cmj's sjömansblogg

Jag vet nu varför sjömän inte kan riktigt lita på miljöpartiet. Igårkväll var det den officiella kvällssagostunden i kontrollrummet och eleven Gurra berättar med stor inlevelse från den tiden han var ombord isbrytaren Atle.

 

Det är nu den grymma vintern 2010 och Maria Wetterstrand tillsammans med några utvalda gröna personer bestämmer sig för att se verkligen ute på havet och tar sig ombord isbrytaren Atle.

 

 

Givetvis på det mest miljövänliga sättet möjligt.

 

Med helikopter… snark.

 

 

Dom ska vara ombord några dagar men vistelsen förkortades efter ett besök på bryggan. Med sig har Maria personer med dreadlocks och anteckningsblock och allesammans är mäkta imponerade över alla knappar och mojänger som styrmannen råder över. Isen krossas framför dom och genom starkt logiskt tänkande förstår sig nu Maria på hur båtar lyckas ta sig fram under dessa stränga vinterförhållanden.

 

Tillslut tar Maria upp en kikare för att se lika cool ut som styrmannen och spejar ut över det vita lugna men respektingivande havet. Nu upptäcker man hur Maria fastnar med blicken rakt föröver för att inspektera någonting extra noga.

 

Hon får syn på en sälunge. En söt liten vit kut som försöker ta sig till sin mor och far. ”Ni väjer väl för sälen där va?” Säger Maria lugnt och vet att alla sjömän älskar djur. Maria får inget svar och tar ner sin kikare och börjar blänga strängt mot styrmannen som ser lite väl nöjd ut i Marias tycke. En mustig kvinnlig basröst fyller rummet inne på bryggan och Maria öppnar munnen igen. ”Det är en säl i kollisionskurs.”

 

Ingen svarar och människor med dreads börjar tyst samtycka med Maria att läget börjar bli kritiskt.

 

Styrmannen går lugnt och tar en kopp kaffe till men tycks inte röra någon av spakarna för att undvika sälen. Språkröret för de gröna går nu fram till styrman och rycker tag i hans arm så att lite kaffe spills på hans hand. ”Jag hoppas verkligen att du väjer för sälen där framme.” Styrmannen torkar bort lite kaffe från handen och svarar lugnt att man inte kan hålla på och väja för alla sälar pågrund av att isrännan måste vara rak och därför kan vi endast hoppas på att sälen med egen kraft lyckas ta sig i säkerhet.

 

En våg av rysningar går genom rummet och dreadlocks börjar skälva samtidigt som Maria ber en stilla bön och ser mot den stackars sälen. Den ligger precis i kollisionskurs och stannar nu upp. ”MEN KRAVLA PÅ DÅ SÄLJÄVEL!!!” Ryter Maria Wetterstrand till så att ventilerna på bryggan nästan immar igen.

 

Men historien har inget lyckligt slut utan de grönas språkrör tillsammans med utvalda politiker och wannabe aktivister, står och ser på hur två sälföräldrar ser sitt barn krossas av djurfaschistbåten Atle. Man kan urskilja två små oskyldiga svarta ögon på den mjuka vita kroppen innan bogen slukar sötnosen och ett stort isblock knäcks lika lätt som en tändsticka och flyter isär.

 

Tårar börjar synas på besökarnas kinder och många ångrar säkert att de tackade jag till att komma dit. Folk kramar om varandra och viskningar kan höras samtidigt som arga blickar riktas mot styrmannen och dess besättning.

 

Man vet inte om man kan se rött i propellervattnet men i Maria Wetterstrands ögon återfinns färgen av död och likställer svenska sjömän med japanska valfångare.

 

Efter några timmar kommer helikoptern tillbaka och kvinnan med miljö i omtanke ser svenska sjömän som hennes nemesis och tänker nu säkert satsa allt på tåg istället för båtar.

Och ja... vi ska hålla en minnesstund för sälungen ombord.

R.I.P