Paradise on earth!!
Mmm...
Sienoukville, jag stannar hos dig.
Så därför splittras vi igen på resan. Vi vet inte exakt när vi kommer träffas men det lutar åt att vi syns i Bali för att gå på surfskola ihop.
Själv stannar jag och Sarah kvar i Sienoukville ett tag till och slappar. Att resa kan ta på krafterna ganska mycket och nu är det dags att ta igen lite. Har också träffat en massa människor från tidigare platser. Trivs just nu.
Nästa destination för mig lutar åt Jakarta faktiskt. Inte bestämt mig än.
Försöker sammanfatta alla otroliga dygn och upplevelser hittills. Det är svårt. Det senaste dygnet var en enda stor fest. Såg solen gå upp imorse efter en av dom bästa nätterna hittills och spenderade dagen i en Tuk-Tuk. En ny grej jag börjat med. When in doubt, go to the magic power of Tuk-Tuks.
Diggar hans slogan på kortet. Don´t worry! I´m safety driver
Bjöd med Sarah idag och åkte omkring i en Tuk-Tuk. Åkte bara runt i stan och såg solen gå ner bakom husen. Älskar verkligen mina Tuk Tuks.
Magnus Samuelsson ger mig njutning.
Var lite svajigt emellanåt men Magnus höll måttet.
Magnus. You're the best!
Orgasmic feelings for video...
Det kunde dom. Detta betyder att jag kan fortsätta redigera i vanlig takt. This is good... this is sooo good.
Oh yeah baby. Come to papa.
Kraschad lastbil.
Såg minst en sån här olycka om dan under våran MC tripp i Vietnam! Att bli lastbilschaffis här kändes som att skjuta sig i skallen med en långsam kula.
Jag vill så gärna...
Måste ha en kamera. Har ju ingen digitalkamera heller så det blir väl en kostnad till. Snark...
Mitt jultal...
Ytterligare ett ställe som är omöjligt att stava till...
Sienouhkville nånting har vi kommit till. Det ska tydligen finnas en enorm strand här. Södra Kambodja helt enkelt!!
Angkor Wat.
Farsan skrev att ni hade 20- hemma här om dagen...
Vem har varit närmst döden idag?
Sen blev jag kissnödig. Hmm... Det var ju meck. Får springa bortåt lite och hitta en dunge. Hittar tillslut en liten dunge och en känsla av lättnad kommer över mig.
Går cirka tio meter in i en liten dunge. Börjar kissa. Står och filosoferar lite över livet. Känner mig ganska nöjd faktiskt. Tittar mig omkring och upptäcker att det är väldigt tyst här.
Jättetyst. Inte en människa. Sen slog verkligheten till igen. Just fan, jag är i Kambodja. Ett land som är överfyllt med minor... Minns helt plötsligt alla tips från människor att det är precis så här man ALDRIG ska göra. Minns också mina egna tankar som gick ungefär, höhö vilken muppjävel vandrar rätt in i skogen här? Hö...hö...
Pulsen ökar en aning. Det finns inga stigar här heller. Ett fakta som inte gjorde saken bättre. Kisset börjar ta slut och jag står kvar helt blickstill. Vänder om huvudet och försöker se exakt hur det var jag gick in. Men ja, är man kissnödig så tänker man inte så mycket på sånt ibland.
Står kvar en stund till. Fan då... Jag måste chansa helt enkelt. Puls ska vi inte snacka om. Har aldrig svettats så mycket i hela mitt liv. Små lätta och ganska långa steg fick det bli. Böjde mig ner emellanåt och såg nära nära marken.
Sen var det bara att förvånas över att jag faktiskt tränar igen!!! Shoo!!
Vissa saker ska man inte leka med...
Min julklapp för stjärten.
Thank you babe...
Sakta går jag ut i den stekheta solen, faller ner på knä och ser upp mot den blåa himlen. Öppnar mina ögon och försöker ännu en gång hitta tillbaka till den där skaparglädjen som ibland känns som ett oändligt elixir. Hur fan kan jag vara så klantig?
Min kamera är borta. Det är ett faktum. Min fina fina svindyra filmkamera är borta. Mitt redskap för att skapa humor. En liten del av mitt liv ligger i händerna på en glad fattig kambodjan.
Inspiration... Jag behöver inspiration. Sätter mig här vid internetet och ser alla kommentarer ni skrivit. Tack alla ni för dessa kommentarer. Klickar mig in på mitt youtube konto och ser på en av mina filmer. Ser alla tankar och ideer jag har runtikring dessa små klipp.
Det sitter en tjej från Nya Zeeland bredvid mig och undrar vad det är för något. Jag berättar om mina små filmer. Om min dröm att bli komiker. Hon frågar ifall hon kan få se någon liten film. Söker efter BBCG del ett och två. Hon skrattar...
Visar henne sedan lite av Olof och hans bombhamster del 3. Hon skrattar ännu mera och det är ju inte ens på hennes språk. Hon frågar mig ännu mera om dessa små klipp och jag förklarar lite om hur inom sjöfarten dom blivit ganska populära.
Visar henne bland dom första klippen jag gjorde på mobiltelefonen. Minns hur jag timme efter timme satt och redigerade på en liten mobil, endast för att jag ville bli bättre på att underhålla andra. Hon vill att jag ska visa henne mera klipp på min lap top senare.
Sen vill hon ha något signerat av mig. Jag frågar varför och hon säger att hon skrattar ju och om du ska fortsätta med detta kommer du ju lyckas. Jag ger henne ett av mina visitkort jag gjort med bloggens adress och signerar det på baksidan. Hon stoppar in det i hennes resedagbok.
Tyvärr måste jag lämna henne för stunden och hon frågar varför:
- I just realized why I´m doing these clips. Thank you. I´ll catch you later.
400 dollar fattigare men känner ungefär som jag skrek precis innan det skjuts.
- SUCK MY LEFT BALL!
BANG!!
- SUCK MY LEFT BALL!!!
BANG!!!
Rånad, lurad, misshandlad, hotad och saknad i Na Thrang.
Rånad, lurad, misshandlad, hotad och saknad. Tre stycken vietnamesiska tjejer hoppade av sin moppe och attackerade mig bakifrån. Jag hade precis fått lön ifrån Why Not Bar och kände för att behålla pengarna.
Slängde ner den som snodde mina pengar på gatan samtidigt dom andra två hoppade på mig och jag gick in i the Hulk mode. Snabbt insåg dom att den här falangen har flippat så två hoppade på moppen igen och lämnade den tredje i sticket hos mig. Vände mig om mot henne och skrek att hon måste nog snart börja springa. Var inte på kelhumör direkt…
Senare åkte det omkring flera olika motorcyklar och pekade på mig. Givetvis skrek jag för fulla halsar att dom gärna kunde komma fram. Åker ni till Vietnam. Var lite försiktiga med att slåss med tjuvarna. En liten tanke som slog mig dagen efter.
Klockan 5 på morgonen står jag och brottas med tre brudar. Ett halvt dygn senare sitter jag med maffiaboss nummer två på resan. Den här månaden har varit en av dom mest händelserika i mitt liv.
Why rob this lovely gentleman?
Stod och skrek ut mina promotion slogans på den där cementgrejen. Varenda flyer delades ut och en hel turistbuss stannade för att ta kort på det framtida Na Thrang vykortet.
Ollade också cementgrejen på kvällen.... äg.
Nha Trang är egentligen en riktigt tråkig semesterort. Jag kommer kanske komma tillbaka pågrund av jobbet vi fick här. Annars skulle jag aldrig rekommendera den här platsen till någon.
Sarah och jag har jobbat 10-15 timmar dygnet med den där baren. När vi först kom in var hela stället så fruktansvärt nonchalanta och dryga. Vi sa till varandra att vi måste vara ärliga med managern. Vi har varit som två små Gordon Ramsey’s på stället.
Vi har samlat upp alla vakter och förklarat hur illa vi tycker dom skötte sitt jobb och gav förslag om förbättringar. Vi drog ihop alla som jobbade bakom baren och krävde leenden. Leenden och att langa ut lite gratis shots emellanåt. Servitriserna behöver inte stå bredvid folk och se på när dom äter och musiken måste pumpas upp vid klockan 22.
Efter ha jobbat 6 dagar så sitter det ett bord fullt av vietnameser inne på stället. Dom bjuder oss till bordet. Det står en Smirnoff Vodka flaska och ett shotglas som skickas runt. The Big Boss Bao från Saigon hade kommit på besök. Ännu en gång sitter jag med en maffiaboss. En som äger halva Nha Trang. Han berättar att Mr Tin (managern) hade ringt till honom och sagt att han sagt att han måste träffa Martin and Sarah.
Vi filmade på fritt den här gången. Har tyvärr inte det bandet med mig idag i detta nu. Kort på bossen kommer.
Vi blev erbjudna löneförhöjning om vi stannade kvar. Vi också kanske har jobb som väntar på oss i Saigon. Det känns minst sagt overkligt allting. Overkligt och farligt. Senare på kvällen gick vi som vanligt in på en annan bar och raggade folk. Ägaren kom fram och hotade mig till livet där. Lite därför vi nu också drar. Vi har båda blivit skarpt tillsagda på sina håll för våra metoder.
Efteråt så har jag också här tänkt efter om jag var den smidigaste i världen. Det står en liten arg vietnames och vinkar på mig. Jag går fram och värt att notera är att det finns en Smirnoff flaska som skumpar omkring i blodet:
- What’s your name?!
- What’s YOUR name? >>Idiotiskt dryg betoning på your där…>>
- Don’t be a fool. What’s your name?!
- Haha, no no no… What’s your name?! >>Petar han på bröstet.>>
- I am Mr Phil. I am manager of Red Apple. I Know you work at Why…
- I’m sorry, is your name Mr… FILTH?! >>Alkoholens oupptäckta egenskaper gjorde direkt sin verkan. Jag tror seriöst killen heter Mr Smuts…>>
- YES! MR PHIL!! YOU WORK AT WHY NOT BAR!!! YOU NOT WELCOME HER…
- Hey guys!! Come here and check this dude out. >>Några personer kommer fram. Mr Phil’s pulserande blodådra på pannan växer för sekunden.>> This guy here speaks english and you know what? HIS NAME IS MR FILTH!!! GAAAAAAAAAAAAAAAAAHAHAHAHAHAHA… >>Ja, salivet sprutar rakt på hans blodådra. Det fräser till för varje hulkande skratt Martin kvider fram.>>
Så ja… Killen säger att han ska döda mig och han typ svär en Vendetta på hela min familj. Jag förstår han faktiskt. Vågade inte komma in och be om ursäkt dagen efter för hans vakter hade såna dära läskiga batonger ni vet.
Har också fått en annan intressant kontakt på grund av jobbet. En man som ska öppna restaurang i Stockholm kom fram till mig. Han sa att han har sett hur mitt arbete faktiskt påverkar stället. Fick hans mail och skulle höra av mig så fort som möjligt. Det här är mycket intressant tycker jag och hoppas det vi pratade om inte rinner ut i sanden.
Detta jobb som promotor för saker kanske inte är en dum idé. Hmm…
Nöjd...
Why Not Bar fick uppleva Martin and Sarah i sina essen. Alla kom fram och sa att vi måste komma tillbaka snart. Vi arbetade endast en vecka men den veckan var en nyttig en. Vi ska se ifall vi kan göra om det i Kambodja.
Fast då utan mordhot hade jag tänkt…
Ingen stand up...
Shoo!!!
Maffian dras mot mig.
Sitter i Saigon och laddar inför min födelsedag. Folk snackar om trafiken i Saigon och herregud. Vi gled in på varsin motorcykel jag och Sarah. Vi båda välte omkull varsin annan moppe. Min motorcykel fick motorstopp tre gånger och min förare fick sin fot krossad av något slags fordon fullastat med tegelsten.
Idag stod jag och sköt med en M-16 och kröp omkring inne i Co Chi tunnlarna. Nils och Mowgli har hittat boende inne på någon skum gränd där kycklingar rensades levande och män utan ben kryper omkring och tigger pengar.
Ikväll ska jag fira min födelsedag. Imorgon tar jag hand om bloggen. Dagen efter det drar jag, Sarah och Nils till Kambodja.
Semester.
Martin har tagit semester från sin blogg tills den 3:e Januari. Semester från sin semester, helt enkelt. Citat lillebror; "..jobbar helt enkelt för mycket...", och med jobb menar han naturligtvis, "...med bloggen."
Nu är han ute och åker motorcykel på landsbygden med Sarah. Efter det kanske... kanske... han hittar ett IT-café som tolererar alla tekniska mojänger som Martin bär med sig.
Förvänta er ett videoklipp, massor av bilder och fler å-ä-ö-tomma inlägg.
I give up...
Stand up ikväll.
Men men, klockan tio ikväll ställer sig Martin på ett bord för andra gången i sitt liv. Ytterligare en gång på engelska. Ska bli mycket intressant hur det kommer bli.
Here we go again!!!
Jobbintervju med en kaxig jävel.
En Martin glider in på Why Not Bar i Na Thrang för fem dagar sen. Tanken är. Hur mycket bullshit kan någon dra för personen han snart ska träffa? Kläderna består av en asiatisk stråhatt, Ray Bans, fiskarbyxor och smutsig T-shirt.
Med sig har han Jocke. En random svensk han träffat tidigare under dagen. Dom båda går in och beställer in varsin öl av märket Tiger. Den dyraste på menyn såklart. Ut kommer strax Mr Free. En person Martin träffade tidigare under dagen.
- Hi Mr Free. Where is the manager?
- He is here. 5 minutes.
5 min senare... En asiat sätter sig framför Martin med ett ganska så stelt pokerfejs.
- Hi, I am Mr Tin. I am the manager of Why Not Bar.
Martin lutar sig tillbaka. Tar en klunk öl.
- Hi, my name is Martin and I get people to places where I say they have to be. In Na Thrang I am travelling with a girl named Sarah. We are professional promoters. This is basically what we do for a living. We have met Mr Free earlier today and we have checked around the town for a bit.
We think this is the bar to work for so I am now giving you the opportunity to have Martin and Sarah helping you out for a bit.
Mr Tin ser på Mr Free. Dom tänker samma sak. Det var väl en kaxig jävel!!
- I have done this job for a while now. I have worked in Australia, New Zealand, Amsterdam and of course Sweden where I come from. I also just come from Vang Vieng in Laos where I actually got a bar named after me. I am famous for that around backpackers travelling around Vietnam right now. I will show you this later.
So... what I can offer you here in this town is people. I'm not talking about one or two. I'm talking about shitloads of people. When me and Sarah is here working for you. You only have to worry about sorting out the people at the bar.
Mr Tin böjer sig fram och säger att Martin får jobbet. Martin is good publicity for Why Not Bar.
- Okey. But what exactly do I get?
- Five free drinks and two meals a day.
Martin tar en klunk till. Ser sig omkring, gnider sin hand om hakan och ser mot Jocke som bara håller sig för skratt.
- That's not enough. This is not some random falang sitting in front of you. When I come in here I want to point at the menu and that's what I get. Of course also as many drinks I want and I also want my accommodation paid for.
Mr Tin ser på Mr Free och säger att dom brukar ha falangs arbetande här och att dom aldrig brukar ge ut så mycket.
- Okey... I can go to the Sailing Club right now and ask them for a job. I saw they were looking for people.
Sailing Club är största konkurrenten och allt Martin nyss sa är en fet lögn. Mr Tin säger okej. Vi får jobbet. Vi får maten, drickat och boende. Han säger att jag ska dela ut flyers på dagarna och komma till baren klockan halv åtta på kvällen. Där ska jag stå vid dörren och dra in folk.
- Okey Mr Tin. That is your strategy. Mine is different. I will come in here at 7,30 pm and have dinner with people I talked to during the day. Then I will leave your bar and infiltrate other bars. There I will sit down and have a beer with these people telling them that Why Not Bar is actually the place to be.
Martin lyckas övertyga Mr Tin. Han får nu mat på ett av stans finaste ställen. Vanligtvis kostar mat runt 20-30 000 Dong. Här kostar det 60-85 000 och med efterrätt på det skjuter priserna iväg. Detsamma gäller med drinkar och boendet.
I svenska pengar blir dagslönen på runt 150 kronor. Inte illa när jobbet består av att äta deras mat sen lämna stället för att gå runt och festa på alla bra ställen. Sen komma tillbaka dit alla ändå går när allt annat stänger och fortsätta tjöta skit.
