cmj's sjömansblogg

 

Åh sjukling där, vad gör du här, ombord i denna båt?

 

Men ack jag här, ingen sjukling är, säger sjömannen mittemot.

 

Men jag vet själv, efter mina år till sjöss, att ingen kommer ombord av en slump.

 

Så likt en prefekt, så frågar jag dig, vad är nu din defekt?

 

För alla sjömän jag känner till, alla sjömän jag stött på, här ombord eller bara på måfå, har alltid haft en säregenhet och där vet du, att jag inte går bet.

 

Okej du har rätt, jag flyr undan någonting, det måste jag erkänna.

 

Men vad detta ting är, det kan jag ej bekänna.

 

Ty jag har rest, jag har jobbat, jag har druckit glädjerusets dryck.

 

Jag har låst in mig på en båt och levt ett liv stundtals i celibat.

 

I många år har jag levt detta liv i mycken mängder, och nu, likt ett hat,

så växer något inom mig som jag ej förtränger.

 

Jag svarar nu sjömannen.

 

Det var ej min mening att försätta dig i djupa tankar, så låt mig få ge dig ett sanningens ord.

 

Det du nämner är sjömannens förbannelse, denna strävan efter någonting annat.

 

Är det en resa, ett rus, en känsla eller en livsstil?

 

Hur du själv ska finna svaret och råda bot på din säregenhet, är tyvärr någonting jag inte vet.

 

Men likt en dyning så kommer det komma en gryning, då du vaknar och vet, nu går jag inte längre bet.

 

Och det är den dagen då du mönstrar av och kommer båten bejaka, sen tänker du högt, nu kommer jag aldrig mer tillbaka.

 

 

 

En dikt av poeten Martin Johansson, 25, matros, Bro Anton.