Vart är the feeling?

Jag försöker känna av sjöfarten ytterligare en gång men det känns inte alls likadant längre. För 6-7 år sedan när jag var ombord mitt första fartyg så var varenda lilla saltstänk ett äventyr. Jag stod vid relingen och skrek så hela ansiktet blev blått samtidigt som vågor sköljde över mig gång på gång. Jag kunde inte få nog av det.

 

Men denna gång så har liksom kraften försvunnit. Igår tillexempel så stänkte det över lite och den lilla sjömannen inombords blixtrade till för en millisekund och jag trodde att känslan var tillbaka, och att om jag bara får lite saltstänk på mig så kan jag flippa och leva in mig i min egen fantasivärld där allting är roligt och fräckt.

 

Så jag ställde mig vid relingen, höjde sakta mina armar och med slutna ögon inväntade en våg.

 

- Martin… va fan håller du på med? --Min kollega på däck går förbi och ser en förvirrad ung man stå knäpptyst framför havet.--

- Håll käften det kanske är äventyr.

- Äventyr?

- Ja, om jag får lite saltvatten på mig så kanske sjömanskänslan kommer tillbaka. The feeling vettu.

- The feel? Va?

- Äh, du förstår inte… --Suckar jag högt och koncentrerar mig igen.--

 

Jag brukar inte behöva förklara speciellt mycket längre om vad jag tänker på för ingen kan förstå det ändå. Det ser ut att bygga upp lite sjö och min kollega flyttar bakåt några steg för att skydda sig samtidigt som en våg kommer.

 

- KOM IGEN VÅGJÄVEL!!! ÄÄÄÄÄÄÄVENTYYYYY….. SPLASSSSHHHH!!!!!

 

Jag öppnar ögonen igen och ser ner mot mina händer och försöker känna efter. Äventyr? Nej. Bara blött och kallt. Fan också.

 

- FAN!

- Vadå?

- Ja, det känns bara blött och kallt i kroppen. Det finns liksom ingenting kvar.

- Mmm, jo det brukar kännas blött när man ja, du vet, får vatten på sig.

- NEJ! –Ryter jag med mer kraft än nödvändigt och ångrar mig genast och försöker visa det med att sänka rösten anmärkningsvärt. -- Förr i tiden så blev jag varm i kroppen av sånt här. Det liksom kvitta va? Allt va ba fett coolt då. – Jag försöker vifta till och ”freeza” med händerna som någon slags east side homie men det ser bara krystat ut när inte känslan finns med.--

 

Min kollega förstår mig inte alls och frustrerad tar jag lite sats för att försöka mig på en powerslide. Med en ansats på 15 meter så lubbar jag 8 och glider klockrent på knäskydden en sisådär 4 meter men inte hjälpte det heller. Mitt glid stannar till framför kollegan och det såg lite äg ut när jag tajmar in stoppet sådär men inombords så var det bara tomt. Jag är ett tomt skal som inte kan hitta tillbaka till min fantasivärld längre…

 

Sakta ställer jag mig upp igen och ser sorgset ner mot däck. Matrosen som jag seglat ihop med nu i säkert 3 år och som vet att jag alltid skrattar och ler går fram och klappar mig på axeln. Jag fångar hans blick och hela jag utstrålar att jag behöver nu några stödande ord efter mina föga försök att hitta the feeling igen.

 

- Alla hatar vi den här platsen. Det var på tiden att du också lär dig det. Du kommer aldrig mer hitta tillbaka till den här känslan du letar efter. Tyvärr men så fungerar det till sjöss.

 

Sen vänder matrosen bara ryggen åt och går in i färgsjappet för att blanda till lite två comp a la Broströmsrött.

 

Blöt, kall och med lite sveda i knäna vänder jag mig mot havet igen. Den obrutna horisonten som så många hämtar kraft ifrån och som så ofta varit själva grundpelaren till inspiration för så mycket poesi, musik och äventyrsfyllda berättelser ger mig nu bara avsky och ångest.

 

Jag går fram till relingen, svär åt havet och förbannar det men precis innan jag spottar så ångrar jag mig. Man ska inte utmana ödet alldeles för mycket tänker jag för mig själv.


En uppgiven Martin går efter in i färgsjappet och även om det skulle finnas någon gnutta hopp i hans själ vid tillfället i fråga. Så försvann det stoffet så fort det kom i kontakt med alla gaser som ett fartygs färgsjapp avger.


Havet. Det har lika många delar fantastisk mystik som klassisk tragik för den arme sjömannen...


 

#1 - - Don Hjort:

Mmmm, visst gör det ont när knoppar brister, visst,,,,,,,



Välkommen till de vuxnas värld. Jag visste att vuxenpoängen du fick när du röstade idag skulle ta dig över gränsen:-))

#2 - - Hanna:

Beklagar sorgen. =/ Välkommen till den grå vardagen vi andra tyvärr lider i.

#3 - - Lena:

Åh,vad vi alla skulle vilja känna att varje arbetsdag var ett äventyr! Tyvärr är det få förunnat Martin. Men det är väl inget som säger att du inte kan gå vidare. Du är ju jämt så full av idéer och energi. Ge inte upp!

#4 - - hampus:

grymt bra skrivet!