cmj's sjömansblogg

Fortsättningen på inlägget The Broström Family Brand Websense Sailors!

Bro Anton stävar emot Cardiff, vi lägger till lossar båten sen bär det av igen. Pembroke nästa. Avgång mitt i natten, trossar dras in, tröttheten börjar sätta sig i sjömännens ansikten. Lotsen klättrar av, snart dags att plocka upp en ny.

Det är endast ett fåtal timmar emellan dessa två hamnar vi nu går emellan. Lastplaneringar skrivs konstant, lotslejdarna hänger ute hela tiden, tankspolningslangarna ligger stand by. Nya rutiner görs för denna korta trad, sjökorten börjar bli sönderritade på dem kurserna vi lägger.

I maskin... ehh. Jag jobbar inte i maskin, men det är säkert mycket jobb där nere också.

Alla sliter som djur, alla har kaptens tal inom sig. Vi gör det inte för att vi måste, vi gör det för att vi brinner för våra jobb. Vi älskar sjön, många av oss har seglat här längre än vad jag levt.

Det pratas mindre och mindre i båten, det spelas stråkmusik i PA-systemet under middagen. Middagen där alla sitter med arbetskläder för att direkt hugga in och jobba efteråt.

Jag ser hur stolt min kapten är över sin besättning, jag vinkar emot honom vid en förtöjning. Han ger mig tummen upp ifrån bryggvingen. Denna gest värmer inom mig, jag skriker åt mina skeppskamrater att fortsätta. Ryck, dra, bit ihop. Vi ska minsann visa hela sjöfarten att vi är inga veklingar.

Efter flera dygn i detta hårda tempo sker det som absolut inte får ske. Nu när vi ombord faktiskt jobbar, då dricks det kaffe. Shitloads av kaffe. Jag såg en maskinist med en ölhatt, en sån där med två slangar till munnen, fylld med kaffe. Tolv koppar på raken, det är ingenting för en hård sjöman.

En gång såg jag någon brygga en hel kanna, sen ba satte han hela kannan emot läpparna och svepte. Och ja, han svepte det utan mjölk.

Bryggan ropar på radion, jag ska gå och hämta mera kaffe till dem. Jag går in i förrådet och ser en tom hylla... Jag kastar mig hejdlöst emot hyllan, jag hittar endast ett paket. Ser mig febrilt om, sliter bort mjöl, purjolökar och honungsburkar. Där! Jag hittar en till, den är ifrån 2003, det är kaffe i alla fall.

Min hjärna börjar snurra runt, hur kan vi glömt att proviantera kaffe såhär? Själv kan jag klara mig utan kaffe, men jag vågar inte ens föreställa mig hur de andra kommer ta detta.

Jag har hört om andra fall där kaffet tagit slut ombord. Senaste gången det skedde i svensk sjöfartshitoria var 1997. Den båten exploderade, ingen vet varför. Man vet att de inte hittade några kafferester efter att ha bärgat delar av byssan. Det och så hade man spelat in radiokommunikationen. Istället för mayday så hörde man enbart några svaga sugande ljud.

Man misstänker att mannen vid radion såg någonting som liknade kaffe. Och började suga på det.

Denna mytomspunna historia skämtas det aldrig om. Jag har hört sjömän säga att beröva en sjöman på sitt kaffe, det är som att beröva en sprutnarkoman på hans knark.

Vad ska jag göra, vi är i sjön. Det är tre timmar till att vi tar lots, jag börjar räkna på hur mycket kaffe det kan behövas. Det kommer räcka i ungefär två timmar till. Ska jag mörka eller ska jag berätta, minuterna tickar som sekunder. Jag måste fatta ett beslut, och det snabbt.

Jag hör hur någon börjar gå emot förrådet. Tänk om det är motorman som ska hämta kaffe till maskin?! Bryggan ropar, dem behöver kaffe nu. Båten ska snart gira, det går åt två koppar för det.

Jag sitter ner inne i förrådet. Mjölet jag slet sönder börjar lägga sig. Dörren öppnar sig sakta, en hand slinker in.

- STANNA! Skriker jag åt främlingen och kliver ut till byssan.

Det är motormannen, precis det jag misstänkte. Han vill ha mera kaffe. Fan, fan,fan, tänk Martin, tänk!

- Vad bra?! Jag tar det här, vi behöver ett brejk där nere.

Motormannen tar mina två paket kaffe. De sista två paketen kaffe. Jag står helt stum kvar, ser att han ta några paket kakor med sig och försvinner ut ur rummet. Vad fan gör jag?

Smutsig, svettig och trött glider jag ner emot en vägg. Vad kommer hända nu? Kaffet är redan slut på bryggan, det är bara några timmar kvar till kajen. Sen ska vi lasta båten också. Vi kommer aldrig hinna få kaffe hit, sen om dem ens dricker engelskt kaffe.

Såg att vi en gång fått engelskt kaffe ombord, folk ba spruta det rakt ut och lynchade kocken för att han beställt ombord sånt fulkaffe. Nej, det måste vara Gevalia eller någon annan halvsvensk mix.

Bryggan ropar igen, nu är dem sura för att jag tagit sådan tid på mig. Jag måste fatta ett beslut, jag säger att jag är påväg upp mot bryggan för att låta dem leva i okunskap några sekunder till. Snart måste jag beröva dem på det enda som får båten att flyta.

Jag kommer vara budbäraren som berättar att allt knark är slut.

Jag tar utsidan upp emot bryggan, det är skymning. Solnedgången är vackrare än någonsin, kanske någon däruppe vill ge oss ett sista skådespel innan båten sjunker. Lite saltvatten stänks upp emot mitt ansikte, jag drar ut dropparna igenom håret.

Kapten står i dörröppningen, han ser att jag är tomhänt. Han läser av mitt kroppspråk att någonting står fel. Han ser att det inte endast är trötthet, han har sett detta förut.

- Martin...
- Ja.
- ... Kaptens tystnad ger alla ombord rysningar.

Jag ser hur kaptens ögon fuktas. Han visste att det var någonting vi glömde göra när vi blev fördömda till dödens triangel. Nu kom han på det.

- Är det.
- Ja, kaffet är slut. Jag säger det snabbt och skoningslöst, jag vågar inte ljuga för kapten.

Kapten går ut och ställer sig vid relingen, jag ställer mig bredvid. Vi ser båda ut emot en blodröd himmel. Jag känner hur saltkristallerna kryper in i mina sår jag erfarit på handflatorna. Jag känner hur arbetets sötma sprider sig i min kropp. Det svider till och kapten lägger sin hand på min axel.

- Hur länge kan du klara dig utan?
- För mig är det inte så farligt, jag kan gå i minst ett dygn till. Men hur ska det gå för de andra, de som varit till sjöss hela sina liv?
- Jag vet inte Martin. Jag vet faktiskt inte...

Jag ser hur kapten bearbetar den nya informationen, han är van att fatta beslut. Svåra beslut. Men vilket beslut han än fattar, vilka ord han än väljer. Så kommer det inte förändra faktumet att kaffet. Tagit slut.

Hur kommer livet ombord Bro Anton fortsätta? Se vilka effekter en sjöman utan kaffe får i nästa avsnitt på denna spännande följetång. Kommer båten sjunka, explodera? Och vilket beslut kommer kapten att fatta som kanske kan rädda situationen en aning?

Och vad blir matros Martins roll i det hela? Hur många fler än han kan hålla sig mer än två timmar utan kaffe?

Författaren bakom cmj.blogg.se kommer fortsätta skildra denna spännande historia. Livet ombord i Bro Anton går aldrig att förutses, livet för en sjöman är en livsstil få känner till...