cmj's sjömansblogg

En text jag låg och skrev innan jag somnade igår.

 

Idag var en stor dag. Idag var ytterligare en av dom dagarna då ingenting kändes omöjligt. Det är verkligen sen den första gången jag såg en bild av rafting så tänkte jag att det där skulle passa mig perfekt. Det är något som jag innerligt önskat i så många år. Först ville jag bli sjöman för jag visste att livsstilen skulle passa mig. Denna väg ledde mot ett resande och också ett bloggande. Med bloggandet fick jag idén om att prova stand up men innan jag reste hem från Asien att satsa på det, så började jag snurra eld som hobby. Min hobby kombinerades med stand upen och utvecklades till ett gatuartisteri. Med denna artistform tog jag tillslut med mig min bästa vän till Costa Rica för att uppträda med en gemensam eldshow, i en gemensam drömtillvaro. Denna gemensamma dröm är något som vi diskuterat i flera år ska ske och tillslut stod vi där på stranden och snurrade på varsina eldklot med varsitt leende. Under denna period så kommer Nils och hälsar på och så lyckades vi äntligen med målet att faktiskt lyckas fylla ett rum med ballonger.

 

Om det är en sak jag har lärt mig i livet för att kunna njuta av att nå ett mål i livet så är det ordet nu. Det finns ingenting mer än detta nu som bara du äger och kan förändra. Visst kanske du kan försöka påverka din framtid eller rätta till gamla misstag men aldrig upplever du något annat än nu. Lär dig utnyttja denna magiska kraft. Låt dig emellanåt slukas upp av den och se hur fantastiskt livet är. Idag på floden så lät jag min värld förbli endast det jag ser. Ingenting annat fick plats i huvudet, inga världsproblematiska filosoferingar, inga hemmaproblem eller bekymmer.

 

Klockan halv sex imorse så ringer rafting företaget i byn och frågar om jag kan åka med på en resa som rafting guide. Som rafting guide tänker jag. Som det jag drömt om sen barnsben, som jag önskat ska bli min verklighet i alla dessa år. Vilken dum fråga. Det så mycket nu i luften att jag trädde in i en annan dimension av glädje.

 

Jag sitter i minibussen och minns gårdagen innan hur dom hade problem med att hitta ytterligare en extra guide till dagens eskapad. Som vanligt kastar jag mig på ett detta tillfälle likt en lejonhona över sitt byte och säger att jag kan göra det, men genast sa chefen Pamela nej, att dessa kunder kommer från ett fem stjärnigt hotell och är livrädd för att något ska ske med min båt. Tillexempel säger hon att om båten skulle välta och folk skadade sig så skulle företagets rykte svärtas. Givetvis förstår jag men scenariot jag också hoppades skulle komma infann sig. Det fanns tillslut ingen annan guide att hitta och dom var tvungna att ta in den nya killen. Mig. Dom var ville inte förlora rykte genom att inte ha några guider så dom tog risken i att lita på att jag klarade av detta istället. Idag var alltså mitt eldprov. Framme vid floden så fick jag ha på mig den speciella flytvästen som endast guider har. Jag har tyvärr inget kort på mig då jag står med min flytväst och känner mig som den hårdaste snubben i världen. Nästa gång så kommer jag ta ett. Guiden Tini klappar på mina axlar och säger stolt att jag kommer fixa det här. Att jag kommer få ner 4 personer genom floden idag och att alla kommer ha roligt.

 

• Focus on taking the easy way, don´t push things. Dagens tips från Tini.

 

Vi kliver i våra flottar och jag ropar all forward och flotten börjar röra sig neråt. Genast upptäcker jag varför denna dag inte bara är skillnad i uppgift men också säkerhetsmässigt. Det har regnat i 4 dagar i rad och nu har vattnet verkligen kommit. Det är den högsta nivån på floden sen jag kom hit och jag förbereder mig mentalt för att använda precis alla krafter jag har i kroppen. Jag måste hålla flotten upprätt och flytande framåt. Jag viskar till mig själv att inte spara på en uns av min styrka idag.

 

• Stop! Ropar jag och vänder upp flotten så vi bromsar in lite. Okey in this next rapid when I say paddle hard, I mean paddle hard because it is one of the most dangerous rapids today.

 

Mina ord innan vitt skummande vatten börjar byggas upp. Vi har kommit genom ett par rapids och för att nu förbereda alla på vad som kanske kommer ske, så säger jag att vi kanske kan komma att flippa här och säger vilken väg vi ska ta och hur vi ska paddla. Jag har flyttat runt folk i båten så jag fick en lite mindre kvinna i mitten tillsammans med hennes pojkvän, sen en stark holländsk pilot och enorm snubbe från L.A längst fram. Flotten behöver styrka där fram känner jag och speciellt för denna del. Tini åker framför mig och visar linjen man ska ta och jag följer tätt efter. Först till höger, rakt fram och sen till vänster, flyta förbi en stor sten och då ge järnet framåt så man inte hamnar i den värsta delen och då riskera att välta båten. Alla sitter på helspänn och håller paddlarna stand by till då att jag kommer skrika all forward.

 

Överallt omkring oss har vi djungel och vi hör hur fåglar sjunger, syrsor spela och apor vråla högt uppe i träden. Ödlor står på stenarna bredvid och några kossor har tagit sig till kanten för att släcka sin törst. Stora klippformationer reser sig majestätisk längre fram och fungerar som väggar i denna flod vi idag valt att riskera våra liv i. Allting är frodande grönt och moder jord visar sitt allra vackraste ansikte. Vad jag önskar att det funnits en kamera i närheten så jag kunnat se det som nu kommer ske om och om igen. Istället har jag endast min text för att låta mig återuppleva bilden av bland dom häftigast ögonblick i mitt liv.

 

Fokus nu Martin, fokus. Vi passerar stenen och båten börjar guppa. Det börjar guppa rejält och folk håller i sig men är ändå redo att arbeta. Stunden kommer då vi måste paddla.

 

• ALL FORWARD! Ropar jag och alla vevar med allt vad dom är värda.

 

Vi ligger rakt i sidleds i flodens riktning och jag fortsätter skrika all forward om och om igen för att försöka få folket att verkligen ta i med allt vad dom har. Vi rör oss knappt framåt och stenen jag vet har ett litet stup bakom sig närmar sig allt snabbare. Kommer vi över stenen i sidleds så kommer flotten välta rakt ner i ett virvlande kaotiskt hål vatten skapar med hjälp av stenar ibland. Det är den allra farligaste platsen att ligga i som person. Det är nu ungefär fem meter kvar till stenen och jag konstaterar att vi kommer inte komma förbi den. Helvete säger jag till mig själv och fattar beslutet att gira upp flotten i hopp om att studsa mot stenen och klara oss så istället. Men först måste folk hålla i sig.

 

• STOP AND GET DOWN, GET DOWN, GET DOWN!!

 

Jag säger åt alla att sätta sig ner i flotten och bara hålla sig i. Det finns inget mer dom kan göra. Själv kilar jag fast högerfoten, lutar bakåt och trycker ner paddeln bakom mig och vrider om med varenda fiber av muskler jag har i kroppen. I mitt huvud upprepar jag meningen att båten ska vändas upp om det så är det sista jag gör. Gira, gira, gira! Min kropp sitter fast i en bakåtlutande position och känner att jag bryter hellre av armarna än slutar försöka gira. Jag börjar skrika allt vad jag har.

 

• COME THE FUCK ON! TUUUUUURN!!

 

Min person ser säkert smått psykotisk ut men det märks knappt på grund av det naturliga vilda vrål vattnet redan avger och att allas blickar är riktade framåt. Det känns som att jag försöker skopa upp fastfrusen glass med en enorm paddel i vattnet. Vaniljglass. Mina muskler börjar krampa ihop och för första gången på länge börjar jag tvivla på mig själv. Jag undrar vad jag gett mig in på och jag ser bara ett stort berg av vitt skummande vatten närma sig. Det här kan sluta illa. Vad som helst kan ske inom nästkommande minuter. Någon kanske slår ansiktet mot en sten, någon kanske fastnar och bryter ett ben och någon kanske drunknar och dör. Det har hänt förr i denna flod. Ta i då Martin! Slit upp en jävla gir någon gång! Flotten vrider tillslut upp sig och jag kan sluta gira men precis i samma sekund som jag tror att vi kanske klarar oss. Så börjar flotten lyfta och luta åt vänster samtidigt som trycket från vattnet pressar på. Fan, fan, fan och åter fan också tänker jag. Nu välter vi. Kanske vi kan gör ett sista försök och hålla emot?

 

• HIGH SIDE, HIGH SIDE, HIGH SIDE!!! Börjar jag ropa till folket och ja, det kom saliv ur munnen men situationen var inte så komisk som det brukar vara vid dessa skrik, så det rann mest munvätska ner för mungiporna istället för att spruta rakt fram.

 

I de sista sekunder flotten faktiskt flyter upprätt så kastar vi oss alla i den riktning flotten stiger. Allting börjar flyta i slow motion och jag hinner registrera rädsla i människors ansikten och samtidigt som alla vill göra något, så känner vi ändå att naturens krafter håller på att besegra oss. Ingenting fungerar längre och verkligheten är en enda stor 90 graders vinkel. Jag känner inte bara hur flotten bara flippar i floden, men hur den också vänder upp och ner på hela mitt liv. Hela bilden framför mig är hur jag misslyckas med min dröm och om hur jag kanske överskattat mina förmågor en gång för mycket. Vi hamnar i vattnet.

Jag skjuts framåt under vattenytan och försöker slappna av tills jag kan röra mig igen. Vad är det nu du ställt till med Martin är det jag tänker då strömmarna håller mig under ytan i något som känns som minuter, men i själva verket bara är sekunder. Jag är guiden, dessa människor tog jag under mitt ansvar. Vart är jag, vart är flotten, vart är ytan? Jag öppnar ögonen och ser stundtals ytans silvriga skepnad glittra framför mitt ansikte. Min lek förvandlades plötsligt till enormt allvar. Jag tänker att det var precis det här som inte fick ske men okej, försök lös situationen så gott du kan. Ge nu allt Martin. Ta dig till ytan och börja simma. Go, go, go! Jag börjar känna av vattenskum istället för vattentryck och kippar efter andan.

Efter ytterligare några meter så lugnar vattnet ner sig och jag kan se bakåt. Kaos. Människor viftar med händer och folk i den andra flotten skriker frågande vart alla är och undrar vad dom ska göra. Det är nästan så att mina ögon blir tårfyllda för folket är här i Panama pågrund av ett bröllop. Vi skämtade till och med om att det skulle hända något med folket och bröllopets glädje skulle förstöras. Jag ser hur Tini står ovanpå min flotte. Tini har då alla låg i vattnet alltså hoppat från sin flotte till min och börjar vända den med quicklocks och rep. Han ser att jag kommer upp ur vattnet och pekar mot sin flotte och skriker att jag ska ta den. Jag börjar simma. Herregud vad jag simmar för att komma till flotten och ropar att dom ska paddla mot mig. När den är nära så slungar jag upp mig och känner att jag helt plötsligt fått extrema krafter. Adrenalin. Det sprutar mer adrenalin i mina ådrar än vatten i Vättern.

 

• OK LET´S SAVE SOM LIVES! ALL FORWARD! Det är inte bara järn i blicken nu utan det flyter brinnande lava från mina ögon då vi siktar in oss uppströms i floden.

 

Jag trycker djupt ner min paddel i vattnet och börjar styra flotten mot två personer som ligger under ytan som jag nyss gjorde. Med ett ordentligt drag så snurrar jag runt flotten och börjar komma bredsides mot människorna. Här känner jag hur det svider till i tummen där trycket från paddeln nyss varit och när jag fokuserar blicken, så ser hur en stor skinnbit har lossnat och hur röda blodsränder rinner över min hand. Utan att tänka mig för biter jag av skinnbiten och koncentrerar mig på att rädda liv istället. Det gör ont, riktigt ont.

Samtidigt som jag kastar mig ner för att dra upp den säkert 100 kilo tunga snubben Mark och skriker att de andra får rycka upp den andra personen, så flippar Tini över min flotte ovanpå sig själv och klättrar i. Mark flyger nästan upp i flotten av mitt ryck och jag känner hur det nu börjar övergå från en känsla av osäkerhet till total och skär njutning. Allt detta äventyr, hur är det möjligt? En mening som dyker upp i huvudet.

Efter att Tini lyckas vända flotten och börjat paddla ensam mot de sista två som ligger i vattnet, så känner alla att vi verkar ha klarat oss oskadda och dagen kommer att räddas. Med fem man i min nya flotte börjar jag styra mot Tini och vill vara nära om han inte lyckas få tag i människorna. Det är nu så att vi börjar närma oss nästa rapid i floden och där vill man verkligen inte guppa runt utan flotte. Tini ser hur han måste sluta paddla och kastar ett rep till folket och håvar in dom på det viset istället. Det är en man och en kvinna i 35 års åldern som tillslut kommer in i Tinis flotte och vi börjar alla paddla åt sidan för att vila. Vi når en strandliknande bit av floden och sätter fast oss ett tag.

 

Tini kommer fram till mig och säger att jag skötte mig helt perfekt, att floden idag är fruktansvärt svårläst och berömde mig för att i sista sekund vända upp flotten istället för att gå rakt över i sidleds. Vi ser bort mot vart man då hade hamnat och båda skakar samtidigt på huvudet. Där vill man verkligen inte ligga. Människor tjoar och skrattar högt och verkar älska att vad som just skedde fick ett sådant äventyrligt resultat. Det var exakt det dom i smyg hoppats på och börjar ge mig ljudliga amerikanska high fives.

 

Dagen fortsätter och vi hamnar i flera små knipor och adrenalinet tar oss gemensamt genom flera olika partier. Vid ett tillfälle kommer en längre sänkning i vattnet och vi fastnar ovanpå en sten. Jag var tvungen att hoppa ut för att trycka på. Med floden som trycker mot mitt bröst och då benen står emot på en vobblig sten så försöker jag lyfta en bit av flotten med 4 personer inuti. Det var tungt men i sinnet så påmindes jag på hur om tanken att inte ha några reservkrafter kvar efter denna dag. Denna helt fantastiska dag. I andras ögon måste det sett riktigt lustigt ut hur jag med ett enormt leende kämpar för att inte tappa fotfäste och glida iväg från flotten, samtidigt som jag stötvis slungar bröstkorgen mot flotten i hopp om att den flyttar sig. Det gick tillslut och vi började närma oss slutet på floden, slutet på dagens äventyr för folket och en känsla av pånyttfödelse för mig.

 

När vi sen står och packar ihop flottar och langar upp dom på pick upen så åker amerikanerna iväg till bröllopet och endast den holländska piloten är kvar. Jag känner att den kontakt vi redan fått på vägen dit gör att jag vågar erkänna min hemlighet. Ingen under dagen har någonsin frågat hur länge jag faktiskt sysslat med rafting och jag har försökt styra undan ämnet då det kanske skulle närma sig. Jag säger till honom att det här var mitt prov under dagen, att det var min första gång som ensam guide och att det verkar som jag lyckats. Jag skrattar. Vi står ju ändå här helt oskadda fortsätter jag. Killen bryter ut i ett leende och klappar mig på axeln. Jag frågar om han kan ta ett kort på tillfället och jag räcker upp mina armar högt upp i luften och sssar lite med munnen. De andra guiderna i det andra företaget skrattar och frågar mig om jag är trött och jag vet att imorgon kommer nog kroppen vara väldigt mör.

 

sssssssssa

 

Idag nådde jag alltså ytterligare ett mål i livet. Jag flyttade upp i bergen och skaffade mig tillräckligt med kunskaper för att kunna ta en flotte ner i en forsränning. Det är ytterligare en gång jag förstår varför jag låter livet vara så ovisst och oplanerat. Det finns absolut ingenting som kan toppa denna känsla. Ingenting.

 

Senare fick jag prata med chefen i telefon och hon hade hört om hur vi flippat men också hur bra allting gått. Hon sa att jag gjort dom en enorm tjänst idag och undrade om jag kunde komma förbi kontoret på måndag så skulle vi prata om framtiden. Nu låter jag bara ovissheten om min närmsta framtid hänga tät i den fuktiga regniga luft som finns här och ska drömma om framtida rafting uppdrag. Om framtida äventyr.

 

Det är med glädjetårar rinnande ner för min kind jag slutar skriva nu. Jag kan fortfarande inte fatta vad som hände idag.

 

All forward.