Tack för den boosten...

Vi såg två stycken till hoppa, sedan var min lilla lapp framme. Martin Johnson... Jaha, hejdå då.

- Martin?
- Mmm...
- Youre next. First time?
- Yepp...
- I can see that, a bit nervous ey?
- Yepp...
- Hey you're from sweden right?
- Ehh, yes. Stirrar på ännu en hoppare.
- Don't you have like free dental care?
- ... Nu fattar jag ingenting.
- Free dental care? Hello? Viftar med handen framför mina glasblanka ögon.
- Wha.. what, ehh yes, till you 20 or 21.
- Ha! I knew it.

Nu börjar han prata med en annan anställd. Tack, det där ställde ju då inte till det i huvet.

Checka strumporna, grymma va?

Dom öppnar upp en liten grind, jag kliver in och sätter mig på stolen. En man kommer fram och börjar spänna fast saker runt mina fötter, jag börjar bara att nicka. Han försöker förklara något för mig, jag fortsätter nicka. Jag börjar darra i kroppen, jag började frysa. Och jag som hade alla kläder jag äger på mig...

En man hoppa precis bredvid mig, när han kommer upp så var det min tur. Allting blir helt tyst, jag hör människor fråga mig någonting, jag bara nickar. Jag ser den lilla plattan, ser också mina ihopbundna fötter, ser plattan igen, hör mitt hjärta bulta.

Fan fan fan fan, ska jag spy, svimma eller bara försvinna? Hoppa? I helvete heller.. Kom igen nu Martin, hur ofta gör du detta? Glöm allt, bli helt tom och bara gör det. Skärp dig, herregud vad mitt hjärta bultar, fan där är plattan.

Ska man ha händerna utsträckta? Vad sade han nu igen? Just det, ett ordentligt hopp var det. Shit va plattan är liten, kanske ska öppna mina ögon, ahh eller, jo...

Nej... nej, nej, nej. Det enda som syns är berg långt långt borta, jag tittar åt sidan men ser bara mera berg, det finns ingenting framför mig, detta håller inte. Mina tår har ingenting framför sig.

Ok... sluta tänk... slappna av...

Allting sker i slow motion, mitt sinne stannar till, jag hör någonting eka bakom mig.

- THREE! ... three three three
- TWO! ... two two two
- ONE! ... one one one

- Ok... Nu gäller det.

- JUMP!

Jag viker mina knän och tar ett kliv. Det kändes faktiskt som mitt sista. Luften viner runt mina öron, kroppen spänner sig för allt vad den kan, dom 8,5 sekunderna känns som en evighet, jag är helt tyst, jag ser marken närma sig. Detta är ren och skär skräck.

Och... där! så tar det emot.

Upp igen, nu återfår jag fattningen, jag ser mig omkring, det är så otroligt vackert allting. Alla känslor bara släpper och jag skriker ut det som byggts upp inom mig...

Jag gjorde det, jag gjorde det mest onaturliga en människa kan göra.

Jag slängde mig utför ett stup.

Denna känsla är nog unik för oss alla. För mig var den helt otrolig, alla tankar, alla känslor. Allting som bubblande inom mig, allting bara släppte. Jag kommer aldrig glömma denna dag, jag kommer aldrig glömma den känslan, det ruset.

Helt sjukt egentligen... men vilken grej.