cmj's sjömansblogg

Jag har köpt Nils bräda och börjat surfa. Redan efter tre dagar är Tedde trött på mitt ständiga tjat om vågor, tidvatten, hur man dyker genom vågor, hur man paddlar ut mot vågor och tillslut hur man försöker paddla framför en våg och fantisera om hur det hade känts att kunna ställa sig upp.

Imorse så kom jag äntligen upp lite tidigare och började smörja in mig med faktor tvåtusenfyrtiosju runt halv åtta hugget, slet åt mig brädan och begav mig mot stranden.

Redan där så började något ske som jag inte är van med. Så fort jag kommer ut nickar en annan surfsnubbe åt mig och freezar lite med handen. Jag freezar, kisar med ögonen och nickar tillbaka. Nere på stranden så började jag fokusera på hur jag skulle ligga på brädan för att paddla och mina axlar sänktes och bröstet skjöts framåt samtidigt som jag gick och spanade mot vågorna.

Några tjejer skymtas i ögonvrån och när jag vänder mitt huvud så nickar alla mot mig. Utan att tänka på det så freezar jag med handen och nickar tillbaka med ett leende. Ute i vattnet är det är sjukt mycket surfare så jag bestämmer mig för att mjuka upp lite på stranden innan jag beger mig och börjar brottas med vågorna. Då går två andra surfare förbi och hälsar med orden. ”Hey dude.” Jag svarar med ett. ”Dudes.” Och en nickning.

Dude? Dom kallade mig för dude? Fortfarande lite ovan med att bli kallad för en dude så börjar jag paddla ut mot vågorna. Det känns som att detta kan vara en sport för mig eftersom jag vanligtvis hatar mina oproportionerligt stora axlar, men känner att dom är väldigt bra att paddla med.

Efter att ha paddlat i något som känns en evighet så är jag där vågorna bryts och jag väntar in en chill våg. En våg börjar skymtas, jag börjar plaska för bittra livet och känner hur kroppen lyfts då jag börjar pressa neråt för att hålla mig framför och fart byggs upp. Jag lyckades ställa mig upp i min nya rekordtid 4 sekunder innan jag ramlar av. Supernöjd så dyker jag upp vid ytan igen och jag hör hur en tjej jag hälsat på tidigare säga. ”Nice catch dude. How was it?”

Jag svarar med ett awesome och önskar henne lycka till samtidigt som hon paddlar ut. Efter säkert en och en halv timmes paddlande så börjar jag bege mig upp och hemåt. Morgonen har blivit förmiddag och jag, som nu blivit expert på att inte tänka på någonting, kan inte släppa att folk kallar mig för dude. Kanske är det så att jag faktiskt förvandlats till en av dom? Till en dude.

Gatuartisten i La Zona har nu blivit en dude. Det här måste fotograferas och känslan memoreras.